Är förmågan till empati kulturellt betingad?

bild tankeböcker

När man fördjupar sig i vår historia är det lätt att förvånas över gångna tiders grymhet. Vi behöver inte backa många generationer för att finna företeelser som idag är ofattbara på grund av den skada de orsakat människor. Utifrån den svenska samtidskulturens perspektiv ter det sig obegripligt att tortyr, husaga och häxprocesser en gång betraktades som legitima delar av samhällslivet. Samma häpnad kan jag även känna över nutida TV-reportage som visar hur människor i andra länder samlas för att beskåda offentliga avrättningar och piskningar. Tydligen kan detta betraktas som sevärda nöjen, även om det för någon med modern västerländsk kulturbakgrund är omöjligt att förstå. Likaså har jag under besök i andra länder fått se djur helt öppet behandlas på ett sätt som skulle väcka de djupaste antipatier och leda till rättsliga processer i Sverige.

Frågan om den synbara bristen på empati i vissa samhällen har länge fått mig att grubbla och undra. Varifrån kommer vår empatiska förmåga och vad krävs för att den ska utvecklas? Det var därför tankeväckande att läsa Dan Korns bok Kalle Anka på Kräftskiva. Berättelser från landet utan kultur, där en del av problemet adresseras. Kanske är det förmågan att lära sig empati som är medfödd och mänsklig, snarare än empatin i sig? Så här skriver Korn:

Civilisationen har lärt oss att kontrollera våra drifter och känslor. På medeltida målningar ser vi ofta människor göra konstiga grimaser. Att det inte enbart var ett karikerande sätt att måla vittnar Erasmus ord om, att vi inte bör visa våra känslor så att andra kan läsa våra ansikten som öppna böcker. Äldre tiders människor var mer impulsiva. Å ena sidan hade de en andlighet och fantasi som vi kan beundra, å andra sidan kunde de visa grymhet och utöva våld som för oss verkar fullständigt främmande. Deras impulskontroll var dåligt utvecklad.

Vår svenska midsommar är bland det svenskaste som finns, enligt många. I äldre tider firades midsommar över hela Europa och till firandet hörde att man gjorde som man ännu gör på sina håll i Norge och Danmark, tänder bål. Vid midsommarbålet i 1500-talets Paris brukade en hög ställning resas. Från den brukade man med hjälp av en stör sänka ner levande katter i bålet. Det var ett uppskattat nöje att se hur de brändes till döds och höra deras skrik. Och det var inte enbart ett folkligt nöje. Kungaparet brukade vara med vid denna ceremoni och kungen ärades ibland med att få tända bålet. I enlighet med den unge kungen Charles IX:s (1550-1574) särskilda önskan brände man en gång en räv. Norbert Elias skriver om denna ceremoni att den visserligen inte var värre än mycket annat på den tiden, som exempelvis offentliga avrättningar och tortyr, men själva berättelsen om kattbränningarna framkallar ändå en särskild känsla av avsky hos de flest nutidsmänniskor. Det är avskyn över den nakna glädjen i att se en annan levande varelse plågas till döds.

Det är lätt att säga att avskyn är ”naturlig”, men just detta exempel visar att många av de känslor som för oss verkar naturliga inte alls är det. För 1500-talsmänniskan var det lika naturligt att roa sig med kattbränning som det för oss är naturligt att avsky blotta tanken på detta. Det handlar om en inlärningsprocess. Vi har lärt oss att avsky att se andra – vare sig det är människor eller djur – plågas. En viktig del i denna inlärningsprocess under århundradena är skammen. Vi människor vänjer oss av med saker när de blir skamliga, när de blir deklasserande, när de avslöjar oss som sämre än våra medmänniskor.

Ovanstående citat är högst tänkvärt. Av Dan Korns resonemang följer att förmågan till medkänsla skiljer sig mellan olika historiska epoker och olika samhällen till följd av kulturell påverkan.

Jag tror att Dan Korn har rätt, eller åtminstone har jag ingen bättre förklaring till hur grymhet i vissa kulturer kan betraktas som underhållning eller ses som en naturlig del av vardagen; vår inlärda empati skiljer sig åt och våra utgångspunkter när vi ser på omvärlden blir därför väsenskilda. Dan Korns perspektiv hjälper oss därmed att förstå kulturella olikheter som kan tyckas obegripliga. Hur sådana olikheter ska hanteras när skilda kulturer möts återstår emellertid att finna svar på. Jag skulle vilja påstå att högempatiska kulturer i sådana möten hamnar i ett underläge, eftersom de inte kan förvänta sig att få tillbaka den grad av förståelse och tolerans de själva visar. Möten mellan kulturer där den inbyggda nivån av empati skiljer sig åt drar därför frågan till sin spets: Hur mycket av kulturellt betingad empati är lagom och finns det en gräns där högempatiska kulturer bäddar för sin egen undergång?

Det tål att fundera på.

2 reaktioner på ”Är förmågan till empati kulturellt betingad?

  1. Jag är en person som räddar flugor från att drunkna i handfatet och blir ledsen varje gång jag ser en överkörd padda. Större delen av mitt liv har jag varit ganska blödig.

    I filmen Outlaw King förekommer en scen där en skara skotska krigare återtagit sin klans fästning efter ett par år under engelsk besittning. När de sista fienderna nedkämpats och klanens förslavade kvinnor befriats är en av de order som delas ut, automatiskt och helt i förbifarten, att ”Samla oäktingarna”.
    Som en man ca 30 år gammal var min första tanke ”Självklart”.
    Vad som sedan sker visas eller berättas inte.
    Mörkt, men empatin måste ha gränser. Den som inte sparkar gökungarna ur boet släcker sin egen ätt.

    Kultur och tradition är utsatta för selektionstryck precis som gener. I ett längre perspektiv är vår tids totala självförnekande och förhärligande av det främmande en historisk kuriositet. De som faller offer för ett gränslöst betéendemönster och är promiskuösa med sin empati kommer att avla bort sig själva och ersättas av starkare kulturer och gener.

    På tal om forna tiders grymhet och empati.

    Gilla

    • Hej FDL! Tack för din kommentar! Det du skriver berör den omdiskuterade frågan om arv och miljö, eller (om man så vill) gener och kultur. Själv tror jag att båda påverkar, men att kulturen påverkar mest. Jag antar att det är därför mitt intresse för kulturfrågor är så stort. Därför hade jag hellre velat se en annan utgång i den film du beskriver. Jag tror att om ”oäktingarna” hade tagits om hand och uppfostrats i de skotska krigarnas kultur hade de i allt väsentligt platsat i den kulturen. En liknande företeelse i vårt moderna samhälle är barn som i tidig ålder adopterats till Sverige. De är ju helt svenska i tankemönster, värderingar och livsstil, eftersom de aldrig tillhört någon annan kultur.
      Så visst är kultur viktigt. Jag vågar t.o.m. påstå att kulturen bidrar med en av de viktigaste pusselbitarna i vår personlighet och identitet. Och precis som du skriver är vår nutida självförnekelse mycket destruktiv för den på många sätt värdefulla kultur vi har.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s