Ordspråk, ordstäv och talesätt

bild ordspråk

Ingen rök utan eld. Man ska inte kasta sten i glashus. Allt är inte guld som glimmar. Ful som stryk. Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. Lika barn leka bäst.

Det svenska språket är fullt av fasta uttryck och visdomsord som vi alla känner till och ibland använder. Ofta benämns de ordspråk, ordstäv eller talesätt. Men vad är egentligen skillnaden?

Enkelt uttryck kan man säga att ordspråk alltid används på samma sätt. De inflikas således i talet i oförändrad form; orden böjs inte och ordföljden är alltid densamma. Ordspråken är ofta mycket gamla och återfinns inte sällan i Gamla Testamentet eller Hávamál. Några vanliga exempel:

  • Tala är silver och tiga är guld
  • Bättre fly än illa fäkta
  • Liten tuva stjälper ofta stort lass
  • Bättre fria än fälla
  • Den som gräver en grop åt andra faller ofta själv däri

En särskild undergrupp av ordspråk är ordstäven. Ordstäv inleds med ett välbekant uttryck, men fortsätter sedan med en hänvisning till att någon specifik person eller varelse yttrat just detta. Ordstäven kan således ange ordspråk eller talesätt i citatform. Ofta ger det ordstäven en komisk effekt. Exempel:

  • ”Surt” sa räven om rönnbären
  • ”Mycket väsen för lite ull”, sa kärringen och klippte grisen
  • ”Botten upp”, sa skepparen när skutan sjönk
  • ”Det löser sig”, sa han som sket i vasken
  • ”Låt mig se”, sa kärringen och blundade

Till skillnad från ordspråk och ordstäv kan talesätt anpassas till sitt språkliga sammanhang. De kan infogas i meningar, vilket skapar behov av att kunna böja de ingående orden. Några exempel:

  • Rik som ett troll: Köpmännen blev med tiden rika som troll
  • Vara ute och cykla: Petter var verkligen ute och cyklade när han började prata om hälsokost
  • Vara den vassaste kniven i lådan: Elsa och John är inte de vassaste knivarna i lådan
  • Lova runt och hålla tunt: Han lovade runt och höll tunt när han sa att han skulle bygga huset själv
  • Inte veta vilket ben man ska stå på: Många tycker det är svårt att veta vilket ben de ska stå på när de ställs inför oväntade valmöjligheter

Med sitt användningssätt fångar ordspråk och talesätt en särskild dimension av språkkulturen. De avspeglar ofta värderingar och kan ibland vara svåra att förstå utan naturlig kännedom om dem. Många har en lång historia och några har genomgått en modernisering som gör dem lättare att använda i nya sammanhang. Här på bloggen kommer jag att börja utforska våra ordspråk och talesätt, söka deras ursprung och diskutera vad de vill förmedla. De säger oss mycket om det sammanhang de uppkommit i och är därför en del av vårt språkliga kulturarv som förtjänar att uppmärksammas.

 

Tryckta källor:

Jansson, Ulf (2016), Svenska ordspråk, uttryck och talesätt, Liber

 

Otryckta källor:

https://larare.at/svenska/moment/sprak/ordsprak.html

http://www.sprakochfolkminnen.se/om-oss/for-dig-i-skolan/arkivvaskan/ordsprak-och-talesatt.html

https://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_svenska_ordspr%C3%A5k

https://sv.wikipedia.org/wiki/Ordst%C3%A4v

När normerna förändras, del 32: Kontroversiella forskningsresultat får inte synas

bild censur

Linda Gottfredson är en välmeriterad professor i psykologisk pedagogik vid University of Delaware i USA. Det borde inte ha varit kontroversiellt att hon bjöds in som föreläsare vid den internationella pedagogikkonferensen ”Need for Change” i Göteborg. Men det var det. Gottfredsons senaste forskning har nämligen kommit fram till fel resultat. Den har visat att det finns skillnader i IQ mellan olika grupper i samhället och att det finns ett samband mellan IQ och graden av yrkesmässig framgång. Och dessa fakta upplevs som så provocerande att arrangörerna tvingades avboka henne.

Fundera över detta: Konferensens arrangörer ifrågasätter inte att Gottfredssons forskningsresultat är korrekta. De bryr sig över huvud taget inte om att försöka diskutera dem. Anledningen till att hon avbokats är således inte att det är något vetenskapligt fel på hennes forskning, utan att resultaten inte visar det man skulle önska. Om forskningen hade mynnat ut i motsatt resultat hade hon säkert varit välkommen.

Protesterna mot Gottfredsons deltagande har kommit från olika håll, men har alla en sak gemensamt: de bemöter inte hennes forskningsresultat i sak. Istället argumenterar de utifrån moraliska principer. Vetenskapliga argument bemöts således inte med vetenskapliga motargument, utan med personliga åsikter – ett förfarande som arrangörerna av Need for Change tydligen accepterar. Fakta som inte överensstämmer med en politiskt korrekt världsbild har uppenbarligen blivit otillåtna och den som vill beskriva verkligheten som den faktiskt är anses lida av bristande moral.

Detta väcker ett antal högst angelägna frågor: Hur påverkas forskningen om forskarna redan på förhand vet att de måste komma fram till ett givet resultat? Är forskningens uppgift att söka sanningen eller att bekräfta det vi vill se? Kan man över huvud taget tala om vetenskap när oönskade fakta sållas bort och inte får synas? Och kan man bygga ett samhälle på en låtsad verklighet utan att det kollapsar?

Kanske blir det Sverige som får ge svar på dessa frågor. Vi har redan vandrat långt på den inslagna vägen.

 

Läs mer:

http://academicrightswatch.se/?p=3483

Kulturhistoriska personligheter, del 12: Artur Hazelius

bild skansen nordiska

Artur Hazelius (1833-1901) var lärare och folklivsforskare med stort intresse för nordisk etnografi. Under sin livstid engagerade han sig i bevarandet av kunskap om svensk folkkultur och grundade två av Sveriges främsta besöksmål: Nordiska museet och Skansen.

Artur Hazelius föddes i Stockholm som son till officeren Johan August Hazelius och dennes hustru Louise Svanberg. Fadern var anhängare av göticismen och såg till att familjens barn tidigt började tillägna sig kunskap om Sverige. Artur fick därför ofta resa bort och bo hos släktingar i olika delar av landet, vilket sannolikt bidrog till att hans fascination för svensk kultur vaknade redan i barndomen. Resor runt i landet fortsatte han sedan att göra i vuxen ålder tillsammans med sin hustru Sofi.

Artur tog studentexamen i Uppsala 1854.  Han studerade sedan nordiska språk vid Uppsala universitet och disputerade 1860 med avhandlingen Inledning till Havamal. Därefter var han verksam som lärare i svenska och svensk litteratur i Stockholm och arbetade 1864-68 som lektor vid Högre lärarinneseminariet. Han trivdes dock inte med yrket och begärde slutligen avsked för att ägna sig åt att skriva läroböcker. Bland annat gav han ut Om svensk rättstafning och Fosterländsk läsning för barn och ungdom. Han gjorde också sin röst hörd i samhällsdebatten om rättstavning av svenska språket.

1872 gjorde Artur en resa till Dalarna med sin hustru, under vilken de nedtecknade gamla visor och sägner. Resan gjorde stort intryck och Artur upplevde att seder, bruk och traditioner befann sig i snabb förändring i industrialismens spår. Under sina fortsatta resor började makarna köpa upp folkdräkter, allmogeföremål och andra ting som bedömdes vara av kulturhistoriskt värde. Med tiden mynnade samlandet ut i en vision om att skapa ett svenskt etnografiskt museum. Inledningsvis visades föremålen upp i makarnas privata hem på Kammakargatan och hade huvudsakligen en inriktning mot bondekultur, men perspektivet breddades sedan till att omfatta alla samhällsklasser.

1873 öppnade paret Hazelius Skandinavisk-etnografiska samlingen på Drottninggatan, med en utställning av stuginteriörer från flera svenska landskap. Året därpå avled Sofi i barnsäng i samband med sonen Gunnars födelse. Förlusten av hustrun gjorde att Artur gick allt mer upp i arbetet med museet och 1875 beviljades verksamheten statsanslag. 1878 deltog han på världsutställningen i Paris, vilket gav hans museum världsrykte och banade väg för expansion. Gåvor och donationer flöt in och verksamheten växte. 1880 omvandlades museet till en stiftelse och döptes om till Nordiska museet. Namnbytet var ett uttryck för Arturs sätt att betrakta de skandinaviska folken som nära besläktade och öppnade upp för utställning av föremål från våra nordiska grannländer. Några år senare påbörjades byggnationen av den storslagna museibyggnad som idag inhyser samlingarna.

Nordiska Museet skall vara ett hem för minnen, framför allt ur svenska folkets liv, men även ur andra folks, som med det svenska äro befryndade. Det skall omfatta alla klasser, således icke endast allmogen, utan ock medelklassen och de högre stånden. Och då dess syfte skall vara att på samma gång gagna vetenskapen samt väcka och nära fosterlandskänslan, skall det också upptaga och vårda minnen av svenska män och kvinnor, som i olika riktningar främjat fosterländsk odling och ära.

– Artur Hazelius i Nordiska museets stadgar

Under 1880-talet började Artur anlägga ett av världens första friluftsmuseer på Skansenhöjden i Stockholm. Dit lät han flytta allmogebyggnader från olika delar av landet i syfte att visa upp hela Sveriges kultur i huvudstaden. Husen fylldes sedan med bohag, som på detta sätt ställdes ut i sin genuina miljö istället för i ett musealt sammanhang. Artur ville dessutom samla svenska växter och djur på Skansen, vilket ledde till uppbyggnaden av en djurpark och en örtagård. 1891 öppnades området för allmänheten och blev en omedelbar succé. Dess popularitet och pedagogiska funktion gjorde att Artur Hazelius kom att betraktas som en av de viktigaste personerna i framväxten av den nationalromantiska tidsandan. Bilden förstärktes när han 1893 var med och grundade föreningen Svenska folkdansens vänner, vars främsta syften var att bevara kulturarvet kring folkdans, folkmusik och folkdräkter. Föreningens dräktsamling tillhör idag de största i landet.

1898 invaldes Artur Hazelius i Kungliga Vetenskapsakademien. Hans motto var ”Känn dig själv”, vilket ska utläsas som att människan bör förstå sig själv utifrån sin historia.

Under sina sista år var Artur bosatt i ett av de äldre husen inne på Skansenområdet. 1901 avled han vid 67 års ålder i sitt hem. Hans begravningståg genom Stockholm drog till sig 100 000 deltagare och han hyllades som ”den mest fosterlandsälskande man som Sverige ägt”. Nu vilar han i Skansens jord, nära Skånegården. Han efterträddes som Skansenchef av sonen Gunnar.

Om Artur Hazelius liv kan man säga att det präglades av kärlek till Sverige och de nordiska folkens historia. Hans insats som folkbildare var enorm och hans livsverk lever än idag kvar som en framträdande del av svenskt kulturliv. Skansen är nu ett av Sveriges mest besökta turistmål och skådeplats för firandet av våra viktigaste högtider. Hundratals liknande parker har öppnats runt om i världen med Skansen som förebild och ordet ”skansen” har i flera språk blivit synonymt med friluftsmuseum. Nordiska museet har visat upp föremål med rötter i det nordiska kulturarvet i över 100 år och dess imponerande siluett är en självklar del av Stockholm. Artur Hazelius har vi att tacka för mycket.

Fotnot: Bilden överst visar Artur Hazelius två främsta skapelser: En del av Skansen med Nordiska museet i bakgrunden.

En kommentar till årets politiska kontrovers runt Skansen:

Tidigare i år uppstod en hetsig diskussion, då en video med bilder från Skansen lagts upp på internet till stöd för det politiska partiet Alternativ För Sverige. Detta fick Skansens ledning med Skansenchefen John Brattmyhr i spetsen att publicera ett avståndstagande. Följande gick att läsa på Instagram:

Skansen står för öppenhet och alla människors lika värde, oavsett etnicitet, religion och sexuell läggning. Vi välkomnar mångfalden. Skansen tar å det starkaste avstånd från Alternativ för Sverige och musikvideon. Den strider mot allt vi står för.

I ett senare tillägg stod följande:

Texten är inte Skansenchefens personliga åsikt. Den beskriver vad Skansen har stått för i 127 år, nämligen att vi välkomnar mångfalden.

Som bloggägare till Kulturminnet har jag inte satt mig in i detaljerna runt den aktuella videons publicering och tar därför inte ställning i just den frågan. Däremot vänder jag mig emot Skansenledningens sätt att förvanska Skansens historia och ändamål. ”Alla människors lika värde” må vara en tjusig formulering, men har ingenting med Skansens grundande och syften att göra. ”Mångfald”, vilket med nutida språkbruk kommit att beteckna en blandning av kulturer från vitt skilda världsdelar, är snarast motsatsen till vad Skansen är tänkt att visa upp. Att dessutom dra in sexuell läggning och världens alla religioner i diskussionen är absurt. Det finns inga belägg för att Skansens utformning på något sätt skulle ha haft detta i åtanke.

Artur Hazelius hade ett intresse för svensk kultur och det var kunskap om denna som hans livsverk syftade till att förmedla. Att likt John Brattmyhr påstå annorlunda är – faktiskt – historierevisionism. Frågan är också varför Skansens verkliga syfte inte skulle vara gott nog.

Tryckta källor:

Baehrendtz, Nils Erik (red. 1980), Boken om Skansen, Bra Böcker

Ottosson, Mats och Ottosson, Åsa (2010), Upplev Sverige, Bonnier Fakta

Otryckta källor:

https://historiesajten.se/visainfo.asp?id=276

https://www.nordiskamuseet.se/artiklar/artur-hazelius-nordiska-museets-grundare

http://www.skansen.se/sv/skansens-historia

https://sv.wikipedia.org/wiki/Artur_Hazelius

Kulning – förtrollande toner ur vårt kulturarv

 

Kulning är en särskild sångteknik med rötter i den svenska fäbodkulturen. Där var kulningen främst ett arbetsredskap, då den fungerade som lockrop för att kalla hem boskap. Det höga tonläget gjorde det möjligt att uppfatta kulningen på flera kilometers avstånd och den användes därför också till att kommunicera mellan närliggande fäbodar.

Kulning har nyttjats sedan medeltiden och var i aktivt bruk ända in på 1900-talet. Av tradition har vallning av mjölkboskap i Skandinavien främst varit en syssla för kvinnor och barn, varför kulningen karakteriseras av ett kvinnligt röstregister. Utmärkande är höga, vibratofria toner med en nästan instrumental klang, som närmast kan beskrivas som ett slags ropsång. De melodiska fraserna är i regel ordlösa och har ofta ett vemodigt anslag. Ibland kombineras dessa med ramsor i talröstläge. Som vallmusik improviserades kulningen fram snarare än att följa ett givet mönster.

Under 1900-talets senare hälft avklingade bruket av kulning och sångtekniken lever nu framför allt kvar genom utövare med särskilt intresse. 2016 skapade Jonna Jinton från Junsele en viral succé på YouTube med en kort film där hon kular rakt ut i den norrländska vinterskogen. I år fick hon inom ramen för det europeiska kulturåret i uppdrag av Google Arts and Culture att försöka fånga ljudet av svenskt kulturarv. Resultatet är en hisnande vacker video med forsar som porlar av smältvatten, nyckelharpsmusik och – förstås – kulning. Ta dig tid att lyssna i några minuter. Det är trolskt, gripande och går rakt in.

 

Tryckta källor:

Aulin, Arne och Connor, Herbert (1974), Svensk musik,  Bonniers

 

Otryckta källor:

https://allmogen.org/ljudet-av-sverige/

https://sv.wikipedia.org/wiki/Lockrop

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasternorrland/kulning-succe-for-jonna-pa-youtube

Är förmågan till empati kulturellt betingad?

bild tankeböcker

När man fördjupar sig i vår historia är det lätt att förvånas över gångna tiders grymhet. Vi behöver inte backa många generationer för att finna företeelser som idag är ofattbara på grund av den skada de orsakat människor. Utifrån den svenska samtidskulturens perspektiv ter det sig obegripligt att tortyr, husaga och häxprocesser en gång betraktades som legitima delar av samhällslivet. Samma häpnad kan jag även känna över nutida TV-reportage som visar hur människor i andra länder samlas för att beskåda offentliga avrättningar och piskningar. Tydligen kan detta betraktas som sevärda nöjen, även om det för någon med modern västerländsk kulturbakgrund är omöjligt att förstå. Likaså har jag under besök i andra länder fått se djur helt öppet behandlas på ett sätt som skulle väcka de djupaste antipatier och leda till rättsliga processer i Sverige.

Frågan om den synbara bristen på empati i vissa samhällen har länge fått mig att grubbla och undra. Varifrån kommer vår empatiska förmåga och vad krävs för att den ska utvecklas? Det var därför tankeväckande att läsa Dan Korns bok Kalle Anka på Kräftskiva: Berättelser från landet utan kultur, där en del av problemet adresseras. Kanske är det förmågan att lära sig empati som är medfödd och mänsklig, snarare än empatin i sig? Så här skriver Korn:

Civilisationen har lärt oss att kontrollera våra drifter och känslor. På medeltida målningar ser vi ofta människor göra konstiga grimaser. Att det inte enbart var ett karikerande sätt att måla vittnar Erasmus ord om, att vi inte bör visa våra känslor så att andra kan läsa våra ansikten som öppna böcker. Äldre tiders människor var mer impulsiva. Å ena sidan hade de en andlighet och fantasi som vi kan beundra, å andra sidan kunde de visa grymhet och utöva våld som för oss verkar fullständigt främmande. Deras impulskontroll var dåligt utvecklad.

Vår svenska midsommar är bland det svenskaste som finns, enligt många. I äldre tider firades midsommar över hela Europa och till firandet hörde att man gjorde som man ännu gör på sina håll i Norge och Danmark, tänder bål. Vid midsommarbålet i 1500-talets Paris brukade en hög ställning resas. Från den brukade man med hjälp av en stör sänka ner levande katter i bålet. Det var ett uppskattat nöje att se hur de brändes till döds och höra deras skrik. Och det var inte enbart ett folkligt nöje. Kungaparet brukade vara med vid denna ceremoni och kungen ärades ibland med att få tända bålet. I enlighet med den unge kungen Charles IX:s (1550-1574) särskilda önskan brände man en gång en räv. Norbert Elias skriver om denna ceremoni att den visserligen inte var värre än mycket annat på den tiden, som exempelvis offentliga avrättningar och tortyr, men själva berättelsen om kattbränningarna framkallar ändå en särskild känsla av avsky hos de flest nutidsmänniskor. Det är avskyn över den nakna glädjen i att se en annan levande varelse plågas till döds.

Det är lätt att säga att avskyn är ”naturlig”, men just detta exempel visar att många av de känslor som för oss verkar naturliga inte alls är det. För 1500-talsmänniskan var det lika naturligt att roa sig med kattbränning som det för oss är naturligt att avsky blotta tanken på detta. Det handlar om en inlärningsprocess. Vi har lärt oss att avsky att se andra – vare sig det är människor eller djur – plågas. En viktig del i denna inlärningsprocess under århundradena är skammen. Vi människor vänjer oss av med saker när de blir skamliga, när de blir deklasserande, när de avslöjar oss som sämre än våra medmänniskor.

Ovanstående citat är högst tänkvärt. Av Dan Korns resonemang följer att förmågan till medkänsla skiljer sig mellan olika historiska epoker och olika samhällen till följd av kulturell påverkan.

Jag tror att Dan Korn har rätt, eller åtminstone har jag ingen bättre förklaring till hur grymhet i vissa kulturer kan betraktas som underhållning eller ses som en naturlig del av vardagen; vår inlärda empati skiljer sig åt och våra utgångspunkter när vi ser på omvärlden blir därför väsenskilda. Dan Korns perspektiv hjälper oss därmed att förstå kulturella olikheter som kan tyckas obegripliga. Hur sådana olikheter ska hanteras när skilda kulturer möts återstår emellertid att finna svar på. Jag skulle vilja påstå att högempatiska kulturer i sådana möten hamnar i ett underläge, eftersom de inte kan förvänta sig att få tillbaka den grad av förståelse och tolerans de själva visar. Möten mellan kulturer där den inbyggda nivån av empati skiljer sig åt drar därför frågan till sin spets: Hur mycket av kulturellt betingad empati är lagom och finns det en gräns där högempatiska kulturer bäddar för sin egen undergång?

Det tål att fundera på.

Svenska folksagor, del 12: Prinsessan uppå glasberget II

20180210_100125

Nedan följer fortsättningen på folksagan Prinsessan uppå glasberget. Du hittar första delen här.

Prinsessans friare skulle just avsluta sina försök och ingen av dem hade vunnit priset. När de nu stod och överlade och hoppades att lyckan skulle bli dem mer gunstig en annan gång, fick de plötsligt se en ungsven komma ridande fram ur skogsbrynet. Han var klädd i stål från topp till tå, med hjälm på huvudet och svärd i bältet, och förde sig så ridderligt i sadeln att det var en lust att skåda. Alla vände sina ögon mot den främmande kämpen och frågade varandra vem han var, för ingen hade sett honom förr. Men de fick inte mycket tid att undra, för knappt hade han kommit fram ur skogen förrän han lyfte sig i stigbyglarna, sporrade hästen och for som en pil rakt uppför glasberget. Ändå red han inte ända upp, utan när han kommit halvvägs uppför branten vände han hästen och red tillbaka utför, så att det fräste om hästskorna. Därefter försvann han i skogen, såsom en fågel flyger. Nu blev det uppståndelse bland allt folket och alla undrade över den främmande kämpen. Alla kom överens om att de aldrig hade sett en ståtligare häst eller en djärvare ryttare och det viskades att prinsessan tyckte likadant.

Så led en tid och prinsessans friare skulle pröva sin lycka för andra gången. Konungadottern blev nu åter ledsagad till glasberget, med stor ståt och mycken fager utrustning och sattes allra överst på bergstoppen med guldkrona på huvudet och guldäpple i handen. Där nedanför samlades alla friarna med granna hästar och präktiga vapen, så det var en fröjd att skåda, och runt omkring strömmade menigheten till för att se på leken. När så allt var redo gavs tecken med horn och trumpeter och i detsamma rände friarna, var efter annan, med all sin makt uppför bergshöjden. Men det gick som förut. Berget var högt och glatt som en is och därtill övermåttan brant, så att ingen kom mer än ett litet stycke upp, förrän han hals över huvud störtade ner igen. Av detta uppstod åter mycket gny, hästarna gnäggade och vapnen slamrade, så att braket och ropandet hördes långt ut i skogen.

Medan allt detta tilldrog sig gick prinsen och vallade sina oxar, såsom hans göromål var. När han då fick höra larmet och vapenbullret satte han sig på en sten, lutade kinden i handen och grät, för han tänkte på den fagra konungadottern och kände att han gärna skulle ha velat vara med och rida som de andra. I samma stund hörde han fotsteg och när han såg upp stod vildmannen mitt framför honom. ”God dag!” sade dvärgen. ”Varför sitter du här så ensam och sorgsen?” ”Jo”, svarade prinsen, ”jag må väl vara sorgsen och inte glad. För din skull är jag flykting från min faders land och nu har jag inte så mycket som en häst och en rustning för att rida fram till berget och tävla om prinsessan.” ”Åh”, sade den vilde mannen, ”är det inget annat, så kan det väl bli någon råd. Du hjälpte mig en gång, så nu vill jag hjälpa dig.” Därmed tog han prinsen vid handen, förde honom djupt ner i jorden till sin håla och visade var det hängde en rustning som var alltigenom smidd av det klaraste silver och så blank att den sken långa vägar. Tätt bredvid stod en snövit gångare, fullt sadlad och rustad och skrapade berget med sina silverskor. Den vilde mannen sade: ”Skynda dig nu och kläd på dig och rid bort för att söka din lycka! Under tiden ska jag valla dina oxar!” Ja, detta lät prinsen inte säga sig två gånger, utan klädde sig med stor skyndsamhet i både hjälm och harnesk, spände sporrar på fot och kände sig så lätt i silverrustningen som en fågel i luften. Därefter sprang han upp i sadeln och red hastigt fram mot glasberget.

Prinsessans friare skulle just avbryta sina försök och ingen hade vunnit priset. När de så stod och överlade och hoppades att lyckan måste vara med dem nästa gång, fick de se en ungsven rida fram ur skogsbrynet. Han var klädd i silver från topp till tå, med hjälm på huvudet och svärd i bältet och han skickade sig så ridderligt i sadeln att djärvare ungsven väl aldrig stod att få se. Straxt vände alla sina ögon mot honom och såg att det var samma kämpe som förra gången. Men prinsen gav dem inte mycket tid att undra, för knappt hade han kommit fram på slätten så lyfte han sig i stigbyglarna, sporrade hästen och for som en eld rakt uppför berget. Ändå red han inte ända upp, utan när han kom överst på bergskammen hälsade han höviskt på prinsessan, vände hästen och red tillbaka utför, så att det glimmade om hästskorna. Därefter försvann han i skogen, såsom stormen far. Nu kan man tänka att det blev än mer uppståndelse än förra gången och ingen fanns, som inte undrade över den främmande kämpen. Men alla var överens om att de aldrig hade sett en ståtligare häst eller en djärvare ungsven och det sades till och med att prinsessan hade rodnat som en ros när han hälsade henne uppe på berget.

Så gick en tid och konungen bestämde en dag då prinsessans friare skulle försöka för tredje gången. Prinsessan blev nu åter ledsagad till berget med stor ståt och sattes överst på bergsåsen med guldkrona och guldäpple, precis som innan. Där nedanför samlades hela friarskaran med präktiga hästar och blanka vapen, så man aldrig har sett så grant och runt omkring strömmade menigheten till för att se på deras lek. När så allt var redo gavs tecken med horn och trumpeter och i detsamma rände friarna, var efter annan, med all makt uppför höjden. Men allt gick som förut. Berget var glatt som is och så brant att ingen kom mer än ett litet stycke upp förrän han hals över huvud störtade ner. Därav uppstod mycket brak, skrik och slammer, så att bullret och ropandet hördes vida vägar in i skogen.

Medan nu allt detta tilldrog sig, gick konungasonen och vallade oxar, såsom hans sed var. När han så åter fick höra larmet, satte han sig på en sten, lutade kinden i handen och grät bitterligen, för han tänkte på den fagra konungadottern och att han gärna skulle våga sitt liv för att vinna henne. I samma stund stod den vilde mannen åter framför honom.  ”God dag!” sade dvärgen. ”Varför sitter du här ensam och sorgsen?” ”Jo”, svarade prinsen, ”jag må väl vara sorgsen och inte alls glad. För din skull är jag flykting från min faders rike och nu har jag inte så mycket som en häst och en rustning, för att rida fram till berget och tävla om prinsessan.” ”Åh”, sade den vilde mannen, ”är det inget annat, så kan det väl bli någon råd. Du hjälpte mig en gång förut, så nu vill jag hjälpa dig.” Därmed tog han prinsen vid handen och ledde honom till sin håla djupt nere i jorden och visade en rustning som var allt igenom smidd av guld och så blank att skenet glimmade vida omkring. Tätt bredvid stod en präktig gångare, fullt sadlad och rustad, och skrapade berget med guldskor. Den vilde mannen sade: ”Skynda dig nu och klä på dig, och rid bort och fresta din lycka!” Ja, prinsen var minsann inte sen att lyda honom, utan klädde sig i både hjälm och harnesk, spände guldsporrar på fot och kände sig så lätt i guldrustningen som fågeln i luften. Därefter sprang han upp i sadeln och red hastigt bort mot glasberget.

Prinsessans friare skulle just avsluta sina försök och ingen hade vunnit priset. När de nu stod och rådslog om vad de skulle göra fick de plötsligt se en ungsven komma ridande fram ur skogsbrynet. Han var klädd i guld från topp till tå, med guldhjälm på huvudet, guldsköld på arm och ett gyllene svärd vid sin sida, och han förde sig så ridderligt att ädlare kämpe väl aldrig fanns till i världen. Straxt vände alla sina ögon mot honom och kände igen att det var samme ungsven som de tidigare hade sett. Men prinsen gav dem inte lång tid att undra, utan så snart han kommit fram på slätten lyfte han sig i stigbyglarna, sporrade hästen och for som en blixt rakt uppför berget. När han så hade kommit allra överst på bergstoppen hälsade han den fagra prinsessan med stor höviskhet, böjde knä för henne och fick guldäpplet ur hennes hand. Därefter vände han hästen och red utför glasberget så att elden gnistrade om guldskorna och en guldstrimma låg efter honom var han flög fram. Till slut försvann han in i skogen och nu ska man tro att det blev ett liv vid berget! Hela menigheten gav upp ett glädjeskri, hornen ljöd, hästarna gnäggade, vapnen brakade och konungen lät högt förkunna att den främmande kämpen hade vunnit priset. Vad prinsessan själv tänkte kan vi låta vara osagt, men nog viskades det att hon blev både vit och röd, när hon skulle räcka ungsvennen guldäpplet.

Det återstod nu allenast att få reda på den guldklädde kämpen, för ingen kände honom. Alla väntade sig att han skulle infinna sig på kungsgården, men han kom inte. Över detta uppstod mycket undran och när tiden led bleknade prinsessan och magrade, men kungen var otålig och friarna knotade. När så ingen visste vad man skulle göra lät kungen utlysa ett stort ting vid sin gård, dit alla skulle komma, så att prinsessan själv fick välja bland dem. När alla var samlade i en stor hop trädde konungadottern ut ur kungsgården med stor ståt och vandrade med sina tärnor runt i hela skaran, men hur hon än letade fann hon inte vad hon sökte. När hon så kommit ända ytterst i ringen fick hon plötsligt se en man som stod undanskymd i folkhopen. Han var klädd i grå kappa, såsom vallaremän brukade, men huvan var uppdragen, så att ingen kunde skönja hans anlete. Straxt sprang prinsessan fram, drog ner huvan och ropade: ”Här är han! Här är han!” Då log allt folket, för de såg att det var konungens vallare, och konungen själv sade: ”Herre Gud tröste mig för den svärson jag lär få!” Mannen lät dock inte bekomma sig, utan svarade: ”Åh, sörj inte du för det! Du får så god en konungason som du någonsin är kung!” Därvid kastade han av sig sin vida kappa och då log ingen mer, för istället för den grå vallaren stod där en fager ung prins, klädd i guld från huvud till fot och med prinsessans guldäpple i handen. Alla kände nu igen att det var den unge svennen som ridit uppför glasberget.

Nu kan man tro att det blev en glädje så det inte var likt någonting. Prinsen tog sin käresta i famn och hälsade henne med stor kärlek och förtäljde om sin ätt och allt han varit med om. Men konungen själv gav sig ingen ro, utan lät genast laga till bröllop, och bjöd allt folket och friarna med. Det blev tillrett ett sådant gästabud vars make aldrig har funnits, och prinsen fick konungadottern och med henne halva riket. Men när bröllopet hade stått i sju hela dagar tog han sin fagra unga brud och drog med stor ståt hem till sin faders land. Där blev han emottagen såsom man väl kan det tänka och konungen och drottningen grät bägge två av glädje att få se honom levande igen. Sedan levde de lyckliga var i sitt rike och om de inte har dött, så lever de än idag. Men ingen har någonsin mer frågat efter den vilde mannen.

Och så var det slut.

Svenska folksagor, del 11: Prinsessan uppå glasberget I

20180210_100125

I flera århundraden har våra folksagor vandrat från generation till generation. De har berättats framför brasan efter en dag av mödor och viskats vidare i nattens mörker när det varit svårt att sova. Nedanstående berättelse har hämtats ur samlingsvolymen Svenska Folk-sagor och Äfventyr Efter Muntlig Öfverlemning Samlade och Utgifna, som sammanställts av Orson Squire Fowler och Gunnar Olof Hyltén Cavallius. Jag återger den i en något förkortad version och med lätt moderniserat språk:

Det var en gång en konung som var så glad i jakt, att han inte visste sig större nöje än att fara efter vilda djur. Han låg så både arla och serla ute i marken med hök och hund och hade alltid god jaktlycka. Men en dag hände sig att han inte var i stånd att få upp något villebråd, hur han än letade på alla håll. Som det nu led mot kvällen och han skulle rida hem med sina män fick han se en dvärg springa fram i skogen. Han sporrade då sin häst, red efter dvärgen och grep honom och frågade om hans underliga utseende, för dvärgen var ful som ett troll med hår så strävt som mossa. Men vad kungen än frågade, så ville dvärgen inte svara. Kungen, som redan var uppretad av sin misslyckade jakt, blev då så vred att han befallde sina män att ta dvärgen till fånga och de förde honom med sig till kungsgården.

På den tiden var det sed att kungen och hans män höll dryckesstämma till långt in på nätterna, då mycket blev ordat och än mera drucket. När de nu satt till bords och gjorde sig lustiga lyfte kungen frågan om dagens misslyckade jakt. Männen svarade: ”Visst är det sant som du säger, men du bör ändå inte klaga på vår jakt, för idag har du fångat ett villebråd vars like ingen tidigare sett eller hört.” Sådant tal behagade kungen och han frågade dem vad de tyckte att han skulle göra med dvärgen. ”Jo”, sade hovmännen, ”du ska ha honom fången här på din gård, så att alla i bygden kan se vilken jägare du är. Bara du kan förvara honom så att han inte rymmer, för han är listig och illfundig till sinnes.” När kungen hörde detta teg han en lång stund. Sedan höjde han sitt dryckeshorn och sa. ”Jag ska göra som ni säger, och det lovar jag, att den som släpper dvärgen lös ska dö utan nåder, om det så vore min egen son.” Därmed tömde han dryckeshornet, men männen såg tvehågsna på varandra, för de hade aldrig förr hört honom tala så och de förstod att det var mjödet som steg honom åt huvudet.

Följande morgon vaknade kungen och mindes genast det löfte han gjort vid dryckesstämman. Han lät därför genast sända efter timmer och virke och byggde en bur tätt invid kungsgården. Buren timrades av stora bjälkar och förstärktes med så starka lås och bommar att ingen kunde bryta igenom. Mitt i väggen gjordes en liten glugg eller ett vindöga för att skjuta in maten. När allt så var redo lät kungen föra fram dvärgen och sätta honom i buren, medan kungen själv tog nycklarna. Där fick dvärgen nu sitta fången dag och natt och många kom både gående och farande för att titta på honom. Men ingen hörde honom någonsin klaga eller ens yttra ett endaste ord.

Så gick en tid och det hände sig att det blev ofrid i landet, så att kungen måste dra ut i ledning. När han skulle fara sa han till sin drottning: ”Du ska nu styra mitt rike och jag lämnar både land och folk i din vård. men du måste lova mig att du förvarar den vilda dvärgen, så att han inte slipper ut medan jag är borta.” Drottningen lovade att göra sitt bästa i detta som i annat och så gav kungen henne nycklarna till buren. Därefter gjorde han iordning sina båtar, hissade segel och for långt, långt bort i andra riken och vart han kom vann han seger. Men drottningen stod på stranden och såg efter honom så länge hon kunde se hans vimplar flyga över sjön. Sedan vände hon åter till kungsgården med sina tärnor för att sömma silke.

Kungen och drottningen hade tillsammans ett enda barn, en prins, som ännu var i späd ålder, men gav gott hopp om sig. När kungen nu var bortrest hände det sig en dag att pilten vandrade runt i kungsgården och kom fram till dvärgens bur, där han satte sig att leka med sitt guldäpple. Hur han nu lekte, så gick det inte bättre än att äpplet for in genom vindögat som var på burväggen. Straxt kom den vilde mannen fram och kastade ut det igen. Det tyckte pilten var en lustig lek och kastade åter in äpplet, så att dvärgen ännu en gång slängde ut det. Så lekte de en lång stund, men glädjen förbyttes sedan i sorg, för dvärgen behöll guldäpplet och ville inte ge det tillbaka. När ingenting hjälpte, varken hotelser eller böner, började den lille att gråta. Då sade den vilde mannen: ”Illa gjorde din fader mot mig när han tog mig till fånga och därför får du aldrig tillbaka ditt äpple om du inte släpper mig lös.” Pilten svarade: ”Hur ska jag kunna få dig lös? Ge mig bara mitt guldäpple! Mitt guldäpple!” ”Jo”, sa den vilde mannen, ”du ska göra som jag nu säger. Gå till din mor, drottningen, och be att hon löskar dig. Passa då på och stjäl nycklarna ur hennes bälte och kom hit och öppna dörren. Sedan kan du ge nycklarna tillbaka på samma sätt, så att ingen märker det.”

Vildmannen lockade länge den lille prinsen, så att han omsider gjorde som dvärgen sade. Han stal nycklarna ur moderns bälte och sprang sedan ner till buren och öppnade dörren, så att mannen kom ut. När de så skulle skiljas sa dvärgen: ”Här ger jag dig ditt guldäpple åter, som jag lovat, och tack ska du ha för att du släppte mig lös. En annan gång, när du behöver, ska jag hjälpa dig.” Därmed sprang han iväg. Men prinsen gick tillbaka till sin mor och bar igen nycklarna på samma sätt som han tagit dem.

När det blev känt i kungsgården att dvärgen var borta blev det stor uppståndelse och drottningen sände ut folk för att spana efter honom. Men han var och förblev borta. När tiden gick blev drottningen allt mer bekymrad, för hon väntade för var dag att hennes make skulle komma hem igen. Så en dag fick hon äntligen se hans båtar komma farande över sjön och folk samlades på stranden för att hälsa honom. När han väl kom i land blev hans första spörsmål om de hade vaktat den vilde mannen väl. Då måste drottningen bekänna hur det var och förtäljde allt som tilldragit sig. Kungen blev då övermåttan vred och sade att han skulle straffa gärningsmannen, vem det än månde vara. Han lät så göra en räfst över hela kungsgården, så att alla fick gå fram och vittna, men ingen visste något. Tillslut skulle den lille prinsen också fram. När han nu stod inför kungen sade han: ”Jag vet att jag har förtjänat min fars vrede, men jag kan inte dölja sanningen, för det är jag som har släppt ut den vilde mannen.” Då blev drottningen vit om kinderna och alla de andra med, för alla höll de av prinsen. Slutligen tog kungen till orda: ”Aldrig ska det sägas om mig att jag bröt mitt löfte, ens om det gäller mitt kött och blod.” Därefter gav han sina svennar i befallning att de skulle föra prinsen ut i skogen och döda honom. Men pilten hjärta skulle de ta med till kungen, som ett tecken på att de fullgjort sitt uppdrag.

Nu blev det bedrövelse bland folket och alla bad om nåd för prinsen, men konungens ord var orubbligt. Svennerna tordes därför inte annat än lyda, tog prinsen mellan sig och gav sig av. När de så kommit långt bort i skogen fick de se en vallare, som gick vall med svin. Då sade den ene till den andre: ”Inte syns det mig gott att vi skadar konungens son. Låt oss istället köpa en galt och ta med galthjärtat, så att alla tror att det är prinsens hjärta. Det tyckte den andre lät klokt. De köpte så en galt av vallaren, slaktade djuret och tog dess hjärta. Därefter bad de prinsen dra iväg och aldrig mer komma hem. Själva vände de åter till kungsgården och man kan väl tänka vad det blev för sorg, när de förtäljde om prinsens död.

Konungasonen gjorde nu så som tjänarna bett honom; han vandrade framåt så långt han kunde och aldrig hade han annat att äta än nötter och vilda bär. När han så färdats både länge och väl kom han till ett berg och överst på berget stod en hög fura. Då tänkte han för sig själv att han lika gott kunde klättra upp i furan, för att se om han kunde finna någon väg. När han nu kom högst upp i furans topp och spejade åt alla håll, fick han se att det låg en stor kungsgård långt borta och glimmade i solen. Han blev då hjärtligt glad och vände sina steg ditåt. Under vägen träffade han en dräng som gick och plöjde. Av honom bad han att få byta kläder, vilket han fick. Så utrustad kom han fram till kungsgården och begärde tjänst, så att han blev tagen till vallherre att valla kungens fä. Så kom det sig att han vankade i skogen både arla och serla, men allt som tiden led glömde han sin sorg, växte och blev stor och djärv, så att ingen fanns hans like.

Sagan vänder nu till kungen som rådde över kungsgården där prinsen bodde. Han hade varit gift och hade med sin hustru en enda dotter. Hon var fagrare än andra mör och därtill blid och hövisk, så att den kunde skattas lycklig som en gång skulle få äga henne. När prinsessan nu hade fyllt sina femton vintrar fick hon en otalig hop friare, som man väl kan det tro, och hur hon än gav dem alla nej ökade jämt deras antal, så att konungen blev alldeles rådlös. Han gick därför in i jungfrustugan till sin dotter och bad henne välja en av dem, men hon ville inte. Då blev han vred och sa: ”Eftersom du inte själv vill göra ditt val, så ska jag göra det, även om det inte blir alldeles i ditt eget tycke.” Därmed ville han gå sin väg, men prinsessan höll honom kvar och sade: ”Jag kan väl se att det måste bli såsom du satt dig i sinnet. Men du ska inte tro att jag tar vem som helst, utan bara den som kan rida uppför det höga glasbeget i full rustning ska få mig.” Ja, det tyckte konungen var ett gott förslag. Han samtyckte därför till sin dotters begäran och lät sända ut ett bud över hela riket att den skulle få prinsessan, som kunde rida uppför glasberget.

När dagen var inne ledsagades prinsessan ut till glasberget med stor ståt och präktig utrustning. Där sattes hon allra överst på glasberget med en guldkrona på huvudet och ett guldäpple i handen och var så övermåttan fager, att det var ingen som inte gärna skulle ha vågat sitt liv för henne. Tätt nedanför, vid bergets fot, samlades alla friarna med granna hästar och glänsande vapen, så att det sken som eld i solen, och runt omkring strömmade menigheten till i stora skaror för att se på. När så allt var redo gavs tecken med horn och trumpeter och i detsamma rände friarna, var efter annan, med all makt uppför höjden. Men berget var högt och glatt som en is och därtill övermåttan brant. Det var därför ingen som kom mer än ett litet stycke upp förrän han hals över huvud störtade ner igen. Därav uppstod mycket brak, skrik och slammer, så att gnyet och ropandet hördes vida vägar.

Medan nu allt detta tilldrog sig vandrade konungasonen omkring med sina oxar, långt bort i djupa skogen. När han fick höra larmet satte han sig på en sten, lutade kinden i handen och föll i djupa tankar, för han kände att han gärna skulle vilja vara med och rida som de andra. I samma stund hörde han steg och när han tittade upp stod dvärgen framför honom. ”Tack för sist!” sa den vilde mannen. ”Varför sitter du här så ensam och sorgsen?” ”Jo”, svarade prinsen, ”jag må väl vara sorgsen och inte glad. För din skull är jag flykting från min faders land och nu har jag inte så mycket som en häst och en rustning, för att kunna rida till glasberget och tävla om prinsessan.” ”Åh”, sade den vilde mannen, ”är det inget annat, så kan det väl bli någon råd. Du hjälpte mig en gång förut, så nu vill jag hjälpa dig.” Därmed tog han prinsen vid handen, förde honom djupt ner i jorden till sin håla och visade honom var det hängde en rustning smidd av hårdaste stål och så blank att där låg ett blått skimmer runt omkring. Tätt bredvid stod en präktig gångare, fullt sadlad och rustad, och skrapade med stålskorna. Den vilde mannen sade: ”Skynda dig nu och klä på dig och rid bort för att söka din lycka! Jag ska under tiden valla dina oxar!” Ja, detta lät prinsen inte säga sig två gånger, utan klädde på sig både hjälm och harnesk, spände sporrar på fot och sprang upp i sadeln.

Fortsättning följer här.

 

Ordspråk och talesätt, del 1: En svala gör ingen sommar

bild ordspråk

Ordspråk handlar ofta om att säga mycket med få ord. Kort och kärnfullt sammanfattar ordspråken lärdomar om livet, så att de blir lätta att ta till sig och minnas. Några av dem är tänkta som goda råd, medan andra formulerar levnadsregler. Vissa är mycket gamla och går att återfinna i Bibeln eller den nordiska Eddan, men många har också uppkommit i det svenska bondesamhället. Ämnen som ofta berörs är faror man bör akta sig för, hur man ska bete sig mot andra eller vad man kan göra för att hålla sig välmående. Ordspråken säger därför mycket om människors livsvillkor och rättsuppfattning och blir en illustration av det kulturella sammanhang där de uppstått och använts. I serien ”Ordspråk och talesätt” fördjupar vi oss i den svenska ordspråken, hur de ska tolkas och deras bakgrund.

Dagens ordspråk:

En svala gör ingen sommar.

Svalan är en flyttfågel och dess ankomst om våren ses som ett tydligt tecken på att sommaren är i antågande. Men att se en enstaka svala räcker förstås inte för att kunna dra slutsatsen att sommaren kommit. Detta ordspråk vill således lära oss att inte lägga för stor vikt vid en enstaka händelse. Det är inte säkert att ett händelseförlopp fortsätter utveckla sig i samma riktning, att en lyckosam företeelse upprepar sig eller att turen fortsätter. Inte heller är det säkert att ett enstaka gott tecken garanterar en god helhet. Ordspråket vill också göra oss lite mindre högmodiga, så att vi förstår att en enda framgång inte innebär att vi kan lösa alla kommande problem.

Ordspråket kan härledas till en fabel av greken Aisopos (500-talet) om en ung man som fick ärva en förmögenhet. Dessvärre var han så slösaktig att han tillslut bara hade sina vinterkläder kvar. En dag fick han se en svala, varpå han drog slutsatsen att vintern var över och sålde de varma kläderna. Påföljande dag slog vädret om, så att svalan låg halvt förfrusen på marken. Den unge mannen ägde då ingenting och önskade att han aldrig hade sett svalan.

 

Tryckta källor:

Hellsing, Hellquist och Hallengren (2000), Bevingat, Albert Bonniers Förlag

 

Otryckta källor:

http://www.sprakochfolkminnen.se/om-oss/for-dig-i-skolan/arkivvaskan/ordsprak-och-talesatt.html

https://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_svenska_ordspr%C3%A5k

Tacksägelsedagen

20181005_130036-e1538861364535.jpg

Andra söndagen i oktober firas tacksägelsedagen. I det gamla bondesamhället var detta en tid att glädjas åt skörden från åkrar och fruktträdgårdar. Traditionen bjöd att bönderna tog med sig potatissäckar, rovor och frukt in till kyrkan, så att mat kunde delas ut till fattiga.

Än idag högtidlighåller kyrkan tacksägelsedagen som en ”skördegudstjänst” eller ”skördevesper”. En färgstark variant av detta fick jag själv uppleva 1997, då jag under en kortare period var bosatt i den skånska byn Gärsnäs. Där engagerade jag mig i kyrkokören, vilket gjorde att jag kom in i bygemenskapen och fick delta i det lokala firandet av skördevesper. Byns kyrka smyckades med prydligt upplagda blommor, grönsaker och frukter från omkringliggande gårdar (bilden ovan). Dessa auktionerades sedan ut under festliga former, så att kyrkan fick in pengar till välgörande ändamål – en modern variant av bondesamhällets sed att låta behövande ta del av skörden.

 

Tryckta källor:

Topelius, Christer (1998), En årsrunda, Tiden

 

Otryckta källor:

https://www.svenskakyrkan.se/tacksagelsedagen

https://sv.wikipedia.org/wiki/Tacks%C3%A4gelsedagen

Den märkvärdiga Vendeltiden

 

Vikingatiden kan sägas vara något av en nordisk högkultur, men nästan lika spännande är dess upptakt i form av den blomstrande Vendeltiden, cirka 550-800 e.Kr.

Vendeltiden är ett lokalt svenskt begrepp, som myntades på 1920-talet. De praktfulla fynden från folkvandringstidens senare del gjorde det helt enkelt nödvändigt att särskilja denna tidsepok. Namnet kommer av båtgravarna vid Vendels kyrka i Uppland, där Vendelhövdingarna under fjorton generationer begravdes i sina skepp, komplett utrustade för en längre resa.

De första Vendel-fynden kom i dagen 1881 i samband med att en ny kyrkogård skulle anläggas och det stod snart klart att det rörde sig om ett exceptionellt arkeologiskt material. Det var annars vanligt med brandgravar, som lämnade få kvarvarande fynd, men Vendelgravarna var obrända och hade därför ett välbevarat innehåll. Den framstående arkeologen Hjalmar Stolpe, som tidigare grävt ut Birka, kallades dit för att leda utgrävningarna. Påföljande år grävde man ut elva båtgravar och året därpå ytterligare tre, samtliga fyllda med rikliga gravgåvor. I och omkring gravarna låg offerdjur, som hundar, hästar och jaktfalkar. Bland fynden fanns ridutrustning, vapen, prakthjälmar, sköldar, nävermattor och glasbägare. Likaså fanns där små, praktiska vardagsting, som kammar, knivar, bronsspännen och spelbrickor. Föremålen var av mycket hög kvalitet och man trodde först att gravplatsen måste ha tillhört en kungasläkt. Sedan påträffades liknande gravar i Valsgärde och Tuna, vilket klargjorde att gravarna snarare var resultatet av ett nytt sätt att begrava överklassen.

20181104_145329

Förmodligen hänger båtgravarna samman med Fyrisåns kommunikationssystem, där varor som järn och päls transporterades. Det ligger nära till hands att dra slutsatsen att båtgravarnas ägare byggde sin förmögenhet på handel. Bland övriga vendeltida gravar återfinns högar, inte minst de stora kungshögarna. Deras utformning är så likartad och stereotyp att en särskild begravningsritual måste ha upprätthållits.

Genom gravarna tecknar sig bilden av ett strukturerat samhälle vars ekonomi tillät rikliga offergåvor.  Till grund för detta låg kulturella förändringar. Bönderna övergick till tvåskiftesbruk, vilket förbättrade jordbrukets avkastning och gav befolkningsökning. bild sutton hooGårdarna började föras samman i mindre byar och vi kan skönja en begynnande statsorganisation med tingsplatser och borgar. Den 16-typiga runraden ersatte den 24-typiga i hela Skandinavien, vilket talar för ett väletablerat kontaktnät. Om betydande relationer med utlandet vittnar även båtgraven i Sutton Hoo i England, som till stor del är en kopia av förebilderna i Uppland och har försetts med livvapen från Mälardalen. Förbindelserna med omvärlden skapade förutsättningar för både kunskapsutbyte och handel. Handelsplatsen på Helgö i Mälaren, som varit aktiv sedan 200-talet, hade vid Vendeltidens början kompletterats med bronsgjuteri och verkstäder, vilket antyder en närmast industriell produktion av föremål för försäljning.

Vendeltiden verkar ha varit en fredlig period, som tillät en häpnadsväckande konstnärlig ådra att bryta fram. Vendeltida svärd tillhör de vackraste konstföremål vi har i Sverige, men de var tämligen odugliga i strid. Järnet i klingan var klent och fästena svaga. Svärdens främsta syfte verkar ha varit prydnad. Denna dekorationslust tog sig även uttryck i djurornamentik, där djur och mytologiska figurer fick bilda intrikata mönster på byggnader och lösöre. Samtidigt utvecklades guldsmedstekniken och på Gotland förfinades bildstenarna till en särskild konstform.

20191005_121113De grovt tillyxade figurer som tidigare fått pryda våra berghällar ersattes av detaljrika och konstfärdigt utmejslade scener på slätslipade stenblock. Idag finns bortåt 400 bevarade stenar, vars inristade bilder ger oss kunskap om bostäder, klädmode, segelfartyg, riter och mytologi. Bildstenarna har ibland betraktats som svenska motsvarigheter till de isländska sagorna.

Till viss del känner vi Vendeltiden genom dess legender och myter. Asaläran tog allt tydligare form och sagorna berättar om Ynglingaättens kungar. I dikten får vi veta att Ivar Vidfamne skapade ett rike som omfattade delar av Skandinavien och England och att detta rike sedan splittrades i slaget vid Bråvalla mellan Harald Hildetand och Sigurd Ring. Hur mycket som är sanning går inte att avgöra, men kanske finns här rottrådar till vårt lands ursprung. Otvetydigt är emellertid att Vendeltiden var en betydelsefull epok för det begynnande Sveriges kulturella utveckling. De föremål den lämnat efter sig ger en säregen inblick i våra förfäders liv, seder och tankevärld.

Fotnot:

Den rikligt utsirade hjälmen och den dekorerade hästgrimman finns att beskåda på Gamla Uppsala museum, medan de vackra spelpjäserna och järnredskapen ställs ut på Gustavianum i Uppsala. Bildstenen finns på Historiska museet i Stockholm.

 

Tryckta källor:

Eriksson, Bo och Löfman, Carl (1985), Sagan om Sverige, Natur och Kultur

Göransson Göte (1984), Svensk historia, Bokhuset

Lindqvist, Herman (1992), Historien om Sverige. Från islossning till kungarike, Norstedts

Lindqvist, Herman (1993), En vandring genom den svenska historien, Wiken

Sandström, Sven (red. 1991), Konsten i Sverige, Norstedts

Åberg, Alf (1978), Vår svenska historia, Natur och Kultur

 

Otryckta källor:

http://popularhistoria.se/artiklar/langsamt-formades-svearnas-rike

https://www.so-rummet.se/kategorier/historia/forntiden-och-antiken/jarnaldern-i-norden#