Tron på jättar i form av storvuxna varelser förefaller vara allmänmänsklig och är spridd över hela världen. Jättar i olika länder skiljer sig emellertid åt. De nordiska jättarna anses i allmänhet vara mycket gamla och våra förfäder tänkte sig att de fanns före människorna. Inom asatron är jättarna gudarnas fiender och själva världen skapades av jätten Ymers kropp. Jättarna i svenska folksagor är grymma och har rollen som hjältarnas motståndare, men det finns även sägner som berättar att jättar och människor kunnat leva på god fot. I vissa fall ska de till och med ha gift sig med varandra. I Bohuslän finns exempelvis en bondesläkt som ser sig som ättlingar till jätten Vrål.
Nordiska jättar är i regel lika starka som de är stora, men de är ofta trögtänkta och klumpiga. Till utseendet är de skräckinjagande, med grova anletsdrag. Många av dem är trollkunniga och kan utöva magi. De bor i bergen, där de anlägger praktfulla salar åt sig och man kan ibland höra dem sjunga inne i sina hålor. Det gäller emellertid att passa sig noga och inte vara alltför närgången, för det händer att jättarna, likt trollen, rövar bort människor och håller dem fångna. Människor som råkat ut för sådan ”bergtagning” blir sig aldrig riktigt lika igen, även om de skulle komma till rätta och återvända hem.
Runt om i naturen kan man se olika fenomen som tolkats som spår efter jättarnas aktiviteter. Exempelvis har de håliga jättegrytorna fått namn efter att de ansetts vara jättarnas kokkärl. Andra formationer i berghällarna har betraktats som märken efter deras fötter eller platser där de suttit. Sjöar med märklig form har pekats ut som platser där jättar skapat fördjupningar i landskapet när de lagt sig att sova. Att jättarna på detta sätt kunnat göra avtryck i bergytan har förklarats med att de fanns redan innan bergen hunnit stelna. Stenrösen har ibland ansetts vara vapengömmor som samlats när jättarna råkat i krig med varandra.
Jättarna anses avsky ljudet av kyrkklockor och många gamla berättelser beskriver att jättar försökt krossa kyrkor genom att kasta sten mot dem. Ofta är sådana sägner knutna till ”jättekast” i form av lösryckta stenblock på fälten. Samtidigt finns flera berättelser om att jättar på grund av sin styrka har anlitats som kyrkobyggare. Exempelvis ska Lunds domkyrka ha rests av jätten Finn och domkyrkan i Skara av jätten Dibulok.
Att jättarna betraktades som verkliga varelser finns det många nedteckningar som vittnar om. Tron på jättar var inte bara spridd bland allmogen, utan förekom även i samhällets högsta skikt. När Karl XI:s förmyndarregering 1666 lät påbörja en ”rannsakning öfwer Antikviteter” gick ett påbud ut om att söka efter ”lijknelse efter Jättar, Jättegrifter, Jättekulor, Jättebeen eller theras Sverd och Strijdstyg”.
–
Tryckta källor:
Egerkrans, Johan (2013), Nordiska väsen, B. Wahlströms förlag
Jäger, Jan och Jäger, Tor (2012), Lyktgubben, skogsfrun och andra väsen, Berghs förlag
Schön, Ebbe (1998), Svensk folktro A-Ö. Hur vi tänkt, trott och trollat, Prisma
Schön, Ebbe (2005), Folktrons ABC, Carlssons Förlag
Schön, Ebbe (2000), Älvor, troll och talande träd, Semic
–
Otryckta källor:
https://www.sprakochfolkminnen.se/om-oss/for-dig-i-skolan/arkivvaskan/jatten-i-folktron.html
Kulturminnet 
Pingback: Den svenska folktrons ordlista: väsen, trolldom, skrock och sägner | Kulturminnet