Vad vet vi om värderingar i olika kulturer?

För ett par dagar sedan publicerade jag ett inlägg rörande de radikala åsikterna i SSU Skåne. Jag hävdade att de uppfattningar och värderingar som kommit till uttryck i ungdomsförbundet är utbredda och accepterade i andra kulturer. Den uppmärksamme läsaren noterade kanske att jag, i strid med mina vanor, inte lämnade källhänvisningar eller rekommendationer om ytterligare läsning. Det berodde på att inlägget skrevs i hast när jag befann mig på resande fot. Av denna anledning har jag nu skäl att återkomma till frågan och diskutera vad vi vet om åsiktsskillnader runt om i världen utifrån befintlig forskning.

Den mest omfattande undersökningen av världsbefolkningens åsiktsmönster utförs regelbundet av forskarnätverket World Values Survey (WVS). WVS har sedan 1981 låtit ett stort antal invånare i olika länder svara på enkätundersökningar rörande frågor som har stark värderingskoppling. Resultaten påvisar stora olikheter i synen på bl.a. familjeliv, arbete, könsroller, våld, sexualitet och religionens plats i samhället. Utfallet illustreras genom att de olika länderna placeras in på en kulturkarta, där x-axeln representerar ett värderingsspektrum som går från fokus på överlevnad till betoning av självförverkligande. Y-axeln löper från religiösa och traditionella värderingar till rationalitet och sekulära uppfattningar.

På denna karta placerar sig Sverige långt ute i periferin, längst upp i högra hörnet. Detta illustrerar en kultur som utmärks av jämställdhet, tillit och tolerans. Samhället karakteriseras av individualism, miljömedvetenhet och rationellt tänkande. Utifrån Sveriges placering på kartan kan vi dra slutsatsen att Sverige i ett internationellt perspektiv är åsiktsextremt –  vi ligger långt ifrån det som skulle kunna betecknas som ett globalt genomsnitt.

Andra intressanta forskningsresultat rörande kultur presenteras av Pew Research Center. Denna amerikanska tankesmedja har under många år undersökt bl.a. hur uppfattningar i värderingsfrågor skiljer sig åt mellan olika länder. En genomgång av deras resultat avslöjar åsiktsmönster som för en svensk ter sig högst uppseendeväckande. Exempelvis visar en undersökning från 2013 att i en majoritet av de undersökta muslimska länderna anser större delen av befolkningen att en kvinna alltid måste lyda sin man. I samma länder är det mycket vanligt att tycka att en kvinna inte ska ha rätt att begära skilsmässa. En annan studie visar att i ett flertal länder i Mellanöstern och Afrika betraktar majoriteten av befolkningen homosexualitet som oacceptabelt.

De ovanstående exemplen illustrerar åsikter som sannolikt kan kopplas till att kulturen färgats av religiösa moraluppfattningar. Dessa åsikter avviker mycket starkt från värderingarna i den svenska majoritetskulturen. Samtidigt kommer stora delar av invandringen till Sverige från Mellanöstern och Afrika, där denna typ av åsikter är utbredda. Frågan är då vad som händer när invandrarna möter det svenska samhället. Kommer den invandrade populationen att byta värderingar för att bättre smälta in eller kommer de importerade värderingarna att komma till allt större uttryck i samhällslivet? Det vet vi inte, i vetenskaplig mening. Inga studier har (mig veterligen) undersökt om åsiktsmönstren förändras bland invandrare i Sverige och i så fall inom vilket tidsspann. En fingervisning kan vi emellertid få av den holländske sociologen Ruud Koopmans forskning. Koopmans har studerat åsikter bland muslimer med turkiskt och marockanskt ursprung i flera europeiska länder, inklusive Sverige. Forskningsresultaten visar att uppfattningar som brukar förknippas med radikal islamism är tämligen utbredda. Exempelvis anser en betydande andel av de muslimska studiedeltagarna i Sverige att man inte kan lita på judar och ungefär hälften tycker att religiösa lagar är viktigare att följa än svenska. Studien har kritiserats för sättet frågorna formulerats på, men den kan ändå sägas indikera att invandrade grupper i hög utsträckning behåller ursprungslandets värderingar. Detta, menar jag, kan då förklara de frekventa och påtagliga kulturkrockar vi nu upplever i Sverige, inklusive homofoba, antisemitiska, misogyna och islamistiska åsikter bland politiskt aktiva.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Kultur spelar roll. Kultur är viktigt. Vi måste våga diskutera de samhällsproblem som uppstår till följd av kulturskillnader och vi måste fråga oss vilken kulturs värderingar vi vill ska komma till uttryck i vår lagstiftning. Annars riskerar vi att förlora viktiga grundstenar i det samhälle vi kämpat för att bygga upp. Frågan måste upp på agendan.

 

Fotnot:

Jag är intresserad av att hitta fler relevanta studier inom kulturforskningens område. Nyttja gärna formuläret under ”kontakt” för att lämna förslag.

 

Läs mer:

http://www.worldvaluessurvey.org/WVSContents.jsp?CMSID=Findings

http://www.pewglobal.org/2014/04/15/global-morality/table/homosexuality/

http://www.pewforum.org/2013/04/30/the-worlds-muslims-religion-politics-society-women-in-society/

Klicka för att komma åt vi14-101.pdf

https://www.svd.se/radikal-islamism-drabbar-alla

https://www.dagen.se/debatt/vill-muslimer-i-sverige-infora-sharialagar-1.1045612

Varför är mångkultur i politiken så chockerande?

Det svenska samhället är i chock över de värderingar som kommit till uttryck i SSU Skåne. I dagstidningar, kvällspress och TV-inslag förfasas man och undrar hur ett ungdomsförbund inom Sveriges största politiska parti har kunnat infiltreras av homofoba, antisemitiska, misogyna och islamistiska åsikter. Själv är jag inte förvånad. Snarare tycker jag att det är märkligt att man gång på gång blir överraskad över att mångkulturen blir synlig i svensk politik. Har man redan hunnit glömma bort Mehmet Kaplans grå vargar och handskakningsvägraren Yasri Khan? Centerpartisten Elbtisam Aldebe, som tillämpade en shariainspirerad rättsskipning i Solna tingsrätt? Miljöpartisten i Botkyrka som erbjöd M 3000 röster i utbyte mot bygglov för en moské? Valets alla rapporter om klanröstning?

Det vi ser är inga märkliga små undantag. Dessa människor representerar värderingar, åsikter och förfaranden som är utbredda och accepterade i andra kulturer. Och var det inte mångkultur vi skulle ha? Är det inte just mångkultur som hyllats som saliggörande för både Sverige och världen?

Vi som ställt oss mer skeptiska och försökt påpeka potentiella samhällsproblem har inte haft det lätt – vi har avfärdats som rasister och uteslutits ur debatten. Kan vi få vara med och diskutera nu? Är det inte dags att börja skärskåda mångkulturens konsekvenser på riktigt, både bra och dåliga? Kan vi börja tala om kulturell integration som ett möjligt alternativ?

Tillägg 2018-11-06: För ytterligare diskussion om värderingar i olika kulturer och källhänvisningar kan du läsa vidare här.

Nordisk folktro, del 12: Lindormen

Lindormar är drakliknande jätteormar med magiska egenskaper, som figurerar i nordiska folkvisor, sagor och myter sedan vikingatiden. Avbildningar av väldiga ormliknande varelser på hällristningar från bronsåldern antyder emellertid att väsen besläktade med lindormen kan ha funnits i folktron i flera tusen år.

Sannolikt har lindormen fått sitt namn från det fornnordiska ordet linnr, som helt enkelt betyder orm. En annan tolkning är att namnet är kopplat till att ormen antas övervintra i lindar. Ibland är lindormen försedd med en man på nacken och kallas då ”manorm”. Dessutom kan den förflytta sig genom att bita sig i svansen och rulla fram som ett hjul, vilket gjort att den även fått beteckningen ”hjulorm”.

Vissa av lindormarna är goda och bringar lycka, framför allt om man lyckas röra vid dem. Den som har turen att hitta ett lindormsskinn kan få magiska förmågor, som att kunna blicka in i framtiden eller förstå djurens språk. Andra lindormar är däremot mycket ondskefulla och farliga att komma nära. Inte minst kan de spotta etter på sina fiender.

Lindormen håller ofta till under gamla träd, där den gör sig en jordkula att samla skatter i. Allt den ligger på växer i samma takt som ormen själv, vilket innebär att skatten blir större ju äldre lindormen blir. Kanske är det av denna anledning som lindormar fått bli motiv på runstenar, då de kan tänkas ge särskild kraft åt runorna och öka äran åt personerna som omnämns.

Den välkände sagosamlaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius, som under 1800-talet arbetade med att nedteckna folksagor från hela Sverige, var övertygad om att lindormar levde kvar i Smålandsskogarna. Han längtade intensivt efter att själv få se en och utlyste därför en belöning till den som lämnade en lindorm på hans gård, död eller levande. Någon lindorm fick han aldrig, men däremot många vittnesmål från människor som stött på en. Dessa berättelser samlade han i skriften Om draken eller lindormen. I många fall verkade lindormen vara ungefär sex meter lång och ha en kropp lika grov som ett manslår.

Den mest kända lindormen av alla är kanske Midgårdsormen i den nordiska mytologin. Denna grymma varelse har av gudarna förpassats till ett liv i havet. Vid Ragnarök kommer den att resa sig ur vågorna för att slåss mot Tor.

 

Fotnot:

Bilden överst visar en runsten i Mariefred, medan den nedre bilden är hämtad från en hällristning i Tanum. Om det är lindormar, vanliga ormar, Midgårdsormen eller andra ormliknande varelser som avbildas kan vi inte veta.

En folksaga där lindormen spelar en avgörande roll kan du läsa här.

 

Tryckta källor:

Egerkrans, Johan (2013), Nordiska väsen, B. Wahlströms förlag

Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i Nordisk mytologi. Gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén & Sjögren

Jäger, Jan och Jäger, Tor (2012), Lyktgubben, skogsfrun och andra väsen, Berghs förlag

Schön, Ebbe (2005), Folktrons ABC, Carlssons Förlag

 

Otryckta källor:

http://www.sagobygden.se/lindormen

https://sv.wikipedia.org/wiki/Lindorm