Mycket av det Malcom Kyeyune skriver är välformulerat, nyanserat och tankeväckande, men sällan har han skildrat ett samhällsproblem med sådan skärpa som han idag gör på bloggen Ledarsidorna. Med utgångspunkt i de värderingar som kommit till uttryck i SSU Skåne gör Kyeyune en analys av hur det svenska samhället förändras och väcker precis de där obehagliga frågorna som annars slätas över, göms undan och ignoreras. Vad kommer ett mångkulturellt samhälle egentligen att innebära, om vi tittar på ett djupare plan än maträtter och folkdanser? Vem bestämmer vilka åsikter som ska få komma till uttryck i samhällsliv och lagstiftning? Vad kommer att hända med Sverige om de värderingar som vi idag betraktar med avsky växer till sig i takt med att befolkningssammansättningen förändras?
Jag lyfter fram några centrala citat nedan:
Många av de åsikter som man gett uttryck för i distriktet är inte särskilt ”extrema”. Tvärtom är de mycket alldagliga i stora delar av världen, och det har länge varit accepterad (sic!) att resten av världen måste få tillåtas att komma till oss. Folk tycker olika, speciellt sett till olika delar av världen. Sverige är inte ett land som på något sätt är representativt för andra länder, vare sig kulturellt eller ideologiskt. Sverige är undantaget, inte regeln.
/…/
Problemen i SSU visar på en växande sorts krock som inte är unik för SSU: det finns värderingar och politiska ställningstaganden som vi idag föreställer oss att ”alla” ska eller måste dela, för annars är de inte en del av politiken. Samtidigt så växer gruppen människor som inte ingår i detta ”alla” ovan, men som ändå inte känner sig manade att självmant kasta sina åsikter och politiska värderingar på sophögen. Den här spänningen vore inte särskilt farlig om Sverige var ett land där gruppen ”alla” hade en sådan förkrossande majoritet att ingenting utanför det skulle kunna antas spela någon roll. Men detta är inte längre ett Sverige vi lever i; lokalt eller regionalt är det inte svårt att se en situation där den gruppen som håller med om våra förment gemensamma värdemässiga antaganden är en minoritet, och där den grupp med förment extremistiska åsikter som inte respekterar politikens konsensus är numerärt överlägsna.
/…/
Ska nya svenskar ha samma politiska rättigheter som de gamla svenskarna, eller ska de förpassas till ett politiskt barnbord ända tills de är vuxna nog att jama med i konsensus? Låt oss för argumentets skull säga att Annie Lööfs exempel med ett Sverige med 30 miljoner invånare besannades. Om en majoritet av befolkningen i detta nya Sverige röstade för att kriminalisera homosexualitet, och hade stöd nog parlamentariskt för att genomdriva alla eventuella grundlagsändringar, skulle detta på något sätt vara otillåtet eller fel gjort?
/…/
Jag måste faktiskt erkänna att det är ytterst svårt att sia om vart allt detta kommer att sluta. Det faktum att så många är så djupt investerade i projektet att avfärda förekomsten av alla andra åsikter än de som är gängse på mångfaldskurser och i kommunala styrdokument som en temporär bugg i systemet är inte ett gott tecken. Hur många människor är egentligen beredda att acceptera dessa åsikter, den dagen drömmen om att de kan ”uppfostras” bort inte längre är realistisk?
Sällan har en text tagit stryptag på mig på samma sätt som denna. Samtidigt kan jag inte låta bli att fråga mig varför en högaktuell krönika av en uppskattad och etablerad skribent publiceras på Ledarsidorna och inte i någon av våra största dagstidningar. Kanske är svaret på den frågan ytterligare ett skäl att känna sig knäsvag – och ett tecken på hur viktig krönikan är. Jag rekommenderar alla att läsa den i sin helhet och fundera över vart vi är på väg:
Kulturminnet 