Våldtäkt och kultur – en recension

20180810_092154

Våldtäkterna ökar i Sverige och verkar dessutom ändra karaktär. Tidigare har vi lärt oss att våldtäktsmän i regel är någon närstående till offret, men denna sanning gäller inte längre. Förra året visade Brottsförebyggande rådets undersökning (NTU 2017) att gärningsmannen oftast är en för offret obekant person. Rena överfallsvåldtäkter har således tagit över. Samtidigt rapporterar media ständigt om gruppvåldtäkter, vilket intrycksmässigt var mycket ovanligt tidigare.

Frågan är förstås varför vi plötsligt ser en sådan utveckling i ett land där så mycket resurser lagts på sexualupplysning och jämställdhetsarbete. Personligen har jag hela tiden misstänkt att förklaringen legat i de senaste årens stora inflöde av män från andra kulturer. Visserligen finns det mig veterligen ingen kultur som fullt ut accepterar våldtäkt (även om våldtäkt inom äktenskapet anses legitimt i vissa delar av världen), men tröskeln mot att begå sexualbrott blir rimligen olika hög beroende på hur man ser på övergreppet, offret och skuldfrågan. Det är en uppfattning som stöds av tidigare undersökningar av BRÅ, där gärningsmän med utländsk bakgrund varit kraftigt överrepresenterade inom sexualbrott. Nu har det emellertid gått 13 år sedan den senaste undersökningen gjordes och samhällets ovilja att ta fram nya fakta trots skenande problem fick mig förra året att ta saken i egna händer. Det kan du läsa om här.

En annan person som engagerat sig i frågan och lagt ner stora ansträngningar på att kartlägga problemen är Ann Heberlein. Heberlein, som själv är ett våldtäktsoffer, har gått igenom nästan samtliga fällande våldtäktsdomar i Sverige under en femårsperiod. Hon har även granskat forskning rörande sambandet mellan utländsk härkomst och sexualbrott, liksom studier rörande kvinnosyn och inställning till sexualitet i andra länder. Resultatet har nu sammanställts i boken Våldtäkt och kultur.

Våldtäkt och kultur innehåller ingen statistik rörande de domar som granskats, vilket är något av en besvikelse. Att ta fram sådan statistik var ursprungligen ett av bokens huvudsakliga syften. Heberlein hänvisar dock till att sådana siffror redan sammanställts av en annan enskild medborgare, Joakim P Jonasson. Istället gör Heberlein en genomgång av BRÅ:s tidigare utredningar och kommenterar ett antal forskningsrapporter och reportage på området. Fokus läggs på Afghanistan, eftersom gärningsmän därifrån står för den största överrepresentationen. I slutet gör hon en kvalitativ analys av ett antal våldtäktsdomar där gärningsmännen varit afghanska medborgare.

I sin bok bemöter Heberlein många av de argument och föreställningar som ofta dominerat samhällsdebatten och lagt hinder i vägen för både kunskapsinhämtning och åtgärdsförslag. Exempelvis argumenterar hon för att så kallade socioekonomiska faktorer (som ofta anges som orsak till de utländska gärningsmännens överrepresentation) knappast kan ha någon större betydelse. Vi ser nämligen stora statistiska skillnader mellan olika ursprungsländer och en betydande andel av gärningsmännen begår brotten efter endast en kort tid i Sverige. Detta talar snarare för att agerandet bottnar i kulturellt betingade föreställningar som gärningsmännen bär med sig från sina hemländer. Inte heller verkar det stämma att överrepresentationen skulle bero på att det svenska rättssystemet särbehandlar utländska gärningsmän negativt; svenska sexualbrottslingar döms till hårdare straff än icke-svenska. Sannolikt har domstolarnas rädsla för rasismanklagelser lett till att gärningsmän av utländsk härkomst behandlas mildare. Att ökningen av våldtäkter i Sverige helt kan tillskrivas ändringar i lagstiftningen avfärdas också – den årliga ökningen har fortsatt långt efter att de nya lagarna trätt i kraft.

Bokens mest fängslande del är de kapitel som redogör för innehållet i verkliga våldtäktsdomar och analyserar dem utifrån ett kulturellt perspektiv. Kulturkrockarna framträder här med glasklar tydlighet, både i gärningsmännens beteenden och deras vittnesmål. De förefaller oförstående inför tingsrättens bristande intresse för försök att framställa brottsoffret som en ”dålig kvinna” och verkar ha svårt att betrakta kvinnan som en individ. Alldaglig artighet och vänlighet, som en handskakning eller ett kort samtal, tolkas som sexuella inviter. Kunskapen om kvinnlig sexualitet är ofta chockerande låg. Bland annat hävdar en våldtäktsman att han efter en stund förstod att hon (våldtäktsoffret) var tillfredsställd, eftersom han såg blod vid slidöppningen. Bilden som växer fram bekräftar de mönster jag såg när jag själv gick igenom sexualbrottsdomar. Ibland förefaller förövarna rent av tro att ett sexuellt övergrepp kan vara en ingångsport till en relation.

För alla som läser boken torde det vara uppenbart att kulturgapet på sexualitetens område är enormt. De senaste årens stora invandringsgrupper kommer från samhällen vars syn på kvinnor, jämställdhet och sexualitet knappast kan skilja sig mer från den svenska. Just därför är Heberleins bok viktig. Den är ett försök att kartlägga problemens grunder och sammanhang – och utan kunskap om problemen går de inte att hantera eller lösa.

Nedan återger jag delar ur bokens analys av ett händelseförlopp som lett till en fällande våldtäktsdom. I det aktuella fallet hävdade gärningsmannen i förhör att kvinnan varit drivande i att ha sex, att detta endast lett till att han onanerat framför henne och att de därefter kommit överens om att ses dagen därpå. Bevisningen för hans våldtäkt och misshandel av henne var dock överväldigande.

 

En ensam kvinna på gott humör möter en man mitt i natten. Han frågar henne vart hon är på väg. Hon svarar vänligt och han slår följe med henne. Ganska snart blir samtalet obehagligt och mannen, som hon aldrig tidigare mött, ställer märkliga frågor. Han undrar om hon har pojkvän. Han undrar om hon har bröder. Han säger att det är brödernas uppgift att skydda henne.

Varför frågar en man en okänd kvinna som han stöter på utomhus mitt i natten om hon har bröder? Jag menar att vi måste förstå det mot bakgrund av patriarkala föreställningar om kvinnan som en ägodel. Mannens – makens, faderns eller brödernas – uppgift är att försvara och beskydda kvinnans dygd, framför allt hennes oskuld som i en hederskultur tillmäts ett högt värde. En kvinna som inte tillhör en man betraktas som skyddslös och ett lovligt byte. En våldtäkt betraktas i en hederskultur som den afghanska inte som ett brott mot kvinnan, utan mot den man eller de män som äger henne, hennes far, make eller bröder. Och, om hon inte tillhör en man, om hon inte står under en mans beskydd betraktas hon som tillgänglig.

Mirwais indiskreta frågor av ytterst intim art angående hennes pojkväns hårda kuk är ett uttryck för hans uppfattning av henne som en tillgänglig – dålig – kvinna. Att ställa en sådan fråga till en människa man pratat med i ett par minuter är enormt respektlöst och skulle kunna tyda på någon form av psykisk störning. Mirwais bedöms dock som fullt frisk och helt adekvat. Kanske kan vi förstå Mirwais tolkning av situationen mot bakgrund av de fördomar som afghaner odlar om svenska kvinnor och deras lössläppthet? Både Jenny Nordberg och Jesper Huor berättar i sina böcker om Afghanistan om de absurda föreställningar angående svenska kvinnor som de mött bland afghaner: ”Är det sant att svenska kvinnor ligger med vem som helst?” ”Går ni runt nakna på gatorna?” ”Har du legat med tusen män?”, är exempel på frågor som ställts av nyfikna afghanska män och kvinnor.

/…/

Mirwais tycks omfatta dessa överhettade fantasier. ”Det var god stämning mellan oss”, säger han i polisförhöret. Liksom Fardin som deltog i gruppvåldtäkten på A är Mirwais noga med att berätta att J använder p-piller. Utifrån hans föreställningsvärld är det ytterligare ett bevis på att hon är tillgänglig för och beredd på sex.

J arbetar inom socialtjänsten. Hon säger att hon är van vid att tala med alla sorters människor. J:s vänlighet misstolkas grovt av Mirwais. ”Hon var pratsam, skojade och knuffades lite. Det verkade som om hon ville ha sex”. Det är ett ytterst märkligt påstående – om vi inte förstår det mot den bakgrund som Mirwais resonerar ifrån, den afghanska kulturen och de överhettade fantasier om svenska kvinnor som redogjordes för ovan. I Afghanistan, skriver Jenny Nordberg, räcker det med att le mot en man för att stämplas som hora och verka tillgänglig. En kvinna som talar med en okänd man kan skada hela släktens rykte och heder. I Afghanistan råder, som vi sett, extremt strikta sociala koder mellan män och kvinnor, allt för att upprätthålla hedern. J bryter, naturligtvis ovetande, mot fler av dessa sociala koder, helt enkelt för att det här inte är sociala koder som hon känner till eller omfattar.

När J artigt sträcker fram handen för att ta farväl och markera att de nu ska gå skilda vägar, hon till sin vän och han hemåt, tolkar han det i motsatt riktning. Han tar hennes utsträckta hand som en invit, en inbjudan, drar henne till sig, försöker kyssa henne och slickar henne i ansiktet. När hon protesterar misshandlar han henne. När J, omtöcknad av knytnävsslag och sparkar ligger på marken, hotar han upprepade gånger att döda henne om hon inte gör som han säger. Efter övergreppet säger han att han eller hans släkt kommer att döda henne om hon går till polis. Ett udda påstående som indikerar att hans släkt är beredd att försvara hans handlingar och hans heder.

”Jag ville att det skulle bli tjejen och jag”, säger Mirwais i polisförhöret och röjer avgrunder av okunskap i hur män och kvinnor umgås, träffas och etablerar en relation i Sverige. Det är, vågar jag påstå, ytterst ovanligt att en vuxen man och en vuxen kvinna blir ett par efter att ha talats vid några minuter. Mirwais redogörelse för sexakten, där han framställer J som drivande i att ha sex, röjer även den en stor okunskap i hur män och kvinnor umgås i Sverige. Det hör inte till vanligheterna att en kvinna föreslår sex med en främling efter att ha talats vid ett par minuter. Det hör inte heller till vanligheterna att kvinnor vill ha sex utomhus en kylig natt i mars, mitt i ett bostadsområde där vem som helst kan komma förbi när som helst. Det hör inte heller till vanligheten att en kvinna stämmer träff med en man efter att han onanerat framför henne.

Ur Våldtäkt och kultur

 

Den här boken vill jag rekommendera till alla som försöker förstå hur kulturskillnader kan skapa allvarliga samhällsproblem. Det är en modig bok, som inte väjer för ett känsligt och infekterat ämne, utan lyfter fram ytterst obehagliga kulturkrockar i ljuset. Sverige behöver den här boken just nu, för är det något vi borde ha lärt oss de senaste åren så är det att problem inte försvinner av att ignoreras. Heberlein lägger fram ett antal förslag på hur våldtäktsvågen kan stävjas och brytas. Dessa förslag förtjänar politisk uppmärksamhet och diskussion.

 

Läs mer:

https://ledarsidorna.se/2018/03/gruppvaldtakter-en-utveckling-som-maste-vandas/

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s