I århundraden har våra folksagor vandrat från generation till generation. De har berättats framför brasan efter en dag av mödor och viskats vidare i nattens mörker när det varit svårt att sova. Nedanstående berättelse har hämtats ur samlingsvolymen Barnens svenska folksagor, som sammanställts av Mary Örvig. Jag återger den fritt:
Det var en gång en man och hans hustru, som båda var mycket lika varandra i sinnelag. Framför allt var de så giriga att de aldrig kunde få nog med pengar. Om de fick dem med rätt eller orätt, gjorde dem detsamma. Så levde de hela livet och när de dog var de mycket rika, men måste lämna alltsamman. De hade två söner, och när arvet skulle skiftas, räknade de inte pengarna på vanligt sätt, utan mätte upp dem i skäppor. ”Nu är jag rik”, tänkte den äldste, och jag ska bli ännu rikare, ja kanske den rikaste i hela landet. jag ska resa ut i världen och leva som köpman, så kommer min förmögenhet att växa.” Och så köpte han ett fartyg, lastade det fullt med dyrbara varor och reste ut i världen för att sälja dem. Men den yngste tänkte: ”Far och mor var just inte så noga med hur de kom över sina pengar. Bland alla de här slantarna finns det säkert många som inte har blivit ärligt åtkomna, och dem vill jag inte ha, för prosten har sagt att sådana pengar för olycka och förbannelse med sig.”
Därmed tog han alla sina pengar, gick ner till stranden, kastade dem i vattnet och ropade:
”Om det bland er finns några rättfärdigt förtjänade slantar, så må de flyta och alla andra sjunka till havets botten!”
Tusentals var de mynt han kastade i vattnet, men av alla dem var det bara en liten slant som flöt upp. Den tog han, gick till sin bror och sade:
”Jag vet att du tänker fara ut i världen och tjäna dig en förmögenhet. Tag den här riksdalern, som är den enda jag har kvar, och försök med den förtjäna något för min räkning!”
Den äldste brodern skrattade åt den yngres dårskap, tog hans slant och köpte en katt för den. Därefter for han ut på de stora haven, köpte och sålde och blev snart en så förmögen man att hans skepp var fullt av guld och silver.
Men när han for hem uppstod en förskräcklig storm och hans skepp drevs redlöst omkring av vågorna. Tillslut kom det kom till en okänd ö, där det låg en stor stad vid vattnet. Köpmannen prisade sin lycka och kastade ankar i hamnen, glad över att oskadd ha undkommit med alla sina skatter.
Landets invånare tog vänligt emot honom och förundrades över alla de ting han bar med sig på sitt fartyg. En dag blev han bjuden till självaste kungen på middag. Vid hovet fann han allting övermåttan vackert och präktigt, men han förvånade sig över att all mat på bordet var övertäckt och att det vid varje tallrik låg ett ris. Han kunde inte hålla sin nyfikenhet tillbaka och frågade vad anledningen var.
”Jo”, svarade en hovman, ”vi lider under en fruktansvärd landsplåga. Här har sedan länge råttor och möss spridit sig i hela riket. Så fort matlukten börjar kännas störtar de fram ur alla vinklar och vrår. De hoppar upp på borden och äter upp maten mitt framför våra ögon. Därför måste vi har ris att köra bort dem med.”
”Det var besynnerligt”, sade köpmannen. ”Har ni inga katter?”
”Katter? Vad är det för någonting?” frågade hovmannen.
”Jo, det är djur som tar råttor och möss och jagar bort dem, så att de inte törs sticka fram nosen en gång”, sade köpmannen.
”Ack, den som ändå hade sådana djur”, utbrast kungen, som hört vad som sades. ”Jag skulle vilja ge mycket för att äga ett sådant.”
”Ombord på mitt skepp har jag en katta, som nyligen fått ungar”, sade köpmannen. ”Vill ers majestät att jag låter hämta hit dem?”
Det ville kungen gärna. och så hämtades kattan och hennes sex ungar och släpptes lösa i matsalen. Runt i salen for de och jagade råttorna så ihärdigt att de måste fly undan i sina gömslen. Sedan kunde hela hovet äta en lugn måltid utan att använda risen. Alla var nöjda och glada och tyckte att problemet hade fått en lyckad lösning. Men stämningen förändrades när köpmannen råkade titta ut genom fönstret fick se sitt skepp stå i ljusan låga.
”Mitt skepp, mitt skepp!” klagade han bittert. ”Allt vad jag äger och har, har blivit eldens och vågornas rov! Ack, jag olycklige man!”
Kungen funderade en stund över gästens belägenhet och sade sedan:
”Ge dig till tåls, min vän! Om du vill ge mig katten och hennes ungar, så ska jag ge dig dubbelt så mycket mycket guld och silver, som du nu har förlorat.”
Lättad tackade köpmannen för kungens förslag och snart låg ett nytt skepp lastat med guld, silver och dyrbarheter färdigt att avsegla. Köpmannen tog ett hjärtligt farväl av alla, steg ombord och började sin långa färd. Skeppet sköt god fart och det såg ut som om vindarna hellre skulle vilja hjälpa till nu, då det bara fanns rättfånget gods ombord.
Då köpmannen kom hem igen begav han sig genast hem för att möta sin broder. Denne omfamnade honom, önskade honom välkommen hem igen och undrade hur det gått med handeln.
”Vinsten var liten”, svarade köpmannen. ”Inte alls har jag vunnit det jag hoppades”
”Men min riksdaler, då? Har du tjänat något på den?” frågade brodern.
”Ja, det har jag”, svarade köpmannen. ”Kom själv och se.”
Så gick de båda ner till hamnen och for ut till skeppet. Där visade köpmannen sin bror båten och hela dess glimmande last.
”Detta är ditt alltsammans”, sade han. ”Så mycket har du fått för din riksdaler. och själv har jag inte något kvar”
”Det är väl inte möjligt?”, sade den häpna brodern, som aldrig kunnat tro att så mycket rikedom fanns i världen.
”Jo, det är det”, sa köpmannen och så berättade han hela historien för sin bror.
Då han slutat föll den yngre brodern honom om halsen och grät av glädje.
”Ser du”, sade han, ”Gud välsignar det, som är ärligt förvärvat, men olyckan följer det, som är orätt fånget. Jag skänker dig hälften av allt vad här finns. Säkert kommer du hädanefter liksom jag att sky all orättfärdighet.”
På det svarade köpmannen att brodern hade alldeles rätt och räckte honom handen.
Därefter levde de båda länge och lyckligt. De fick båda stora och lyckliga familjer och de lärde sina barn och barnbarn att ärlighet varar längst.
Kulturminnet 