Nordisk folktro, del 11: Kyrkogrim

bild vittra

Världens kulturhistoria innehåller många exempel på offerceremonier som utförts i samband med att betydelsefulla byggnader rests. I Sverige har en sådan tradition funnits i form av att ett djur begravts under en av hörnstenarna vid byggandet av kyrkor. I vissa fall murades djuret in i kyrkväggen. Den sällsamma begravningsplatsen gjorde att djuret förvandlades till en kyrkogrim, det vill säga ett skyddsväsen med uppgift att vaka över kyrkan och kyrkogården.

Kyrkogrimen var i de flesta fall en hund, katt, oxe, get eller fågel. När det döda djurets ande förvandlades till kyrkogrim antog den en monstruös form, för att kunna skrämma bort gravplundrare och vandaler. Även de mest förslagna tjuvar fruktade kyrkogrimens grymhet och på så vis skyddades kyrkan mot stölder och skadegörelse. Till dess uppgifter hörde även att vakta kyrkans besökare och se till att barn höll sig stilla under gudstjänsten.

Enligt vissa sägner ska en del kyrkor ha fått en grim i form av ett barn, men några verkliga belägg för att barn begravts på detta sätt finns inte.

 

Tryckta källor:

Egerkrans, Johan (2013), Nordiska väsen, B. Wahlströms bokförlag

Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i Nordisk mytologi. Gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén & Sjögren

Schön, Ebbe (2005), Folktrons ABC, Carlssons Förlag

 

Otryckta källor:

Klicka för att komma åt handledning_folktro.pdf

http://www.kyrkoguiden.se/skane_345_text.html

https://www.nordiskamuseet.se/blogg/folkloristen-berattar/kyrkogrimen-och-gloson

https://popularhistoria.se/vardagsliv/spoken-och-gastar

http://sodramellby.se/traditioner.html

https://www.svenskakyrkan.se/bohast/hannas-kyrka

De kulturella aspekterna av invandringen måste lyftas

Hur ska ett land fungera om dess befolkning representerar vitt skilda kulturer med helt olika syn på demokrati, jämställdhet, rättsskipning och yttrandefrihet? Hur skapas samexistens om vissa kulturer vill värna det sekulära samhället, medan andra hävdar att religionen ska utgöra det juridiska systemets fundament? Kan ett sådant samhälle över huvud taget bli stabilt, eller kommer det att falla sönder av motsättningar, splittring och konflikter?

Dessa frågor borde våra politiker vara intensivt sysselsatta av just nu. Ändå är tystnaden total. De kulturellt relaterade problem som växer sig allt större förnekas och förtigs i den etablerade politikens korridorer. Jag vill därför rekommendera Josefin Utas krönika på MED-bloggen, som modigt vågar lyfta upp frågan på agendan.

För den som vill läsa mer har jag tidigare adresserat olika sidor av frågeställningen här,  här och här.

MED-bloggen

Mycket har hänt i Sverige de senaste årtiondena. Landet har haft en omfattande invandring från olika kulturer som skiljer sig mycket i normer och värderingar, jämfört med dem som råder här. Det förut relativt homogena landet har blivit mer brokigt, på gott och ont, med en rad nya komplikationer att hantera vilket vi inte har haft beredskap för.

Ledande politiker och partier verkar leva i en villfarelse om att alla som flyttat hit redan är ”svenskar” som när de passerat gränsen kommer att passa in som handen i handsken i Sverige när det gäller kultur och värderingar. Så enkelt är det inte.

I Sverige har vi ur ett historiskt perspektiv kommit långt med jämlikhet och jämställdhet. Här har alla samma lagliga rättigheter och friheter. Kvinnor kan röra sig fritt och studera vad de vill. Det finns barnomsorg som gör det möjligt att både arbeta och ha familj, för att nämna…

Visa originalinlägg 643 fler ord

Internationellt intresse för svensk kultur

20180912_124131

Det har nu gått 1,5 år sedan jag startade den här bloggen och den har blivit en kär sysselsättning för mig. Särskilt inspirerande tycker jag det är att den lockar en del utländska besökare, vilket jag inte alls hade väntat mig. Jag skriver ju på svenska och vet inte om läsarna i andra länder kan språket eller använder sig av någon sorts översättningstjänst, men att den svenska kulturen väcker internationellt intresse är förstås glädjande.

Den största icke-skandinaviska besöksgruppen är amerikaner och deras läsvanor verkar skilja sig en aning från övrigas. Medan européerna intresserar sig för kulturpolitik och aktuella kulturfrågor vill amerikanerna helst läsa om gamla tiders folksagor och nordisk folktro. En bekräftelse på detta intresse fick jag nyligen under en resa till USA, då jag av en slump klev in i en bokaffär i utkanten av Boston. Butiken var inte särskilt stor och sortimentet knappast mer välsorterat än man kan förvänta sig av de flesta boklådor, men på en hylla stod den ändå där och glänste med framsidan vänd utåt, som för att riktigt visas upp: en vacker volym med svenska folksagor, illustrerade av John Bauer.

Bloggen startades för att fylla ett kulturpolitiskt tomrum i Sverige, men jag är väldigt glad över att den även kan tjäna andra syften och komma till nytta på oväntade sätt. Därför skickar jag nu en hälsning till alla er runt om i världen som letar upp denna blogg för att ta del av innehållet. En särskilt varm hälsning vill jag skicka till den ensamma stjärnan i Hongkong, som av allt att döma hedrar bloggen med ett dagligt besök. Roligt att ha dig här!

Till det svenska språkets försvar

20180522_184626

Den språkliga mångfalden i världen och varje språk har ett värde i sig. Språket skänker identitet åt individen och utgör en brygga bakåt i tiden till familjen, släkten, traditionen och historien. Ett gemensamt språk är också en förutsättning och ett redskap för att fatta gemensamma och demokratiska beslut. Svenska språket är ett sätt att se på livet och verkligheten, en omistlig del av Sveriges historia.

Citatet ovan är hämtat från organisationen Språkförsvarets hemsida. Språkförsvaret startade som en privat webbsida 2002, men har utvecklats till ett bli ett nätverk för personer som vill värna det svenska språket och verka för dess bevarande. Ett av organisationens syften är att skapa en motvikt till de trender som innebär att allt fler utländska uttryck ersätter svenska motsvarigheter. På hemsidan kan man hitta ett utkast till en ny språklag som skulle stärka svenskans ställning, liksom förslag på vilka svenska ord som kan användas istället för engelska varianter. Den som vill kan bli medlem och få tillgång till nätverkets diskussionsforum.

Vårt språk är en del av vårt kulturarv och har formats av tidigare generationers samlade livserfarenheter. Ett uppluckrat språk innebär att rottrådar klipps av och att en del av den kulturella identiteten går förlorad. Språkförsvaret har tagit på sig en viktig uppgift genom att lyfta fram språkets kulturella värde och dess betydelse som bärare av historia, tradition och gemenskap. Ett besök på hemsidan rekommenderas varmt!

 

http://www.språkförsvaret.se/sf/index.php?id=1

Kulturhistoriska sevärdheter, del 17: Hallands kulturhistoriska museum

20180513_135749

Hallands kulturhistoriska museum ligger inhyst i Varbergs fästning, vilket gör att museets samlingar har en storslagen historisk inramning. I utställningshallarna bjuds besökarna på en tidsresa från stenålder till nutid, med viss betoning på halländska förhållanden. Där finns äldre vardagsföremål, som köksutrustning och baddräkter, jämte föremål av hisnande historisk betydelse, som den kula som dödade Karl XII. Även konstutställningen håller hög klass. Den s.k. Varbergsskolan representeras av nationalromantiskt landskapsmåleri och för den med intresse för allmogekultur finns en samling målade bonader, vars detaljer är spännande att utforska.

20180513_140139.jpg

Museets främsta attraktion är Bockstensmannen, kvarlevorna av ett mordoffer från 1300-talet med en välbevarad medeltidsdräkt. På museet presenteras han i form av en fullskalig rekonstruktion. Där finns också text- och bildmaterial som förklarar vilket sammanhang han levde i.

 

Bockstensmannen

 

20180513_140750

1936 skulle den 11-årige Thure Johansson harva i Bockstens mosse vid föräldrarnas gård, när harven plötsligt drog upp textil och benrester ur marken. Myndigheterna tillkallades och efter undersökningar stod det klart att de påträffat kroppen från ett mord som begåtts på 1300-talet. Den mördade mannen hade lagts framstupa i mossen och fått pålar körda genom kroppen, vilket enligt folktron var ett sätt att hindra den döde från att gå igen. Mossens miljö hade gjort att både delar av kroppen och klädedräkten bevarats i ett häpnadsväckande gott skick. Därför vet vi att han hade axellångt, lockigt hår och friska tänder utan karies. Skelettet är gracilt, vilket talar för att han haft en smal kroppsbyggnad. Han var ungefär 172 cm lång och hade skostorlek 41. Kanske var han runt 30 år när han dog. 20180513_140835

Bockstensmannens kläder är den enda kompletta mansdräkten från medeltidens Europa. Den är sydd av ett kraftigt ylletyg och utgörs av kjortel, hosor, fotlappar och mantel. Manteln kompletteras med en nästan meterlång struthätta, vilket var helt enligt tidens mode. Hosorna (strumporna) hölls uppe av läderremmar som fästes till ett bälte under kjorteln. På fötterna hade han skor av läder och med sig hade han ett yttre bälte med knivslidor och läderfodral.

20180513_140809

Läs mer:

https://www.museumhalland.se/

Kultur kan få människor att göra fruktansvärda saker

20180809_171939

Fotografiet ovan visar bilder i ett av mina privata fotoalbum från 1998. På den tiden läste jag U-landskunskap och i utbildningen ingick en flera månader lång studieresa i östra och södra Afrika. Fotografierna är tagna när jag och mina kurskamrater bodde i en massaj-by utanför Namanga i södra Kenya. Vår kursledare var välbekant i byn och vi kunde därför ta del av massajernas vardag på ett sätt som få besökare får möjlighet till. Bland annat bjöds vi in att bevittna en kvinnlig omskärelseceremoni. De två flickorna som sitter ner på bilden uppe till höger ska strax genomgå ingreppet.

I massajkulturen omskärs flickorna i regel i tidiga tonåren, innan de ska gifta sig, och proceduren innebär att delar av deras könsorgan avlägsnas. Några av mina kurskamrater gick så nära att de rent fysiskt kunde se själva stympningen. Det klarade inte jag av.

Det jag och mina studiekamrater fick uppleva var en illustration av traditionens makt över människors handlingar. I massaj-byn fanns exempel på flickor som skadats eller t.o.m. dött av omskärelseceremonin. Ändå fortsatte sedvänjan från generation till generation. Det kan tyckas obegripligt, men ur ett historiskt perspektiv går det att hitta många exempel på kulturer som innehållit allvarliga kränkningar av sina egna medlemmar, exempelvis i form av människooffer eller tvångsgifte. Men än idag utförs destruktiva och brutala handlingar i kulturens namn. Att flickor stympas av traditionsskäl är bara ett exempel och ser vi oss om i världen hittar vi många andra. I hederskulturer kan en far förmås att döda sin egen dotter om hon vill leva ett självständigt liv och i kulturer där hämnd förespråkas kan två släkter dras in i en vendetta av vedergällningar som sträcker sig över decennier. Kraften i kulturella föreställningar är således enorm och kan driva människor till att agera bestialiskt – men tursamt nog kan den också göra motsatsen. Kultur är därför bland det viktigaste som finns och kulturens betydelse i människors liv går knappast att överskatta. Ändå förväntas vi i Sverige idag låtsas att kultur är irrelevant och att kulturella motsättningar egentligen inte finns. Inget kunde vara mer fel. Det som är avskyvärt och oförlåtligt i en kultur kan vara idealiskt och hedervärt i en annan. Så stora är skillnaderna och dessa skillnader skapar väldiga kulturklyftor.

I mitt fall fick studierna i U-landskunskap inte det resultat jag tror att kursledningen hade tänkt sig. Observationerna och erfarenheterna från Afrika blev istället startpunkten på en process som fick mig att börja tänka och ifrågasätta det mångkulturella samhällets påstådda fördelar. Denna process fortsatte sedan under perioder av arbete och studier i Afrika och Asien, liksom under ett flertal år som bosatt i en mångkulturell förort. En av mina främsta slutsatser är att kultur spelar roll. Kultur kan pressa människor till extrema beteenden, även om de skadar sig själva, närstående och andra. Innehållet i en kultur kan göra människor kreativa, produktiva och lyckliga, men det kan också göra motsatsen. En annan slutsats är därför att alla kulturer inte är lika bra, om man med bra åsyftar förmågan att skapa förutsättningar för mänskligt välmående.

En stor del av individens möjligheter till ett lyckligt liv vilar i kulturens händer. Ändå diskuterar vi sällan kulturens betydelse för människors lycka och samhällets funktion. Det tror jag att vi måste göra. Jag tror nämligen att det är en av nycklarna till mänsklig framgång. Vill vi lösa världens problem måste vi adressera kulturens bidrag till problemen – för kulturer kan förändras. Sverige är ett utmärkt exempel på det. Våra förfäder har under olika perioder ägnat sig åt människooffer, praktiserat barnäktenskap, haft trälar och avrättat personer som påståtts utöva magi. Det gör vi inte idag. Den svenska samtidskulturen vet bättre. Vår kultur har utvecklats till att betona vetenskap, respektera individen och försöka skapa goda förutsättningar för människor att leva friska och lyckliga liv. Det är en värdefull kulturutveckling, som vi bör vara rädda om. Att i all välmening offra den på mångkulturens altare är att backa och förneka våra tidigare generationers framsteg. Det är också att öppna upp för ett samhälle vars kulturinslag motverkar snarare än främjar mänsklig välmåga. Det är hög tid att vi börjar diskutera vilken kultur vi vill ska bära högst status i Sverige och ligga till grund för samhällsliv och lagstiftning. Annars riskerar vi att förlora något av det mest värdefulla vi har.

Nedslag i nordisk mytologi, del 11: Freja

bild Freja

Freja är en mångsidig och motsägelsefull gestalt i den nordiska mytologin. Hon personifierar fruktbarhet och kärlek, samtidigt som hon är krigs- och dödsgudinna. Dessutom är hon trollkunnig och är gudarnas mäktigaste völva (spåkvinna). Det var hon som lärde ut konsten att sejda till Oden.

Freja är inte asagud, utan tillhör vanernas ätt. Hon är dotter till havets gud Njord och tvillingsyster till Frej. Hennes make är den mystiske guden Od, som vi inte vet så mycket om. Han övergav henne emellertid och Freja blev då så bedrövad att hon grät tårar av renaste guld.

Ett av Frejas främsta attribut är en fjäderhamn, med vilken hon kan förvandla sig till falk. För mer vardagliga transporter brukar hon istället resa i en vagn dragen av två katter.

Till Frejas främsta uppgifter hör att ta hand om de dödas själar. När krigare stupar på slagfältet tillfaller hälften av dem Oden, medan den andra hälften tillhör henne. De hamnar i hennes dödsrike Folkvang, där de vistas i salen Sessrumne för att ägna sig åt krigslekar. Till Folkvang kommer även ädla och modiga kvinnor efter döden.

Freja är en tilldragande gudinna och ständigt föremål för jättarnas åtrå. När jätten Trym hade stulit Tors hammare krävde han att få Freja till brud för att lämna den tillbaka och jätten som reste Asgårds murar ville ha Freja i belöning. Ingen av dem fick emellertid som de önskade.

Inom folktron förknippas Freja med kornblixtar, det vill säga åskblixtar utan dunder, vilka anses uppstå när hon gör eld med stål och flinta. Hon har många gemensamma drag med gudinnan Frigg och de anses ibland vara samma person.

 

Brisingamen

Sagorna förtäljer att Freja under en av sina resor råkade hamna i dvärgarnas rike Svartalfheim. Där fick hon se att fyra dvärgar höll på att smida det vackraste halssmycket i världen. Detta smycke, som dvärgarna kallade Brisingamen (eldsmycket), gjorde Freja helt betagen och hon började köpslå med dvärgarna för att få köpa det. Dvärgarna brydde sig emellertid inte om de dyrbarheter hon lockade med, men lovade att hon skulle få smycket om hon tillbringade en natt med var och en av dem. Efter att ha överlagt med sig själv godtog Freja anbudet och fick på så sätt Brisingamen i sin ägo. Oden fick emellertid höra talas om affären och blev då så vred att han befallde Loke att stjäla smycket. Genom att förvandla sig till en liten lus eller fluga lyckades Loke ta sig in i Frejas sängkammare och slutföra uppdraget. När Freja upptäckte att halssmycket var borta förstod hon genast vem som låg bakom och krävde av Oden att han skulle lämna det tillbaka. Oden, som var uppretad av hennes tilltag, ställde då som villkor att hon skulle starta ett evigt krig mellan två kungar. Detta lyckades Freja med, så att hon fick Brisingamen åter.

 

Fotnot:

Bilden visar Freja skildrad av John Bauer.

 

Tryckta källor:

Branston, Brian (2016), Nordisk mytologi. Vikingatidens gudar och hjältar, Ordalaget.

Egerkrans, Johan (2016), Nordiska gudar, B. Wahlströms bokförlag

Fritiofsson, Svipdag (red. 2015), Edda: Snorres Edda och den poetiska Eddan, Mimers bokförlag

Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i nordisk mytologi. Gestalter och Äventyr i Eddans gudavärld, Rabén och Sjögren

Magnuson, Magnus (1979), Viking. Hammer of the North, Orbis

 

Otryckta källor:

https://asatemplet.wordpress.com/2015/10/25/brisingamen/

http://historiska.se/nordisk-mytologi/freja/

https://sv.wikipedia.org/wiki/Freja

Svenska folksagor, del 10: Gumman och fisken

bild fisk

I flera århundraden har våra folksagor vandrat från generation till generation. De har berättats framför brasan efter en dag av mödor och viskats vidare i nattens mörker när det varit svårt att sova. Nedanstående berättelse har hämtats ur samlingsvolymen Barnens svenska folksagor, som sammanställts av Mary Örvig. Jag återger den fritt:

Det var en gång en gumma som bodde ensam i en backstuga. Hon hade många besvärligheter att dras med, men tre dagliga bekymmer plågade henne i alla fall värst. För det första hade hon en så dålig yxa att hon behövde flera timmar för att hugga bränslet för dagen. För det andra ville väven hon vävde inte räcka till och för det tredje hade hon en så svår uppförsbacke när hon skulle hämta vatten från källan.

Så hände det sig en dag att då gumman drog upp sin bytta ur källan, låg en stor fisk och sprattlade i den.

”Gud signe dig”, sa gumman, ” det var länge sen jag fick en fiskstjärt på bordet.”

”Ja, men jag tror nog det är bäst att du släpper mig”, sa fisken.

”Kors i all världens dar! Kan du tala?” frågade gumman häpet. ”Men varför skulle jag inte få äta upp dig?”

”Jo, för det vore det dummaste du kunde göra”, svarade fisken. ”Om du släpper ner mig i källan igen, så får du önska dig tre ting, och vad du än önskar ska du få.”

Ja, nog hade gumman mycket att önska sig, men hon tänkte på det gamla ordspråket: ”Önska i ena handen och snyt dig i den andra, så får du se i vilken hand du får mest”. Länge stod hon och tvekade och ville inte släppa fisken.

”Nåå, vill du inte ha tre önskningar uppfyllda?”

Nog ville hon det, och så kom hon att tänka på den hårdhuggna veden.

”Jo, jag önskar först, att allt jag slår på ska gå av.”

”Det skall ske. Vad vill du mer ha?”

”Jo, jag önskar”, sa gumman och tänkte på väven, ”att allt jag drar i skall bli långt.”

”Det ska bli som du vill”, sade fisken. ”Vad önskar du mer?”

Gumman tänkte nu på den långa uppförsbacken hon skulle sträva uppför varje dag med de tunga vattenbyttorna.

”Jo, jag önskar, att mina byttor själva ska gå efter vatten och sedan gå hem av sig själva igen.”

”Skall ske”, sade fisken.

Gummen släppte så ner fisken i källan, och knappt var det gjort förrän de båda ämbaren började gå uppför backen så sakta och varligt att inte en vattendroppe spilldes. Gumman blev så förtjust att hon började storskratta.

”Nej aldrig i världen har jag sett på maken! Nej aldrig på tiden!”

Hon skrattade och hoppade och slog med händerna av förvåning och glädje. Men hur hon viftade med armarna, kom hon att slå sig på vänstra knät och kraks brast benet av. Det blev en snöplig ände på glädjen. Gumman måste sätta sig på källebron och gråta och lipa, men det var inte slut på eländet än.

När man gråter behöver man ibland snyta sig, för det händer att tårarna, när de är riktigt i farten, vill trilla ner genom näsan också, och det var just så det nu gick. Gumman snöt sig i förklädet och råkade därvid att dra i näsan. Istället för lång väv fick hon nu en så lång näsa, att den räckte ända ner till förklädesfållen.

Hur det sedan gick vet jag inte, men det troliga är att den stackars gumman ännu sitter på källebron och gråter. Den som vill veta var talesättet ”få lång näsa” kommer ifrån kan gå dit och fråga henne, så får han gott besked.

Är svensk kultur värd att försvara?

bild nationaldag

Ann Heberlein verkar vara en avskydd person numera. När jag läser hennes texter kan jag emellertid inte låta bli att undra om det inte beror på hennes raka sätt att förmedla svårsmälta sanningar. Om man kan argumentera tydligt och samtidigt är påläst blir man ju extra obehaglig för sina meningsmotståndare. Det enda som då finns kvar att tillgripa är den rena avskyn i form av tillmälen och hån.

Heberleins senaste inlägg på bloggen Ledarsidorna är ett utmärkt exempel på hur hon träffar mitt i samhällsdebattens ömmaste punkter. I den vågar hon nämligen argumentera till den svenska kulturens försvar. Hon ifrågasätter mångkulturens helighet, hävdar att det finns svenska värderingar som behöver skyddas och påtalar det sekulära samhällets värde. Så får man inte göra i Sverige 2018, där det offentliga samtalet helst ska präglas av kulturrelativism och självförnekelse. Ändå är mycket av det hon skriver egentligen givet. Hon lyfter inte fram några revolutionerande tankar, utan erövrar självklarheter som tappats bort i den politiska korrekthetens förvirring.

Läs och begrunda. Jag vill påstå att Sverige behöver texter som Heberleins för att åter få fotfäste:

https://ledarsidorna.se/2018/09/fyra-punkter-for-sverige/