Varför är mångkultur i politiken så chockerande?

bild riksdag

Det svenska samhället är i chock över de värderingar som kommit till uttryck i SSU Skåne. I dagstidningar, kvällspress och TV-inslag förfasas man och undrar hur ett ungdomsförbund inom Sveriges största politiska parti har kunnat infiltreras av homofoba, antisemitiska, misogyna och islamistiska åsikter. Själv är jag inte förvånad. Snarare tycker jag att det är märkligt att man gång på gång blir överraskad över att mångkulturen blir synlig i svensk politik. Har man redan hunnit glömma bort Mehmet Kaplans grå vargar och handskakningsvägraren Yasri Khan? Centerpartisten Elbtisam Aldebe, som tillämpade en shariainspirerad rättsskipning i Solna tingsrätt? Miljöpartisten i Botkyrka som erbjöd M 3000 röster i utbyte mot bygglov för en moské? Valets alla rapporter om klanröstning?

Det vi ser är inga märkliga små undantag. Dessa människor representerar värderingar, åsikter och förfaranden som är utbredda och accepterade i andra kulturer. Och var det inte mångkultur vi skulle ha? Är det inte just mångkultur som hyllats som saliggörande för både Sverige och världen?

Vi som ställt oss mer skeptiska och försökt påpeka potentiella samhällsproblem har inte haft det lätt – vi har avfärdats som rasister och uteslutits ur debatten. Kan vi få vara med och diskutera nu? Är det inte dags att börja skärskåda mångkulturens konsekvenser på riktigt, både bra och dåliga? Kan vi börja tala om kulturell integration som ett möjligt alternativ?

Tillägg 2018-11-06: För ytterligare diskussion om värderingar i olika kulturer och källhänvisningar kan du läsa vidare här.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s