Nordisk folktro, del 11: Kyrkogrim

Bild Kyrkogrim Axel Ebbe

Världens kulturhistoria innehåller många exempel på offerceremonier som utförts i samband med att betydelsefulla byggnader rests. I Sverige har en sådan tradition funnits i form av att ett djur begravts under en av hörnstenarna vid byggandet av kyrkor. I vissa fall murades djuret in levande i kyrkväggen. Den sällsamma begravningsplatsen gjorde att djuret förvandlades till en kyrkogrim, det vill säga ett skyddsväsen med uppgift att vaka över kyrkan och kyrkogården. Framför allt verkar traditionen ha varit vanlig i södra Sverige.

Kyrkogrimen var i de flesta fall en hund, katt, oxe, get eller tupp. När det döda djurets ande förvandlades till kyrkogrim antog den en monstruös form, för att kunna skrämma bort gravplundrare och vandaler. Även de mest förslagna tjuvar fruktade kyrkogrimens grymhet och på så vis skyddades kyrkan mot stölder och skadegörelse. Om någon ändå stulit något ur kyrkan kunde kyrkogrimen ta till drastiska åtgärder för att få den skyldige att återlämna stöldgodset.

Till kyrkogrimens uppgifter hörde även att vakta kyrkans besökare och se till att barn höll sig stilla under gudstjänsten. Den som uppträdde stökigt på kyrkogården eller vistades där på olaga tid kunde räkna med kyrkogrimen skulle uppenbara sig.

Enligt vissa sägner ska en del kyrkor ha fått en grim i form av ett barn, men några verkliga belägg för att barn begravts på detta sätt finns inte.

Berättat om kyrkogrimen

Medan vi äro inne på det historiska området, så vill jag också förtälja hvad jag har mig bekant om några af våra skånska kyrkor. Tostarps kyrka i Norra Åsbo härad är byggd före syndafloden, och derför offrade der förr många sjuka till henne för att få sin helsa igen, och ännu är detta bruk icke helt och hållet bortlagt. Der förtäljes vidare, att då denna kyrka skulle byggas på en annan plats, än der hon nu står, blef allt hvad man byggde om dagen ned-rifvet om natten. Då lät man här, liksom på Hven, ett par tvillingoxar bestämma, hvar kyrkan skulle stå. Der de stannade, blef kyrkan byggd; men först offrade man på platsen båda oxarne, så de blefvo der kyrkogrimar.

Ur Folkdiktning, visor, folktro, säger och en svartkonstbok av Eva Wigström, 1888

Fotnot: Fotografiet visar Axel Ebbes skulptur ”Kyrkogrimen” utanför konsthallen i Trelleborg.

Tryckta källor:

Egerkrans, Johan (2013), Nordiska väsen, B. Wahlströms bokförlag

Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i Nordisk mytologi. Gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén & Sjögren

Schön, Ebbe (2005), Folktrons ABC, Carlssons Förlag

Schön, Ebbe (1998), Svensk folktro A-Ö. Hur vi tänkt, trott och trollat, Prisma

Otryckta källor:

Klicka för att komma åt handledning_folktro.pdf

http://www.kyrkoguiden.se/skane_345_text.html

https://www.nordiskamuseet.se/blogg/folkloristen-berattar/kyrkogrimen-och-gloson

http://sodramellby.se/traditioner.html

https://www.svenskakyrkan.se/bohast/hannas-kyrka