Vikingatiden kan sägas vara något av en nordisk högkultur, men nästan lika spännande är dess upptakt i form av den blomstrande Vendeltiden, cirka 550-800 e.Kr.
Vendeltiden är ett lokalt svenskt begrepp, som myntades på 1920-talet. De praktfulla fynden från folkvandringstidens senare del gjorde det helt enkelt nödvändigt att särskilja denna tidsepok. Namnet kommer av båtgravarna vid Vendels kyrka i Uppland, där Vendelhövdingarna under fjorton generationer begravdes i sina skepp, komplett utrustade för en längre resa.
De första Vendel-fynden kom i dagen 1881 i samband med att en ny kyrkogård skulle anläggas och det stod snart klart att det rörde sig om ett exceptionellt arkeologiskt material. Det var annars vanligt med brandgravar, som lämnade få kvarvarande fynd, men Vendelgravarna var obrända och hade därför ett välbevarat innehåll. Den framstående arkeologen Hjalmar Stolpe, som tidigare grävt ut Birka, kallades dit för att leda utgrävningarna. Påföljande år grävde man ut elva båtgravar och året därpå ytterligare tre, samtliga fyllda med rikliga gravgåvor. I och omkring gravarna låg offerdjur, som hundar, hästar och jaktfalkar. Bland fynden fanns ridutrustning, vapen, prakthjälmar, sköldar, nävermattor och glasbägare. Likaså fanns där små, praktiska vardagsting i form av kammar, knivar, bronsspännen och spelbrickor. Föremålen var av mycket hög kvalitet och man trodde först att gravplatsen måste ha tillhört en kungasläkt. Sedan påträffades liknande gravar i Valsgärde och Tuna, vilket klargjorde att gravarna snarare var resultatet av ett nytt sätt att begrava överklassen.
Förmodligen hänger båtgravarna samman med Fyrisåns kommunikationssystem, där varor som järn och päls transporterades. Det ligger nära till hands att dra slutsatsen att båtgravarnas ägare byggde sin förmögenhet på handel. Bland övriga vendeltida gravar återfinns högar, inte minst de stora kungshögarna. Deras utformning är så likartad och stereotyp att en särskild begravningsritual måste ha upprätthållits.
Genom gravarna tecknar sig bilden av ett strukturerat samhälle vars ekonomi tillät rikliga offergåvor. Till grund för detta låg kulturella förändringar. Bönderna övergick till tvåskiftesbruk, vilket förbättrade jordbrukets avkastning och gav befolkningsökning. 
Gårdarna började föras samman i mindre byar och vi kan skönja en begynnande statsorganisation med tingsplatser och borgar. Den 16-typiga runraden ersatte snabbt den 24-typiga i hela Skandinavien, vilket talar för ett väletablerat kontaktnät. Om betydande relationer med utlandet vittnar även båtgraven i Sutton Hoo i England, som till stor del är en kopia av förebilderna i Uppland och har försetts med livvapen från Mälardalen. Förbindelserna med omvärlden skapade förutsättningar för både kunskapsutbyte och handel. Handelsplatsen på Helgö i Mälaren, som varit aktiv sedan 200-talet, hade vid Vendeltidens början kompletterats med bronsgjuteri och verkstäder, vilket antyder en närmast industriell produktion av föremål för försäljning.
Vendeltiden verkar ha varit en fredlig period, som tillät en häpnadsväckande konstnärlig ådra att bryta fram. Vendeltida svärd tillhör de vackraste konstföremål vi har i Sverige, men de var odugliga i strid. Järnet i klingan var klent och fästena svaga. Svärdens främsta syfte verkar ha varit prydnad. Denna dekorationslust tog sig även uttryck i djurornamentik, där djur och mytologiska figurer fick bilda intrikata mönster på byggnader och lösöre. Samtidigt utvecklades guldsmedstekniken och på Gotland förfinades bildstenarna till en särskild konstform.
De grovt tillyxade figurer som tidigare fått pryda våra berghällar ersattes av detaljrika och konstfärdigt utmejslade scener på slätslipade stenblock. Idag finns bortåt 400 bevarade stenar, vars inristade bilder ger oss kunskap om bostäder, klädmode, segelfartyg, riter och mytologi. Bildstenarna har ibland betraktats som svenska motsvarigheter till de isländska sagorna.
Till viss del känner vi Vendeltiden genom dess legender och myter. Asaläran tog allt tydligare form och sagorna berättar om Ynglingaättens kungar. I dikten får vi veta att Ivar Vidfamne skapade ett rike som omfattade delar av Skandinavien och England och att detta rike sedan splittrades i slaget vid Bråvalla mellan Harald Hildetand och Sigurd Ring. Hur mycket som är sanning går inte att avgöra, men kanske finns här rottrådar till vårt lands ursprung. Otvetydigt är emellertid att Vendeltiden var en betydelsefull epok för det begynnande Sveriges kulturella utveckling. De föremål den lämnat efter sig ger en säregen inblick i våra förfäders liv, seder och tankevärld.
Fotnot:
Den rikligt utsirade hjälmen och den dekorerade hästgrimman finns att beskåda på Gamla Uppsala museum, medan de vackra spelpjäserna och järnredskapen ställs ut på Gustavianum i Uppsala. Bildstenen finns på Historiska museet i Stockholm.
Tryckta källor:
Eriksson, Bo och Löfman, Carl (1985), Sagan om Sverige, Natur och Kultur
Göransson Göte (1984), Svensk historia, Bokhuset
Lindqvist, Herman (1992), Historien om Sverige. Från islossning till kungarike, Norstedts
Lindqvist, Herman (1993), En vandring genom den svenska historien, Wiken
Sandström, Sven (red. 1991), Konsten i Sverige, Norstedts
Åberg, Alf (1978), Vår svenska historia, Natur och Kultur
Otryckta källor:
http://popularhistoria.se/artiklar/langsamt-formades-svearnas-rike
https://www.so-rummet.se/kategorier/historia/forntiden-och-antiken/jarnaldern-i-norden#
Kulturminnet 
Pingback: Året som gått | Kulturminnet