Svenska folksagor, del 12: Prinsessan uppå glasberget II

Nedan följer fortsättningen på folksagan Prinsessan uppå glasberget. Du hittar första delen här.

Prinsessans friare skulle just avsluta sina försök och ingen av dem hade vunnit priset. När de nu stod och överlade och hoppades att lyckan skulle bli dem mer gunstig en annan gång, fick de plötsligt se en ungsven komma ridande fram ur skogsbrynet. Han var klädd i stål från topp till tå, med hjälm på huvudet och svärd i bältet, och förde sig så ridderligt i sadeln att det var en lust att skåda. Alla vände sina ögon mot den främmande kämpen och frågade varandra vem han var, för ingen hade sett honom förr. Men de fick inte mycket tid att undra, för knappt hade han kommit fram ur skogen förrän han lyfte sig i stigbyglarna, sporrade hästen och for som en pil rakt uppför glasberget. Ändå red han inte ända upp, utan när han kommit halvvägs uppför branten vände han hästen och red tillbaka utför, så att det fräste om hästskorna. Därefter försvann han i skogen, såsom en fågel flyger. Nu blev det uppståndelse bland allt folket och alla undrade över den främmande kämpen. Alla kom överens om att de aldrig hade sett en ståtligare häst eller en djärvare ryttare och det viskades att prinsessan tyckte likadant.

Så led en tid och prinsessans friare skulle pröva sin lycka för andra gången. Konungadottern blev nu åter ledsagad till glasberget, med stor ståt och mycken fager utrustning och sattes allra överst på bergstoppen med guldkrona på huvudet och guldäpple i handen. Där nedanför samlades alla friarna med granna hästar och präktiga vapen, så det var en fröjd att skåda, och runt omkring strömmade menigheten till för att se på leken. När så allt var redo gavs tecken med horn och trumpeter och i detsamma rände friarna, var efter annan, med all sin makt uppför bergshöjden. Men det gick som förut. Berget var högt och glatt som en is och därtill övermåttan brant, så att ingen kom mer än ett litet stycke upp, förrän han hals över huvud störtade ner igen. Av detta uppstod åter mycket gny, hästarna gnäggade och vapnen slamrade, så att braket och ropandet hördes långt ut i skogen.

Medan allt detta tilldrog sig gick prinsen och vallade sina oxar, såsom hans göromål var. När han då fick höra larmet och vapenbullret satte han sig på en sten, lutade kinden i handen och grät, för han tänkte på den fagra konungadottern och kände att han gärna skulle ha velat vara med och rida som de andra. I samma stund hörde han fotsteg och när han såg upp stod vildmannen mitt framför honom. ”God dag!” sade dvärgen. ”Varför sitter du här så ensam och sorgsen?” ”Jo”, svarade prinsen, ”jag må väl vara sorgsen och inte glad. För din skull är jag flykting från min faders land och nu har jag inte så mycket som en häst och en rustning för att rida fram till berget och tävla om prinsessan.” ”Åh”, sade den vilde mannen, ”är det inget annat, så kan det väl bli någon råd. Du hjälpte mig en gång, så nu vill jag hjälpa dig.” Därmed tog han prinsen vid handen, förde honom djupt ner i jorden till sin håla och visade var det hängde en rustning som var alltigenom smidd av det klaraste silver och så blank att den sken långa vägar. Tätt bredvid stod en snövit gångare, fullt sadlad och rustad och skrapade berget med sina silverskor. Den vilde mannen sade: ”Skynda dig nu och kläd på dig och rid bort för att söka din lycka! Under tiden ska jag valla dina oxar!” Ja, detta lät prinsen inte säga sig två gånger, utan klädde sig med stor skyndsamhet i både hjälm och harnesk, spände sporrar på fot och kände sig så lätt i silverrustningen som en fågel i luften. Därefter sprang han upp i sadeln och red hastigt fram mot glasberget.

Prinsessans friare skulle just avbryta sina försök och ingen hade vunnit priset. När de så stod och överlade och hoppades att lyckan måste vara med dem nästa gång, fick de se en ungsven rida fram ur skogsbrynet. Han var klädd i silver från topp till tå, med hjälm på huvudet och svärd i bältet och han skickade sig så ridderligt i sadeln att djärvare ungsven väl aldrig stod att få se. Straxt vände alla sina ögon mot honom och såg att det var samma kämpe som förra gången. Men prinsen gav dem inte mycket tid att undra, för knappt hade han kommit fram på slätten så lyfte han sig i stigbyglarna, sporrade hästen och for som en eld rakt uppför berget. Ändå red han inte ända upp, utan när han kom överst på bergskammen hälsade han höviskt på prinsessan, vände hästen och red tillbaka utför, så att det glimmade om hästskorna. Därefter försvann han i skogen, såsom stormen far. Nu kan man tänka att det blev än mer uppståndelse än förra gången och ingen fanns, som inte undrade över den främmande kämpen. Men alla var överens om att de aldrig hade sett en ståtligare häst eller en djärvare ungsven och det sades till och med att prinsessan hade rodnat som en ros när han hälsade henne uppe på berget.

Så gick en tid och konungen bestämde en dag då prinsessans friare skulle försöka för tredje gången. Prinsessan blev nu åter ledsagad till berget med stor ståt och sattes överst på bergsåsen med guldkrona och guldäpple, precis som innan. Där nedanför samlades hela friarskaran med präktiga hästar och blanka vapen, så man aldrig har sett så grant och runt omkring strömmade menigheten till för att se på deras lek. När så allt var redo gavs tecken med horn och trumpeter och i detsamma rände friarna, var efter annan, med all makt uppför höjden. Men allt gick som förut. Berget var glatt som is och så brant att ingen kom mer än ett litet stycke upp förrän han hals över huvud störtade ner. Därav uppstod mycket brak, skrik och slammer, så att bullret och ropandet hördes vida vägar in i skogen.

Medan nu allt detta tilldrog sig, gick konungasonen och vallade oxar, såsom hans sed var. När han så åter fick höra larmet, satte han sig på en sten, lutade kinden i handen och grät bitterligen, för han tänkte på den fagra konungadottern och att han gärna skulle våga sitt liv för att vinna henne. I samma stund stod den vilde mannen åter framför honom.  ”God dag!” sade dvärgen. ”Varför sitter du här ensam och sorgsen?” ”Jo”, svarade prinsen, ”jag må väl vara sorgsen och inte alls glad. För din skull är jag flykting från min faders rike och nu har jag inte så mycket som en häst och en rustning, för att rida fram till berget och tävla om prinsessan.” ”Åh”, sade den vilde mannen, ”är det inget annat, så kan det väl bli någon råd. Du hjälpte mig en gång förut, så nu vill jag hjälpa dig.” Därmed tog han prinsen vid handen och ledde honom till sin håla djupt nere i jorden och visade en rustning som var allt igenom smidd av guld och så blank att skenet glimmade vida omkring. Tätt bredvid stod en präktig gångare, fullt sadlad och rustad, och skrapade berget med guldskor. Den vilde mannen sade: ”Skynda dig nu och klä på dig, och rid bort och fresta din lycka!” Ja, prinsen var minsann inte sen att lyda honom, utan klädde sig i både hjälm och harnesk, spände guldsporrar på fot och kände sig så lätt i guldrustningen som fågeln i luften. Därefter sprang han upp i sadeln och red hastigt bort mot glasberget.

Prinsessans friare skulle just avsluta sina försök och ingen hade vunnit priset. När de nu stod och rådslog om vad de skulle göra fick de plötsligt se en ungsven komma ridande fram ur skogsbrynet. Han var klädd i guld från topp till tå, med guldhjälm på huvudet, guldsköld på arm och ett gyllene svärd vid sin sida, och han förde sig så ridderligt att ädlare kämpe väl aldrig fanns till i världen. Straxt vände alla sina ögon mot honom och kände igen att det var samme ungsven som de tidigare hade sett. Men prinsen gav dem inte lång tid att undra, utan så snart han kommit fram på slätten lyfte han sig i stigbyglarna, sporrade hästen och for som en blixt rakt uppför berget. När han så hade kommit allra överst på bergstoppen hälsade han den fagra prinsessan med stor höviskhet, böjde knä för henne och fick guldäpplet ur hennes hand. Därefter vände han hästen och red utför glasberget så att elden gnistrade om guldskorna och en guldstrimma låg efter honom var han flög fram. Till slut försvann han in i skogen och nu ska man tro att det blev ett liv vid berget! Hela menigheten gav upp ett glädjeskri, hornen ljöd, hästarna gnäggade, vapnen brakade och konungen lät högt förkunna att den främmande kämpen hade vunnit priset. Vad prinsessan själv tänkte kan vi låta vara osagt, men nog viskades det att hon blev både vit och röd, när hon skulle räcka ungsvennen guldäpplet.

Det återstod nu allenast att få reda på den guldklädde kämpen, för ingen kände honom. Alla väntade sig att han skulle infinna sig på kungsgården, men han kom inte. Över detta uppstod mycket undran och när tiden led bleknade prinsessan och magrade, men kungen var otålig och friarna knotade. När så ingen visste vad man skulle göra lät kungen utlysa ett stort ting vid sin gård, dit alla skulle komma, så att prinsessan själv fick välja bland dem. När alla var samlade i en stor hop trädde konungadottern ut ur kungsgården med stor ståt och vandrade med sina tärnor runt i hela skaran, men hur hon än letade fann hon inte vad hon sökte. När hon så kommit ända ytterst i ringen fick hon plötsligt se en man som stod undanskymd i folkhopen. Han var klädd i grå kappa, såsom vallaremän brukade, men huvan var uppdragen, så att ingen kunde skönja hans anlete. Straxt sprang prinsessan fram, drog ner huvan och ropade: ”Här är han! Här är han!” Då log allt folket, för de såg att det var konungens vallare, och konungen själv sade: ”Herre Gud tröste mig för den svärson jag lär få!” Mannen lät dock inte bekomma sig, utan svarade: ”Åh, sörj inte du för det! Du får så god en konungason som du någonsin är kung!” Därvid kastade han av sig sin vida kappa och då log ingen mer, för istället för den grå vallaren stod där en fager ung prins, klädd i guld från huvud till fot och med prinsessans guldäpple i handen. Alla kände nu igen att det var den unge svennen som ridit uppför glasberget.

Nu kan man tro att det blev en glädje så det inte var likt någonting. Prinsen tog sin käresta i famn och hälsade henne med stor kärlek och förtäljde om sin ätt och allt han varit med om. Men konungen själv gav sig ingen ro, utan lät genast laga till bröllop, och bjöd allt folket och friarna med. Det blev tillrett ett sådant gästabud vars make aldrig har funnits, och prinsen fick konungadottern och med henne halva riket. Men när bröllopet hade stått i sju hela dagar tog han sin fagra unga brud och drog med stor ståt hem till sin faders land. Där blev han emottagen såsom man väl kan det tänka och konungen och drottningen grät bägge två av glädje att få se honom levande igen. Sedan levde de lyckliga var i sitt rike och om de inte har dött, så lever de än idag. Men ingen har någonsin mer frågat efter den vilde mannen.

Och så var det slut.