När normerna förändras, del 30: Skolbarn som försvinner

bild skolficka

När skolan startade igen efter sommarlovet 2017 fattades 17 elever i Linköpings kommun. I år fattas 39. Hur många som saknas i andra skolor i andra städer runt om i Sverige har jag inte hittat uppgifter om, men det finns ingen anledning att tro att just Linköping skulle utgöra ett undantag. Barn, framför allt flickor, försvinner under sommarloven och hålls kvar i föräldrarnas ursprungsländer för att uppfostras av släktingar och giftas bort.

– Om man redan har blivit förd ut ur landet så kan vi nästan inte göra någonting, säger Ulla Salmela Trosell, chef för socialtjänstens individ- och familjeomsorg i Linköpings kommun, i en intervju i Corren.

Om detta är det märkligt tyst i svensk media, trots att det torde röra sig om hundratals barn varje år. Varför? Är det för att vi i Sverige är så duktiga på att visa andra kulturer hänsyn? Eller handlar det om att samhället ändå har så få möjligheter att ingripa? Låt mig i så fall få lämna några förslag: Låt oss en gång för alla slå fast att detta är fullständigt oacceptabelt, att det kränker barnens rättigheter och att det gör att framför allt flickor tvingas in i slavliknande omständigheter. Låt oss därefter forma lagstiftningen så att den står i paritet med gärningen. Att föra barn utomlands för att gifta bort dem bör helt enkelt vara kriminellt i Sverige, oavsett om barnäktenskap är tillåtet i det aktuella landet eller ej. Se till att varenda förortsförälder i hela Sverige vet att ett sådant agerande räknas som människohandel med barn och renderar ett mycket långt fängelsestraff. Om barn ska flyttas utomlands medan föräldrarna stannar i Sverige, så ska detta anmälas till myndigheterna, motiveras och godkännas i förväg.

Visst är det tråkigt att sådana lagar ska behövas och visst kommer de att orsaka lite extra trassel för föräldrar som vill skicka sina barn på ett års internatvistelse i England, men tyvärr är det den verklighet vi lever i, i Sverige 2018. Det måste vi göra något åt. För barnens skull.

 

Läs mer:

http://www.corren.se/nyheter/linkoping/sa-manga-elever-forsvann-i-sommar-om4821993.aspx

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=160&artikel=7030568

Nordisk folktro, del 10: Nattramn

bild korp

Nattramnar är osaliga andar efter självmördare eller barn som dött odöpta. De visar sig endast nattetid och uppträder då i fågelgestalt, oftast i form av en korp. Framför allt ger de sig ut i samband med högtider och känns igen på att de utstöter ett knarrande och gnisslande ljud, liknande ett osmort vagnshjul. Enligt folktron söker sig nattramnarna mot Kristi grav och får ingen ro förrän de kommit fram.

Nattramnarna är, precis som namnet antyder, mycket nära besläktade med nattravnarna.  Även nattravnar är själar som ger sig upp ur sina gravar om natten, men de tar nattskärrans gestalt. Deras flygturer karakteriseras av ett kraftigt vingsus och ibland kan man få höra nattravnen ge ifrån sig ett kraxande läte. Då vet man att det är själen efter en lidelsefull kvinna, som ropar ”karl, karl!”

 

Tryckta källor:

Egerkrans, Johan (2013), Nordiska väsen, B. Wahlströms förlag

Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i Nordisk mytologi. Gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén & Sjögren

Schön, Ebbe (2000), Älvor, troll och talande träd, Bokförlaget Semic

 

Otryckta källor:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Nattramn

Censurerar Google kontroversiella blogginlägg?

bild censur

Det är för det mesta inte så svårt att googla fram inläggen på denna blogg. Skriver du in ”Nordisk mytologi Tor”, ”Svenska folksagor” eller ”Trasmattans historia” i sökrutan, så hittar du hit. Men det gäller inte allt som finns på bloggen och det tydligaste exemplet är den recension jag nyligen skrev om Ann Heberleins bok Våldtäkt och kultur. Om du gör som jag tror att folk gör mest –  googlar några ord rörande det du söker, utan större finesser – så verkar inlägget inte existera. ”Våldtäkt och kultur recension” leder inte fram, hur långt du än bläddrar i listan av sökresultat. Om du så googlar inläggets exakta titel (våldtäkt och kultur – en recension), så hittar du det inte. Upprepar du samma sak i Bing eller Duckduckgo är inlägget det första du får upp.

Jag är ingen IT-expert och det är möjligt att det finns fullt rimliga datatekniska förklaringar till Googles selektivitet, men jag kan inte låta bli att tycka att det hela är lite märkligt. Och jag tycker mig ha särskild fog för min misstänksamhet med anledning av att Expressen tidigare i år kritiserade Google för att man via sökfunktionen kunde hitta en lista med antisemitiskt innehåll. Tidningens argumentation fick Googles chefsjurist David Price att lova att lansera en ”svensk version av Google”, alltså sökalgoritmer som hindrar svenska användare från att fritt ta del av internets innehåll, ungefär på samma sätt som jag antar att nätcensuren upprätthålls i Kina.

Jag inser att Google är ett företag och har rätt att fatta sina egna policybeslut, men samtidigt är de en väldigt dominerande söktjänst som för många nästan är synonym med internet. Därför är det problematiskt och – faktiskt – odemokratiskt att Google tar sig rätten att sortera bort fullt lagligt material utifrån vad företaget självt anser vara politiskt korrekt.

Är det nu så att det är den utlovade svenska Google-varianten som censurerar bort min bokrecension? Är syftet i sådana fall att försvåra debatten kring våldtäktsvågens möjliga orsaker? Och blir de långsiktiga konsekvenserna då vad Expressen har önskat sig?

Sådana frågor är det ingen idé att grubbla över, för jag kommer aldrig att få svar. Men en sak vet jag säkert: Från och med nu använder jag andra sökmotorer till att hitta det jag behöver. Det känns säkrast så.

Klokt sagt av Ebba Busch Thor

20180522_184626

Jag har tidigare varit lite elak mot Ebba Busch Thor och anklagat henne för att illustrera problemen med kulturlöshet. Därför ska jag nu passa på att vara snäll mot henne, när jag för en gångs skull kan. Jag har nämligen fått veta att hon sa något mycket förnuftigt under Almedalsveckan, något som totalt gått mig förbi.

Det Busch Thor ska ha sagt i sitt Almedalstal är: ”De värden som byggde Sverige starkt är inte förhandlingsbara.”

Det är ovanligt klokt för att komma ur en yrkespolitikers mun. Det är till och med så klokt att jag gärna skulle se att det fick bli något av en ledstjärna för svensk kulturpolitik, eller t.o.m. för politiken som helhet. De värden som byggt Sverige starkt är nämligen att betrakta som den svenska kulturens kärnvärden. Där hittar vi jämställdheten, det sekulära samhället, den starka tilliten, strävan efter ordning, det förnuftsbaserade beslutsfattandet, den sansade konflikthanteringen, respekten för individen, begreppet lagom, arbetsmoralen och viljan att bidra till ett gemensamt samhällsbygge. Allt detta har satt sin prägel på den svenska mentaliteten och därmed på samhällslivet. Dessa kärnvärden har varit viktiga ingredienser i det framgångsrecept som skapat en av världens mest välmående stater och är därmed bland det mest värdefulla vi har. Ändå är det som om vi tappat förståelsen för hur mycket vi bör uppskatta dessa värden. De raseras nu i rasande takt och ersätts av högtflygande ideologier utan verklighetsförankring, samtidigt som de stympas för att bättre passa kulturer vars värderingar krockar med våra.

Jag håller med dig, Ebba Busch Thor. De värden som byggde Sverige starkt ska inte vara förhandlingsbara. De ska värnas, vårdas och utgöra mallen för alla som väljer att komma hit för att leva sina liv. De är vårt samhälles främsta fundament, men också en del av vår kulturella själ. Så bör det förbli.

Kulturhistoriska personligheter, del 11: Selma Lagerlöf

20191012_115444

Selma Lagerlöf är en av våra mest omtyckta författare och hennes betydelse för den svenska litteraturen kan knappast överskattas. Hennes författarskap betraktas som banbrytande och flera av hennes böcker räknas som svenska klassiker.

Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf föddes 20 november 1858 på herrgården Mårbacka i Värmland. Hon var femte barnet av sex till löjtnant Erik Gustaf Lagerlöf och dennes hustru Elisabet Lovisa Wallroth. Vid födseln hade hon en missbildning i höften och vid tre års ålder drabbades hon av övergående förlamning i båda benen. Hon kom sedan att gå med hälta och kunde aldrig röra sig lika livligt i lekarna som andra barn.  Allmänt betraktades hon som en stillsam flicka med lite allvarsamma drag. Redan i barndomen fick hon i perioder lämna hemmet för att för att få sjukgymnastik för sin höft i Stockholm.

Selma växte upp i ett litterärt hem, där man gärna läste högt på kvällarna. Hennes farmor berättade ofta om livet förr och brottstycken ur dessa historier skulle senare leta sig in i Selmas författarskap. Hemmiljön har beskrivits som lekfull och högtider firades ofta med upptåg och sång.

Syskonen Lagerlöf gick aldrig i folkskola, utan undervisades av guvernanter i hemmet. Bland annat fick de lära sig engelska och franska. Selma visade tidigt ett intresse för litteratur och tyckte om att läsa. Vid sju års ålder läste hon sin första roman, indianboken Osceola av Thomas Mayne Reide. Den grep henne i sådan grad att det därefter stod klart för henne att hon ville bli författare. I Troll och människor skriver hon: ”Det är den här boken som gör att jag redan vid mina unga år vet, att vad jag helst av allt vill syssla med under mina kommande dagar, det är att skriva romaner”. Redan som barn började hon skriva dikter på vers, vilket hon fortsatte med upp i vuxen ålder.

När Selma var tio år insjuknade fadern i en allvarlig sjukdom och Selma läste då Bibeln från pärm till pärm. Hon hoppades att hon därmed skulle få Gud att göra fadern frisk, vilket hon tyckte sig få bekräftat när fadern återhämtade sig och levde i ytterligare 17 år.

Efter avslutad utbildning tillbringade Selma några år som hemmadotter på Mårbacka, vilket hon upplevde som en tid av tristess. Hushållssysslorna intresserade henne inte och hon skulle senare beskriva att hon fylldes av en ”stor och tryckande tomhet”. 1882 började hon läsa vid Högre lärarinneseminariet i Stockholm, mot faderns uttalade vilja. Under hennes studietid råkade familjen på obestånd. Fadern var alkoholiserad och de omgivande brukssamhällena präglades av ekonomisk nedgång. Mårbacka fick säljas, liksom allt lösöre. Samma år som Selma avslutade sina studier, 1885, avled fadern.

Som färdig lärarinna fick Selma anställning vid ett läroverk för flickor i Landskrona. Hon blev där mycket uppskattad av eleverna för sin fängslande berättarkonst. Selma bodde under denna period hos sin faster och hade ett rikt socialt liv. En stor del av fritiden ägnades åt skrivande och hon publicerade dikter i tidskriften Dagny. Under studietiden hade hon dessutom fått möjlighet att fördjupa sig i litteraturhistoria och insett att de figurer och berättelser hon fått med sig från barndomshemmet på många sätt var lika fascinerande som välkända litterära gestalter. Hon började använda dem i litterära försök och 1890 vann hon en romanpristävning i tidningen Idun med fem kapitel ur Gösta Berlings saga. Med hjälp av ett författarstipendium ordnat av Sophie Adlersparre (Fredrika Bremer-förbundets grundare) sammanställdes romanen i sin helhet och gavs ut 1891. Boken fick ett splittrat mottagande av kritikerkåren, inte minst på grund av sin originalitet. Den bjöd på vilda äventyr och gav uttryck för en tämligen otyglad fantasi, vilket tydligt bröt med tidens stilideal. Vissa greps av hennes nydanande och banbrytande uttryckssätt, medan andra fann det osmakligt. Boken, som skildrar livet i Värmland på 1800-talet, räknas nu som en av den svenska litteraturens främsta klassiker. Selma skulle sedan fortsätta hämta inspiration från hembygden till flera andra verk, såsom Löwensköldska ringen och Kejsarn av Portugallien.

Gösta Berlings saga kom att följas av novellsamlingen Osynliga länkar 1894, vilket innebar ett tydligare genombrott. Samma år träffade Selma författarinnan Sophie Elkan, som kom att få stor betydelse för både det fortsatta författarskapet och Selmas privata liv. De utvecklade en mycket nära relation, som varade till Elkans död 1921. En annan person som stod Selma nära var Valborg Olander, en politiskt engagerad lärarinna som Selma träffade i Falun 1898. Valborg kom att hjälpa Selma med många praktiska bestyr, som korrekturläsning och renskrivning av manuskript. Selma kallade henne för ”en riktig författarhustru”. Många av formuleringarna i brev som bevarats uttrycker ömhet och intimitet mellan Selma och de två andra kvinnorna, men huruvida det rörde sig om stark kvinnlig vänskap eller homosexuell kärlek är omdiskuterat. Någon kärleksrelation med en man förefaller Selma dock aldrig ha haft och hon gifte sig aldrig.

1895 sade Selma upp sig från sin lärarinnetjänst för att helt ägna sig åt sitt skrivande. Hennes inkomster räckte då till att försörja henne själv, modern och fastern Lovisa. Två år senare flyttade hon till Falun för att komma närmare sin yngre syster Gerda. Hon bodde sedan många år i Falun och det var där flera av hennes mest kända böcker skrevs. Samtidigt gjorde hon långa resor i Europa och Mellanöstern tillsammans med Sophie Elkan. Upplevelserna från dessa resor blev inspirationsmaterial till boken Jerusalem, som togs väl emot av kritikerkåren och blev hennes internationella genombrott. Internationellt välkänd blev även Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, där en 14-årig pojke förvandlas till pyssling och flyger på en gåsrygg över hela landet. Boken var ursprungligen tänkt som en läsebok för grundskolan, men dess underhållande innehåll gjorde att den fick spridning som barnbok. Förebilden till Nils Holgersson var Selmas fosterson med samma namn.

Med tiden kom Selmas författarskap att växa och nå allt större publik. Hon vann uppskattning för sin säregna förmåga att skildra människokaraktärer och öden på ett gripande sätt. Böckerna innehåller ofta humoristiska inslag, men kan samtidigt gömma djupare budskap av mer allvarlig karaktär. Hennes särpräglade berättarteknik gjorde att hon tilldelades flera utmärkelser och hedersbetygelser. 1904 fick hon Svenska Akademiens stora guldmedalj och 1907 blev hon filosofie hedersdoktor vid Uppsala universitet. Tack vare inkomsterna från de litterära framgångarna kunde Selma återköpa barndomshemmet Mårbacka, som hon iordningställde till en praktfull bostad åt sig.

20200714_104236

1909 tilldelades Selma Lagerlöf som första kvinna och första svensk Nobelpriset i litteratur. Motiveringen löd ”på grund av den ädla idealitet, den fantasiens rikedom och den framställningens själfullhet, som prägla hennes diktning”. Fem år senare blev hon den första kvinnan att väljas in i Svenska Akademien, där hon satt på stol nummer 7.

Vid sidan av skrivandet hade Selma ett starkt samhällsengagemang. Som politiskt engagerad var hon liberal och skrev på uppropet för Folkpartiets bildande. Hon var också drivande i frågan om kvinnlig rösträtt och tog avstånd från de tyska förföljelserna av judarna på 1930-talet.

7 mars 1940, vid 81 års ålder, började Selma känna sig sjuk och klen. Under natten blev hon medvetslös och hon avled i sitt hem 16 mars. Dödsorsakerna var hjärnblödning och lunginflammation. Hon är nu begravd på kyrkogården i Östra Ämtervik.

Under sin livstid gjorde Selmas författarskap att hon uppnådde världsrykte. Flera av hennes böcker har översatts till mer än 50 språk och berättelsen om Nils Holgersson har satt prägel på bilden av Sverige. Många av böckerna har dramatiserats och filmatiserats. I modern tid har vissa blivit tecknade filmer. Selma står staty i flera svenska städer och 1991-2016 avbildades hon på den svenska 20-kronorssedeln. Hon har dessutom fått en krater på planeten Venus uppkallad efter sig. Flera vetenskapliga undersökningar av hennes verk har gjorts av både svenska och utländska litteraturforskare och ingen annan Nobelpristagares böcker är mer utlånade vid svenska bibliotek.

Selmas brev

 

Selma Lagerlöf skrev under sin livstid ett stort antal brev till vänner och anhöriga. Inte minst utväxlade hon och Sophie Elkan flera tusen brev, där de diskuterade allt från politik till livets alldagliga frågor. Många av dessa brev finns nu publicerade i bokform. Även Selmas brevväxling med Valborg Olander, modern och en systerson har samlats och getts ut i böcker. Tillsammans kastar de nytt ljus över Selmas liv och ger inblickar i hennes tankevärld. Nedan följer några citat som återspeglar delar av hennes person.

Om sin litterära ambition och kapacitet:

Den är en enda, lång variation över ordet vilja. Det är verkligen som om ingenting vore mig medfött, utan som om jag skapat min begåvning själv genom att önska fram den. Ja, ärelystnaden är mig nog medfödd och rimmarförmågan, men så knappast något mer. Men om du visste hur dum jag varit och ännu är, så skulle du allt hållit det för tämligen otroligt att en sådan som jag var vid 20 år, kunde bli författarinna vid 30.

Om kritikerkårens mottagande av Gösta Berlings saga:

Nu sedan jag varit framme och förvånat världen, blivit omskriven i alla Sveriges tidningar och erkänd än som snille, än som galning, tycker jag att jag kan andas fritt. Jag har visst aldrig varit mindre högfärdig än nu, men det är en stor befrielse, att man nu äntligen vet vem och vad jag är.

Till Valborg Olander:

Häromnatten drömde jag också om dig. Det var det dock inte mycket glädje med, ty du hade hvitt hår och var mycket mager och blek, du var visst förvandlad till en av damerna här vid badet. Då jag undrade hvarför du såg sådan ut svarade någon, att det kom sig av att du ej fick skrifva bref till mig. Jag fick nog lust att skrifva och fråga om det var sant. Men kyssas kunde du dock, ty jag vaknade med mycken kärlek i hjärtat. Min älskade vän, jag är verkligen helt din och jag är så lycklig öfver att känna kärlek sorla inne i blodet.

Bibliografi


1891 Gösta Berlings saga
1894 Osynliga länkar
1895 Ett äfventyr i Vineta
1897 Antikrists mirakler
1899 Drottningar i Kungahälla
1899 En herrgårdssägen
1901 Jerusalem I
1902 Jerusalem II
1904 Herr Arnes penningar
1904 Kristuslegender
1906 Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige I
1907 Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige II
1908 En saga om en saga och andra sagor
1911 Liljecronas hem
1912 Körkarlen
1913 Tösen från Stormyrtorpet
1914 Kejsarn av Portugallien
1914 Dunungen
1915–1921 Troll och människor, I och II
1918 Bannlyst
1918 Kavaljersnoveller
1922 Mårbacka
1925 Löwensköldska ringen
1925 Charlotte Löwensköld
1928 Anna Svärd
1930 Ett barns memoarer
1932 Dagbok för Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf
1933 Höst
1934 Meli
1943–1945 Från skilda tider (postumt utgiven)

 

 

Nedslag i nordisk mytologi, del 10: Nornorna

bild nornor

Nornorna är den nordiska mytologins ödesgudinnor. I Snorres Edda berättas att det finns många nornor av olika ursprung, men tre av dem är namngivna och anses besitta särskild makt: Urd, Verdandi och Skuld. Dessa nornor, som kanske rent av är systrar, bor i en praktfull hall vid världsträdet Yggdrasils rot, där de vaktar den heliga Urdarbrunnen. Genom att varje dag vårda Yggdrasils rötter med vatten från brunnen och lera från omgivningarna ser de till att trädet alltid grönskar.

Urd, som är äldst av nornorna, är det förflutnas gudinna, medan Verdandi ansvarar för nuet och Skuld framtiden. De kontrollerar därmed tiden och avgör människors livslängd genom att spinna och klippa av livets trådar. Kring detta arbete är de mycket hemlighetsfulla och låter inte ens gudarna få veta hur långa trådarna är eller vilka som vävs samman med varandra. Nornorna har således många likheter med moirerna i den grekiska mytologin och parcerna i den romerska, från vilka de kanske har lånat vissa egenskaper.

 

Således står där en skön byggnad under asken vid brunnen, från vilken utgår de tre mör som heter: Urd, Verdandi och Skuld. Dessa mör bestämmer alla människors levnadstid, och kallas de nornor. Men det finns fler nornor; de som infinner sig när en människa föds, för att bestämma hennes livstid, och är dessa av gudasläkten; andra däremot av alvesläkten och det tredje slaget av dvärgeätten. Så som här sägs:

Mycket olikättade

tror jag nornorna vara

ej de samma ursprung har

Några är av asasläkt

några av alvesläkt

några Dvalins döttrar

Då sade Ganglere: Om nornorna råder över människornas öden, så skiftar de dem högst olika: somliga lever i välmakt och rikedom, och somliga har liten lycka och berömmelse, somliga lång livstid, andra kort. Hög svarade: De Nornor som är blida och av god härkomst, beskär lycka, och när somliga människor råkar i olycka, så vållar de onda nornorna det.

 – Ur Snorres Edda (Svipdag Fritiofsson)

Dädan komma möar

som mycket vet,

tre från den sal,

som under trädet ståndar.

Urd heter den ena,

Den andra Vardande;

man skar på skid

Skuld som den tredje.

Lyckans lotter,

liv och död,

hjältars öde,

allt är av dem.

– Ur Völuspa

 

 

 

 

Tryckta källor:

Branston, Brian (2016), Nordisk mytologi. Vikingatidens gudar och hjältar, Ordalaget.

Egerkrans, Johan (2016), Nordiska gudar, B. Wahlströms bokförlag

Fritiofsson, Svipdag (red. 2015), Edda: Snorres Edda och den poetiska Eddan, Mimers bokförlag

Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i Nordisk mytologi. Gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén & Sjögren

 

Otryckta källor:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Nornor

När normerna förändras, del 29: Försummade kärnverksamheter visar samhällets förfall

bild brand

Sommaren 2018 kommer att bli ihågkommen som sommaren då Sverige brann. Först var det skogsbränderna, som avslöjade att ett av världens skogrikaste länder rustat ner sitt brandförsvar till en sådan nivå att förödelsen knappt går att beskriva. Sedan kom bilbränderna i vad som ser ut att vara en organiserad massattack – och då avslöjades den kastrerade poliskåren tydligare än någonsin förut. Polisen ingrep inte medan bilbränderna anlades, utan lät förövarna härja vidare. Ingen har gripits, trots att polisen uppger sig ha ”identifierat” flera av gärningsmännen. Istället satsar man på ”dialog”: man ska ha samtal med gärningsmän och föräldrar. Poliskåren förefaller ha förvandlats till en stab av pseudopsykologer.

Vad har hänt i detta land, som gör att samhällets viktigaste grundfunktioner har tappat allt fokus på sina kärnverksamheter? Jag behöver inte brandmän som excellerar i genusteori. Det enda jag vill är att de ska kunna släcka bränder och rädda liv. Inte heller behöver jag poliser som ser på medan brott begås, för att sedan smeka förövarna på kinden och säga att de betett sig dumt. Jag behöver poliser som ingriper, sätter stopp och skyddar allmänheten.

Vi lever i ett land där krisberedskapen och brottsbekämpningen har ersatts av trams och ideologisk fördumning. Systemens inbyggda idioti är så genomgripande att samhället tycks förlamat. Samhällsbyggets viktigaste hörnstenar vittrar sönder. Vi blir allt mer skyddslösa.

 

Läs mer:

Rättspolitisk kommentar från Medborgerlig Samling angående nattens grova mordbränder i bl. a Göteborg

http://katerinamagasin.se/bilbrander-och-vandalisering-samhallets-daltande-med-forovarna-mojliggor-fortsatta-angrepp/

Våldtäkt och kultur – en recension

20180810_092154

Våldtäkterna ökar i Sverige och verkar dessutom ändra karaktär. Tidigare har vi lärt oss att våldtäktsmän i regel är någon närstående till offret, men denna sanning gäller inte längre. Förra året visade Brottsförebyggande rådets undersökning (NTU 2017) att gärningsmannen oftast är en för offret obekant person. Rena överfallsvåldtäkter har således tagit över. Samtidigt rapporterar media ständigt om gruppvåldtäkter, vilket intrycksmässigt var mycket ovanligt tidigare.

Frågan är förstås varför vi plötsligt ser en sådan utveckling i ett land där så mycket resurser lagts på sexualupplysning och jämställdhetsarbete. Personligen har jag hela tiden misstänkt att förklaringen legat i de senaste årens stora inflöde av män från andra kulturer. Visserligen finns det mig veterligen ingen kultur som fullt ut accepterar våldtäkt (även om våldtäkt inom äktenskapet anses legitimt i vissa delar av världen), men tröskeln mot att begå sexualbrott blir rimligen olika hög beroende på hur man ser på övergreppet, offret och skuldfrågan. Det är en uppfattning som stöds av tidigare undersökningar av BRÅ, där gärningsmän med utländsk bakgrund varit kraftigt överrepresenterade inom sexualbrott. Nu har det emellertid gått 13 år sedan den senaste undersökningen gjordes och samhällets ovilja att ta fram nya fakta trots skenande problem fick mig förra året att ta saken i egna händer. Det kan du läsa om här.

En annan person som engagerat sig i frågan och lagt ner stora ansträngningar på att kartlägga problemen är Ann Heberlein. Heberlein, som själv är ett våldtäktsoffer, har gått igenom nästan samtliga fällande våldtäktsdomar i Sverige under en femårsperiod. Hon har även granskat forskning rörande sambandet mellan utländsk härkomst och sexualbrott, liksom studier rörande kvinnosyn och inställning till sexualitet i andra länder. Resultatet har nu sammanställts i boken Våldtäkt och kultur.

Våldtäkt och kultur innehåller ingen statistik rörande de domar som granskats, vilket är något av en besvikelse. Att ta fram sådan statistik var ursprungligen ett av bokens huvudsakliga syften. Heberlein hänvisar dock till att sådana siffror redan sammanställts av en annan enskild medborgare, Joakim P Jonasson. Istället gör Heberlein en genomgång av BRÅ:s tidigare utredningar och kommenterar ett antal forskningsrapporter och reportage på området. Fokus läggs på Afghanistan, eftersom gärningsmän därifrån står för den största överrepresentationen. I slutet gör hon en kvalitativ analys av ett antal våldtäktsdomar där gärningsmännen varit afghanska medborgare.

I sin bok bemöter Heberlein många av de argument och föreställningar som ofta dominerat samhällsdebatten och lagt hinder i vägen för både kunskapsinhämtning och åtgärdsförslag. Exempelvis argumenterar hon för att så kallade socioekonomiska faktorer (som ofta anges som orsak till de utländska gärningsmännens överrepresentation) knappast kan ha någon större betydelse. Vi ser nämligen stora statistiska skillnader mellan olika ursprungsländer och en betydande andel av gärningsmännen begår brotten efter endast en kort tid i Sverige. Detta talar snarare för att agerandet bottnar i kulturellt betingade föreställningar som gärningsmännen bär med sig från sina hemländer. Inte heller verkar det stämma att överrepresentationen skulle bero på att det svenska rättssystemet särbehandlar utländska gärningsmän negativt; svenska sexualbrottslingar döms till hårdare straff än icke-svenska. Sannolikt har domstolarnas rädsla för rasismanklagelser lett till att gärningsmän av utländsk härkomst behandlas mildare. Att ökningen av våldtäkter i Sverige helt kan tillskrivas ändringar i lagstiftningen avfärdas också – den årliga ökningen har fortsatt långt efter att de nya lagarna trätt i kraft.

Bokens mest fängslande del är de kapitel som redogör för innehållet i verkliga våldtäktsdomar och analyserar dem utifrån ett kulturellt perspektiv. Kulturkrockarna framträder här med glasklar tydlighet, både i gärningsmännens beteenden och deras vittnesmål. De förefaller oförstående inför tingsrättens bristande intresse för försök att framställa brottsoffret som en ”dålig kvinna” och verkar ha svårt att betrakta kvinnan som en individ. Alldaglig artighet och vänlighet, som en handskakning eller ett kort samtal, tolkas som sexuella inviter. Kunskapen om kvinnlig sexualitet är ofta chockerande låg. Bland annat hävdar en våldtäktsman att han efter en stund förstod att hon (våldtäktsoffret) var tillfredsställd, eftersom han såg blod vid slidöppningen. Bilden som växer fram bekräftar de mönster jag såg när jag själv gick igenom sexualbrottsdomar. Ibland förefaller förövarna rent av tro att ett sexuellt övergrepp kan vara en ingångsport till en relation.

För alla som läser boken torde det vara uppenbart att kulturgapet på sexualitetens område är enormt. De senaste årens stora invandringsgrupper kommer från samhällen vars syn på kvinnor, jämställdhet och sexualitet knappast kan skilja sig mer från den svenska. Just därför är Heberleins bok viktig. Den är ett försök att kartlägga problemens grunder och sammanhang – och utan kunskap om problemen går de inte att hantera eller lösa.

Nedan återger jag delar ur bokens analys av ett händelseförlopp som lett till en fällande våldtäktsdom. I det aktuella fallet hävdade gärningsmannen i förhör att kvinnan varit drivande i att ha sex, att detta endast lett till att han onanerat framför henne och att de därefter kommit överens om att ses dagen därpå. Bevisningen för hans våldtäkt och misshandel av henne var dock överväldigande.

 

En ensam kvinna på gott humör möter en man mitt i natten. Han frågar henne vart hon är på väg. Hon svarar vänligt och han slår följe med henne. Ganska snart blir samtalet obehagligt och mannen, som hon aldrig tidigare mött, ställer märkliga frågor. Han undrar om hon har pojkvän. Han undrar om hon har bröder. Han säger att det är brödernas uppgift att skydda henne.

Varför frågar en man en okänd kvinna som han stöter på utomhus mitt i natten om hon har bröder? Jag menar att vi måste förstå det mot bakgrund av patriarkala föreställningar om kvinnan som en ägodel. Mannens – makens, faderns eller brödernas – uppgift är att försvara och beskydda kvinnans dygd, framför allt hennes oskuld som i en hederskultur tillmäts ett högt värde. En kvinna som inte tillhör en man betraktas som skyddslös och ett lovligt byte. En våldtäkt betraktas i en hederskultur som den afghanska inte som ett brott mot kvinnan, utan mot den man eller de män som äger henne, hennes far, make eller bröder. Och, om hon inte tillhör en man, om hon inte står under en mans beskydd betraktas hon som tillgänglig.

Mirwais indiskreta frågor av ytterst intim art angående hennes pojkväns hårda kuk är ett uttryck för hans uppfattning av henne som en tillgänglig – dålig – kvinna. Att ställa en sådan fråga till en människa man pratat med i ett par minuter är enormt respektlöst och skulle kunna tyda på någon form av psykisk störning. Mirwais bedöms dock som fullt frisk och helt adekvat. Kanske kan vi förstå Mirwais tolkning av situationen mot bakgrund av de fördomar som afghaner odlar om svenska kvinnor och deras lössläppthet? Både Jenny Nordberg och Jesper Huor berättar i sina böcker om Afghanistan om de absurda föreställningar angående svenska kvinnor som de mött bland afghaner: ”Är det sant att svenska kvinnor ligger med vem som helst?” ”Går ni runt nakna på gatorna?” ”Har du legat med tusen män?”, är exempel på frågor som ställts av nyfikna afghanska män och kvinnor.

/…/

Mirwais tycks omfatta dessa överhettade fantasier. ”Det var god stämning mellan oss”, säger han i polisförhöret. Liksom Fardin som deltog i gruppvåldtäkten på A är Mirwais noga med att berätta att J använder p-piller. Utifrån hans föreställningsvärld är det ytterligare ett bevis på att hon är tillgänglig för och beredd på sex.

J arbetar inom socialtjänsten. Hon säger att hon är van vid att tala med alla sorters människor. J:s vänlighet misstolkas grovt av Mirwais. ”Hon var pratsam, skojade och knuffades lite. Det verkade som om hon ville ha sex”. Det är ett ytterst märkligt påstående – om vi inte förstår det mot den bakgrund som Mirwais resonerar ifrån, den afghanska kulturen och de överhettade fantasier om svenska kvinnor som redogjordes för ovan. I Afghanistan, skriver Jenny Nordberg, räcker det med att le mot en man för att stämplas som hora och verka tillgänglig. En kvinna som talar med en okänd man kan skada hela släktens rykte och heder. I Afghanistan råder, som vi sett, extremt strikta sociala koder mellan män och kvinnor, allt för att upprätthålla hedern. J bryter, naturligtvis ovetande, mot fler av dessa sociala koder, helt enkelt för att det här inte är sociala koder som hon känner till eller omfattar.

När J artigt sträcker fram handen för att ta farväl och markera att de nu ska gå skilda vägar, hon till sin vän och han hemåt, tolkar han det i motsatt riktning. Han tar hennes utsträckta hand som en invit, en inbjudan, drar henne till sig, försöker kyssa henne och slickar henne i ansiktet. När hon protesterar misshandlar han henne. När J, omtöcknad av knytnävsslag och sparkar ligger på marken, hotar han upprepade gånger att döda henne om hon inte gör som han säger. Efter övergreppet säger han att han eller hans släkt kommer att döda henne om hon går till polis. Ett udda påstående som indikerar att hans släkt är beredd att försvara hans handlingar och hans heder.

”Jag ville att det skulle bli tjejen och jag”, säger Mirwais i polisförhöret och röjer avgrunder av okunskap i hur män och kvinnor umgås, träffas och etablerar en relation i Sverige. Det är, vågar jag påstå, ytterst ovanligt att en vuxen man och en vuxen kvinna blir ett par efter att ha talats vid några minuter. Mirwais redogörelse för sexakten, där han framställer J som drivande i att ha sex, röjer även den en stor okunskap i hur män och kvinnor umgås i Sverige. Det hör inte till vanligheterna att en kvinna föreslår sex med en främling efter att ha talats vid ett par minuter. Det hör inte heller till vanligheterna att kvinnor vill ha sex utomhus en kylig natt i mars, mitt i ett bostadsområde där vem som helst kan komma förbi när som helst. Det hör inte heller till vanligheten att en kvinna stämmer träff med en man efter att han onanerat framför henne.

Ur Våldtäkt och kultur

 

Den här boken vill jag rekommendera till alla som försöker förstå hur kulturskillnader kan skapa allvarliga samhällsproblem. Det är en modig bok, som inte väjer för ett känsligt och infekterat ämne, utan lyfter fram ytterst obehagliga kulturkrockar i ljuset. Sverige behöver den här boken just nu, för är det något vi borde ha lärt oss de senaste åren så är det att problem inte försvinner av att ignoreras. Heberlein lägger fram ett antal förslag på hur våldtäktsvågen kan stävjas och brytas. Dessa förslag förtjänar politisk uppmärksamhet och diskussion.

 

Läs mer:

https://ledarsidorna.se/2018/03/gruppvaldtakter-en-utveckling-som-maste-vandas/

Kulturhistoriska sevärdheter, del 16: Birka

20180722_113520

Under åkerjorden på Björkö i Mälaren finns resterna av det vikingatida samhället Birka, som i regel betraktas som Sveriges första stad. Under 200 år var Birka en handelsplats med omfattande internationella kontakter, dit köpmän från stora delar av världen sökte sig för att byta silver, siden och glas mot päls, horn, järn och bärnsten. De utgrävningar som gjorts vittnar om ett välorganiserat samhälle. Inte minst fanns försvarsanläggningar, pålad hamn, hantverkskvarter och gravfält. Platsens historiska betydelse har gjort att Birka tagits upp på UNESCO:s lista över världsarv.

20180722_111239.jpg

Birka anlades i slutet av 700-talet och den välordnade strukturen med raka gator talar för att samhället planerats noga. Bebyggelsen bestod framför allt av trähus med ett eller två rum. På den närbelägna Adelsö restes även en kungsgård (Hovgården) från vilken kungen kunde övervaka trafiken. Vilken kung som lät anlägga Birka vet vi emellertid inte.

Den första skriftliga källan som vittnar om Birka är Vita Anskarii, en skrift som berättar om den fransk-tyske benediktinermunken Ansgars liv. Ansgar reste vid två tillfällen till Birka för att missionera och lyckades grunda en mindre kristen församling. Det bestående resultatet av hans ansträngningar blev dock magert, då de asatroende Birkaborna bjöd motstånd. Fynd talar även för att vissa individer utövade kristendomen parallellt med dyrkan av asagudarna.

Av okänd anledning övergavs Birka på 900-talet. Kanske flyttade handeln till Sigtuna eller också gjorde landhöjningen att staden blev svårtillgänglig. Hur stor staden var under sin blomstringstid råder det delade uppfattningar om, men kanske hade den ett tusental fasta invånare.

Området där själva staden låg kallas idag för Svarta jorden på grund av lämningarna efter mänsklig aktivitet. Runt Svarta jorden finns en jord- och stenvall och resterna av en befästning. Utanför vallen ligger gravområden med flera tusen gravar av olika slag. De olika gravskicken vittnar om att samhället haft en hierarkisk indelning och bestått av olika folkgrupper. Många av dem är enkla brandgravar och kistgravar, men man har även påträffat nedsänkta kammargravar med rikliga gravgåvor. Mest känd är en krigargrav med fynd av spjut, pilspetsar, sköldar, två hästar och ett spel för att träna krigstaktik. 2017 gjorde denna grav sensation i den arkeologiska världen, när en DNA-analys av kvarlevorna visade att krigaren var kvinna.

Birka är idag öppet för besökare och sommartid kan man ta sig dit med turbåtar från bl.a. Stockholm, Södertälje och Mariefred. På ön finns ett museum med rekonstruktioner av det vikingatida samhället och fynd från de arkeologiska undersökningarna. En kort promenad från museet har några hus anlagts och inretts i enlighet med hur bostäderna kan ha sett ut. Man kan ströva runt i landskapet på egen hand, men för att fullt ut förstå Birkas betydelse är det av värde att delta i någon av de guidade turer som arrangeras.

 

 

Tryckta källor:

Ambrosiani, Björn och Eriksson, Bo G. (1996), Birka vikingastaden.Volym 5, Sveriges Radios förlag

Harrison, Dick (2011), Upplev Sveriges historia, Bonnier Fakta

Ottosson, Mats och Ottosson, Åsa (2010), Upplev Sverige, Bonnier Fakta

 

Otryckta källor:

Information till detta inlägg har hämtats från utställningarna på Birkas museum.