En Sverigebild med skygglappar

bild flagga

I en TV-sänd duell mellan Stefan Löfven och Ulf Kristersson den 31 augusti kritiserade statsministern moderatledaren för att denne i en intervju i Financial Times lyft fram den eskalerande kriminaliteten i Sverige och påtalat att svenskarna förlorat tron på staten till följd av den misslyckade integrationen. Löfven kommenterade detta med: ”Jag tycker dåligt om när man framställer sitt land som att det är kaos. Det är ett övertramp och man gör inte så om man är kandidat till statsminister”.

Att Kristersson fångar upp verkliga problem och gör en korrekt analys av många väljares bristande tilltro, verkar spela mindre roll i Löfvens ögon. Det är viktigare att låtsas att allt är bra, så att det ser fint ut på ytan. Och har man inget gott att säga är det bättre att vara okunnig eller ljuga, som när integrationsminister Ylva Johansson under en BBC-intervju påstod att sexualbrotten i Sverige minskar. Just denna attityd – att sanningen inte får sägas om den inte är vacker –  har vi fått se otaliga exempel på de senaste åren och denna inställning har bidragit till framväxten av vårt samhälles största problem. Det var just detta förhållningssätt som gjorde att asylmottagningen kördes rakt in i väggen och tvingade Löfven att införa gränskontroller i vild panik. Hade han vågat se och lyfta problemen tidigare hade han kunnat agera förutseende och förnuftigt istället. Och tyvärr lärde han sig inget av denna katastrofala fadäs; landet fortsätter styras enligt principen att problem förnekas tills de blir så stora att panikåtgärder måste tillgripas.

Problemlösningens första steg är att inse att problemen finns. Problem som inte erkänns kan inte lösas. Därför inger det inget förtroende när en politiker väljer en välputsad kuliss framför en uppriktig beskrivning av tillståndet.

Det hoppas jag att Stefan Löfven får erfara på ett väldigt konkret sätt om några dagar.

Ett ovanligt bra nummer av Populär arkeologi

20180827_213927.jpg

Det händer att jag köper tidskriften Populär arkeologi när jag behöver något lättillgängligt och intressant att läsa på tåget. Framför allt uppskattar jag dess sätt att levandegöra forntiden, sätta föremål i ett sammanhang och skildra hur arbetet går till vid arkeologiska utgrävningar. Reportagen berättar ofta om säregna historiska platser och forskning som kastar nytt ljus över det förflutna. Ibland finns skildringar från avlägsna delar av världen, men visst fokus läggs på Sverige och närliggande länder. Det senaste numret (nr 4/2018) var en särskilt positiv överraskning och jag vill därför lämna några aptitretande exempel ur innehållet:

  • Just nu pågår en utgrävning av en vikingaby i centrala Dublin. Byn hittades när grävskoporna började schakta jord inför ett hotellbygge och har hittills bjudit på upptäckter i form av bl.a. hus, kullerstensgator, träredskap och läderskor.
  • Spektakulära fynd har gjorts vid utgrävningar av Vångakullen i Blekinge, inte minst ett fyrtiotal ”guldgubbar”, fyra ansiktsmasker, bronsfigurer och fragment av kittlar. Vissa av föremålen verkar vara importprodukter från det romerska riket och har resulterat i klumpiga (men charmiga) försök till kopior.
  • Projektet Evighetsrunor håller på att skapa en digital katalog över alla runinskrifter i Norden. Snart kommer alla runstensfantaster att kunna göra egna sökningar och ta del av källmaterial från skilda tidsepoker.
  • I Skee socken i Strömstads kommun arbetar en stiftelse med att dokumentera hällristningar som inte omfattas av det närliggande världsarvet i Tanum. Om cirka fyra år räknar man med att ha arbetat sig upp till norska gränsen. Hittills har arbetet inte bara lett till att redan kända hällristningar kartlagts, utan flera nya hällar har också upptäckts.

Allt det ovanstående har potential att stimulera till fortsatt läsning eller väcka en längtan efter att besöka de platser som beskrivs. Tidningens höjdpunkt är emellertid en artikel av vetenskapsjournalisten Staffan Eng, som diskuterar hur de senaste årens politiska styrning har slagit mot det materiella kulturarvet. I den åskådliggör han hur postmoderna idéer med kunskapsrelativism som ledstjärna har tillåtits slå sönder det vetenskapliga förhållningssättet i den kulturhistoriska forskningen. Även museernas utställningar har drabbats, liksom andra institutioner som har till uppgift att vårda vårt historiska arv. Kulturarvet har omtolkats för att tjäna identitetspolitiska syften och följderna har blivit både kulturförstörelse och kunskapsurlakning. Glädjande nog konstaterar han att dessa idéer nu klingar av och förlorar allt mer av sitt inflytande. Är vi på väg tillbaka till ett förnuftigare politiskt klimat, som förstår det förflutnas värde och månar om att presentera en så korrekt verklighetsbeskrivning som möjligt? För den som läser senaste numret av Populär arkeologi tänds i alla fall en gnista hopp om detta.

 

Läs mer:

Nya Populär arkeologi

Mitt bidrag till ”Bildvalet 2018”

bild ramar

Igår skrev jag ett inlägg om det politiska spelet runt Fotografiska museets utställning ”Bildvalet 2018”. Utställningens syfte var att alla riksdagspartier skulle få skildra sin politik med hjälp av fem fotografier. De bilder som nu visas har tyvärr inte fått särskilt mycket uppmärksamhet – jag har ingen aning om hur exempelvis Miljöpartiet och Liberalerna valt att presentera sig – men själva idén fick mig ändå att fundera över vad jag hade velat se. Om jag hade fått visa upp mina egna politiska visioner med fem fotografier, vilket innehåll hade jag då valt?

Några bilder att illustrera mina tankar med har jag förstås inte, men låt mig få beskriva dem för er:

  • Ett klassrum där en grupp lågstadieelever (kanske tolv stycken?) läser och skriver i en fridfull stämning
  • En ung kvinna som med ett tryggt leende promenerar hem mitt i natten
  • En grupp pensionärer som friska och muntra sitter runt ett vackert dukat bord
  • Ett glädjefyllt studentfirande utanför en skola, där studenter och anhöriga kramar om varandra med en svenska flagga hissad i bakgrunden
  • En brandman, en polisman och en ambulanssjukvårdare som rakryggade och stolta står uppställda ovanpå en symbolisk hög av stenar

Det är några av mina främsta önskningar om framtiden. Dessvärre känns de allt mer ouppnåeliga.

Vad borde Fotografiska museet ha gjort?

bild ramar

Fotoutställningen ”Bildvalet 2018” på Fotografiska museet i Stockholm har blivit mycket omdiskuterad, men av helt fel skäl. Utställningens grundtanke var att låta alla riksdagspartier bidra med fem fotografier som representerar deras politik. Det är en spännande idé, som jag hoppas kommer att tillvaratas fler gånger. Jag hade själv gärna sett utställningen om jag inte hade bott i en avlägsen vrå av Sverige. Utställningens syfte har emellertid tillintetgjorts av att allt ljus riktats mot Sverigedemokraterna. De skickade in ett bidrag innehållandes Lars Vilks rondellhund, vilket ledde till att deras ramar nu gapar tomma.

Tror jag att SD verkligen tänkte sig att museet skulle ställa ut Lars Vilks rondellhund? Inte för ett ögonblick. Sverigedemokraterna var förstås fullt medvetna om vilken sprängkraft karikatyren har. Hade bilden ställts ut skulle det ha inneburit säkerhetsrisker för både museet och dess besökare. Att SD ändå valde att lämna in den var förstås både tramsigt och provocerande. Än mer tramsigt och provocerande blev det när de kuppade in Lars Vilks och hans teckning på vernissagen. Man kan fråga sig vad de ville uppnå. Massmedial exponering har de förstås fått, men de framstår knappast som vuxna och omdömesgilla.

Om rondellhunden hade hängts upp på Fotografiska museets vägg hade vi kunnat vänta oss attentat riktade mot bilden, byggnaden och människorna som kommit dit. Museets representanter hade kunnat bli utsatta för dödshot. Det är fullt förståeligt att museet avstod. Men agerade museet korrekt i övrigt? Det vill jag påstå att det inte gjorde.

I den inbjudan som gick ut från museet till partiledarna instruerades de att ”bidra med fem fotografier som visar vad er politik går ut på och vilka frågor som är viktigast för er i valet 2018”. Det får vi nog säga att SD har gjort, förutsatt att yttrandefrihet och terrorhot är två av deras viktigast valfrågor. Men när Fotografiska museets VD Per Broman motiverar beslutet att refusera SD:s bidrag, kan vi läsa följande:

Till vår stora besvikelse visade sig Sverigedemokraternas inskickade material inte alls handla om fem fotografier som visade deras vision för ett framtida Sverige. Istället skickade de in fyra pixlade bilder av en teckning och en femte på själva teckningen: Lars Vilks Muhammed som rondellhund. Först stod vi helt frågande: Är Sverigedemokraternas vision att det ska sättas upp rondellhundar över hela Sverige? Men sen fattade vi: Sverigedemokraterna väljer att, istället för att visa väljarna sin vision, skapa ett läge där de ska uppfattas som offer för censur och sätta fokus på muslimska extremister. Vi förklarade läget för dem och bad istället om de fem efterfrågade fotografierna, vilket inte kom. Självklart ställer vi inte ut detta material, dels för att det inte alls uppfyller utmaningen som vi gav alla partier: Visa vilket Sverige vill ni se efter valet! Och dels för att det, som alla vet, är förenat med fara att visa denna teckning. Vilket förstås är avskyvärt – att vissa extremister utövar våld som förtrycker yttrandefriheten – men det är den tid vi alla lever i.

Så det är med stor besvikelse vi konstaterar att våra gäster/väljarna inte kommer få ta del av alla riksdagspartiers vision – då ett av dem ställde sig utanför. Istället valde de en helt egen agenda och utnyttjade vår generösa inbjudan till att vilja hetsa fram än mer ”vi mot dem”-stämning. Vår vision är en helt annan, att inkluderande bidra till en mer medveten värld. Vi är de första att beklaga detta läge. Vi ville så gärna visa allas vision.

Det är knappast troligt att museet tolkat SD:s bidrag som att Sverigedemokraterna ville sätta upp rondellhundar i hela Sverige. Dessutom har museet ändrat fokus i uppdragsbeskrivningen, från att lyfta viktiga valfrågor till att skildra en framtidsvision. Av allt att döma väljs denna vinkling för att kunna framställa SD i dålig dager. Det är fult gjort. Utöver detta kan man utifrån de nedlåtande tongångarna i museets uttalande ifrågasätta vilka det är som hetsar fram en ”vi mot dem”-stämning. Fotografiska museets anställda har rätt att tycka vad de vill om SD:s politik, men som representanter för museet bör de agera balanserat och neutralt. Politisk aktivism brukar inte tillhöra ett museums uppdrag.

Museet borde ha nöjt sig med att frankt förklara att rondellhunden inte går att ställa ut av säkerhetsskäl och gett SD möjligheten att lämna in andra bilder. Om SD då valde att avstå (vilket de nu gjorde) borde museet ha kommenterat detta i sakliga och sansade ordalag. Det hade varit ärligt och renhårigt. Det nuvarande rabaldret hade undvikits och museet hade framstått som moget och förnuftigt.

Hela historien får mig att förlora respekt för samtliga inblandade. Båda parter har illustrerat den infantilitet och gapighet som alltmer kommit att prägla det svenska debattklimatet. Jag har inte ord nog att uttrycka hur trött jag är på detta. Hur ska Sverige kunna lösa sina problem?

Är yttrandefriheten en viktig valfråga? Absolut. Den är mer aktuell än den någonsin varit de senaste decennierna. Behöver vi diskutera de ideologiska grunderna för hotbilden mot Lars Vilks? Absolut. För det är väl ingen som på allvar tror att han hade behövt leva med livvaktsskydd om rondellhunden hade föreställt Jesus? Är det konstruktivt att agera som SD och Fotografiska museet har gjort? Absolut inte. Vad de framför allt har åstadkommit är att svärta ner sig själva.

Fotnot: Bilden ovan visar inte Fotografiska museets utställning.

 

Läs mer:

https://www.dn.se/kultur-noje/sd-kuppade-in-vilks-pa-fotografiska/

https://www.fotografiska.com/sto/nyheter/varfor-star-sds-ramar-tomma/

http://www.mynewsdesk.com/se/sverigedemokraterna/pressreleases/foertydligande-gaellande-vaar-medverkan-i-fotografiskas-utstaellning-bildvalet-2018-2650920

https://nyheteridag.se/fotografiska-backar-efter-foto-utmaning-mot-sd-da-kuppar-de-utsallningen/