Svenska folksagor, del 9: Prins Hatt under jorden III

 

bild prinsessa

Nedan följer tredje delen av folksagan Prins Hatt under jorden. Du hittar första delen här och andra delen här.

När morgonen kom och dagen grydde i öster var prinsessan redo att ge sig iväg. När hon skulle skiljas från bergskvinnan tog kärringen till orda: ”När du går härifrån rätt med solen kommer du omsider till en stor kungsgård. Där ska du gå in, för där bor kungasonen, din käraste.” Kvinnan lade till många goda råd om hur prinsessan skulle göra med allting och sade slutligen: ” Jag önskar dig nu lycka på resan och vi lär väl aldrig mer träffas. Men eftersom du visade mig den hedern och kallade mig kära mor, vill jag ge dig denna pung som minne och vängåva.” Därmed räckte hon fram en silkespåse, som var alltigenom stickad av det klaraste guld. Men det var inte med den pungen som med andra pungar, utan den hade den märkliga egenskapen att alltid vara full med pengar, hur mycket som än togs därur. Prinsessan tackade för den dyrbara gåvan och skildes så från bergskvinnan med stor vänskap på båda sidor.

Sedan avlöpte allting som bergskvinnan sagt, för när prinsessan hade vandrat uppför lid och utför lid genom många gröna skogar kom hon till en stor kungsgård, som var så präktig att prinsessan aldrig hade sett dess like. Hon vart mycket glad, för hon förstod att hon var nära sin hjärtans kär och skyndade sig in på gården. När hon öppnade grinden fick hon se en stor trollkvinna komma gående emot henne och kvinnan var så praktfullt klädd att prinsessan förstod att det måste vara hon som rådde över gården.  Trollkvinnan frågade genast: ”Vem är du och var kommer du ifrån?” ”Jo”, svarade prinsessan, ”jag är inget annat än en fattig främling, som gått hit för att begära tjänst.” ”Jaså”, sa trollet, ”du menar visst att jag ska ha tjänst åt var och en som kommer och far? Nej, packa dig genast iväg!” Trollkärringen såg så bister ut att prinsessan blev förskräckt, men hon repade mod och svarade med stor ödmjukhet: ”Om så är, måste jag göra som du säger, men jag ber att få låna hus några dagar, medan jag vilar ut efter min långa vandring.” ”Ja”, sade trollet, ”det kan du få. Du kan få ligga i gåshuset. Det blir just ett passligt härbärge åt en sådan som dig.”

Det blev som trollkvinnan sagt och när prinsessan blivit ensam i gåshuset gjorde hon som bergskvinnan lärt henne. Först skurade hon och sedan tog hon fram sin spinnrock och spann det allra grannaste garn av både guld och silke. Därefter tog hon fram härveln och härvlade garnet, så att hon kunde väva en gyllene duk att kläda hela gåshuset med. Så blev gåshuset förvandlat till det vackraste rummet i hela kungsgården. När det var gjort tog hon fram sin penningpung och gick ut och köpte sig mat och vin och dukade fram ett gästabud så rikligt att motstycke saknades. Slutligen gick hon upp till kungsgården och bjöd in både trollkvinnan och hennes styvdotter att bli gäster i gåshuset till kvällen. Trolldrottningen, som hade hört talas om vad som skedde i gåshuset, tackade ja till inbjudan och lovade att komma.

När aftonen kom gick trollkvinnan och hennes styvdotter ner i gåshuset och togs emot till gästabudet. När de så satt vid bordet, åt, drack och var glada tog prinsessan fram sin spinnrock och började spinna. Då blev trolldrottningen alldeles förundrad och tyckte att hon aldrig sett något lika makalöst. Hon frågade därför om hon kunde få köpa spinnrocken. ”Nej”, svarade prinsessan, ”några penningar behöver jag inte, men jag kan ge den åt dig på ett enda villkor.” ”Vad är det för villkor?” frågade trolldrottningen ivrigt. ”Jo”, svarade prinsessan, ”mitt villkor är att jag får sova i natt hos din allerkäraste.” Detta anspråk blev drottningen lite förvånad över och hon besinnade sig länge, men begäret att äga spinnrocken var så stort att hon slutligen menade att det fick gå för sig. Slutet på avtalet blev därför att trollet skulle få spinnrocken och prinsessan skulle få sova en natt hos sin käraste, prins Hatt.

Trolldrottningen vände nu tillbaka till kungsgården och funderade över hur hon skulle göra för att de unga inte skulle komma i tal med varandra. Slutligen befallde hon sin styvdotter att stanna i prinsen sovrum och lyssna till allt den främmande kvinnan sa. Därefter fyllde hon en bägare med mjöd, blandade starka örter i drycken och bjöd prinsen. Knappt hade han tömt bägaren förrän en tung sömn kom över honom, så att han sjönk ner i dvala och varken hörde eller såg. Då log trollkvinnan i sitt falska hjärta, förde in prinsessan i kammaren och menade att hon nu kunde få tala med prinsen så mycket som hon ville.

När prinsessan hade blivit ensam med sin käraste sprang hon fram till honom och föll honom om halsen med hjärtans fröjd. Men prinsen vaknade inte, utan sov. Då blev hon högeligen bekymrad, ropade till honom med många kärleksfulla ord och förtäljde hur hon vandrat över hela världen för att söka honom, men han varken talade eller svarade. Nu kunde prinsessan inte tro annat än att prinsen inte längre höll henne kär och hon föll ner på sina knän och grät så bittert att det hade kunnat röra en sten till medömkan, men prinsen sov som förut och vaknade inte. Men trolldrottningens styvdotter låg och hörde varje ord och tyckte så synd om den främmande kvinnan att hon inte hade hjärta att förråda henne för sin elaka styvmoder.

Så gick hela natten och tidigt om morgonen, innan dagen var ljus, kom trollkvinnan in i prinsens kammare för att höra hur allt stod till. Prinsessan fick återvända till gåshuset och där satte hon sig och grät, så att tårarna rann som pärlor. Trolldrottningen var däremot glad att hennes svek hade lyckats och ville gärna köpslå på samma sätt fler gånger, om tillfälle bjöds. Hon gick så tillbaka till sitt och hela dagen gjorde hon inte annat än spann på den magiska spinnrocken.

När det led mot aftonen reste sig prinsessan, torkade sina tårar och började tillreda ett nytt gästabud. Därefter gick hon upp till gården och bad att få tala med drottningen. När de så åter träffades frågade trollkvinnan med många vänliga ord om hennes ärende. ”Jo”, sade prinsessan, ”jag vill be dig och din styvdotter att visa mig den stora hedern att bli mina gäster även i kväll.” Det behagade trolldrottningen övermåttan väl och hon samtyckte därför och lovade komma.

När prinsessan och hennes gäster åter satt vid bordet och åt och drack och var glada tog prinsessan fram sin härvel och började härvla. Då blev trolldrottningen mycket förundrad och tyckte att det var det märkvärdigaste hon sett. Hon frågade därför om hon kunde få köpa härveln, men prinsessan nekade. ”Den är inte till salu för penningar, men jag ska ge den till dig på ett enda villkor”, sade hon. ”Vad är det för villkor?” frågade trolldrottningen mycket ivrigt. ”Jo”, sade prinsessan, mitt villkor är att jag får sova ännu en natt hos din allerkäraste.” Detta samtyckte trollkvinnan till och samtalet slutade därför med att hon fick guld-härveln, medan prinsessan skulle få sova hos sin allerkäraste prins Hatt.

Ännu en gång befallde trollkvinnan sin styvdotter att gömma sig i prinsens sovrum, medan hon själv tillredde mjöd med starka örter åt honom. Knappt hade han tömt bägaren förrän han föll i en så tung sömn att han varken hörde eller såg. Då gladdes trolldrottningen i sitt falska hjärta och förde prinsessan in i kammaren, så att hon kunde tillbringa natten där.

När prinsessan blivit ensam med sin käraste sprang hon fram och föll honom om halsen med stor kärlek, men prinsen varken talade eller svarade. Hon blev då högeligen bekymrad och ropade till honom med många kärleksfulla ord, men han fortfor att sova. Prinsessan kunde nu inte tänka annat än att han inte längre höll henne kär och grät så bittert att hennes hjärta ville brista av sorg. Allt detta hörde trolldrottningens styvdotter, som låg gömd i kammaren och hon kände sådan medömkan med de två kungabarnen att hon började fundera över hur hon skulle kunna ta dem ur sin styvmors våld.

Så fortskred hela natten och innan dagen bräckte gick trollkvinnan in i prinsens sovkammare för att fråga hur allt stod till. Prinsessan fick sedan återvända till gåshuset, där hon satte sig och grät så att tårarna rann i strida strömmar. Men när trolldrottningen fick veta hur natten avlöpt blev hon så glad att hon tänkte att hon gärna skulle göra fler liknande affärer om tillfälle bjöds. Hon vände så åter hem till sitt och hela dagen i ända gjorde hon inte annat än härvlade på den gyllene härveln.

När det led mot kvällen stod prinsessan opp, torkade sina tårar och började förbereda ett gästabus som var ännu större än det förra. Därefter gick hon upp till gården och bad att få tala med drottningen. När de träffades frågade trolldrottningen med många vänliga ord efter hennes ärende. ”Jo”, svarade prinsessan, ”jag vill be dig och din styvdotter att ännu en gång visa mig hedern att bli mina gäster.” Det behagade trollkvinnan mycket väl och hon samtyckte därför.

När prinsessan och hennes gäster åter satt till bords och gjorde sig glada tog prinsessan fram sin silkespung och visade att den alltid var full av penningar, hur mycket som än togs därur. Över detta blev trolldrottningen så förundrad att hon inget hellre ville äga i världen än denna pung. Därför frågade hon om hon fick köpa pungen, men prinsessan nekade. ”Den är inte till salu för några penningar och inte för goda ord, men jag ska avstå den till dig på ett villkor.” ”Vad är det för ett villkor?” undrade trollkvinnan med stor iver. ”Jo”, svarade prinsessan, ”mitt villkor är att jag får sova ännu en natt hos din käraste.” Trolldrottningen behövde inte fundera länge på saken, utan avtalade snabbt att hon skulle få pungen i utbyte mot att prinsessan fick sova en natt till hos prins Hatt.

När trollkvinnan kommit hem befallde hon åter sin styvdotter att gömma sig i prinsens sovkammare, medan hon själv tillredde mjöd med starka örter åt prinsen. Men just när han fattade bägaren för att dricka fick han se hur styvdottern vinkade åt honom att vara på sin vakt. Han drog sig då till minnes vilken underlig sömn som fallit över honom de andra gångerna han druckit mjödet, så han låtsades bara dricka och tömde ut bägaren i hemlighet när trollkvinnan vände ryggen till. Därefter lutade han sig tillbaka, som om han fallit i tung sömn. När trolldrottningen märkte det log hon i sitt falska hjärta och tänkte att allt var väl ordnat. Hon hämtade prinsessan, förde henne till kammaren och menade att hon nu kunde få tala med prinsen som hon önskat.

När prinsessan blivit ensam med prins Hatt föll hon honom om halsen med hjärtans kärlek och sade hur innerligt glad hon var att ännu en gång få se honom. Men prinsen var så bunden och förvillad av trolldom att han inte förstod vad hon sade, utan låtsades att han sov. Av detta blev prinsessan så bedrövad att hon vred sina händer och grät. Hon berättade om deras forna kärlek och all den nöd hon fått utstå när hon sökte honom över hela världen. Dessutom tillade hon att nu ville hon dö, då han inte älskade henne längre. Men medan hon talade väcktes prinsens minne, så att han förstod att allt hon sade hade hänt och att den elaka trollkvinnan hade skiljt honom från hans hjärtans allerkäresta. Därvid blev han så illa till mods att han i förstone inte kunde få fram ett enda ord. Tillslut sprang han upp, omfamnade prinsessan, kysste henne och sade att hon ensam var vännen han höll kär i hela världen. Då byttes all gråt och sorg mot lycka och både prinsen och prinsessan tyckte att deras glädje var större än all den jämmer de fått lida medan de var åtskilda.

När prinsen och hans käresta höll varandra i famn och glömde allt annat trädde plötsligt styvdottern fram.  Då blev prinsessan helt förfärad, för hon kunde inte tänka annat än att deras lycka nu var spilld. Men den unga mön talade vänligt till dem och sade: ”Var inte rädda! Inte ska jag förråda er, utan jag vill hjälpa er allt vad jag kan.” Därefter förtäljde hon att hon själv var dotter till en prins som trolldrottningen förtrollat på samma sätt som hon gjort med prins Hatt. Hon tillade: ”Det är nu lång tid sedan min far dog av sorg och det vore väl för oss alla om även min elaka styvmor dog, för så länge hon lever kan vi inte vänta någon lycka, varken ni eller jag.”

När prinsen och hans käresta hörde detta blev de tillfreds och tackade mön för hennes goda vilja. Därefter satte de sig alla tre tillsammans för att rådgöra om hur de skulle kunna bli av med trollkvinnan. Det var inte lätt att hitta en lösning, eftersom alla vet att man inte kan ta död på troll annat än om man skållar dem. När allt var överlagt gick mön tillbaka till sitt lönnställe och prinsen lade sig på sängen och låtsades sova. Så inväntade de trolldrottningens ankomst och de behövde inte vänta länge, för innan den sista stjärnan hade slocknat kom hon in i kammaren för att fråga hur natten varit.

Några dagar gick och prinsessan höll sig stilla i gåshuset. Men på kungsgården var det buller och bång, för drottningen skulle hålla sitt bröllop med prins Hatt och en stor hop troll från när och fjärran var inbjudna. Därför förberedde drottningen ett väldigt gästabud och lät ta fram sin största kittel, som kunde rymma arton oxar. När elden var uppgjord och oxarna slaktade sände hon bud till gåshuset för att fråga prinsessan hur köttet skulle kokas för att bli riktigt mört. Prinsessan svarade: ” I vårt land är det sed att elden görs mycket stark och lagen kokas ända tills kitteln är blå i botten.” Det tyckte trolldrottningen var ett gott råd och hon lät därför stoppa mer ved i elden, så att vattnet bubblade och ångan steg högt i himlens sky. När det gått en stund skickade hon prinsessan att se om kitteln inte var blå i botten. Prinsessan lutade sig över bredden och såg ner i vattnet, men ännu syntes ingen blånad. Ännu en stund gick och drottningen skickade då prins Hatt, men inte heller han kunde se någon blånad. Nu vart trollkvinnan vred och menade att kitteln nog vore blå om man bara såg efter ordentligt. Så steg hon själv upp och såg ner i vattnet där det kokade som allra mest. Men knappt hade hon lutat sig över bredden förrän prinsen var framme, grep henne om fötterna och kastade henne huvudstupa i det heta vattnet. Och därmed var det slut på henne, så troll hon var.

Nu tyckte prinsen och hans käresta att det inte fanns skäl att dröja tills gästerna skulle komma, utan de tog den gyllene spinnrocken, guldhärveln och silkespungen och lämnade hastigt kungsgården. När de hade vandrat både länge och väl kom de till ett praktfullt slott som låg och glimmade i solskenet. På slottets gård stod en buske och när de närmade sig hördes därifrån ett ljuvligt spel, som harpor och fågelsång. Nu var det prinsessan som blev glad, för hon kände igen de tre sjungande löven som hon fått av sin far. Men glädjen blev ännu mycket större när hon såg sina tre små barn, prins Hatts systrar och mycket annat folk komma emot dem och hälsa dem som kung och drottning. Så fick de lön för all sin trogna kärlek och levde sedan många lyckliga år. Prinsen styrde sitt rike med vishet och mandom, så att bättre kung aldrig funnits och de tre löven klingade dag och natt så att ingen som hörde dem kunde vara annat än glad. Och så var sagan all.

Svenska folksagor, del 8: Prins Hatt under jorden II

bild prinsessa

Nedan följer andra delen av folksagan Prins Hatt under jorden. Du hittar första delen här.

När de första hälsningarna var förbi började drottningen åter med sina spörsmål om prins Hatt, vem han var och hur han tedde sig mot sin unga brud, men prinsessan svarade föga. När styvmodern nu såg att prinsessan var på sin vakt, började hon istället närma sig saken med list. Hon började orda vitt och brett om prinsessans små barn som lekte på salsgolvet, hur snälla de var och hur lycklig prinsessan måste vara att äga sådana små. Hon tillade att de säkert bråddes på fadern och att prins Hatt måste vara en mycket stilig ungsven. Såsom nu modershjärtat är ömt lät sig prinsessan lockas av styvmoderns tal, så att det ena ordet gav det andra och till sist bekände hon att hon inte visste om prinsen var vacker eller led, eftersom hon aldrig hade fått se honom. Drottningen föll henne då i talet med stor iver, slog ihop händerna och beskärmade sig högljutt över att prinsen på detta sätt höll något dolt för sin hustru. Mot slutet av deras samtal hade prinsessan glömt sin mans varning och yppade allt vad hon visste och bad styvmodern om råd, vad hon skulle göra för att få se sin man. Detta var just vad drottningen hade väntat och hon lovade att finna på hjälp innan de skildes åt.

Några dagar gick, bröllopet led till ända och prinsessan började längta hem till sitt. När hon skulle fara tog styvmodern henne avsides och sa: ”Här får du nu ett eldstål och ett ljus. Om du önskar se din man, så ska du stiga upp om natten och tända ljuset. Men akta dig så att du inte väcker honom ur hans sömn!” Prinsessan tackade för gåvan och lovade att göra såsom styvmodern lärt henne. Därefter tog hon farväl av sina fränder, lyfte in barnen i den gyllene vagnen och begav sig hem. Men trots att salen under jorden var lika vacker som innan och trots att löven spelade den ljuvligaste musik kände hon sig illa till mods och det enda hon kunde tänka på var att hon ville få se sin mans rätta skepnad.

När aftonen kom och mörkret föll kom prinsen hem igen, som han hade för vana. Med många kärleksfulla ord förklarade han för prinsessan hur han saknat henne när hon var borta. Sedan gick de till ro och prinsen föll i en djup sömn. Knappt hade prinsessan märkt detta förrän hon steg upp, slog eld i stålet och tände ljuset hon fått av sin styvmor. Sakta lyfte hon ljuset över bädden för att se sin man och ingen kan rätteligen beskriva hennes glädje, när hon upptäckte att det var en fager ungsven framför henne. Hon blev så till sig att hon glömde allt annat i världen endast för att se på honom och ju längre hon såg, desto vackrare tycktes han bli. När hon nu lutade sig över prinsen hände sig inte bättre än att en varm droppe rann av ljuset och föll på hans bröst. Prinsessan blev förskräckt och ville blåsa ut ljuset, men det var för sent. Ungsvennen vaknade, sprang förfärad upp och såg vad hon hade gjort. I samma stund tystnade de tre sjungande löven, den fagra salen byttes mot en kula för ormar och paddor och prins Hatt förlorade sina ögon, så att han blev blind.

Nu ångrade prinsessan sin gärning, föll ner framför sin man och bad med många bittra tårar att han skulle förlåta vad hon hade gjort. Prinsen svarade: ”Illa har du lönat all den kärlek som varit oss emellan, men ändå vill jag förlåta dig, om du väljer att stanna hos din blinde make istället för att återvända till din far.” Prinsessan blev då ännu mer bedrövad, grät mer än någonsin och lovade att hon ville följa sin prins så länge hon levde i världen. Så tog hon honom i handen och de lämnade den rysliga jordkulan, men det var inte lite ynk att se prinsessan med sina tre barn och sin blinde man söka sig genom skogen. När de så vandrat länge kom de till en grön stig som löpte fram genom ödemarken. Då frågade prins Hatt: ”Hjärtans allerkäresta, ser du någonting?”. ”Nej”, svarade prinsessan, ”jag ser allenast skog och gröna träd.” De fortsatte då att gå och efter en stund frågade prinsen igen: ”Hjärtans allerkäresta, ser du någonting?” Prinsessan svarade som förut: ”Nej, jag ser inget alls, utom den gröna skogen.” En stund senare frågade prinsen för tredje gången: ”Hjärtans allerkäresta, ser du ännu ingenting?” Prinsessan svarade:”Jo, nu tror jag att jag ser ett stort hus och dess tak glänser som det vore av koppar.” Prinsen svarade då: ”Då är vi framme vid min äldsta systers gård. Nu ska du gå in, hälsa från mig och be att hon tar vår äldsta son och fostrar honom tills han blir vuxen. Men själv får jag inte komma under hennes tak. Inte heller får du låta henne gå hit till mig, för då måste vi skiljas för alltid.”

Prinsessan gjorde som hennes man sa, gick in i gården och framförde sitt ärende och fastän det sved henne i hjärtat lämnade hon sin äldste son till sin svärsyster. Svärsystern ville gärna få se sin bror, men prinsessan vågade inte bryta mot förbudet.

Prinsen och hans käresta fortsatte sedan sin färd genom skog och obygd, tills de fann en grön stig som löpte fram genom ödemarken. Prinsen frågade: ”Hjärtans allerkäraste, ser du ingenting?” Jo, svarade prinsessan, jag tror jag ser ett stort hus och taket skiner som det vore av silver.” ”Då är vi framme vid min andra systers gård”, sade prinsen. ”Nu ska du gå in, hälsa från mig och be att hon tar hand om vår andra son och fostrar honom tills han blir vuxen. Men själv får jag inte komma under hennes tak. Inte heller får du låta henne gå hit till mig, för då måste vi skiljas för alltid.”

Prinsessan gjorde som maken bett henne. Hon gick in på gården och framförde sitt ärende och hur det än sved i hjärtat lämnade hon sin andra son hos sin svärsyster. Svärsystern bad att få träffa sin bror, men prinsessan vågade inte bryta mot förbudet.

Prinsen och prinsessan fortsatte sedan färden genom skogen, tills de hittade en grön liten stig att följa. Då frågade prinsen som förut: ” Hjärtans allerkäresta, ser du någonting?” ”Ja”, svarade prinsessan, ” jag tror jag ser ett stort hus och dess tak glimmar som guld!” ”Då är vi framme vid min yngsta systers gård”, sa prinsen. Nu ska du gå in, hälsa ifrån mig och be att hon tar emot vår dotter och fostrar henne. Men själv får jag inte komma under hennes tak. Inte heller får du låta henne gå hit till mig, för då måste vi skiljas för alltid.”

Prinsessan gjorde som hon var tillsagd. Hon gick in på gården och framförde sitt ärende och blev väl mottagen av sin svärsyster. Men när hon skulle lämna sitt sista barn ifrån sig ville hjärtat brista av sorg, så att hon glömde prinsens förmaningar och allting annat. Hennes svärsyster gick därför med henne ut, utan att prinsessan kom sig för att hindra det. När de kom fram till prinsen kunde svärsystern inte hålla sig, utan sprang in i hans famn och grät. När prins Hatt då förstod att prinsessan svikit sitt ord blev han blek som snö och utbrast: ”Hjärtans allerkäraste, detta skulle du inte ha gjort!” I samma stund sänkte sig en sky ner från himmelen och prins Hatt försvann i luften, som en fågel som flyger sin väg.

Nu blev det sådan sorg och jämmer att det nästan inte går att veta. Prinsessan vred sina händer och ville inte låta sig tröstas, för hon hade mist allt vad hon höll kärt i världen. Prinsens syster sörjde inte mycket mindre och när de så länge hade beklagat sig började de överlägga hur de skulle kunna återfinna prins Hatt. Prinsens syster tog till orda och sade: ”Jag har inte något gott råd att ge dig, om du inte vill gå bort till det stora berget som du ser över skogen. Där bor en gammal trollkärring som heter Berta. Hon är vis i mångahanda och kan kanske ge dig ett besked.” Prinsessan svarade att hon ville göra så, för hon skulle aldrig sluta leta efter sin man, så länge hon trädde på jorden. Därmed skildes hon från sin svärsyster med stor kärlek och började sin vandring allena.

När kvällen började bli sen, så att prinsessan inte kunde gå längre, blev hon varse ett litet ljus som tindrade på fjället. Då glömde hon alldeles bort sin trötthet och letade sig fram över stockar och stenar ända tills hon nått fram till en håla i berget. Där inne kunde hon se en hel hop små troll, både män och kvinnor, som var samlade runt en eld. Allra längst fram satt en gammal, gammal gumma och pysslade med något smått. Hon var stygg att se på, liten till växten och mycket ålderstigen och prinsessan förstod att detta måste vara gamla Berta som svärsystern talat om. Hon trädde därför fram i hålan och hälsade med stor ödmjukhet: ”God kväll, kära mor!” Vid åsynen av henne sprang småtrollen upp och blev häpna, men bergakvinnan fick ett fryntligt ansikte och svarade: ”God kväll! Vem är det som kommer och hälsar så vackert? Jag har suttit här i väl sina fem hundra år, men aldrig förr har någon gjort mig hedern att kalla mig kära mor.” Prinsessan framförde då sitt ärende och frågade om den gamla kvinnan visste besked om en förtrollad prins som kallades prins Hatt. ”Nej”, svarade kärringen, ”det vet jag inte. Men eftersom du gjorde mig den hedern och kallade mig kära mor, vill jag ändå hjälpa dig. Du ska veta att jag har en syster som är dubbelt så gammal som jag och kanske kan hon ge dig något råd.” Det tyckte prinsessan var ett vänligt svar och hon tackade för den gamla kvinnans goda vilja. Sedan blev hon kvar i berget över natten.

När morgonen kom och solen rann upp i öster var prinsessan inte sen att ge sig iväg. En av bergs-pysslingarna följde henne för att visa vägen. När de just skulle gå tog den gamla bergskvinnan till orda och sa: ”Lycka till på resan. Jag önskar dig allt gott, även om jag inte tror att vi någonsin ser varandra igen. Eftersom du varit vänlig mot mig vill jag skicka med dig en gyllene spinnrock till minne. Så länge du har den behöver du aldrig lida någon nöd, för den spinner ensam lika mycket garn som nio andra.” Prinsessan tackade för gåvan och gav sig sedan iväg på sin färd. Över berg och djupa dalar vandrade hon och pysslingen hela dagen. När kvällen blev sen kom de fram till ett fjäll och högt däruppe glimmade ett litet ljus som en stjärna. Då sade pysslingen: ”Jag har nu visat dig vägen, såsom jag lovat, för här bor farmors syster. Nu är det tid att jag vänder hem igen.” Med dessa ord gav han sig av, medan prinsessan letade sig fram över stock och sten tills hon fann en dörr, som stod öppen så att skenet från elden lyste upp mörkret. När prinsessan klev in fick hon se att en stor mängd troll, både män och kvinnor, var samlade kring elden, men längst fram satt en gammal, gammal gumma, som tycktes vara husbonde för de andra. Gumman var liten till växten, stygg att se på och så ålderstigen att hennes huvud vaggade av och an. Därmed tyckte prinsessan sig förstå att detta var mor Bertas syster, varpå hon trädde fram och hälsade höviskt: ”God kväll, kära mor!”. Med ens sprang alla småtrollen upp och verkade mycket förvånade, men kärringen fick ett fryntligt utseende och sa: ”God kväll! Vad är du för en som kommer och hälsar så vackert? Jag har suttit här i väl sina tusende år, men aldrig har någon förut kallat mig kära mor.” Prinsessan förtäljde vem hon var, lade fram sitt ärende och frågade om den gamla kvinnan visste besked om en prins som kallades prins Hatt. ”Nej”, svarade kärringen, ”det vet jag inte. Men eftersom du gjorde mig den hedern och kallade mig kära mor, vill jag ändå hjälpa dig så gott jag kan. Jag har ännu en syster och hon är dubbelt så gammal som jag, så hon kanske vet någon råd.” Detta tyckte prinsessan var ett gott svar och hon tackade den gamla för hennes goda vilja. Så stannade hon i berget över natten och nästföljande dag skulle en av pysslingarna visa vägen.

När dagen grydde var prinsessan genast redo att ge sig iväg. När hon skulle ta farväl av den gamla sade kärringen: ”Jag önskar dig all lycka på resan och vi lär väl heller aldrig ses igen. Men eftersom du visade mig hedern att kalla mig kära mor skulle jag vilja ge dig den här härveln som vänskapsgåva. Så länge du har den härveln behöver du aldrig lida någon brist, för den härvlar själv allt det garn du spinner. Prinsessan tackade så mycket för härveln, som inte var som andra härvlar, utan alltigenom av renaste guld. Därefter skildes hon fån bergskvinnan och vandrade iväg tillsammans med pysslingen över berg och ner i dalar. När det blev sent om aftonen kom de till ett högt berg och överst i fjället tindrade ett litet ljus som en stjärna. Då sade pysslingen: ”Nu är det tid att jag vänder hem igen, för där uppe bor farmors syster och du kan själv finna vägen.” Sedan försvann han och prinsessan började leta sig uppför fjället. Tillslut kom hon till en bergsstuga, där dörren stod öppen så att eldens sken kom ut i mörkret. När hon trädde in i stugan fick hon se en hel hop troll, både män och kvinnor, som var samlade kring elden, men allra längst fram satt en gammal, gammal gumma och pysslade med något smått. Kärringen var stygg till utseendet, hade en näsa som var så lång att den stötte samman med hakan  och var så ålderstigen att hennes huvud for fram och tillbaka. Prinsessan tyckte sig därför kunna förstå att detta var mor Bertas äldsta syster, så hon gick fram och hälsade höviskt: ”God kväll kära mor!” Då sprang småtrollen upp och häpnades över att se henne, men kärringen fick ett fryntligt utseende och sa: ”God kväll själv! Vem är det som kommer hit och hälsar så vackert? Jag har nu suttit här i väl sina tvåtusende år, men aldrig förr har någon visat mig den hedern och kallat mig kära mor.” Prinsessan berättade vem hon var, lade fram sitt ärende och frågade den gamla kvinnan om hon visste besked om en förtrollad prins som kallades prins Hatt. Då blev kärringen mycket allvarsam och funderade både länge och väl. Tillslut utbrast hon: ”Nog har jag hört talas om prins Hatt och kan säga dig var han vistas, men det är föga troligt att du någonsin återfår honom, för han är förhäxad så att han har glömt både dig och allt annat.” Hon tillade: ”Men eftersom du gjorde mig den hedern och kallade mig kära mor, så vill jag ändå hjälpa dig så gott jag kan. Stanna här i natt, så får vi talas vid imorgon.” Det tyckte prinsessan var ett gott svar. Hon tackade därför med många vänliga ord och blev kvar på fjället över natten.

Fortsättning följer här.

 

Att göra skillnad på kristendom och islam

Kultur handlar om människors sätt att leva. Därför har de dominerande religionerna bidragit till att kulturutvecklingen skiljer sig åt i olika delar av världen; olika trosuppfattningar skapar olika kulturella särdrag. Betyder det att man måste tycka att alla religioner är lika bra?

Läs mer om denna frågeställning i en krönika av Mohamed Omar.

DET GODA SAMHÄLLET

Mohamed Omar

Evolutionsbiologen Richard Dawkins fick en anglikansk uppfostran, men är ateist. Han tror alltså inte på någon religion alls, men han är klok nog att göra skillnad på dem. Dels gör han skillnad på ”sin” religion och andras och dels gör han skillnad på bättre och sämre religioner. Detta retar förstås det auktoritära vänsteretablissemanget som bara går med på kritik mot islam om man också kritiserar kristendomen – knappt ens då.

Dawkins har beskrivit sig själv som ”kulturkristen” och ”sekulär kristen” och säger att han tycker om att sjunga julpsalmer och känner nostalgi för kristna traditioner. Så skulle jag beskriva mig själv också. Jag har ingen tro på något övernaturligt. Jag var muslim i flera år och när jag lämnade, lämnade jag alla former av tro. Men jag känner stor sympati för vårt kristna kulturarv. Julevangeliet om gudabarnet i krubban är en fantastisk berättelse.

Och jag uppskattar detta arv…

Visa originalinlägg 826 fler ord

En viktig röst har tystats

bild censur

Här på bloggen försöker jag inte bara skildra det svenska kulturarvet, utan även fånga upp trender i samtidskulturen. Ett av de tidstypiska fenomen jag tidigare beskrivit är att det blivit farligt att vara kritisk i Sverige. Den som har modet att påtala problem som krockar med den politiskt korrekta världsbilden riskerar uthängning, hot och social stigmatisering på ett sätt som skrämmer många till tystnad. Läs gärna mer här.

Idag vill jag uppmärksamma ytterligare ett tragiskt exempel på detta. Min partikollega Bassam Al-Baghdady låter på sin blogg meddela att han på grund av hot mot familjen inte längre vågar uttrycka sina åsikter öppet. Hans blogginlägg är sorglig läsning och visar hur även en modig person kan knäckas och tystas.

Al-Baghdady har bland annat vågat argumentera mot islamism, vilket han dessutom kunnat göra utifrån en gedigen erfarenhetsgrund. Det har naturligtvis gjort honom till en oönskad debattör i mångas ögon och tydligen har det nu drivit politiska meningsmotståndare till att rikta sig mot hans anhöriga.

Till de ynkryggar som nyttjar skrämseltaktik för att lägga lock på den fria debatten har jag bara en sak att säga: Om ni har några vettiga argument att komma med, så lägg fram dem. Att försöka styra det offentliga samtalets innehåll genom hot mot enskilda individer är odemokratiskt, fegt och ansvarslöst.

 

Läs mer:

http://www.bassam.nu/jag-maste-erkanna-ni-lyckades-knacka-mig/

Svenska folksagor, del 7: Prins Hatt under jorden I

bild prinsessa

I flera århundraden har våra folksagor vandrat från generation till generation. De har berättats framför brasan efter en dag av mödor och viskats vidare i nattens mörker när det varit svårt att sova. Nedanstående berättelse har hämtats ur samlingsvolymen Svenska Folk-sagor Och Äfventyr Efter Muntlig Öfverlemning Samlade och Utgifna, som sammanställts av Orson Squire Fowler och Gunnar Olof Hyltén Cavallius. Jag återger den i en något förkortad version och med lätt moderniserat språk:

Det var en gång för länge, länge sedan en konung som hade tre döttrar. De var övermåttan fagra och mycket vänare än andra mör, så att deras like inte fanns varken nära eller fjärran; likväl var den yngsta prinsessan främst, inte blott i skönhet, utan ännu mer i hjärtelag och sinne. Därför blev hon mycket älskad av alla och kungen själv unnade henne gott framför någon av sina andra döttrar.

Det hände sig en höst att det var marknad i en stad nära kungsgården och kungen själv for dit med sina män. När han skulle ge sig iväg frågade han sina döttrar vad de helst önskade till marknadsgåva, eftersom han alltid brukade ge dem något när han kom hem. De äldsta prinsessorna började genast räkna upp dyrbarheter av alla de slag, men den yngsta begärde inte någonting. Kungen förundrades över det och frågade om inte hon också önskade något smycke eller annan grannlåt, men hon svarade att hon hade nog med guld och kostbara ting. När kungen fortsatte fråga, tog hon ändå till orda och sa: ”Väl vet jag en sak som jag gärna vill ha, om jag bara vågade be om den”. ”Vad kan det vara?”, frågade kungen. ”Säg vad det är och om det står i min makt ska du få det.” ”Jo”, sade prinsessan, ”jag har hört talas om de tre sjungande löven och dem vill jag äga framför något annat i världen.” Nu log kungen, för det tycktes honom vara en ringa bön. ”Jag såg hellre att du bad mig om en större gåva”, sa han, ”men du ska få vad du önskar, om det så gällde halva mitt land och rike.” Därmed tog han farväl av sina döttrar, steg upp på sin häst och for iväg med sitt följe.

När kungen kom till marknadsplatsen var där fullt av folk från alla landsändar och främmande köpmän. Det rådde ingen brist på varken guld eller silver att köpa och kungen skaffade allt de två äldsta döttrarna ville ha. Men hur han än gick från bod till bod och frågade köpmän från både österland och västerland, så var där ingen som hade hört talas om de tre sjungande löven. Kungen blev missmodig över detta, för han ville gärna ge sin yngsta dotter det hon önskade, men när kvällen kom var han tvungen att ge upp och återvända hem utan ha funnit en gåva till henne. När han färdades utmed vägen var han försjunken i djupa tankar, då han plötsligt hörde en ljuvlig klang, som av harpor och strängaspel. Aldrig hade han hört något vackrare. Förundrad höll han in hästen och stannade för att lyssna. Ju mer han fick höra, desto vackrare tycktes honom musiken, men kvällen var mörk och han kunde inte se varifrån ljudet kom. Tillslut bestämde han sig för att ändå försöka finna källan och red ut på en äng för att leta. När han följt ljudet ett stycke kom han till en hasselbuske och överst på busken satt tre gyllene löv som spelade med en så vacker klang att den inte låter sig beskrivas. Kungen blev nu mycket glad, för han förstod att han hade funnit de tre sjungande löven som hans yngsta dotter önskat. Han ville genast ta dem med sig, men så snart han sträckte fram handen vek de undan och en stark röst hördes under busken: ”Låt bli mina löv!” Kungen blev häpen, men hämtade sig snart och frågade vem som talade och om han inte kunde få köpa löven för guld och goda ord. Rösten svarade: ”Jag är prins Hatt under jorden och du får inte köpa mina löv med något av det du erbjuder. Men jag ska ge dig ett annat villkor.” ”Vad är det för villkor?”, undrade kungen. ”Jo”, svarade rösten, ”du ska lova mig det första liv du möter när du kommer till din gård.” Det tyckte kungen var ett underligt förslag, men han tänkte på sin unga dotter och sitt löfte till henne och gav sitt samtycke till prinsens begäran. Genast blev de spelande löven stilla, så att kungen kunde bryta dem och ta dem med sig och hela vägen hem fortsatte de att spela den ljuvligaste musik.

Hemma på kungsgården satt prinsessorna och väntade och talade om alla de fina gåvor deras far skulle ta med sig åt dem från marknaden. Den yngsta prinsessan frågade om de inte skulle gå ut och möta sin far på vägen, men de äldsta var rädda att aftondaggen skulle fördärva deras silkesstrumpor och sa nej. Så kom det sig att den yngsta systern ensam gav sig iväg bortåt vägen. När hon hade gått ett stycke hörde hon trampet av hästar och däremellan kunde hon förnimma den allra ljuvligaste musik. Genast förstod hon att fadern hade lyckats hitta de tre sjungande löven och i glädje rusade hon rakt fram mot hans famn. Men när kungen fick se henne blev han alldeles förfärad, eftersom han kom ihåg löftet han gett prins Hatt och insåg att han lovat bort sitt barn. Han blev så bedrövad att han under en lång stund inte kunde svara, när prinsessan frågade varför han såg så sorgsen ut. Tillslut lyckades han berätta vad som hade utspelat sig och förklarade att han lovat att skänka prins Hatt det första liv som mötte honom på gården.

När kungens tilltag blev känt spred sig sorg och jämmer på kungsgården, men eftersom kungen alltid höll sitt ord tog han slutligen sin yngsta dotter med sig tillbaka till ängen och lämnade henne vid hasselbusken. I full förtvivlan återvände han sedan hem, medan prinsessan satte sig att gråta. Emellertid hade hon inte suttit där länge förrän marken öppnade sig och hon kom ner i en stor sal under jorden. Salen liknade ingen annan, utan var smyckad med guld och silver i överflöd, men ingen människa syntes till. Kungadottern betraktade all prakt med stora ögon och glömde nästan bort sin sorg. När hon blev trött lade hon sig att sova i en säng full av lakan som var vitare än snö. Men hon hade inte vilat länge förrän en dörr öppnades och en man kom fram till bädden. Det var nu så mörkt att prinsessan inte kunde se hans ansikte, men hon hörde att han var vänlig. Han hälsade henne välkommen med många kärliga ord och sa att det var han som rådde över salen, för han var prins Hatt. Han förklarade också att en elak trollkvinna hade pålagt honom att han inte fick visa sig för någon enda människa och att han därför bara kunde gå ut om natten när det var mörkt, men om prinsessan ville vara honom trogen skulle allt kunna bli annorlunda. Han lade sig sedan att sova bredvid prinsessan, men så snart dagen grydde lämnade han sin unga brud och syntes inte till förrän det åter blev afton.

Så gick en tid och konungadottern tillbringade dagarna i den vackra salen. Allt hon kunde önska fick hon och om hon kände sig sorgmodig behövde hon bara lyssna till sina tre sjungande löv, så blev hon genast glad. När så nio månader hade gått var hon havande och födde en liten pojke. Nu tycktes det henne att hon hade det ännu bättre än förut och dagarna igenom gjorde hon inte annat än smekte sitt lilla barn och längtade efter sin kära prins Hatt. Men en kväll hände det att prinsen kom senare än han hade för vana. När han äntligen dök upp frågade prinsessan oroligt var han hade varit så länge. ”Jo”, svarade prinsen, ”jag kommer från din faders gård och jag har idag märkliga nyheter, för kungen har funnit en ny drottning. Om du vill får du resa till bröllopet och ta vår son med dig.” Detta tyckte prinsessan var ett gott förslag och hon tackade prinsen, varpå han tillade: ”Du måste dock lova att du inte låter dig lockas att svika din tro mot mig.” Det lovade prinsessan och därmed var saken klar. När morgonen kom klädde sig prinsessan i de vackraste kläder och tog på sig sina finaste smycken för att fara. När hon var redo kördes en gyllene vagn fram och i den satte hon sig med sin lille son. Sedan bar det av över berg och dalar och innan hon visste ordet av var hon framme. I bröllopssalen var gästerna redan samlade och drack fästningsöl under stor gamman. När prinsessan så klev in blev glädjen ännu större och kungen själv klev upp ur sitt högsäte för att välkomna henne med hjärtans fröjd. Detsamma gjorde hans blivande drottning och de två äldre prinsessorna, som alla önskade henne välkommen tillbaka till sitt land.

När alla hade hälsat började kungen och hans gemål att fråga prinsessan om hennes tillvaro. Framför allt ville de veta vem prins Hatt var och hur han tog hand om henne. Prinsessan svarade lite kort och det var lätt att se att hon inte gärna talade om saken. Det gjorde att styvmodern blev allt nyfiknare och inte ville avstå med sina frågor, så att kungen omsider avbröt henne och sade att det fick räcka med att veta att dottern var nöjd och lycklig. Då teg drottningen, men så snart kungen vände ryggen till var hon ideligen där med nya spörsmål.

När så bröllopet hade stått i många dagar, började prinsessan längta hem till sitt. Genast körde den gyllene vagnen fram och konungadottern tog farväl. Snart var hon framme vid busken och klev ner i salen under marken. De tre löven spelade så underbart för henne att hon tyckte hon hade det mycket bättre under jorden än i kungens gård och när prins Hatt kom hem förklarade han att han tankar varit hos henne natt och dag medan hon varit borta.

Efter ytterligare någon tid blev prinsessan åter havande och födde ännu ett gossebarn. Nu kände hon sig lyckligare än någonsin förut och gjorde inte annat än lekte med barnen, lyssnade till de sjungande löven och längtade efter sin prins när han var borta. Men en afton hände det att prinsen kom senare än han hade för vana. När han äntligen dök upp frågade prinsessan var han hade varit så länge.  ”Jo”, svarade prinsen, ”jag har varit på din faders gård och idag har jag märkliga nyheter. Din äldsta syster ska gifta sig med en främmande konungason och om du vill får du fara till bröllopet med våra barn.” Det tyckte prinsessan var ett gott förslag och tackade prinsen. Han tillade: ”Men du måste lova att du aldrig låter dig lockas att svika din tro mot mig”. Det lovade prinsessan och därmed var saken klar. Följande dag gjorde prinsessan sig iordning och satte sig i den gyllene vagnen med sina söner för att resa till kungsgården. Där var gästerna redan församlade i bröllopssalen för att dricka fästningsöl och när prinsessan steg in blev det sådan uppståndelse att kungen själv steg upp från sitt högsäte för att omfamna henne med hjärtans fröjd. När alla församlade sedan hade önskat henne välkommen började drottningen åter att fråga sin styvdotter hur hon hade det i stort och smått, men framför allt ville hon veta om prins Hatt, hur han såg ut och hur han tedde sig. Prinsessan svarade inte mycket, för hon kom ihåg sin mans varning, men desto nyfiknare blev styvmodern. När hon inte ville avstå sina frågor tystade kungen henne genom att säga att det fick räcka med att veta att dottern var nöjd och lycklig. Då teg drottningen, men så snart kungen vände ryggen till var hon där med sina spörsmål.

Efter några dagar var systerns bröllop till ända och prinsessan började längta hem till sitt. Hon tog avsked av sina fränder, lyfte in barnen i sin gyllene vagn och for iväg. Vid hasselbusken klev de av och gick ner i sin praktfulla sal, där de tre löven spelade så vackert att prinsessan tänkte att hon hade det bättre under jorden än i sin faders gård. Men ännu kärare var det om kvällen, när prins Hatt kom hem och hälsade henne med stor kärlek och förtäljde att hans tankar aldrig lämnat henne medan hon var borta.

Efter ytterligare någon tid blev prinsessan åter havande och födde en liten flicka, den allra fagraste man någonsin sett. Nu tyckte prinsessan att hon ägde allt man kunde önska i världen och hela dagarna gjorde hon inte annat än lekte med sina små barn, lyssnade till de sjungande löven och längtade efter sin man. Då hände det en afton att prinsen kom hem senare än han hade för vana och prinsessan frågade honom var han hade varit. ”Jo”, svarade prinsen, ”jag kommer från din faders gård och jag har märkliga nyheter. Din andra syster har fått en friare och ska snart gifta sig med en främmande konungason. Om du så önskar, så får du ta våra barn med dig och fara hem till bröllopet.” Det tyckte prinsessan var ett gott förslag och tackade prinsen. Prinsen fortsatte: ”Men du måste lova att du inte sviker din tro mot mig, för då kan det komma en stor olycka över oss bägge.” Prinsessan lovade och därmed stod saken klar. Dagen efter klädde hon sig i de finaste kläder, satte sig i den gyllene vagnen med sina tre barn och for fram över berg och dalar tills hon kom till kungsgården. Där var gästerna redan samlade och firade med stor gamman. När prinsessan trädde in i salen blev stämningen ännu gladare och den gamle kungen steg upp från sitt högsäte för att välkomna henne med hjärtans fröjd. Likadant gjorde drottningen, systrarna och de andra gästerna och alla gladde sig över att få se henne.

 

Fortsättning följer här.