Nordisk folktro, del 12: Lindormen

20170628_162102

Lindormar är drakliknande jätteormar med magiska egenskaper, som figurerar i nordiska folkvisor, sagor och myter sedan vikingatiden.20170526_150053 Avbildningar av väldiga ormliknande varelser på hällristningar från bronsåldern antyder emellertid att väsen besläktade med lindormen kan ha funnits i folktron i flera tusen år.

Sannolikt har lindormen fått sitt namn från det fornnordiska ordet linnr, som helt enkelt betyder orm. En annan tolkning är att namnet är kopplat till att ormen antas övervintra i lindar. Ibland är lindormen försedd med en man på nacken och kallas då ”manorm”. Dessutom kan den förflytta sig genom att bita sig i svansen och rulla fram som ett hjul, vilket gjort att den även fått beteckningen ”hjulorm”.

Vissa av lindormarna är goda och bringar lycka, framför allt om man lyckas röra vid dem. Den som har turen att hitta ett lindormsskinn kan få magiska förmågor, som att kunna blicka in i framtiden eller förstå djurens språk. Andra lindormar är däremot mycket ondskefulla och farliga att komma nära. Inte minst kan de spotta etter på sina fiender.

Lindormen håller ofta till under gamla träd, där den gör sig en jordkula att samla skatter i. Allt den ligger på växer i samma takt som ormen själv, vilket innebär att skatten blir större ju äldre lindormen blir. Kanske är det av denna anledning som lindormar fått bli motiv på runstenar, då de kan tänkas ge särskild kraft åt runorna och öka äran åt personerna som omnämns.

Den välkände sagosamlaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius, som under 1800-talet arbetade med att nedteckna folksagor från hela Sverige, var övertygad om att lindormar levde kvar i Smålandsskogarna. Han längtade intensivt efter att själv få se en och utlyste därför en belöning till den som lämnade en lindorm på hans gård, död eller levande. Någon lindorm fick han aldrig, men däremot många vittnesmål från människor som stött på en. Dessa berättelser samlade han i skriften Om draken eller lindormen. I många fall verkade lindormen vara ungefär sex meter lång och ha en kropp lika grov som ett manslår.

Den mest kända lindormen av alla är kanske Midgårdsormen i den nordiska mytologin. Denna grymma varelse har av gudarna förpassats till ett liv i havet. Vid Ragnarök kommer den att resa sig ur vågorna för att slåss mot Tor.

 

Fotnot:

Bilden överst visar en runsten i Mariefred, medan den nedre bilden är hämtad från en hällristning i Tanum. Om det är lindormar, vanliga ormar, Midgårdsormen eller andra ormliknande varelser som avbildas kan vi inte veta.

En folksaga där lindormen spelar en avgörande roll kan du läsa här.

 

Tryckta källor:

Egerkrans, Johan (2013), Nordiska väsen, B. Wahlströms förlag

Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i Nordisk mytologi. Gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén & Sjögren

Jäger, Jan och Jäger, Tor (2012), Lyktgubben, skogsfrun och andra väsen, Berghs förlag

Schön, Ebbe (2005), Folktrons ABC, Carlssons Förlag

 

Otryckta källor:

http://www.sagobygden.se/lindormen

https://sv.wikipedia.org/wiki/Lindorm

En reaktion på ”Nordisk folktro, del 12: Lindormen

  1. Pingback: Året som gått | Kulturminnet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s