Svenska folksagor, del 14: Ärlighet varar längst

bild mus

I århundraden har våra folksagor vandrat från generation till generation. De har berättats framför brasan efter en dag av mödor och viskats vidare i nattens mörker när det varit svårt att sova. Nedanstående berättelse har hämtats ur samlingsvolymen Barnens svenska folksagor, som sammanställts av Mary Örvig. Jag återger den fritt:

En man och hans hustru var så giriga att de aldrig kunde få nog med pengar. Om de fick dem med rätt eller orätt, gjorde dem detsamma. Så dog de och måste lämna alltsamman. De hade två söner, och när arvet skulle skiftas, räknade de inte pengarna på vanligt sätt, utan mätte upp dem i skäppor. ”Nu är jag rik”, tänkte den äldste, och jag ska bli ännu rikare, ja kanske den rikaste i hela landet.” Och så köpte han ett fartyg, lastade det med dyrbara varor och reste ut i världen för att sälja dem. Men den yngste tänkte: ”Far och mor var just inte så noga med hur de kom över sina pengar. Bland alla de här riksdalerna finns det säkert många som inte har blivit ärligt åtkomna, och dem vill jag inte ha, för prosten har sagt att sådana pengar för olycka och förbannelse med sig.”

Därmed tog han alla sina pengar, gick ner till stranden, kastade dem i vattnet och ropade:

”Om det bland er finns några rättfärdigt förtjänade slantar, så må de flyta och alla andra sjunka till havets botten!”

Bland alla de tusentals slantar han kastade i vattnet flöt bara en enda. Den tog han upp, gick till sin bror med den och sade:

”Jag vet att du tänker fara ut i världen och tjäna dig en förmögenhet. Tag den här riksdalern, som är den enda jag har kvar, och försök med den förtjäna något för min räkning!”

Den äldste brodern skrattade åt den yngres dårskap, tog hans riksdaler och köpte en katt för den. Därefter for han ut på de stora haven, köpte och sålde och blev snart en så förmögen man att hans skepp var fullt av guld och silver.

Men när han for hem uppstod en förskräcklig storm och hans skepp drevs redlöst omkring av vågorna, tills det kom till en okänd ö. På ön låg en stor stad och i dess hamn kastade köpmannen ankar, glad över att oskadd ha undkommit med alla sina skatter.

Landets invånare tog vänligt emot honom och en dag blev han bjuden till självaste kungen på middag. Vid hovet fann han allting övermåttan vackert och präktigt, men han förvånade sig över att all mat på bordet var övertäckt och att det vid varje tallrik låg ett ris. Han frågade vad anledningen var.

”Jo”, svarade en hovman, ”vi lider under en fruktansvärd landsplåga. Så fort matlukten börjar kännas störtar råttor och möss fram ur alla vinklar och vrår. De hoppar upp på borden och äter upp all maten. Därför måste vi har ris för att köra bort dem med.”

”Det var besynnerligt”, sade köpmannen. ”Har ni inga katter?”

”Katter? Vad är det för någonting?” frågade hovmannen.

”Jo, det är djur som tar råttor och möss och jagar bort dem, så att de inte törs sticka fram nosen en gång”, sade köpmannen.

”Ack, den som ändå hade sådana djur”, utbrast kungen. ” Jag skulle vilja ge mycket för att äga ett sådant.”

”Ombord på mitt skepp har jag en katta, som nyligen fått ungar”, sade köpmannen. ”Vill ers majestät att jag låter hämta hit dem?”

Det ville kungen gärna. Kattan och hennes sex ungar hämtades och släpptes lösa i matsalen. Ögonblickligen försvann alla råttorna och man kunde äta utan att använda risen. Alla var nöjda och glada och tyckte att problemet hade fått en lyckad lösning. Men när köpmannen råkade titta ut genom fönstret fick han se sitt skepp stå i ljusan låga.

”Mitt skepp, mitt skepp!” klagade han bittert. ”Allt vad jag äger och har, har blivit eldens och vågornas rov! Ack, jag olycklige man!”

Efter en stund sade kungen:

”Ge dig till tåls, min vän! Om du vill ge mig katten och hennes ungar, så ska jag ge dig lika mycket guld och silver, som du nu har förlorat.”

Glad gav köpmannen sitt bifall härtill och snart låg ett nytt skepp lastat med guld, silver och dyrbarheter färdigt att avsegla. Köpmannen tog ett hjärtligt farväl av alla, steg ombord och började sin långa färd. Skeppet sköt god fart och det såg ut som om vindarna hellre skulle vilja hjälpa till nu, då det bara fanns rättfånget gods ombord.

Då köpmannen kom hem igen var brodern den förste han mötte. Denne omfamnade honom, önskade honom välkommen hem igen och undrade hur det gått med handeln.

”Vinsten var liten”, svarade köpmannen.

”Men min riksdaler, då? Har du tjänat något på den?” frågade brodern.

”Ja, det har jag”, svarade köpmannen. ”Kom själv och se.”

Så gick de båda ner till hamnen och for ut till skeppet. Där visade köpmannen sin bror båten och hela dess dyrbara last.

”Detta är ditt alltsammans”, sade han. ”Så mycket har du fått för din riksdaler.”

”Det är väl inte möjligt?”

”Jo, det är det”, sa köpmannen och berättade allt för sin bror.

Då han slutat föll den yngre brodern honom om halsen och grät av glädje.

”Ser du”, sade han, ”Gud välsignar det, som är ärligt förvärvat, men olyckan följer det, som är orätt fånget. Jag skänker dig hälften av allt vad här finns. Säkert kommer du hädanefter liksom jag att sky all orättfärdighet.”

”Jo, var säker på det”, svarade köpmannen och räckte sin bror handen.

Därefter levde de båda länge och lyckligt och lärde barn och barnbarn att ärlighet varar längst.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s