Hur ska ett land fungera om dess befolkning representerar vitt skilda kulturer med helt olika syn på demokrati, jämställdhet, rättsskipning och yttrandefrihet? Hur skapas samexistens om vissa kulturer vill värna det sekulära samhället, medan andra hävdar att religionen ska utgöra det juridiska systemets fundament? Kan ett sådant samhälle över huvud taget bli stabilt, eller kommer det att falla sönder av motsättningar, splittring och konflikter?
Dessa frågor borde våra politiker vara intensivt sysselsatta av just nu. Ändå är tystnaden total. De kulturellt relaterade problem som växer sig allt större förnekas och förtigs i den etablerade politikens korridorer. Jag vill därför rekommendera Josefin Utas krönika på MED-bloggen, som modigt vågar lyfta upp frågan på agendan.
För den som vill läsa mer har jag tidigare adresserat olika sidor av frågeställningen här, här och här.
Mycket har hänt i Sverige de senaste årtiondena. Landet har haft en omfattande invandring från olika kulturer som skiljer sig mycket i normer och värderingar, jämfört med dem som råder här. Det förut relativt homogena landet har blivit mer brokigt, på gott och ont, med en rad nya komplikationer att hantera vilket vi inte har haft beredskap för.
Ledande politiker och partier verkar leva i en villfarelse om att alla som flyttat hit redan är ”svenskar” som när de passerat gränsen kommer att passa in som handen i handsken i Sverige när det gäller kultur och värderingar. Så enkelt är det inte.
I Sverige har vi ur ett historiskt perspektiv kommit långt med jämlikhet och jämställdhet. Här har alla samma lagliga rättigheter och friheter. Kvinnor kan röra sig fritt och studera vad de vill. Det finns barnomsorg som gör det möjligt att både arbeta och ha familj, för att nämna…
Visa originalinlägg 643 fler ord
Kulturminnet 