Kulturhistoriska sevärdheter, del 19: Åsle Tå

20180609_142809

Längs Kolaforsen utanför Falköping ligger Åsle Tå med sin unika samling stugor från 1700- och 1800-talet. Tåar i form av allmän mark under gemensamt ägande har förekommit i många socknar runt om i landet, men ingenstans finns en lika välbevarad tåmiljö som i Åsle.

Tån växte fram under en tid då antalet obesuttna (det vill säga personer som inte ägde någon jord) ökade i Sverige. Allmänningen blev då en naturlig plats att låta dessa människor bosätta sig på, vilket resulterade i ansamlingar av små stugor utan tillhörande mark. Dessa enkla bostäder kom att kallas backstugor och de som bebodde dem kallades backstugusittare. Backstugusittarna var ofta orkeslösa åldringar, undantagsmän, handikappade eller människor som av olika skäl råkat på obestånd. De livnärde sig på de arbetsmöjligheter som fanns i bygden och några av dem blev skickliga hantverkare.

20180609_135308

När Åsle Tå var som störst bodde där 85 personer i 20 stugor. Därefter gjorde industrialismen och emigrationen till USA att tån började avfolkas. Vid 1900-talets början fanns bara några enstaka ”tåare” kvar. I dag finns ett tiotal stugor bevarade på sina ursprungliga platser, jämte smedja, kvarn, visthusbod och skiftesladugård. 20180609_140458Tillsammans utgör de ett friluftsmuseum, som med sina autentiska interiörer levandegör en svunnen tid. Besökarna bjuds att stiga in i hus där människor verkligen levt sina liv och skyltar berättar om invånarnas ofta gripande levnadsöden. Betraktad med nutida ögon är miljön pittoresk, men så upplevdes den nog inte när tån gav husrum åt socknens fattighjon. Boytan var knapp, ofta inte större än 15-30 kvadratmeter, och inredningen enkel. Takhöjden var låg och faciliteterna var få. Man kan inte låta bli att både förtjusas och beröras. Ett besök i Åsle Tå skapar minnen och väcker tankar som lever kvar.

20180609_141145

Majes ryggåsstuga

Majes ryggåsstuga, som utvändigt mäter 6 x 2,4 m, är en av Åsle Tås minsta stugor. Vid mitten av 1800-talet beboddes stugan av Anna-Kajsa Sköld, som tyckte att stugan var mörk och lät sätta in ett lite större fönster på gaveln. Detta betraktades som sådan högfärd av de övriga tå-borna att de började kalla stugan för ”glasskåpet”.

Efter att Anna-Kajsa dött 1883 flyttade Halta-Maja in i stugan. Av hennes namn skulle man kunna tro att hon var halt, men i själva verket var hon så illa lytt att hon kröp fram. I sin ungdom hade hon blivit stångad av en tjur så att ena benet bröts och läkte fel. Trots sitt lyte skötte hon sig själv. Under en period delade hon stugan med en annan gumma, Olarebonns Stina, som hade förtvinade händer. Bland byborna sades det allmänt att de båda kompletterade varandra bra, då den ena hade fötter och den andra händer. Stina flyttade sedan vidare till en annan stuga på tån, medan Halta-Maja bodde kvar till sin död 1908.

 

 

Läs mer:

http://www.asleta.se/se/

Svenska folksagor, del 13: Kvarnen som malde silverpengar

20170624_165724.jpg

Idag bjuder jag på en riktigt rafflande folksaga i hisnande tempo och med ett minst sagt halsbrytande innehåll. Jag skulle gissa att sagan har uppkommit någonstans där det funnits en kvarn med en vindflöjel i form av en tupp på taket. Sagan är hämtad ur boken Barnens svenska folksagor, som sammanställts av Mary Örvig. Jag återger den fritt.

Det var en gång en bonde som hade en mycket märkvärdig kvarn. Den kunde nämligen mala silverpengar. Då kungen fick höra talas om kvarnen, fick han stor lust att äga den och tog den från bonden. Denne blev alldeles förtvivlad över sin förlust och jämrade och beklagade sig bittert.

Då tuppen fick höra all denna jämmer klev han fram och sade:

”Var inte ledsen! Jag ska gå till kungen och skaffa dig kvarnen tillbaka!”

Och så gav han sig iväg.  Under det att han gick vägen fram i skogen och grubblade på hur han skulle bära sig åt, mötte han en gammal trollkärring.

”Varför är du så tankfull och bedrövad?” frågade hon.

”Jo”, sade tuppen, ”jag ska gå till kungen och säga till honom att ge bonden sin kvarn tillbaka.”

”Ingenting annat”, sade kärringen. ”Då ska jag ge dig ett råd. Tag med dig alla du möter!”

Knappt hade tuppen gått hundra alnar, förrän en räv kom springande emot honom.

”Vänta min vän och följ med till kungen!” sade tuppen.

”Det må jag väl göra”, sade räven och stannade.

”Kom då och sätt dig under min ena vinge”, sade tuppen och räven gjorde som han sa.

Lite längre in i skogen mötte de en varg.

”Du ser ut att kunna bli till nytta”, sa tuppen. ”Följ med mig till kungen!”

”Det ska jag väl kunna göra”, svarade vargen och så fick han sätta sig under tuppens andra vinge.

En liten stund därefter sprang en stor björn fram.

”Ha inte så bråttom, min vän!” sade tuppen. ”Sätt dig under min stjärt, så får du följa med till kungen.”

Det gick björnen med på.

När tuppen kom fram till kungens slott, gick han upp på trappan och gol så att både tak och murar darrade. Kungen blev förskräckt och sprang upp och ropade:

”Vem är det som ruskar på mitt slott?”

Tuppen svarade:

”Ge bonden hans kvarn igen! Annars kommer det att gå dig illa!”

Kungen blev mycket förgrymmad och lät stänga in tuppen bland sina ilskna baggar för att dessa skulle göra slut på honom. Men tuppen släppte ner räven och när kungens tjänare kom på morgonen för att ge baggarna mat, låg de alla döda. Men tuppen gick upp på trappan och gol, så att hela slottet skakade:

”Ge bonden hans kvarn igen! Annars kommer det att gå dig illa!”

”Dig ska jag väl kunna göra slut på!” sa kungen i vredesmod och släppte in tuppen till sina argaste tjurar.

Men tuppen släppte lös sin varg och när kungens tjänare kom för att se till dem på morgonen, låg alla tjurarna ihjälrivna.

Tuppen gick upp på trappan igen och gol så det knakade i slottet. Han ropade:

”Ge bonden hans kvarn igen! Annars kommer det att gå dig illa!”

Då blev kungen mäkta vred och befallde sin tjänare att ro ut på sjön och dränka tuppen. Men tuppen drack ur allt vattnet, så att han svällde upp och blev rund som en tunna. Åter gick han upp på trappan och gol så att slottets murar hotade att rämna:

”Ge bonden hans kvarn igen! Annars kommer det att gå dig illa!”

Då lät kungen bygga att stort bål, förde upp tuppen på det och tände på. Men tuppen sprutade ut allt vatten han druckit, så att elden släcktes och alla höll på att drunkna. Sedan gick han upp på trappan och gol så att hela slottet nästan ville rasa:

”Ge bonden hans kvarn igen! Annars kommer det at gå dig illa!”

Men kungen lät inte skrämma sig, utan befallde sin tjänare att steka tuppen. Sedan åt kungen själv upp honom. Men tuppen sträckte upp huvudet ur kungens hals och gol. Då blev kungen helt förfärad och befallde tjänaren att hugga huvudet av tuppen. Tjänaren tog fram det skarpaste svärd som fanns och när tuppen åter stack fram huvudet och gol högg tjänaren till. Men tuppen drog kvickt sitt huvud tillbaka och svärdet högg istället av kungens huvud.

Bonden fick sin kvarn igen. Tuppen flög upp på taket, och där sitter han nu, hur det än blåser och stormar, och visar att sagan är sann.

När normerna förändras, del 33: Taggtråd, skottsäkra fönster och passerspärrar

bild taggtråd

En hetsig debatt har utbrutit efter att en bostadsrättsförening i Göteborg valt att omgärda sitt område med taggtråd. Redan för några år sedan satte föreningen upp ett högt staket som skydd mot skadegörelse, stöld och vandalisering, men det har inte varit tillräckligt. Föreningen har därför valt att komplettera staketet med en taggtrådskrona.

Reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Boende i närområdet har uttalat skarp kritik i lokalpressen och i sociala medier rasar diskussionerna. Kritiken handlar ofta om att taggtråd är en symbol för att stänga människor ute.

”Ingen ska behöva uppleva taggtråd”, säger Özgür Tasbas, stadsdelsnämndens ordförande i östra Göteborg. Men frågan är då om någon ska behöva uppleva att få bilen sönderslagen, egendom stulen och lekplatsen förstörd – för det är det bostadsrättsföreningen har tröttnat på och vill skydda sig emot. Ingen omger sig med taggtråd för nöjes skull.

Vi har redan tidigare sett media rapportera att samhällen som liknar gated communities nu växer fram i Sverige: muromgärdade bostadsområden som övervakas och där endast behöriga ges tillträde. Tidigare i år installerade en skola i Märsta passerspärrar för att hålla obehöriga ute och en annan skola lät sätta in skottsäkra fönster. Det har också blivit allt vanligare att kommunerna hyr in privata vaktbolag, eftersom polisen inte räcker till.

Kritiken mot dessa åtgärder har ofta liknat den som nu riktas mot bostadsrättsföreningens taggtrådsstängsel. Ett ofta använt argument är att man inte vill att Sverige ska bli som Brasilien. Och, nej, det vill man ju inte. Det vill inte jag heller och jag är övertygad om att de människor som nu skyddar sig bakom murar, staket och låsta grindar inte heller vill det. Men kritiken är missriktad, eftersom den inte adresserar det verkliga problemet. Det verkliga problemet är naturligtvis inte att det sätts upp taggtråd, utan att taggtråd behövs.

Sverige tillhör nu Europatoppen i antal skjutningar. Gruppvåldtäkter har blivit så vanliga att man knappt reagerar när man läser om dem. Våra gränser är vidöppna och myndigheterna har ingen kontroll över vilka som kommer in i landet. Otryggheten ökar för varje år och mycket få av alla anmälda brott klaras upp. Det är inte märkligt att svenskarna börjar förse sina hem med larm och barrikadera sig.

När jag var barn låste inte min mamma dörren när vi gick och handlade – det fanns ju ingen anledning. Idag har hon dubbla lås och säkerhetskedja. Och det är ju fruktansvärt tråkigt. Jag önskar verkligen att hon hade kunnat fortsätta låta dörren stå olåst utan rädsla, men man kan väl knappast anklaga henne för att vilja låsa om sig, när samhället nu ser ut som det gör?

De skyddsåtgärder som nu blir allt vanligare är bara en reaktion på verkligheten. De är inte själva sjukdomen, utan ett symptom. Det är uppenbart att många vill fortsätta måla upp bilden av att vi lever i Bullerbyn och då blir skyddsåtgärderna förstås obehagliga störningsmoment, men realiteterna kommer att fortsätta tränga sig på oavsett. Brasilien skulle fortsätta vara Brasilien även om de inhägnade bostadsområdenas murar revs. Det skulle bara vara väldigt mycket mer otryggt för väldigt många.

 

Läs mer:

http://www.dagensjuridik.se/2017/09/sverige-i-topp-med-antal-skjutningar-svart-hitta-motsvarighet-i-andra-lander

https://www.di.se/nyheter/dramatisk-boom-for-skottsakert-glas-har-hant-nagot-i-samhallet/

https://www.expressen.se/gt/svenska-lyxsamhallena-stanger-in-sig-bakom-murar/

https://www.goteborgdirekt.se/nyheter/taggtrad-ska-halla-hyresgaster-borta/reprkg!WhKFX51FgQPkYlma54pOkw/

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6526623

http://www.unt.se/sigtunabygden/marstaskola-far-passersparrar-5088965.aspx

Våra nordiska gudasagor på ett lättsamt sätt

20181103_145636

Jag tycker om när vårt kulturarv tillgängliggörs på kreativa sätt och öppnas upp för nya målgrupper. Därför vill jag uppmärksamma en kampanj på Kickstarter, som syftar till att trycka upp böcker med våra nordiska gudasagor i form av tecknade serier.

Den danske serietecknaren Peter Madsen har i snart 40 år gjort tecknade serier av den nordiska mytologin i form av serien Valhall. Det är Valhalls femton seriealbum som nu samlas av Apart förlag för att bli en jubileumsbox med fem böcker på svenska. Böckerna kommer även att innehålla extramaterial som berättar om både arbetet med serierna och gudasagorna som utgör deras grund. Kampanjen har fått stor uppmärksamhet och insamlingsmålet har nåtts med råge.

Jag har inte sett förlagorna, men att döma av informationen och bilderna på Kickstarter verkar de vara vältecknade och innehålla detaljer som skapar historisk autenticitet.

Detta kan förstås vara ett utmärkt sätt att ta del av den nordiska mytologins fantasieggande värld, inte minst för den som inte vill plöja sig igenom Eddan eller fördjupa sig i Fädernas gudasaga. Jag tror att dessa böcker kommer att kunna glädja gammal som ung och asa-fantaster lika väl som mytologiska nybörjare.

 

Läs mer:

https://www.kickstarter.com/projects/apartforlag/valhall-jubileumsbox

 

Fotnot:

Bilden ovan är tagen på Gamla Uppsala museum och har inget samband med de tecknade serier som presenteras i texten.

En krönika av Malcom Kyeyune

Mycket av det Malcom Kyeyune skriver är välformulerat, nyanserat och tankeväckande, men sällan har han skildrat ett samhällsproblem med sådan skärpa som han idag gör på bloggen Ledarsidorna. Med utgångspunkt i de värderingar som kommit till uttryck i SSU Skåne gör Kyeyune en analys av hur det svenska samhället förändras och väcker precis de där obehagliga frågorna som annars slätas över, göms undan och ignoreras. Vad kommer ett mångkulturellt samhälle egentligen att innebära, om vi tittar på ett djupare plan än maträtter och folkdanser? Vem bestämmer vilka åsikter som ska få komma till uttryck i samhällsliv och lagstiftning? Vad kommer att hända med Sverige om de värderingar som vi idag betraktar med avsky växer till sig i takt med att befolkningssammansättningen förändras?

Jag lyfter fram några centrala citat nedan:

 

Många av de åsikter som man gett uttryck för i distriktet är inte särskilt ”extrema”. Tvärtom är de mycket alldagliga i stora delar av världen, och det har länge varit accepterad  (sic!) att resten av världen måste få tillåtas att komma till oss. Folk tycker olika, speciellt sett till olika delar av världen. Sverige är inte ett land som på något sätt är representativt för andra länder, vare sig kulturellt eller ideologiskt. Sverige är undantaget, inte regeln. 

/…/

Problemen i SSU visar på en växande sorts krock som inte är unik för SSU: det finns värderingar och politiska ställningstaganden som vi idag föreställer oss att ”alla” ska eller måste dela, för annars är de inte en del av politiken. Samtidigt så växer gruppen människor som inte ingår i detta ”alla” ovan, men som ändå inte känner sig manade att självmant kasta sina åsikter och politiska värderingar på sophögen. Den här spänningen vore inte särskilt farlig om Sverige var ett land där gruppen ”alla” hade en sådan förkrossande majoritet att ingenting utanför det skulle kunna antas spela någon roll. Men detta är inte längre ett Sverige vi lever i; lokalt eller regionalt är det inte svårt att se en situation där den gruppen som håller med om våra förment gemensamma värdemässiga antaganden är en minoritet, och där den grupp med förment extremistiska åsikter som inte respekterar politikens konsensus är numerärt överlägsna.

/…/

Ska nya svenskar ha samma politiska rättigheter som de gamla svenskarna, eller ska de förpassas till ett politiskt barnbord ända tills de är vuxna nog att jama med i konsensus?  Låt oss för argumentets skull säga att Annie Lööfs exempel med ett Sverige med 30 miljoner invånare besannades. Om en majoritet av befolkningen i detta nya Sverige röstade för att kriminalisera homosexualitet, och hade stöd nog parlamentariskt för att genomdriva alla eventuella grundlagsändringar, skulle detta på något sätt vara otillåtet eller fel gjort?

/…/

Jag måste faktiskt erkänna att det är ytterst svårt att sia om vart allt detta kommer att sluta. Det faktum att så många är så djupt investerade i projektet att avfärda förekomsten av alla andra åsikter än de som är gängse på mångfaldskurser och i kommunala styrdokument som en temporär bugg i systemet är inte ett gott tecken. Hur många människor är egentligen beredda att acceptera dessa åsikter, den dagen drömmen om att de kan ”uppfostras” bort inte längre är realistisk?

 

Sällan har en text tagit stryptag på mig på samma sätt som denna. Samtidigt kan jag inte låta bli att fråga mig varför en högaktuell krönika av en uppskattad och etablerad skribent publiceras på Ledarsidorna och inte i någon av våra största dagstidningar. Kanske är svaret på den frågan ytterligare ett skäl att känna sig knäsvag – och ett tecken på hur viktig krönikan är. Jag rekommenderar alla att läsa den i sin helhet och fundera över vart vi är på väg:

https://ledarsidorna.se/2018/11/ssus-varderingar-satter-ljuset-pa-en-fraga-dar-vi-inte-vill-hora-svaret/

Nordisk folktro, del 13: Jättar

20200715_142927

Tron på jättar i form av storvuxna varelser förefaller vara allmänmänsklig och är spridd över hela världen. Jättar i olika länder skiljer sig emellertid åt. De nordiska jättarna anses i allmänhet vara mycket gamla och våra förfäder tänkte sig att de fanns före människorna. I asatron är jättarna gudarnas fiender och själva världen skapades av jätten Ymers kropp. Jättarna i svenska folksagor är grymma och har rollen som hjältarnas motståndare, men det finns även legender som berättar att jättar och människor kunnat leva på god fot. I vissa fall ska de till och med ha gift sig med varandra. I Bohuslän finns exempelvis en bondesläkt som ser sig som ättlingar till jätten Vrål.

Nordiska jättar är i regel lika starka som de är stora, men de är trögtänkta och klumpiga. Till utseendet är de skräckinjagande, med grova anletsdrag. Många av dem är trollkunniga och kan utöva magi. De bor i bergen, där de anlägger praktfulla salar åt sig och man kan ibland höra dem sjunga inne i sina hålor. Det gäller emellertid att passa sig noga och inte vara alltför närgången, för det händer att jättarna, likt trollen, rövar bort människor och håller dem fångna. Människor som råkat ut för denna sådan ”bergtagning” blir sig aldrig riktigt lika igen, även om de skulle komma till rätta och återvända hem.

Runt om i naturen kan man se spår efter jättarnas aktiviteter. Exempelvis finns håliga gropar i berget, så kallade jättegrytor, där de brukar laga mat.

20200719_101601

Man kan också hitta rösen av stora stenar, som de samlat för att kunna kriga mot varandra. På vissa berghällar kan man se märken efter deras fötter eller gropar där de har suttit. Det beror på att jättarna fanns redan innan bergen hade hunnit stelna och därför kom att göra avtryck i den mjuka bergytan. Ibland har en sjö formen av en väldig kropp och då vet man att sjön i själva verket är en jättes sovplats, där avtrycken i marken har vattenfyllts.

Jättarna avskyr ljudet av kyrkklockor och försöker ibland krossa kyrkorna genom att kasta sten mot dem. Därför kan man ofta se ”jättekast” i form av lösryckta stenblock på fälten runt våra kyrkor. Tursamt nog är jättarna dåliga på att pricka rätt, för ingen har någonsin träffat. Samtidigt finns flera berättelser om att jättar på grund av sin styrka har anlitats som kyrkobyggare. Exempelvis ska Lunds domkyrka ha rests av jätten Finn och domkyrkan i Skara av jätten Dibulok.

Om det beror på kyrkklockorna eller har andra orsaker kan vi inte veta, men jättarna började försvinna ur Sverige när kristendomen kom. På 1600-talet hade de blivit så sällsynta att de rent av betraktades som rariteter. När Karl XI:s förmyndarregering 1666 lät påbörja en ”rannsakning öfwer Antikviteter” gick ett påbud ut om att söka efter ”lijknelse efter Jättar, Jättegrifter, Jättekulor, Jättebeen eller theras Sverd och Strijdstyg”.

20170526_150041

Fotnot:

Den översta bilden visare en målning av sagoillustratören Einar Norelius, som finns utställd på Dalarnas museum.

Mellanbilden visar en vattenfylld jättegryta i Döda Fallet i Jämtland.

Den nedersta bilden är hämtad från hällristningsområdet i Tanum i Bohuslän. Kanske ser vi en man kriga mot en bronsåldersjätte?

Tryckta källor:

Egerkrans, Johan (2013), Nordiska väsen, B. Wahlströms förlag

Jäger, Jan och Jäger, Tor (2012), Lyktgubben, skogsfrun och andra väsen, Berghs förlag

Schön, Ebbe (1998), Svensk folktro A-Ö. Hur vi tänkt, trott och trollat, Prisma

Schön, Ebbe (2005), Folktrons ABC, Carlssons Förlag

Schön, Ebbe (2000), Älvor, troll och talande träd, Semic

Otryckta källor:

http://www.sprakochfolkminnen.se/om-oss/nyheter-och-press/nyhetsarkiv/inblicken-2018/2018-04-16-fran-jattestora-till-goda-grannar-och-gudarnas-jamlikar.html

https://www.sprakochfolkminnen.se/om-oss/for-dig-i-skolan/arkivvaskan/jatten-i-folktron.html

Tänkvärt om kultur, del 6

bild pärla

Kulturen har vi svårare att förhålla oss till. Den går inte att ta på och är svår att mäta. Var och en som försöker beskriva den löper stor risk att bli inte bara ifrågasatt, utan även hånad. Men att något är svårt att beskriva, eller inte låter sig radas upp på en lista, betyder inte att det inte finns. De starkaste kulturdragen är dessutom dem vi inte märker, och uppmärksammar först när någon bryter mot dem.

– Katarina Barrling

Nedslag i nordisk mytologi, del 13 : Fenrisulven

bild Surt

Fenrisulven är en väldig och ondskefull varg i den nordiska mytologin. Han är son till den listige guden Loke och jättinnan Angerboda. Varför han fått en vargs skepnad är dock oklart.

Fenrisulven växte upp i Asgård och var till en början en harmlös varelse som ingen lät sig skrämmas av. Med tiden utvecklades han emellertid till en jättelik monstervarg, som till och med gjorde gudarna rädda. Hans uppträdande blev alltmer vilt och hotfullt, tills guden Tyr var den ende som vågade gå och ge honom mat.

När spådomarna sade att ulven skulle komma att orsaka gudarna skada beslöt de att försöka få honom fastbunden. Genom att lura ulven att de bara ville testa hans styrka fjättrade de honom med de starkaste kedjor de kunde hitta, men ulven bröt sig lös. Oden lät då skicka bud till dvärgarna i Svartalfheim, som tillverkade ett rep av bergens rötter, björnens senor, fiskarnas andedräkt, fåglarnas spott, kvinnors skägg och kattfötters buller. Denna märkvärdiga skapelse såg ut som den finaste silkestråd, men var så stark att ingen kraft i världen kunde slita av den. När gudarna föreslog att Fenrisulven skulle mäta sina krafter mot tråden blev han emellertid misstänksam och anade att något lurt var i görningen. Han vägrade därför att låta någon lägga tråden runt honom om inte en av gudarna samtidigt höll sin ena hand i hans gap. Tyr antog utmaningen och Fenrisulven lät sig bindas. Ulven upptäckte dock snart att ju mer han kämpade för att bryta sig fri, desto hårdare bands han fast. När han insåg att han blivit lurad hämnades han genast genom att bita av Tyrs hand. Medan gudarna sedan fäste tråden under det stadigaste av berg ylade ulven så ursinnigt att de var tvungna att tysta honom genom att sätta ett svärd mellan hans käftar.

Alltsedan dess står ulven fjättrad och i sin mun har han kvar svärdet, med spetsen stående uppåt. Ut ur hans gap rinner så mycket fradga att den bildar floden Ván.

Vid Ragnarök kommer Fenrisulven att slita sig loss för att slåss mot gudarna.

Fotnot: Bilden visar hur Fenrisulven möter Oden i strid vid Ragnarök.

 

Tryckta källor:

Branston, Brian (2016), Nordisk mytologi: vikingatidens gudar och hjältar, Ordalaget

Egerkrans, Johan (2016), Nordiska Gudar, B. Wahlströms förlag

Fritiofsson, Svipdag (red. 2015), Edda: Snorres Edda och den poetiska Eddan, Mimers bokförlag

 

Otryckta källor:

https://asatemplet.wordpress.com/tag/fenrisulven/

https://sv.wikipedia.org/wiki/Fenrisulven

Ordspråk och talesätt, del 2: Ful som stryk

bild ful

Ful som stryk. Detta talesätt används för att uttrycka att någon eller något har ett högst ofördelaktigt utseende. Formuleringen kan tyckas obegriplig och märklig, vilket beror på att vi inte längre använder ordet ”stryk” i samma bemärkelse som tidigare. Det som åsyftas är inte aga, utan kringstrykande människor, såsom luffare och lösdrivare. Vi  hittar denna benämning inbakad i ordet ”landstrykare”. Dessa människor var i äldre tider en framträdande del av samhället. De levde ett kringflackande liv under knappa omständigheter, vilket nog gjorde att de inte alltid var så välvårdade.  Vi kan tänka oss att de var smutsiga, hade tovigt hår och kanske saknade tänder. Av denna anledning har de fått symbolisera fulhet i ett av våra vanligaste talesätt. Uttrycket kan därför sägas återspegla en del av vår historia, både språkligt och kulturellt. Den närmaste motsvarigheten till ”stryk” i dagens tal skulle kanske vara uteliggare, men ingen skulle vilja formulera ett nedlåtande uttryck om dem.

 

Läs mer:

https://larare.at/svenska/moment/stilfigurer/liknelser.html

https://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_svenska_liknelser

Kulturhistoriska sevärdheter, del 18: Sagomuseet i Ljungby

CIMG6165

På Sagomuseet i Ljungby råder en alldeles särskild stämning. I de dunkelt upplysta rummen levandegörs troll, maror och andra figurer ur den gamla berättartraditionen med hjälp av ord, bilder och skulpturer.CIMG6160 CIMG6161Den som förväntar sig att få möta Askungen och Snövit blir besviken  här är det de nordiska sagornas väsen som presenteras. De tittar fram ur vrårna, gömmer sig i skåp och blickar upp genom hål i golvet. Om man är modig och inte alltför stor kan man krypa in i lindormens mun och titta på stjärnorna i magsäcken. Den som vill veta lite mer och kanske få höra någon av sagorna berättas kan få hjälp av inlevelsefulla guider, men en egen upptäcktsfärd i museet kan vara spännande nog, för både gammal och ung.

 

Läs mer:

http://www.sagobygden.se/sagomuseet-i-ljungby