Svenska folksagor, del 7: Prins Hatt under jorden I

I flera århundraden har våra folksagor vandrat från generation till generation. De har berättats framför brasan efter en dag av mödor och viskats vidare i nattens mörker när det varit svårt att sova. Nedanstående berättelse har hämtats ur samlingsvolymen Svenska Folk-sagor Och Äfventyr Efter Muntlig Öfverlemning Samlade och Utgifna, som sammanställts av Orson Squire Fowler och Gunnar Olof Hyltén Cavallius. Jag återger den i en något förkortad version och med lätt moderniserat språk:

Det var en gång för länge, länge sedan en konung som hade tre döttrar. De var övermåttan fagra och mycket vänare än andra mör, så att deras like inte fanns varken nära eller fjärran; likväl var den yngsta prinsessan främst, inte blott i skönhet, utan ännu mer i hjärtelag och sinne. Därför blev hon mycket älskad av alla och kungen själv unnade henne gott framför någon av sina andra döttrar.

Det hände sig en höst att det var marknad i en stad nära kungsgården och kungen själv for dit med sina män. När han skulle ge sig iväg frågade han sina döttrar vad de helst önskade till marknadsgåva, eftersom han alltid brukade ge dem något när han kom hem. De äldsta prinsessorna började genast räkna upp dyrbarheter av alla de slag, men den yngsta begärde inte någonting. Kungen förundrades över det och frågade om inte hon också önskade något smycke eller annan grannlåt, men hon svarade att hon hade nog med guld och kostbara ting. När kungen fortsatte fråga, tog hon ändå till orda och sa: ”Väl vet jag en sak som jag gärna vill ha, om jag bara vågade be om den”. ”Vad kan det vara?”, frågade kungen. ”Säg vad det är och om det står i min makt ska du få det.” ”Jo”, sade prinsessan, ”jag har hört talas om de tre sjungande löven och dem vill jag äga framför något annat i världen.” Nu log kungen, för det tycktes honom vara en ringa bön. ”Jag såg hellre att du bad mig om en större gåva”, sa han, ”men du ska få vad du önskar, om det så gällde halva mitt land och rike.” Därmed tog han farväl av sina döttrar, steg upp på sin häst och for iväg med sitt följe.

När kungen kom till marknadsplatsen var där fullt av folk från alla landsändar och främmande köpmän. Det rådde ingen brist på varken guld eller silver att köpa och kungen skaffade allt de två äldsta döttrarna ville ha. Men hur han än gick från bod till bod och frågade köpmän från både österland och västerland, så var där ingen som hade hört talas om de tre sjungande löven. Kungen blev missmodig över detta, för han ville gärna ge sin yngsta dotter det hon önskade, men när kvällen kom var han tvungen att ge upp och återvända hem utan ha funnit en gåva till henne. När han färdades utmed vägen var han försjunken i djupa tankar, då han plötsligt hörde en ljuvlig klang, som av harpor och strängaspel. Aldrig hade han hört något vackrare. Förundrad höll han in hästen och stannade för att lyssna. Ju mer han fick höra, desto vackrare tycktes honom musiken, men kvällen var mörk och han kunde inte se varifrån ljudet kom. Tillslut bestämde han sig för att ändå försöka finna källan och red ut på en äng för att leta. När han följt ljudet ett stycke kom han till en hasselbuske och överst på busken satt tre gyllene löv som spelade med en så vacker klang att den inte låter sig beskrivas. Kungen blev nu mycket glad, för han förstod att han hade funnit de tre sjungande löven som hans yngsta dotter önskat. Han ville genast ta dem med sig, men så snart han sträckte fram handen vek de undan och en stark röst hördes under busken: ”Låt bli mina löv!” Kungen blev häpen, men hämtade sig snart och frågade vem som talade och om han inte kunde få köpa löven för guld och goda ord. Rösten svarade: ”Jag är prins Hatt under jorden och du får inte köpa mina löv med något av det du erbjuder. Men jag ska ge dig ett annat villkor.” ”Vad är det för villkor?”, undrade kungen. ”Jo”, svarade rösten, ”du ska lova mig det första liv du möter när du kommer till din gård.” Det tyckte kungen var ett underligt förslag, men han tänkte på sin unga dotter och sitt löfte till henne och gav sitt samtycke till prinsens begäran. Genast blev de spelande löven stilla, så att kungen kunde bryta dem och ta dem med sig och hela vägen hem fortsatte de att spela den ljuvligaste musik.

Hemma på kungsgården satt prinsessorna och väntade och talade om alla de fina gåvor deras far skulle ta med sig åt dem från marknaden. Den yngsta prinsessan frågade om de inte skulle gå ut och möta sin far på vägen, men de äldsta var rädda att aftondaggen skulle fördärva deras silkesstrumpor och sa nej. Så kom det sig att den yngsta systern ensam gav sig iväg bortåt vägen. När hon hade gått ett stycke hörde hon trampet av hästar och däremellan kunde hon förnimma den allra ljuvligaste musik. Genast förstod hon att fadern hade lyckats hitta de tre sjungande löven och i glädje rusade hon rakt fram mot hans famn. Men när kungen fick se henne blev han alldeles förfärad, eftersom han kom ihåg löftet han gett prins Hatt och insåg att han lovat bort sitt barn. Han blev så bedrövad att han under en lång stund inte kunde svara, när prinsessan frågade varför han såg så sorgsen ut. Tillslut lyckades han berätta vad som hade utspelat sig och förklarade att han lovat att skänka prins Hatt det första liv som mötte honom på gården.

När kungens tilltag blev känt spred sig sorg och jämmer på kungsgården, men eftersom kungen alltid höll sitt ord tog han slutligen sin yngsta dotter med sig tillbaka till ängen och lämnade henne vid hasselbusken. I full förtvivlan återvände han sedan hem, medan prinsessan satte sig att gråta. Emellertid hade hon inte suttit där länge förrän marken öppnade sig och hon kom ner i en stor sal under jorden. Salen liknade ingen annan, utan var smyckad med guld och silver i överflöd, men ingen människa syntes till. Kungadottern betraktade all prakt med stora ögon och glömde nästan bort sin sorg. När hon blev trött lade hon sig att sova i en säng full av lakan som var vitare än snö. Men hon hade inte vilat länge förrän en dörr öppnades och en man kom fram till bädden. Det var nu så mörkt att prinsessan inte kunde se hans ansikte, men hon hörde att han var vänlig. Han hälsade henne välkommen med många kärliga ord och sa att det var han som rådde över salen, för han var prins Hatt. Han förklarade också att en elak trollkvinna hade pålagt honom att han inte fick visa sig för någon enda människa och att han därför bara kunde gå ut om natten när det var mörkt, men om prinsessan ville vara honom trogen skulle allt kunna bli annorlunda. Han lade sig sedan att sova bredvid prinsessan, men så snart dagen grydde lämnade han sin unga brud och syntes inte till förrän det åter blev afton.

Så gick en tid och konungadottern tillbringade dagarna i den vackra salen. Allt hon kunde önska fick hon och om hon kände sig sorgmodig behövde hon bara lyssna till sina tre sjungande löv, så blev hon genast glad. När så nio månader hade gått var hon havande och födde en liten pojke. Nu tycktes det henne att hon hade det ännu bättre än förut och dagarna igenom gjorde hon inte annat än smekte sitt lilla barn och längtade efter sin kära prins Hatt. Men en kväll hände det att prinsen kom senare än han hade för vana. När han äntligen dök upp frågade prinsessan oroligt var han hade varit så länge. ”Jo”, svarade prinsen, ”jag kommer från din faders gård och jag har idag märkliga nyheter, för kungen har funnit en ny drottning. Om du vill får du resa till bröllopet och ta vår son med dig.” Detta tyckte prinsessan var ett gott förslag och hon tackade prinsen, varpå han tillade: ”Du måste dock lova att du inte låter dig lockas att svika din tro mot mig.” Det lovade prinsessan och därmed var saken klar. När morgonen kom klädde sig prinsessan i de vackraste kläder och tog på sig sina finaste smycken för att fara. När hon var redo kördes en gyllene vagn fram och i den satte hon sig med sin lille son. Sedan bar det av över berg och dalar och innan hon visste ordet av var hon framme. I bröllopssalen var gästerna redan samlade och drack fästningsöl under stor gamman. När prinsessan så klev in blev glädjen ännu större och kungen själv klev upp ur sitt högsäte för att välkomna henne med hjärtans fröjd. Detsamma gjorde hans blivande drottning och de två äldre prinsessorna, som alla önskade henne välkommen tillbaka till sitt land.

När alla hade hälsat började kungen och hans gemål att fråga prinsessan om hennes tillvaro. Framför allt ville de veta vem prins Hatt var och hur han tog hand om henne. Prinsessan svarade lite kort och det var lätt att se att hon inte gärna talade om saken. Det gjorde att styvmodern blev allt nyfiknare och inte ville avstå med sina frågor, så att kungen omsider avbröt henne och sade att det fick räcka med att veta att dottern var nöjd och lycklig. Då teg drottningen, men så snart kungen vände ryggen till var hon ideligen där med nya spörsmål.

När så bröllopet hade stått i många dagar, började prinsessan längta hem till sitt. Genast körde den gyllene vagnen fram och konungadottern tog farväl. Snart var hon framme vid busken och klev ner i salen under marken. De tre löven spelade så underbart för henne att hon tyckte hon hade det mycket bättre under jorden än i kungens gård och när prins Hatt kom hem förklarade han att han tankar varit hos henne natt och dag medan hon varit borta.

Efter ytterligare någon tid blev prinsessan åter havande och födde ännu ett gossebarn. Nu kände hon sig lyckligare än någonsin förut och gjorde inte annat än lekte med barnen, lyssnade till de sjungande löven och längtade efter sin prins när han var borta. Men en afton hände det att prinsen kom senare än han hade för vana. När han äntligen dök upp frågade prinsessan var han hade varit så länge.  ”Jo”, svarade prinsen, ”jag har varit på din faders gård och idag har jag märkliga nyheter. Din äldsta syster ska gifta sig med en främmande konungason och om du vill får du fara till bröllopet med våra barn.” Det tyckte prinsessan var ett gott förslag och tackade prinsen. Han tillade: ”Men du måste lova att du aldrig låter dig lockas att svika din tro mot mig”. Det lovade prinsessan och därmed var saken klar. Följande dag gjorde prinsessan sig iordning och satte sig i den gyllene vagnen med sina söner för att resa till kungsgården. Där var gästerna redan församlade i bröllopssalen för att dricka fästningsöl och när prinsessan steg in blev det sådan uppståndelse att kungen själv steg upp från sitt högsäte för att omfamna henne med hjärtans fröjd. När alla församlade sedan hade önskat henne välkommen började drottningen åter att fråga sin styvdotter hur hon hade det i stort och smått, men framför allt ville hon veta om prins Hatt, hur han såg ut och hur han tedde sig. Prinsessan svarade inte mycket, för hon kom ihåg sin mans varning, men desto nyfiknare blev styvmodern. När hon inte ville avstå sina frågor tystade kungen henne genom att säga att det fick räcka med att veta att dottern var nöjd och lycklig. Då teg drottningen, men så snart kungen vände ryggen till var hon där med sina spörsmål.

Efter några dagar var systerns bröllop till ända och prinsessan började längta hem till sitt. Hon tog avsked av sina fränder, lyfte in barnen i sin gyllene vagn och for iväg. Vid hasselbusken klev de av och gick ner i sin praktfulla sal, där de tre löven spelade så vackert att prinsessan tänkte att hon hade det bättre under jorden än i sin faders gård. Men ännu kärare var det om kvällen, när prins Hatt kom hem och hälsade henne med stor kärlek och förtäljde att hans tankar aldrig lämnat henne medan hon var borta.

Efter ytterligare någon tid blev prinsessan åter havande och födde en liten flicka, den allra fagraste man någonsin sett. Nu tyckte prinsessan att hon ägde allt man kunde önska i världen och hela dagarna gjorde hon inte annat än lekte med sina små barn, lyssnade till de sjungande löven och längtade efter sin man. Då hände det en afton att prinsen kom hem senare än han hade för vana och prinsessan frågade honom var han hade varit. ”Jo”, svarade prinsen, ”jag kommer från din faders gård och jag har märkliga nyheter. Din andra syster har fått en friare och ska snart gifta sig med en främmande konungason. Om du så önskar, så får du ta våra barn med dig och fara hem till bröllopet.” Det tyckte prinsessan var ett gott förslag och tackade prinsen. Prinsen fortsatte: ”Men du måste lova att du inte sviker din tro mot mig, för då kan det komma en stor olycka över oss bägge.” Prinsessan lovade och därmed stod saken klar. Dagen efter klädde hon sig i de finaste kläder, satte sig i den gyllene vagnen med sina tre barn och for fram över berg och dalar tills hon kom till kungsgården. Där var gästerna redan samlade och firade med stor gamman. När prinsessan trädde in i salen blev stämningen ännu gladare och den gamle kungen steg upp från sitt högsäte för att välkomna henne med hjärtans fröjd. Likadant gjorde drottningen, systrarna och de andra gästerna och alla gladde sig över att få se henne.

Fortsättning följer här.

2 reaktioner på ”Svenska folksagor, del 7: Prins Hatt under jorden I

  1. Pingback: Svenska folksagor, del 8: Prins Hatt under jorden II | Kulturminnet

  2. Pingback: Sveska folksagor, del 9: Prins Hatt under jorden III | Kulturminnet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s