Kulturhistoriska sevärdheter, del 20: Gamla Uppsala

20181103_144809

Få platser i vårt land är så historiskt laddade som Gamla Uppsala. Legender beskriver Uppsala som centrum i det rike som skulle utvecklas till att bli landet Sverige. De historiska källorna är dock klena och uppblandade med myter, varför vi nog aldrig får veta om det verkligen var här Sveriges vagga stod. Oomtvistligt är emellertid att Gamla Uppsala varit skådeplats för några av vår historias mest dramatiska och omvälvande händelser.

Från tidig Vendeltid var Uppsala en så kallad centralplats, d.v.s. en plats av stor ekonomisk, religiös, kulturell och politisk betydelse. Lämningar har visat att där fanns ett välutvecklat samhälle, samlat runt en kungsgård. Platsen låg då vid en fjärd, som användes för båttransporter. Fynd av deglar, gjuterihärdar, brons, bly och guld visar att där har funnits verkstäder för avancerat metallhantverk. Andra fynd talar för att man även har ägnat sig åt keramiktillverkning, pärlframställning och hornbearbetning. I området har man hittat lämningar efter osedvanligt stora långhus, som verkar ha legat på höga terrasser och haft breda ramper upp. Dessutom har där funits en gästabudshall, som kan ha haft religiös betydelse.

I Ynglingatal (ett kväde om Ynglingaätten, som författats omkring år 900) kallas Uppsala för ett kungasäte och i Heimskringla beskriver Snorre Sturlasson att ting brukade hållas på platsen. Det var också i Uppsala som kungen skulle utses, enligt dåtidens lag. I Västgötalagen omnämns härskaren som ”Uppsalakonungen”. Dessutom var Uppsala religiöst centrum för asatroende och Uppsalatemplet var den svenska asatrons främsta helgedom. Det ska ha varit kungens plikt att årligen förrätta blot. Kung Inge den äldre, som var kristen, ska ha avsatts sedan han vägrat att göra detta. Vart nionde år samlades man till en stor blotfest, då både människor och djur offrades. Senare kom de händelser som var avgörande för landets kristnande att utspela sig på platsen och Uppsala fortsatte därefter att vara ett religiöst centrum för kyrkan.

Enligt Ynglingatal ska Ynglingaätten ha regerat i området sedan tiden före Kristus. Historikern Saxo Grammaticus verk Gesta Danorum från ca år 1200 placerar guden Frejs söner i Uppsala. Det gör även Snorre Sturlasson, som hävdar att det var i Uppsala Frej bosatte sig efter att ha tilldelats mark av Oden. Frejs söner blev sedan kungar och kallade sig ”ynglingar” efter Frejs tillnamn Yngve. Detta gudomliga släktskap gjorde att kungarna hölls personligt ansvariga för skörden och kunde offras om det blev missväxt. Enligt Snorre Sturlasson ska 400- och 500-talets kungar Aun, Egil och Adils ligga begravda i de tre stora gravhögar som dominerar Gamla Uppsalas landskap. Undersökningar har också daterat högarna till denna tid. Däremot talar gravfynden mot att gravarna innehåller tre kungar. Det rör sig om s.k. brandgravar med fragmentariska fynd, vilket försvårar tolkningen, men östhögen verkar ha innehållit en kvinna och möjligen även en pojke. Västhögen innehåller däremot en man, medan mitthögen ännu är outgrävd.

Vilka som begravdes i Uppsala högar vet vi alltså inte, men av gravarnas storslagna utformning kan vi dra slutsatsen att det rörde sig om upphöjda personer. Gravgåvor i form av guldföremål talar om rikedom och en duvhök, som sannolikt varit jaktfågel, vittnar om att det rört sig om personer i dåtidens överklass. I omgivningarna finns gravfält med hundratals gravar av enklare slag. Många av gravarna plöjdes dock sönder när området nyttjades som åkermark.

20181103_142449 Det kristna övertagandet i riket skedde när makthavarna i Uppsala konverterade från asatro till kristendom. Den första kristna kyrkan i Gamla Uppsala byggdes sannolikt på 1000-talet. På platsen uppfördes sedan Sveriges första ärkebiskopskyrka 1164. Efter att den brandhärjats flyttades ärkesätet 1270 till Östra Aros, som kom att bli dagens Uppsala. Delar av den gamla kyrkans murar finns dock kvar i den kyrka som står på platsen idag. Enligt vissa teorier kan kyrkan vara byggd ovanpå det gamla hednatemplet, men arkeologiska undersökningar av marken under kyrkan har inte gett tydliga hållpunkter för detta.

För dagens besökare är det kanske känslan av att vandra på så utpräglat historisk mark som är den största upplevelsen: här har makt och religion samlats under både hednisk och kristen tid och platsen är därför starkt symboliskt laddad. De väldiga kungshögarna ger landskapet en imponerande siluett och på Gamla Uppsala museum skildras både platsens historia och de myter som är kopplade till den.

20181103_144247

Sedan år 2000 har Gamla Uppsala återfått något av sin tidigare betydelse, då vårblot årligen hålls vid högarna. Den hedniska tidens disablot, en offerfest vid vårdagjämningen som kombinerades med rådslag (disting) och handel, lever kvar i Uppsalas distingsmarknad.

Adam av Bremens skildring av Gamla Uppsala

Den kyrkliga författaren Adam av Bremen, som var verksam på 1000-talet, har lämnat utförliga beskrivningar av dåtidens liv och seder i Skandinavien. Han besökte själv aldrig Uppsala, men nedtecknade uppgifter han fått av den danske kungen Sven Estridsson. Förmodligen träffade Adam även andra uppgiftslämnare vid den danske kungens hov.

Adam av Bremen var uppenbart tagen av det han fick höra. Hans rafflande återgivningar innehåller ”ett berömt tempel som kallas Uppsala, beläget inte långt från samhället Sigtuna. I detta tempel, som är helt och hållet prytt med guld, dyrkar folket bilder av tre gudar.”

Dessa gudabilder föreställer Tor, Oden och Frej. Adam anger Tor som den mest framstående guden och beskriver hur gudarna hedras vid offerceremonier:

”Tor var den mäktigaste av dem och härskade över åska och blixt, vind och regn, solsken och gröda. Han var placerad i mitten med en spira i sin hand, och på hans sidor satt Oden, krigsguden, i full beväpning och Frej, freds- och kärleksguden, försedd med en väldig stående manslem. Alla de hedniska gudarna är tilldelade präster som frambär folkets offer. Om farsoter eller hungersnöd hotar offrar man till Tor, vid krig till Oden och vid bröllop till Frej. Vart nionde år har man niodagarsblot, en gemensam fest där folk från hela sveariket deltar. Då offrar man nio stycken av varje varelse av manligt kön, även människor, och kropparna hängs upp i en lund nära templet. Ingen får utebli från dessa blot och alla sänder gåvor till helgedomen, såväl kungarna som folket. De som antagit kristendomen måste köpa sig fria från deltagande, något som är grymmare än varje straff.”

Vidare beskriver Adam av Bremen att det på platsen ska finnas ett träd som grönskar året om och en offerkälla. I samband med ceremonierna ska man sjunga sånger med så oanständigt innehåll att de ”bäst bör förtigas”.

Aun, Egil och Adils

I Gamla Uppsala finns tre mycket stora gravhögar, s.k. kungshögar. De byggdes på en rullstensås och ytan runt dem grävdes bort för att göra dem större. Äldre myter hävdar att Uppsala högar var begravningsplats åt hedniska gudar. Östhögen ska vara Odens hög, mitthögen Frejs och västhögen Tors.

Enligt Ynglingasagan (den inledande sagan i Snorre Sturlassons Heimskringla) har högarna istället rests över sveakungar. I den största högen ligger Aun den gamle, som ska ha levt under senare delen av 400-talet. Två gånger blev han slagen av danskarna och tvingades fly till Västergötland, men han kom tillbaka och fortsatte regera sitt rike. Han blev osedvanligt gammal, minst 120 år, genom att han blotade nio av sina söner till Oden.

Auns son Egil, som uppenbarligen slapp bli blotsoffer, tog över makten efter faderns död. Det mest spektakulära som inträffade under hans regeringstid var att trälen Tunne gjorde uppror och drev kungen i landsflykt. Med danskarnas hjälp kunde Tunne besegras och ordningen återställas. Egil fick dock ett snöpligt slut, då en galt som skulle blotas löpte amok och attackerade honom. Han blev därefter begravd i mitthögen.

I den tredje högen ligger Egils sonson Adils. Han var son till den namnkunnige kungen Ottar Vendelkråka, som inte har någon hög i Gamla Uppsala, utan vilar i Vendel norr om Uppsala. Adils for på plundringståg till Saxland (Tyskland), där han förälskade sig i den vackra prinsessan Yrsa. Han gjorde henne till sin drottning, men hon rövades sedan bort av den danske kungen Helge Halfdansson. När Yrsa fick veta att Helge var hennes riktige far flydde hon förfärad tillbaka till Adils. Glädjen efter hennes återkomst blev dock kortvarig: under disablotet i Uppsalatemplet föll Adils av sin häst och slog sig så illa att han dog.

Tryckta källor:

Eriksson, Bo; Löfman, Carl O (1985), Sagan om Sverige, Natur och Kultur

Lindqvist, Herman (1992), Historien om Sverige. Från islossning till kungarike, Norstedts

Magnusson, Magnus (1979), Viking. Hammer of the North, Orbis

Otryckta källor:

https://allmogen.org/plats/uppsala-hogar/

http://www.arkeologigamlauppsala.se/Sv/historien-om-gamla-uppsala/kungshogarna/Pages/default.aspx

https://www.raa.se/evenemang-och-upplevelser/upplev-kulturarvet/gamla-uppsala-museum/

https://sv.wikipedia.org/wiki/Uppsala_tempel

Information har även inhämtats från utställningarna på Gamla Uppsala museum