Även om Sverige helt stänger sina gränser för invandring från muslimska länder kommer vi år 2050 ha en av de högsta procenten av muslimsk befolkning i Europa. Vid en begränsad invandring kommer Sveriges befolkning utgöras av 20,5 procent muslimer och skulle regeringar framöver, som nu utlovas av Stefan Löfvén, tillåta en högre invandring kommer Sveriges befolkning 2050 utgöras av 30 procent muslimer. I bägge fallen ligger Sverige långt över de gamla kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike, liksom Tyskland och kommer ha Europas störst muslimska befolkning.
Hur ska denna befolkning, med en kultur som inte motsvarar den som varit förhärskande i vårt samhälle, förhålla sig till den samhällsmodell vi kallat den svenska? Vad gör vi med ett samhälle som splittrats, där minoriteters rättigheter blivit viktigare för de styrande än befolkningens sammanhållning? Hur ska vi förhålla oss till ett samhälle där politisk islam får ett allt större inflytande och ungdomar inte radikaliseras av socioekonomiska förhållanden – men av ett kulturellt avståndstagande till ett kristet eller sekulärt samhälle? Där de trots att de är födda i Sverige kallar sig syrier, somalier eller afghaner?
Så inleder Chris Forsne sin krönika på Ledarsidorna. Hennes text utgår från ett specialnummer av Le Figaro och adresserar ett av de största samhällsproblem vi står inför: desintegrationen och den åtföljande kultursplittringen.
Den egna kulturen är en fundamental del av en människas identitet och kulturskillnader kan skapa våldsamma motsättningar. Så hur ska diametralt olika kulturer samexistera inom ramarna för ett och samma lands lagstiftning? Forsne har inga svar (kanske finns det inga?), men beskriver problembilden med en orädd skärpa som hittills varit ovanlig i sammanhanget.
Du hittar texten här:
https://ledarsidorna.se/2019/01/den-som-sar-vind-skordar-storm-hosea-87/
Kulturminnet 