Svenska folksagor, del 11: Prinsessan uppå glasberget I

20180210_100125

I flera århundraden har våra folksagor vandrat från generation till generation. De har berättats framför brasan efter en dag av mödor och viskats vidare i nattens mörker när det varit svårt att sova. Nedanstående berättelse har hämtats ur samlingsvolymen Svenska Folk-sagor och Äfventyr Efter Muntlig Öfverlemning Samlade och Utgifna, som sammanställts av Orson Squire Fowler och Gunnar Olof Hyltén Cavallius. Jag återger den i en något förkortad version och med lätt moderniserat språk:

Det var en gång en konung som var så glad i jakt, att han inte visste sig större nöje än att fara efter vilda djur. Han låg så både arla och serla ute i marken med hök och hund och hade alltid god jaktlycka. Men en dag hände sig att han inte var i stånd att få upp något villebråd, hur han än letade på alla håll. Som det nu led mot kvällen och han skulle rida hem med sina män fick han se en dvärg springa fram i skogen. Han sporrade då sin häst, red efter dvärgen och grep honom och frågade om hans underliga utseende, för dvärgen var ful som ett troll med hår så strävt som mossa. Men vad kungen än frågade, så ville dvärgen inte svara. Kungen, som redan var uppretad av sin misslyckade jakt, blev då så vred att han befallde sina män att ta dvärgen till fånga och de förde honom med sig till kungsgården.

På den tiden var det sed att kungen och hans män höll dryckesstämma till långt in på nätterna, då mycket blev ordat och än mera drucket. När de nu satt till bords och gjorde sig lustiga lyfte kungen frågan om dagens misslyckade jakt. Männen svarade: ”Visst är det sant som du säger, men du bör ändå inte klaga på vår jakt, för idag har du fångat ett villebråd vars like ingen tidigare sett eller hört.” Sådant tal behagade kungen och han frågade dem vad de tyckte att han skulle göra med dvärgen. ”Jo”, sade hovmännen, ”du ska ha honom fången här på din gård, så att alla i bygden kan se vilken jägare du är. Bara du kan förvara honom så att han inte rymmer, för han är listig och illfundig till sinnes.” När kungen hörde detta teg han en lång stund. Sedan höjde han sitt dryckeshorn och sa. ”Jag ska göra som ni säger, och det lovar jag, att den som släpper dvärgen lös ska dö utan nåder, om det så vore min egen son.” Därmed tömde han dryckeshornet, men männen såg tvehågsna på varandra, för de hade aldrig förr hört honom tala så och de förstod att det var mjödet som steg honom åt huvudet.

Följande morgon vaknade kungen och mindes genast det löfte han gjort vid dryckesstämman. Han lät därför genast sända efter timmer och virke och byggde en bur tätt invid kungsgården. Buren timrades av stora bjälkar och förstärktes med så starka lås och bommar att ingen kunde bryta igenom. Mitt i väggen gjordes en liten glugg eller ett vindöga för att skjuta in maten. När allt så var redo lät kungen föra fram dvärgen och sätta honom i buren, medan kungen själv tog nycklarna. Där fick dvärgen nu sitta fången dag och natt och många kom både gående och farande för att titta på honom. Men ingen hörde honom någonsin klaga eller ens yttra ett endaste ord.

Så gick en tid och det hände sig att det blev ofrid i landet, så att kungen måste dra ut i ledning. När han skulle fara sa han till sin drottning: ”Du ska nu styra mitt rike och jag lämnar både land och folk i din vård. men du måste lova mig att du förvarar den vilda dvärgen, så att han inte slipper ut medan jag är borta.” Drottningen lovade att göra sitt bästa i detta som i annat och så gav kungen henne nycklarna till buren. Därefter gjorde han iordning sina båtar, hissade segel och for långt, långt bort i andra riken och vart han kom vann han seger. Men drottningen stod på stranden och såg efter honom så länge hon kunde se hans vimplar flyga över sjön. Sedan vände hon åter till kungsgården med sina tärnor för att sömma silke.

Kungen och drottningen hade tillsammans ett enda barn, en prins, som ännu var i späd ålder, men gav gott hopp om sig. När kungen nu var bortrest hände det sig en dag att pilten vandrade runt i kungsgården och kom fram till dvärgens bur, där han satte sig att leka med sitt guldäpple. Hur han nu lekte, så gick det inte bättre än att äpplet for in genom vindögat som var på burväggen. Straxt kom den vilde mannen fram och kastade ut det igen. Det tyckte pilten var en lustig lek och kastade åter in äpplet, så att dvärgen ännu en gång slängde ut det. Så lekte de en lång stund, men glädjen förbyttes sedan i sorg, för dvärgen behöll guldäpplet och ville inte ge det tillbaka. När ingenting hjälpte, varken hotelser eller böner, började den lille att gråta. Då sade den vilde mannen: ”Illa gjorde din fader mot mig när han tog mig till fånga och därför får du aldrig tillbaka ditt äpple om du inte släpper mig lös.” Pilten svarade: ”Hur ska jag kunna få dig lös? Ge mig bara mitt guldäpple! Mitt guldäpple!” ”Jo”, sa den vilde mannen, ”du ska göra som jag nu säger. Gå till din mor, drottningen, och be att hon löskar dig. Passa då på och stjäl nycklarna ur hennes bälte och kom hit och öppna dörren. Sedan kan du ge nycklarna tillbaka på samma sätt, så att ingen märker det.”

Vildmannen lockade länge den lille prinsen, så att han omsider gjorde som dvärgen sade. Han stal nycklarna ur moderns bälte och sprang sedan ner till buren och öppnade dörren, så att mannen kom ut. När de så skulle skiljas sa dvärgen: ”Här ger jag dig ditt guldäpple åter, som jag lovat, och tack ska du ha för att du släppte mig lös. En annan gång, när du behöver, ska jag hjälpa dig.” Därmed sprang han iväg. Men prinsen gick tillbaka till sin mor och bar igen nycklarna på samma sätt som han tagit dem.

När det blev känt i kungsgården att dvärgen var borta blev det stor uppståndelse och drottningen sände ut folk för att spana efter honom. Men han var och förblev borta. När tiden gick blev drottningen allt mer bekymrad, för hon väntade för var dag att hennes make skulle komma hem igen. Så en dag fick hon äntligen se hans båtar komma farande över sjön och folk samlades på stranden för att hälsa honom. När han väl kom i land blev hans första spörsmål om de hade vaktat den vilde mannen väl. Då måste drottningen bekänna hur det var och förtäljde allt som tilldragit sig. Kungen blev då övermåttan vred och sade att han skulle straffa gärningsmannen, vem det än månde vara. Han lät så göra en räfst över hela kungsgården, så att alla fick gå fram och vittna, men ingen visste något. Tillslut skulle den lille prinsen också fram. När han nu stod inför kungen sade han: ”Jag vet att jag har förtjänat min fars vrede, men jag kan inte dölja sanningen, för det är jag som har släppt ut den vilde mannen.” Då blev drottningen vit om kinderna och alla de andra med, för alla höll de av prinsen. Slutligen tog kungen till orda: ”Aldrig ska det sägas om mig att jag bröt mitt löfte, ens om det gäller mitt kött och blod.” Därefter gav han sina svennar i befallning att de skulle föra prinsen ut i skogen och döda honom. Men pilten hjärta skulle de ta med till kungen, som ett tecken på att de fullgjort sitt uppdrag.

Nu blev det bedrövelse bland folket och alla bad om nåd för prinsen, men konungens ord var orubbligt. Svennerna tordes därför inte annat än lyda, tog prinsen mellan sig och gav sig av. När de så kommit långt bort i skogen fick de se en vallare, som gick vall med svin. Då sade den ene till den andre: ”Inte syns det mig gott att vi skadar konungens son. Låt oss istället köpa en galt och ta med galthjärtat, så att alla tror att det är prinsens hjärta. Det tyckte den andre lät klokt. De köpte så en galt av vallaren, slaktade djuret och tog dess hjärta. Därefter bad de prinsen dra iväg och aldrig mer komma hem. Själva vände de åter till kungsgården och man kan väl tänka vad det blev för sorg, när de förtäljde om prinsens död.

Konungasonen gjorde nu så som tjänarna bett honom; han vandrade framåt så långt han kunde och aldrig hade han annat att äta än nötter och vilda bär. När han så färdats både länge och väl kom han till ett berg och överst på berget stod en hög fura. Då tänkte han för sig själv att han lika gott kunde klättra upp i furan, för att se om han kunde finna någon väg. När han nu kom högst upp i furans topp och spejade åt alla håll, fick han se att det låg en stor kungsgård långt borta och glimmade i solen. Han blev då hjärtligt glad och vände sina steg ditåt. Under vägen träffade han en dräng som gick och plöjde. Av honom bad han att få byta kläder, vilket han fick. Så utrustad kom han fram till kungsgården och begärde tjänst, så att han blev tagen till vallherre att valla kungens fä. Så kom det sig att han vankade i skogen både arla och serla, men allt som tiden led glömde han sin sorg, växte och blev stor och djärv, så att ingen fanns hans like.

Sagan vänder nu till kungen som rådde över kungsgården där prinsen bodde. Han hade varit gift och hade med sin hustru en enda dotter. Hon var fagrare än andra mör och därtill blid och hövisk, så att den kunde skattas lycklig som en gång skulle få äga henne. När prinsessan nu hade fyllt sina femton vintrar fick hon en otalig hop friare, som man väl kan det tro, och hur hon än gav dem alla nej ökade jämt deras antal, så att konungen blev alldeles rådlös. Han gick därför in i jungfrustugan till sin dotter och bad henne välja en av dem, men hon ville inte. Då blev han vred och sa: ”Eftersom du inte själv vill göra ditt val, så ska jag göra det, även om det inte blir alldeles i ditt eget tycke.” Därmed ville han gå sin väg, men prinsessan höll honom kvar och sade: ”Jag kan väl se att det måste bli såsom du satt dig i sinnet. Men du ska inte tro att jag tar vem som helst, utan bara den som kan rida uppför det höga glasbeget i full rustning ska få mig.” Ja, det tyckte konungen var ett gott förslag. Han samtyckte därför till sin dotters begäran och lät sända ut ett bud över hela riket att den skulle få prinsessan, som kunde rida uppför glasberget.

När dagen var inne ledsagades prinsessan ut till glasberget med stor ståt och präktig utrustning. Där sattes hon allra överst på glasberget med en guldkrona på huvudet och ett guldäpple i handen och var så övermåttan fager, att det var ingen som inte gärna skulle ha vågat sitt liv för henne. Tätt nedanför, vid bergets fot, samlades alla friarna med granna hästar och glänsande vapen, så att det sken som eld i solen, och runt omkring strömmade menigheten till i stora skaror för att se på. När så allt var redo gavs tecken med horn och trumpeter och i detsamma rände friarna, var efter annan, med all makt uppför höjden. Men berget var högt och glatt som en is och därtill övermåttan brant. Det var därför ingen som kom mer än ett litet stycke upp förrän han hals över huvud störtade ner igen. Därav uppstod mycket brak, skrik och slammer, så att gnyet och ropandet hördes vida vägar.

Medan nu allt detta tilldrog sig vandrade konungasonen omkring med sina oxar, långt bort i djupa skogen. När han fick höra larmet satte han sig på en sten, lutade kinden i handen och föll i djupa tankar, för han kände att han gärna skulle vilja vara med och rida som de andra. I samma stund hörde han steg och när han tittade upp stod dvärgen framför honom. ”Tack för sist!” sa den vilde mannen. ”Varför sitter du här så ensam och sorgsen?” ”Jo”, svarade prinsen, ”jag må väl vara sorgsen och inte glad. För din skull är jag flykting från min faders land och nu har jag inte så mycket som en häst och en rustning, för att kunna rida till glasberget och tävla om prinsessan.” ”Åh”, sade den vilde mannen, ”är det inget annat, så kan det väl bli någon råd. Du hjälpte mig en gång förut, så nu vill jag hjälpa dig.” Därmed tog han prinsen vid handen, förde honom djupt ner i jorden till sin håla och visade honom var det hängde en rustning smidd av hårdaste stål och så blank att där låg ett blått skimmer runt omkring. Tätt bredvid stod en präktig gångare, fullt sadlad och rustad, och skrapade med stålskorna. Den vilde mannen sade: ”Skynda dig nu och klä på dig och rid bort för att söka din lycka! Jag ska under tiden valla dina oxar!” Ja, detta lät prinsen inte säga sig två gånger, utan klädde på sig både hjälm och harnesk, spände sporrar på fot och sprang upp i sadeln.

Fortsättning följer här.

 

En reaktion på ”Svenska folksagor, del 11: Prinsessan uppå glasberget I

  1. Pingback: Svenska folksagor, del 12: Prinsessan uppå glasberget II | Kulturminnet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s