Svenska folksagor, del 9: Prins Hatt under jorden III

Nedan följer tredje delen av folksagan Prins Hatt under jorden. Du hittar första delen här och andra delen här.

När morgonen kom och dagen grydde i öster var prinsessan redo att ge sig iväg. När hon skulle skiljas från bergskvinnan tog kärringen till orda: ”När du går härifrån rätt med solen kommer du omsider till en stor kungsgård. Där ska du gå in, för där bor kungasonen, din käraste.” Kvinnan lade till många goda råd om hur prinsessan skulle göra med allting och sade slutligen: ” Jag önskar dig nu lycka på resan och vi lär väl aldrig mer träffas. Men eftersom du visade mig den hedern och kallade mig kära mor, vill jag ge dig denna pung som minne och vängåva.” Därmed räckte hon fram en silkespåse, som var alltigenom stickad av det klaraste guld. Men det var inte med den pungen som med andra pungar, utan den hade den märkliga egenskapen att alltid vara full med pengar, hur mycket som än togs därur. Prinsessan tackade för den dyrbara gåvan och skildes så från bergskvinnan med stor vänskap på båda sidor.

Sedan avlöpte allting som bergskvinnan sagt, för när prinsessan hade vandrat uppför lid och utför lid genom många gröna skogar kom hon till en stor kungsgård, som var så präktig att prinsessan aldrig hade sett dess like. Hon vart mycket glad, för hon förstod att hon var nära sin hjärtans kär och skyndade sig in på gården. När hon öppnade grinden fick hon se en stor trollkvinna komma gående emot henne och kvinnan var så praktfullt klädd att prinsessan förstod att det måste vara hon som rådde över gården.  Trollkvinnan frågade genast: ”Vem är du och var kommer du ifrån?” ”Jo”, svarade prinsessan, ”jag är inget annat än en fattig främling, som gått hit för att begära tjänst.” ”Jaså”, sa trollet, ”du menar visst att jag ska ha tjänst åt var och en som kommer och far? Nej, packa dig genast iväg!” Trollkärringen såg så bister ut att prinsessan blev förskräckt, men hon repade mod och svarade med stor ödmjukhet: ”Om så är, måste jag göra som du säger, men jag ber att få låna hus några dagar, medan jag vilar ut efter min långa vandring.” ”Ja”, sade trollet, ”det kan du få. Du kan få ligga i gåshuset. Det blir just ett passligt härbärge åt en sådan som dig.”

Det blev som trollkvinnan sagt och när prinsessan blivit ensam i gåshuset gjorde hon som bergskvinnan lärt henne. Först skurade hon och sedan tog hon fram sin spinnrock och spann det allra grannaste garn av både guld och silke. Därefter tog hon fram härveln och härvlade garnet, så att hon kunde väva en gyllene duk att kläda hela gåshuset med. Så blev gåshuset förvandlat till det vackraste rummet i hela kungsgården. När det var gjort tog hon fram sin penningpung och gick ut och köpte sig mat och vin och dukade fram ett gästabud så rikligt att motstycke saknades. Slutligen gick hon upp till kungsgården och bjöd in både trollkvinnan och hennes styvdotter att bli gäster i gåshuset till kvällen. Trolldrottningen, som hade hört talas om vad som skedde i gåshuset, tackade ja till inbjudan och lovade att komma.

När aftonen kom gick trollkvinnan och hennes styvdotter ner i gåshuset och togs emot till gästabudet. När de så satt vid bordet, åt, drack och var glada tog prinsessan fram sin spinnrock och började spinna. Då blev trolldrottningen alldeles förundrad och tyckte att hon aldrig sett något lika makalöst. Hon frågade därför om hon kunde få köpa spinnrocken. ”Nej”, svarade prinsessan, ”några penningar behöver jag inte, men jag kan ge den åt dig på ett enda villkor.” ”Vad är det för villkor?” frågade trolldrottningen ivrigt. ”Jo”, svarade prinsessan, ”mitt villkor är att jag får sova i natt hos din allerkäraste.” Detta anspråk blev drottningen lite förvånad över och hon besinnade sig länge, men begäret att äga spinnrocken var så stort att hon slutligen menade att det fick gå för sig. Slutet på avtalet blev därför att trollet skulle få spinnrocken och prinsessan skulle få sova en natt hos sin käraste, prins Hatt.

Trolldrottningen vände nu tillbaka till kungsgården och funderade över hur hon skulle göra för att de unga inte skulle komma i tal med varandra. Slutligen befallde hon sin styvdotter att stanna i prinsen sovrum och lyssna till allt den främmande kvinnan sa. Därefter fyllde hon en bägare med mjöd, blandade starka örter i drycken och bjöd prinsen. Knappt hade han tömt bägaren förrän en tung sömn kom över honom, så att han sjönk ner i dvala och varken hörde eller såg. Då log trollkvinnan i sitt falska hjärta, förde in prinsessan i kammaren och menade att hon nu kunde få tala med prinsen så mycket som hon ville.

När prinsessan hade blivit ensam med sin käraste sprang hon fram till honom och föll honom om halsen med hjärtans fröjd. Men prinsen vaknade inte, utan sov. Då blev hon högeligen bekymrad, ropade till honom med många kärleksfulla ord och förtäljde hur hon vandrat över hela världen för att söka honom, men han varken talade eller svarade. Nu kunde prinsessan inte tro annat än att prinsen inte längre höll henne kär och hon föll ner på sina knän och grät så bittert att det hade kunnat röra en sten till medömkan, men prinsen sov som förut och vaknade inte. Men trolldrottningens styvdotter låg och hörde varje ord och tyckte så synd om den främmande kvinnan att hon inte hade hjärta att förråda henne för sin elaka styvmoder.

Så gick hela natten och tidigt om morgonen, innan dagen var ljus, kom trollkvinnan in i prinsens kammare för att höra hur allt stod till. Prinsessan fick återvända till gåshuset och där satte hon sig och grät, så att tårarna rann som pärlor. Trolldrottningen var däremot glad att hennes svek hade lyckats och ville gärna köpslå på samma sätt fler gånger, om tillfälle bjöds. Hon gick så tillbaka till sitt och hela dagen gjorde hon inte annat än spann på den magiska spinnrocken.

När det led mot aftonen reste sig prinsessan, torkade sina tårar och började tillreda ett nytt gästabud. Därefter gick hon upp till gården och bad att få tala med drottningen. När de så åter träffades frågade trollkvinnan med många vänliga ord om hennes ärende. ”Jo”, sade prinsessan, ”jag vill be dig och din styvdotter att visa mig den stora hedern att bli mina gäster även i kväll.” Det behagade trolldrottningen övermåttan väl och hon samtyckte därför och lovade komma.

När prinsessan och hennes gäster åter satt vid bordet och åt och drack och var glada tog prinsessan fram sin härvel och började härvla. Då blev trolldrottningen mycket förundrad och tyckte att det var det märkvärdigaste hon sett. Hon frågade därför om hon kunde få köpa härveln, men prinsessan nekade. ”Den är inte till salu för penningar, men jag ska ge den till dig på ett enda villkor”, sade hon. ”Vad är det för villkor?” frågade trolldrottningen mycket ivrigt. ”Jo”, sade prinsessan, mitt villkor är att jag får sova ännu en natt hos din allerkäraste.” Detta samtyckte trollkvinnan till och samtalet slutade därför med att hon fick guld-härveln, medan prinsessan skulle få sova hos sin allerkäraste prins Hatt.

Ännu en gång befallde trollkvinnan sin styvdotter att gömma sig i prinsens sovrum, medan hon själv tillredde mjöd med starka örter åt honom. Knappt hade han tömt bägaren förrän han föll i en så tung sömn att han varken hörde eller såg. Då gladdes trolldrottningen i sitt falska hjärta och förde prinsessan in i kammaren, så att hon kunde tillbringa natten där.

När prinsessan blivit ensam med sin käraste sprang hon fram och föll honom om halsen med stor kärlek, men prinsen varken talade eller svarade. Hon blev då högeligen bekymrad och ropade till honom med många kärleksfulla ord, men han fortfor att sova. Prinsessan kunde nu inte tänka annat än att han inte längre höll henne kär och grät så bittert att hennes hjärta ville brista av sorg. Allt detta hörde trolldrottningens styvdotter, som låg gömd i kammaren och hon kände sådan medömkan med de två kungabarnen att hon började fundera över hur hon skulle kunna ta dem ur sin styvmors våld.

Så fortskred hela natten och innan dagen bräckte gick trollkvinnan in i prinsens sovkammare för att fråga hur allt stod till. Prinsessan fick sedan återvända till gåshuset, där hon satte sig och grät så att tårarna rann i strida strömmar. Men när trolldrottningen fick veta hur natten avlöpt blev hon så glad att hon tänkte att hon gärna skulle göra fler liknande affärer om tillfälle bjöds. Hon vände så åter hem till sitt och hela dagen i ända gjorde hon inte annat än härvlade på den gyllene härveln.

När det led mot kvällen stod prinsessan opp, torkade sina tårar och började förbereda ett gästabus som var ännu större än det förra. Därefter gick hon upp till gården och bad att få tala med drottningen. När de träffades frågade trolldrottningen med många vänliga ord efter hennes ärende. ”Jo”, svarade prinsessan, ”jag vill be dig och din styvdotter att ännu en gång visa mig hedern att bli mina gäster.” Det behagade trollkvinnan mycket väl och hon samtyckte därför.

När prinsessan och hennes gäster åter satt till bords och gjorde sig glada tog prinsessan fram sin silkespung och visade att den alltid var full av penningar, hur mycket som än togs därur. Över detta blev trolldrottningen så förundrad att hon inget hellre ville äga i världen än denna pung. Därför frågade hon om hon fick köpa pungen, men prinsessan nekade. ”Den är inte till salu för några penningar och inte för goda ord, men jag ska avstå den till dig på ett villkor.” ”Vad är det för ett villkor?” undrade trollkvinnan med stor iver. ”Jo”, svarade prinsessan, ”mitt villkor är att jag får sova ännu en natt hos din käraste.” Trolldrottningen behövde inte fundera länge på saken, utan avtalade snabbt att hon skulle få pungen i utbyte mot att prinsessan fick sova en natt till hos prins Hatt.

När trollkvinnan kommit hem befallde hon åter sin styvdotter att gömma sig i prinsens sovkammare, medan hon själv tillredde mjöd med starka örter åt prinsen. Men just när han fattade bägaren för att dricka fick han se hur styvdottern vinkade åt honom att vara på sin vakt. Han drog sig då till minnes vilken underlig sömn som fallit över honom de andra gångerna han druckit mjödet, så han låtsades bara dricka och tömde ut bägaren i hemlighet när trollkvinnan vände ryggen till. Därefter lutade han sig tillbaka, som om han fallit i tung sömn. När trolldrottningen märkte det log hon i sitt falska hjärta och tänkte att allt var väl ordnat. Hon hämtade prinsessan, förde henne till kammaren och menade att hon nu kunde få tala med prinsen som hon önskat.

När prinsessan blivit ensam med prins Hatt föll hon honom om halsen med hjärtans kärlek och sade hur innerligt glad hon var att ännu en gång få se honom. Men prinsen var så bunden och förvillad av trolldom att han inte förstod vad hon sade, utan låtsades att han sov. Av detta blev prinsessan så bedrövad att hon vred sina händer och grät. Hon berättade om deras forna kärlek och all den nöd hon fått utstå när hon sökte honom över hela världen. Dessutom tillade hon att nu ville hon dö, då han inte älskade henne längre. Men medan hon talade väcktes prinsens minne, så att han förstod att allt hon sade hade hänt och att den elaka trollkvinnan hade skiljt honom från hans hjärtans allerkäresta. Därvid blev han så illa till mods att han i förstone inte kunde få fram ett enda ord. Tillslut sprang han upp, omfamnade prinsessan, kysste henne och sade att hon ensam var vännen han höll kär i hela världen. Då byttes all gråt och sorg mot lycka och både prinsen och prinsessan tyckte att deras glädje var större än all den jämmer de fått lida medan de var åtskilda.

När prinsen och hans käresta höll varandra i famn och glömde allt annat trädde plötsligt styvdottern fram.  Då blev prinsessan helt förfärad, för hon kunde inte tänka annat än att deras lycka nu var spilld. Men den unga mön talade vänligt till dem och sade: ”Var inte rädda! Inte ska jag förråda er, utan jag vill hjälpa er allt vad jag kan.” Därefter förtäljde hon att hon själv var dotter till en prins som trolldrottningen förtrollat på samma sätt som hon gjort med prins Hatt. Hon tillade: ”Det är nu lång tid sedan min far dog av sorg och det vore väl för oss alla om även min elaka styvmor dog, för så länge hon lever kan vi inte vänta någon lycka, varken ni eller jag.”

När prinsen och hans käresta hörde detta blev de tillfreds och tackade mön för hennes goda vilja. Därefter satte de sig alla tre tillsammans för att rådgöra om hur de skulle kunna bli av med trollkvinnan. Det var inte lätt att hitta en lösning, eftersom alla vet att man inte kan ta död på troll annat än om man skållar dem. När allt var överlagt gick mön tillbaka till sitt lönnställe och prinsen lade sig på sängen och låtsades sova. Så inväntade de trolldrottningens ankomst och de behövde inte vänta länge, för innan den sista stjärnan hade slocknat kom hon in i kammaren för att fråga hur natten varit.

Några dagar gick och prinsessan höll sig stilla i gåshuset. Men på kungsgården var det buller och bång, för drottningen skulle hålla sitt bröllop med prins Hatt och en stor hop troll från när och fjärran var inbjudna. Därför förberedde drottningen ett väldigt gästabud och lät ta fram sin största kittel, som kunde rymma arton oxar. När elden var uppgjord och oxarna slaktade sände hon bud till gåshuset för att fråga prinsessan hur köttet skulle kokas för att bli riktigt mört. Prinsessan svarade: ” I vårt land är det sed att elden görs mycket stark och lagen kokas ända tills kitteln är blå i botten.” Det tyckte trolldrottningen var ett gott råd och hon lät därför stoppa mer ved i elden, så att vattnet bubblade och ångan steg högt i himlens sky. När det gått en stund skickade hon prinsessan att se om kitteln inte var blå i botten. Prinsessan lutade sig över bredden och såg ner i vattnet, men ännu syntes ingen blånad. Ännu en stund gick och drottningen skickade då prins Hatt, men inte heller han kunde se någon blånad. Nu vart trollkvinnan vred och menade att kitteln nog vore blå om man bara såg efter ordentligt. Så steg hon själv upp och såg ner i vattnet där det kokade som allra mest. Men knappt hade hon lutat sig över bredden förrän prinsen var framme, grep henne om fötterna och kastade henne huvudstupa i det heta vattnet. Och därmed var det slut på henne, så troll hon var.

Nu tyckte prinsen och hans käresta att det inte fanns skäl att dröja tills gästerna skulle komma, utan de tog den gyllene spinnrocken, guldhärveln och silkespungen och lämnade hastigt kungsgården. När de hade vandrat både länge och väl kom de till ett praktfullt slott som låg och glimmade i solskenet. På slottets gård stod en buske och när de närmade sig hördes därifrån ett ljuvligt spel, som harpor och fågelsång. Nu var det prinsessan som blev glad, för hon kände igen de tre sjungande löven som hon fått av sin far. Men glädjen blev ännu mycket större när hon såg sina tre små barn, prins Hatts systrar och mycket annat folk komma emot dem och hälsa dem som kung och drottning. Så fick de lön för all sin trogna kärlek och levde sedan många lyckliga år. Prinsen styrde sitt rike med vishet och mandom, så att bättre kung aldrig funnits och de tre löven klingade dag och natt så att ingen som hörde dem kunde vara annat än glad. Och så var sagan all.

En reaktion på ”Svenska folksagor, del 9: Prins Hatt under jorden III

  1. Pingback: Svenska folksagor, del 8: Prins Hatt under jorden II | Kulturminnet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s