Svenska folksagor, del 10: Gumman och fisken

I flera århundraden har våra folksagor vandrat från generation till generation. De har berättats framför brasan efter en dag av mödor och viskats vidare i nattens mörker när det varit svårt att sova. Nedanstående berättelse har hämtats ur samlingsvolymen Barnens svenska folksagor, som sammanställts av Mary Örvig. Jag återger den fritt:

Det var en gång en fattig gumma som bodde ensam i en ynklig backstuga. Hon hade många besvärligheter att dras med, men tre dagliga bekymmer plågade henne i alla fall värst. För det första hade hon en så dålig yxa att hon behövde flera timmar för att hugga bränslet för dagen. För det andra ville väven hon vävde inte räcka till och för det tredje hade hon en så svår uppförsbacke när hon skulle hämta vatten från källan.

Så hände det sig en dag att då gumman drog upp sin bytta ur källan, låg en stor fisk och sprattlade i den.

”Gud signe dig”, sa gumman, ”det var länge sen jag fick en fiskstjärt på bordet.”

”Ja det kan jag tro”, sade fisken. ”Men det är nog ändå bäst att du släpper mig”.

”Kors i all världens dar! Kan du tala?” frågade gumman häpet. ”Det hade jag aldrig gissat. Men varför skulle jag inte få äta upp dig?”

”Jo, för det vore det dummaste du kunde göra”, svarade fisken. ”Om du släpper ner mig i källan igen, så får du önska dig tre ting, och vad du än önskar ska du få.”

Ja, nog hade gumman mycket att önska sig, men hon tänkte på det gamla ordspråket: ”Önska i ena handen och snyt dig i den andra, så får du se i vilken hand du får mest”. Länge stod hon och tvekade och ville inte släppa fisken ifrån sig.

”Nåå, vill du inte ha tre önskningar uppfyllda?”

Nog ville hon det, och så kom hon att tänka på den hårdhuggna veden.

”Jo, jag önskar först, att allt jag slår på ska gå av.”

”Det skall ske. Vad vill du mer ha?”

”Jo, jag önskar”, sa gumman och tänkte på väven, ”att allt jag drar i skall bli långt.”

”Det ska bli som du vill”, sade fisken. ”Och vad mer önskar du?”

Gumman tänkte nu på den långa uppförsbacken hon måste sträva uppför varje dag med de tunga vattenbyttorna. Nog skulle det vara skönt att slippa det besväret.

”Jo, jag önskar, att mina byttor själva ska gå efter vatten och sedan gå hem av sig själva igen.”

”Skall ske”, sade fisken.

Gummen släppte så ner fisken i källan, och knappt var det gjort förrän de båda ämbaren började gå uppför backen så sakta och varligt att inte en vattendroppe spilldes. Gumman blev så förtjust att hon började skratta och ropa för sig själv.

”Nej aldrig i världen har jag sett på maken! Nej aldrig på tiden!”

Hon skrattade och hoppade och slog med händerna av förvåning och glädje. Men hur hon viftade med armarna, kom hon att slå sig på vänstra knät. Krak sade det, och så gick benet av. Det blev en snöplig ände på glädjen. Gumman måste sätta sig på källebron och gråta och lipa, men det var inte slut på eländet än. När hon satt där och grät kände hon att tårarna rann ner genom näsan också. Hon snöt sig i förklädet och råkade därvid att dra i näsan. Istället för lång väv fick hon nu en så lång näsa, att den räckte ända ner till förklädesfållen.

Hur det sedan gick vet jag inte, men det troliga är att den stackars gumman ännu sitter på källebron och gråter, för gå hem med sitt brutna ben klarar hon inte. Den som vill veta var talesättet ”få lång näsa” kommer ifrån kan gå dit och fråga henne, så får han gott besked.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s