Kulturhistoriska sevärdheter, del 19: Åsle Tå

Längs Kolaforsen utanför Falköping ligger Åsle Tå med sin unika samling stugor från 1700- och 1800-talet. ”Tåar” i form av allmän mark under gemensamt ägande har förekommit i många socknar runt om i landet, men ingenstans finns en lika välbevarad tåmiljö som i Åsle.

Åsle Tå växte fram under en tid då antalet obesuttna (det vill säga personer som inte ägde någon jord) ökade i Sverige. Allmänningen blev då en naturlig plats att låta dessa människor bosätta sig på, vilket resulterade i ansamlingar av små stugor utan tillhörande mark. Dessa enkla bostäder kom att kallas backstugor och de som bebodde dem kallades backstugusittare. Backstugusittarna var ofta orkeslösa åldringar, undantagsmän, handikappade eller människor som av olika skäl råkat på obestånd. De livnärde sig på de arbetsmöjligheter som fanns i bygden och några av dem blev skickliga hantverkare.

När Åsle Tå var som störst bodde där 85 personer i 20 stugor. Därefter gjorde industrialismen och emigrationen till USA att tån började avfolkas. Vid 1900-talets början fanns bara några enstaka ”tåare” kvar. I dag finns ett tiotal stugor bevarade på sina ursprungliga platser, jämte smedja, kvarn, visthusbod och skiftesladugård. Tillsammans utgör de ett friluftsmuseum, som med sina autentiska interiörer levandegör en svunnen tid. Besökarna bjuds att stiga in i hus där människor levt sina liv och skyltar berättar om invånarnas ofta gripande levnadsöden. Betraktad med nutida ögon är miljön pittoresk, men så upplevdes den nog inte när tån gav husrum åt socknens fattighjon. Boytan var knapp, ofta inte större än 15-30 kvadratmeter, och inredningen enkel. Takhöjden var låg och faciliteterna var få. Man kan inte låta bli att både förtjusas och beröras. Ett besök i Åsle Tå skapar minnen och väcker tankar som lever kvar.

Majes ryggåsstuga

Majes ryggåsstuga, som utvändigt mäter 6 x 2,4 m, är en av Åsle Tås minsta stugor. Vid mitten av 1800-talet beboddes stugan av Anna-Kajsa Sköld, som tyckte att stugan var mörk och lät sätta in ett lite större fönster på gaveln. Detta betraktades som sådan högfärd av de övriga tå-borna att de började kalla stugan för ”glasskåpet”.

Efter att Anna-Kajsa dött 1883 flyttade Halta-Maja in i stugan. Av hennes namn skulle man kunna tro att hon var halt, men i själva verket var hon så illa lytt att hon kröp fram. I sin ungdom hade hon blivit stångad av en tjur så att ena benet bröts och läkte fel. Trots sitt lyte skötte hon sig själv. Under en period delade hon stugan med en annan gumma, Olarebonns Stina, som hade förtvinade händer. Bland byborna sades det allmänt att de båda kompletterade varandra bra, då den ena hade fötter och den andra händer. Stina flyttade sedan vidare till en annan stuga på tån, medan Halta-Maja bodde kvar till sin död 1908.

Läs mer:

http://www.asleta.se/se/

Åsle Tå