Fornnordiska namn ur nordisk mytologi

20190107_152407

Nedan har jag sammanställt en lista över namn som förekommer i den nordiska mytologin, tillsammans med kortfattad information om namnens bärare. Den är inte komplett, men innehåller ett urval av mytologins viktigaste och mest spännande gestalter. Jag har valt att ta med alla former av levande varelser: gudar såväl som människor, djur och mytiska figurer.

M = maskulint namn, F = feminint namn, N = könsneutralt namn eller oklar könstillhörighet

A

Allsvinn – N. En av de hästar som drar solen över himlavalvet. Betyder ”den mycket snabba”.

Allvis – M. Namnet på en dvärg, som genom Tors list förvandlas till sten.

Amma – F. Människokvinna som ger upphov till böndernas ätt genom att avla sonen Karl med guden Rig.

Anar – M. Gudinnan Natts andre make, med vilken hon får dottern Jord. Betyder ”den andre”.

Andvare – M. En dvärg som bevakar en guldskatt.

Angerboda – F. En jättinna. Mor till några av den nordiska mytologins rysligaste varelser, som Fenrisulven och Midgårdsormen . Betyder ”ångerbåda”, d.v.s. ”hon som bådar sorg”.

Arvaker – N. En av hästarna som drar solen över himlen. Betyder ”morgontidig”.

Ask – M. Den första människan av manligt kön.

Aslög – F. Sigurd Fafnesbanes dotter, som får ett mycket märkligt livsöde och blir Ragnar Lodbroks maka.

Aud – M. Gudinnan Natts son med maken Nagelfare. Betyder ”rymd”.

Audhumbla – se Ödhumla

Aurboda – F. En jättinna bosatt i bergen. Mor till Frejs maka Gerd.

Aurgelmer – M. Annat namn på jätten Ymer.

Aurvandil – M. Märklig mytisk gestalt, vars förfrusna tå förvandlas till en stjärna på himlen.

 

B

Balder – M. En gud känd för sin skönhet och klokhet, älskad av alla. Betyder ”herren” eller ”den lysande”.

Bauge – M. Skaldemjödets väktare. Betyder ”den böjde”.

Bejla – F. Tjänarinna hos Frej.

Bele – M. Jätte som dräps av Frej. Betyder ”bölaren”.

Bergelmer – M. Urjätte från vilken alla jättar av rimtursarnas släkte härstammar.

Berling – M. En av de dvärgar som smider Frejas vackra halssmycke.

Bestla – F. Jättinna. Mor till Oden, Vile och Ve.

Bil – F. Dvärgkvinna som följer månen i dess bana över himlen.

Billing – M. Aftonrodnadens alv.

Bor – M. Urtidsvarelse som tillsammans med jättinnan Bestla får sönerna Oden, Vile och Ve. Själv är han son till Bure, som kon Ödhumla slickat fram ur isbelagda stenar i Ginnungagapet.

Brage – M. Skaldekonstens och vältalighetens gud. Betyder ”den förträfflige”.

Brokk – M. Son till dvärgarnas furste Ivalde. Konstruerar tillsammans med sina bröder Frejs skepp och Odens spjut.

Brynhild – F. En sköldmö (kvinnlig krigare) och enligt vissa teorier valkyria.

Bure – M. Urtidsgestalt som kommer till liv genom att kon Ödhumla slickar fram honom ur en sten.

Byggvir – M. Frejs tjänare.

Byleist – M. Lokes bror. Betyder ”stormbyns blixt”.

Böltorn – M. Jätte. Möjligen far till Bestla. Betyder ”olyckstagg”.

 

C

 

D

Dag – M. Gud som personifierar dagens ljus. Son till gudinnan Natt.

Delling – M. Morgonrodnadens gud och far till Dag. Betyder ”den ljuse”.

 

E

Edda – F. Människokvinna med vilken guden Heimdall (förklädd och under namnet  Rig) får sonen Träl.

Eiktyrner – N. Hjort som äter av världsträdet Yggdrasils grenar. Betyder ”ektörne”.

Einride – M. Alternativ benämning på Tor. Betyder ”den som färdas ensam”.

Eir – F. Läkekonstens gudinna. Betyder ”fred” eller ”nåd”.

Eitre – M. Dvärg som arbetar som smed. En av Ivaldesönerna.

Elle – F. Jättekvinna som personifierar ålderdom. Lyckas trots sin höga ålder besegra Tor i brottning, eftersom ingen kan övervinna ålderdomen. Betyder just ”ålderdom”.

Embla – F. Den första kvinnan och således människornas urmoder.

 

F

Fafne – M. Från början en dvärg, som förvandlar sig till drake för att vakta en skatt.

Fafner – Se Fafne.

Farbaute – M. Storm- och åskjätte. Han befruktar Laufey med en åskvigg, så att Loke, Helblinde och Byleist föds. Betyder ”den som slår kraftfullt”.

Fenja – F. Jättekvinna som tillsammans med sin syster Menja mal guld i Grottekvarnen.

Fimbultul – M. Annat namn på Oden. Betyder ”den mäktige mumlaren” eller ”den mäktige framsägaren”.

Fimbultyr M. Annat namn på Oden. Betyder ”den mäktige härskarguden” eller ”den store guden”.

Fjalar – M. Namn på ett flertal dvärgar och jättar.

Fjorgyn – F. Jordens gudinna, mor till Tor och Frigg.

Fjorgynn – M. Manlig fruktbarhetsgud.

Fornjot – M. Urgammal jätte, som förknippas med åska, storm och eld.

Forsete – M. En gud med ansvar för lag och rätt. Ordförande i gudarnas ting.

Frej – M. Den främste fruktbarhetsguden. Betyder ”herren”.

Freja – F. En av den nordiska mytologins främsta gudinnor. Fruktbarhetsgudinna. Hon kopplas till både kärlek och död. Betyder ”härskarinnan”.

Freke – M. En av de vargar som följer Oden. Betyder ”den glupske”.

Frigg – F. Odens hustru och mor till Balder. Betyder ”den kärliga”.

Frode – M. Mytologisk dansk kung. Betyder ”den alstringskraftige”.

Fulla – F. Asynja med uppgift att vårda Friggs tillhörigheter, framför allt hennes skor. Betyder ”överflöd” eller ”fullkomlig”.

 

G

Galar – M. Dvärg som tillsammans med sin bror Fjalar medverkar i mordet på Kvaser. Av Kvasers blod tillverkar de skaldemjödet.

Ganglere – Se Gylfe.

Garm – M. Varg som bevakar ingången till dödsriket. Hans skällande förebådar Ragnarök.

Gaut – M. Annat namn på Oden, då han omnämns som götarnas anfader. Betyder ”avlaren”.

Gefjon – F. Åkerbrukets gudinna. Betyder ”den givande”.

Gefn – F. Annat namn på Freja. Betyder ”givaren”.

Geirröd – M. Jätte. En av Tors motståndare, mest känd för att ha tillfångatagit Loke. Även namnet på en kung.

Gerd – F. Vacker jättinna. Frejs hustru.

Gere – M. En av de vargar som följer Oden. Betyder ”den girige”.

Gestumblinde – M. Ett namn Oden tar sig när han uppträder under förklädnad. Betyder ”den blinde gästen”.

Gilling – M. En jätte som dödas av dvärgarna Fjalar och Galar. Gillings son Suttung hämnas genom att avkräva dvärgarna skaldemjödet de tillverkat.

Gjalp – F. Jättinna. Betyder ”den tjutande”.

Gjuke – M. Sagokung i berättelsen om Sigurd Fafnesbane.

Gna – Se Gnå.

Gnå – F. Friggs budbärarinna, som utför ärenden med hjälp av hästen Hovvarpner. Betyder ”den outtröttliga”.

Grane – M. Häst som Oden skänker till Sigurd Fafnesbane.

Greip – F. Jättinna som vid ett tillfälle försöker dräpa Tor. Betyder ”hon som griper tag”.

Grid – F. Jättinna som ställer sig på asagudarnas sida. Tors älskarinna.

Grimner – M. Tors namn när han under förklädnad besöker kung Geirröd. Betyder ”den maskerade”.

Grimhild – F. Trollkunnig drottning. Gift med kung Gjuke.

Groa – F. Spåkvinna som vid ett tillfälle uppsöks av Tor, när han behöver hjälp att få bort en brynstensskärva ur skallbenet.

Gudrun – F. Sigurd Drakdödarens hustru och kung Gjukes dotter.

Gullfaxe – N. Jätten Rungners häst, som kan galoppera på land, i vatten och i luften.

Gullinburste – M. Frejs gyllene galt.

Gullinkambe – M. Tuppen i världsträdet Yggdrasils topp. Vid Ragnarök kommer han att väcka einhärjarna till strid.

Gullintanne – M. Annat namn på Heimdall. Betyder ”den som har gyllene tänder”.

Gulltopp – N. Heimdalls gyllene häst.

Gullveig – F. Gudinna som försöker så splittring bland asarna och orsakar vanakriget. Hon spetsas med spjut och bränns tre gånger, men återuppstår. Betyder ”gyllene dryck”.

Gunn – F. En av valkyriorna som ansvarar för att välja ut de krigare som ska stupa. Betyder ”strid”.

Gunnar – M. Gestalt i sagan om Sigurd Drakdödaren.

Gunnlöd – F. Jättinna som förvarar skaldemjödet. Suttungs dotter.

Gylfe – M. Sagokung som gett namn åt första delen av Snorres Edda. Kallas även Ganglere.

Gyllenborste – Se Gullinburste.

Gymer – M. Bergsjätte. Far till Frejs hustru Gerd.

Göll – F. En valkyria. Betyder ”tumult”.

Göndul – Se Göll.

 

H

Hadding – M. En av Odens krigare. Betyder ”hårfager som en kvinna”.

Hagbard – M. Dansk sagohjälte.

Hangatyr – M. Ett annat namn på Oden. Betyder ”de hängdas gud”.

Harbard – M. Namn som Oden använder när han förklär sig till en oförskämd färjkarl. Betyder ”gråskägg”.

Hate – M. Varg som jagar månen över himlavalvet. Betyder ”den som hatar”.

Hedin – M. Namn på olika hjältar i isländska sagor.

Heidrun – F. Get som betar av världsträdet Yggdrasils grenar. Ur hennes spenar rinner det mjöd som konsumeras i Valhall.

Heimdall – M. Gud som vaktar bron Bifrost och hindrar inkräktare från att äntra Asgård. Namnet är sammansatt av heim, som betyder ”värld” och dallr med betydelsen ”blomstrande träd”.

Hel – F. Dödsrikets gudinna. Dotter till Loke och Angerboda. Betyder ”den dolda”.

Helblinde – M. Son till Farbaute och bror till Loke. Även ett av Odens namn.

Herjan – M. Ett av Odens namn. Betyder ”härföraren”.

Hermod – M. Oden son.  Rider till dödsriket för att lösa ut Balder. Betyder ”den raske”, ”den modige” eller ”krigsmod”.

Hild – F. En valkyria. Betyder ”strid”.

Hildisvin – M. Frejas svin och hennes riddjur. Betyder ”stridsgalten”.

Hjuke – M. Dvärg som med sin syster Bil följer månens bana på himlen.

Hlin – Se Lin.

Hnoss – Se Noss.

Hovvarpner – N. Gnås häst, som kan färdas genom luften. Betyder ”han som kastar med hovarna”.

Hreidmar – Se Reidmar.

Hrimfaxe – Se Rimfaxe.

Hrungner – Se Rungner.

Hrym – Se Rym.

Hrymer – Se Rym.

Hräsvelg – M. Jätteörn som skapar vindarna med sina vingslag.

Hugin – M. En av Odens två korpar. Betyder ”hågen” eller ”tanken”.

Huld – F. En spåkvinna.

Hymer – M. Jätte. Mest känd för att ha befriat Midgårdsormen, när Tor lyckats fånga den på metkrok.

Hyndla – F. Jättinna med kunskap om gudarnas släktband.

Hyrrokkin – F. En stark jättinna, som anlitas av gudarna för att skjuta ut Balders dödsskepp. Betyder ”den av elden hopskrumpna”.

Härfjätter – F. En valkyria med makt att fjättra krigare till nederlag. Betyder ”krigsboja”.

Härn – F. Linodlingens gudinna, möjligen identisk med Freja.

Höder – M. Balders blinde bror, som av Loke förleds att döda Balder med en mistelpil. Betyder ”den krigiske”.

Höner – M. Odens följeslagare på resor.

 

I

Idun – F. Gudinna som vårdar ungdomens äpplen. Betyder ”den som föryngrar”.

Ivalde – M. Svartalvernas härskare. Far till en brödraskara av dvärgar som smider gudarnas vapen och smycken.

 

J

Jarl – M. Son till Rig och människokvinnan Moder. Han ger upphov till hövdingarnas och krigarnas klass.

Jolner – M. Namn på Oden när han dyrkas som den fornnordiska julens gud.

Jolnir – Se Jolner.

Jord – F. Jordens gudinna, även känd som Fjorgyn. Tors mor.

Järnsaxa – F. Jättekvinna. Mor till Tors son Magne. Betyder ”hon med järnsvärdet”.

 

K

Karl – M. Son till Rig och människokvinnan Amma. Den första fria bonden.

Kvaser – M. Den klokaste av gudar. Uppstår ur saliven när asar och vaner spottar i ett gemensamt kärl som tecken på att de sluter fred. Blir senare mördad och av hans blod bryggs skaldemjödet.

Kåra – F. En valkyria. Betyder ”storm”.

 

L

Laufey – F. Maka till åskjätten Farbaute. Lokes mor.

Lif– Se Liv.

Liftraser – Se Livtrasir.

Lin – F. Annat namn på Frigg. Är även en asynja som tjänstgör hos Frigg.

Lit – M. En dvärg. Vid Balders likbål kommer han i vägen för Tor och sparkas in i elden.

Liv– F. Kvinna som ger upphov till det nya människosläktet efter Ragnarök. Betyder ”livet”.

Livtrasir – M. Den enda mannen som överlever Ragnarök och sedan blir anfader till ett nytt människosläkte. Betyder ”den livskraftige” eller ”seglivad”

Lodur – M. En tämligen okänd asagud. Kanske identisk med Ve.

Lofar – M. Dvärgarnas anfader.

Lofn – F. Gudinna som symboliserar vänlighet och välvilja. Betyder ”den milda”.

Loge – M. Personifiering av eldslågan. Son till Fornjot. Betyder ”lågan”.

Loke – M. En av de mest välbekanta asagudarna. Känd som upprorsmakare och problemskapare.

Lopt – M. Annat namn på Loke. Betyder ”luftfararen”.

Lorride – M. Annat namn på Tor. Betyder ”det bullrande åskvädret”.

Lödyn – F. Annat namn på Jord och Fjorgyn.

Lökk – F. En valkyria. Betyder ”larmaren”.

 

M

Magne – M. Son till Tor och jättinnan Järnsaxa. Framför allt känd för sin styrka. Betyder ”den kraftfulle”.

Mardöll – F. Annat namn på Freja. Betyder ”den som glänser över havet”.

Menja – F. En av jättekvinnorna som mal guld med Grottekvarnen.

Mimer – M. Det visaste av alla väsen. Bevakar vishetens källa vid Yggdrasils rot. Odens rådgivare.

Mist – F. En valkyria. Betyder ”dimma”.

Mode – M. En av Tors söner. Arvtagare av hammaren Mjölner efter Ragnarök. Betyder ”den modige”.

Modgunn – F. Kvinnlig väktare som bevakar Gjallarbron in till dödsriket.

Mundilfare – M. Far till Sol och Måne. Betyder ”den som rör sig på bestämda tider”.

Munin – M. En av Odens två korpar. Betyder ”minnet”.

Måne – M. Mundilfares son, som av gudarna sätts att sköta den himlakropp han döpts efter.

Månegarm – M. En jättevarg som med jämna mellanrum slukar månen, så att månförmörkelse uppstår.

Mökkurkalfe – M. En jätte som skapas av lera för att hjälpa Rungner att strida mot Tor.

 

N

Nal – F. Annat namn på Lokes mor, Laufey. Betyder ”nål”.

Nagelfare – M. Gudinnan Natts första make.

Nanna – F. Balders maka. Vid Balders död spricker hon av sorg och dör själv.

Narfe – M. Son till Loke och Sigyn. Hans bror Vale förvandlas till varg och sliter Narfe i stycken. Narfes tarmar används sedan till att fjättra Loke som straff för att denne anstiftat Balders död. Även en jätte bär samma namn.

Natt – F. Gudinna som personifierar natten, mor till Jord och Dag.

Nidhögg – M. Drake som lever vid världsträdet Yggdrasils rot. Symboliserar ondska genom att han gnager på världsträdets rötter.

Njord – M. Havets och sjöfartens gud. Betyder ”den starke”.

Njärd – F. Gudinna av oklar karaktär. Möjligen Njords syster.

Njörd– M. Se Njord.

Noss – F. Frejas och Ods fagra dotterBetyder ”dyrbarhet”.

Nörfe – M. Se Narfe.

 

O

Od – M. Frejas make. Tolkas ibland som identisk med Oden. Betyder ”den extatiskt rasande”.

Oden – M. Den mest framträdande av den nordiska mytologins gudar. Han är äldst av asagudarna och har genom självoffer skaffat sig en enorm vishet. Han är även runornas upphovsman och den främste utövaren av sejdkonsten.

Ondurdis – F. Annat namn på gudinnan Skade. Betyder ”skid-disen”.

 

P

 

Q

 

R

Ragnhild – F. En jättinna. Hon är gift med krigaren Hadding, som hon valt för hans vackra bens skull.

Ran – F. Havsdjupets gudinna. Maka till havsguden Ägir. Tar hand om de drunknade och håller dem i salar på havets botten. Betyder ”rån”.

Ratatosk – M. Ekorre som förmedlar förolämpningar mellan ärkefienderna Nidhögg och Hräsvelg. Betyder ”borrtand”.

Regin – M. Trolldomskunnig smed. Tillsammans med brodern Fafne dödar han sin far för att komma över rikedomar.

Reidmar – M. Man som tvingar Oden, Höner och Loke att böta en guldskatt för att de dödat sonen Utter.

Rig – M. Det namn guden Heimdall använder när han reser runt bland människorna och ger upphov till de mänskliga samhällsklasserna.

Rimfaxe – N. Gudinnan Natts häst. Betyder ”hästen med rimfrost i manen”.

Rind – F. Konungadotter. Mor till Odens son Vale.

Rist – F. En valkyria. Betyder ”skakaren”.

Ropt – M. Annat namn på Oden.

Rota – F. En valkyria. Tillsammans med Gunn och Skuld väljer hon ut de krigare som ska falla på slagfältet. Betyder ”oordning”.

Rungner – M. En av de starkaste jättarna, med huvud och hjärta av sten. Hamnar i strid med Tor på grund av sin skrytsamhet.

Rym – M. Jätte som nämns i samband med mobiliseringen inför Ragnarök. Betyder ”den skröplige”.

Räsvelg – Se Hräsvelg.

Röskva – F. Tors tjänarinna. Betyder ”den raska”.

 

S

Saga – F. En gudinna av asaätt. Betyder ”hon som ser”.

Sidgrane – M. Annat namn på Oden. Betyder ”han som har långt skägg”.

Sidhatt – M. Annat namn på Oden. Betyder ”har nedhängande hattbrätte”.

Sif – F. Tors hustru, känd för att ha hår av renaste guld. Betyder ”släktskap”

Sigfader – M. Annat namn på Oden. Betyder ”stridsfader” eller ”segerns fader”.

Sigrun – F. En valkyria. Betyder ”segerruna”.

Sigtyr – M. Annat namn på Oden. Betyder ”stridsguden” eller ”segerguden”.

Sigurd – M. Huvudpersonen i sagan om Sigurd Fafnesbane.

Sigyn – F. Lokes hustru och mor till Narfe. Trots Lokes svekfulla natur är hon honom ständigt trogen och försöker skydda honom.

Siv – Se Sif.

Sjöfn – F. En Asynja som väcker lust hos människor. Betyder ”älskogsväckerskan”.

Skade – F. Ursprungligen en jättinna, som blivit skidåkningens och jaktens gudinna. När hennes far, jätten Tjatse, dödats av asarna erbjuds hon att välja en asagud till make som förlikning. Hon väljer Njord på grund av hans vackra fötter, men äktenskapet blir olyckligt.

Skinfaxe – M. Dags häst, som drar solen över himlavalvet. Betyder ”han med den lysande manen”.

Skirner – M. Frejs tjänare. Betyder ”den strålande”.

Skjold – M. Odens son, som blir kung av Danmark.

Skoll – M. En väldig varg, som jagar solen. Betyder ”svek”.

Skrymer – M. Annat namn på jätten Utgårdaloke. Betyder ”den storvuxne”.

Skuld – F. En norna som styr över ödet. Betyder ”framtid” och ”nödvändighet”.

Sköfn – Se Sjöfn.

Skögul – F. En valkyria. Betyder ”kamp”.

Sköld – Se Skjold.

Sköll – Se Skoll.

Sleipner – M. Odens åttbenta häst, vilken avlas av Loke då han tillfälligt förvandlat sig till en märr.

Slidrugtanne – M. Annat namn på Frejs galt Gullinburste. Betyder ”han med de hemska tänderna”.

Snotra – F. En mycket hövisk gudinna. Betyder ”den kloka”.

Sol – F. Månes syster och förare av solens vagn.

Surt – M. Underjordisk jätte och eldens härskare. Betyder ”den svarte”.

Suttung – M. En jätte som lyckas komma över skaldemjödet (”Suttungamjödet”) från dvärgarna Galar och Fjalar.

Svadilfare – M. Häst med oerhörda krafter, som hämtar sten till byggandet av Asgårds murar. Far till Sleipner. Betyder ” han som gör mödosamma resor”.

Svipdag – M. Hjältefigur och kanske en av bärsärkarna.

Syn – F. Gudinna som vaktar ingången till Valhall. Betyder ”den nekande”, vilket syftar på att hon kan neka obehöriga inträde.

Syr – F. Annat namn på Freja. Betyder ”sugga”.

Särimner – M. Galt som slaktas för att bli mat åt de stupade krigarna i Valhall. Återuppstår varje gång och slaktas igen.

T

Tanngnjost – M. En av bockarna som drar Tors vagn när det åskar. Betyder ”den som gnisslar tänder”.

Tanngrisner – M. Den andra av bockarna som drar Tors vagn över himlen. Betyder ”den som har glest mellan tänderna”.

Tjalfe – Se Tjalve.

Tjalve – M. Tors tjänare. Han och hans syster Röskva går i Tors tjänst som kompensation för att Tjalve knäckt ena benet på en av Tors getter.

Tjatse – M. Jätte som kan förvandla sig till en örn. Far till gudinnan Skade.

Tjälve – Se Tjalve.

Tor – M. Odens son och en av den nordiska mytologins mest framträdande och populära gudar. Känd som åskgud. Betyder ”dundraren”.

Trud – F. En valkyria. Betyder ”makt”.

Trym – M. Jätte som stjäl Tors hammare.

Träl – M. Son till Rig och människokvinnan Edda. Ger upphov till trälarnas samhällsklass.

Tyr – M. Gudom som förmodligen varit den nordiska mytologins högsta väsen, men senare trängts undan av Oden och Tor. Betyder ”gud”.

Tökk – F. Jättekvinna som av allt att döma är Loke i förklädnad. Hon vägrar begråta Balder efter hans död. Betyder ”tack”.

 

U

Ull – M. Tvekampens gud. Son till Sif och styvson till Tor. Ingår i ett flertal svenska ortnamn. Betyder ”glans”.

Urd – F. Den främsta av nornorna och det förflutnas gudinna. Betyder ”ödet”.

Utgårdaloke – M. Jätte, identisk med Skrymer. Kung i jättarnas rike Utgård.

Utter – M. Fafnes bror, som dödas i sagan om Sigurd Drakdödaren.

 

V

Vaftrudner – M. En ålderstigen jätte, känd för sin vishet.

Val – Se Var.

Valand – Se Völund.

Vale – M. En av Odens söner, som enligt myten är förutbestämd att hämnas Balders död genom att dräpa Höder. Vale är en av få som överlever Ragnarök. Betyder ”den som påstår”. En annan Vale är Lokes son, som förvandlas till varg.

Vanadis – F. En annan benämning på Freja.

Var – F. Gudinna som övervakar att avtal, eder och löften följs. Hon är därför även äktenskapsgudinna.

Vavtrudner – Se Vaftrudner.

Ve – M. Bror till Oden och Vile. Tillsammans skapar dessa tre bröder världen av jätten Ymers kropp. Betyder ”den helige”.

Verdandi – F. En av nornorna. Betyder ”vardandet”.

Vidar – M. Son till Oden och jättinnan Grid. Framför allt känd för sina ogenomträngliga skor. Han överlever Ragnarök och tar därefter över sin fars sysslor tillsammans med halvbrodern Vale.

Vile – M. En av de första gudarna, som tillsammans med sina bröder Oden och Ve dödar jätten Ymer för att skapa världen av hans kroppsdelar.

Vingetor – Se Vingner

Vingner – M. Namn på Tor när han slungar blixtar.

Våle – Se Vale.

Vår – Se Var.

Väderfölne – M. Hök som sitter mellan ögonen på örnen Hräsvelg. Han är således den varelse som befinner sig högst upp i världen och har tappat all färg av väder och vind.

Völund – M. Alvernas hövding.

Vör – F. En vetgirig och frågvis gudinna, som ingen kan ha några hemligheter för. Betyder ”den som är varse”.

 

W

 

X

 

Y

Ygg – M. Ett annat namn på Oden. Betyder ”den skräckinjagande”.

Ymer – M. Urjätte som föds när smältande isdroppar från Nifelheim möter gnistor från Muspelheim. Ur hans kropp avlas andra väsen och kroppen används sedan till att skapa himmel och jord. Betyder ”tvilling”.

Yngve-Frej – Se Yngve-Frö.

Yngve-Frö – M. Benämning på Frej när han anges som anfader till ynglingaätten.

 

Z

 

Å

Åkutor – M. Namn som används om Tor när han är ute och kör sin vagn.

 

Ä

Ägir – M. Havsgud. Son till jätten Fornjot. Är gift med Ran och tillsammans har de nio döttrar, som bär namn efter olika slags havsvågor.

 

Ö

Ödhumla – F. Urko som uppstår ur rimsfrostdroppar. Livnär jätten Ymer med sin mjölk. Hon slickar fram Bure, gudarnas stamfar, ur isbelagda stenar.

 

Fotnot:

Hjälp gärna till att komplettera eller korrigera listan genom att lämna förslag via kontaktformuläret under ”Kontakt”.

Fornnordiska namn hämtade från runstenar hittar du här.

Fler fornnordiska namn och beteckningar hittar du i den nordiska mytologins ordlista.

Ordspråk och talesätt, del 6 : Som ler och långhalm

bild halm

Uttrycket som ler och långhalm anger att två saker eller personer hänger tätt samman, i regel i betydelsen att de är oskiljaktiga. Ursprunget står att finna i äldre tiders tegeltillverkning, då lera och långa halmstrån blandades och pressades samman, ofta genom att man drev boskapsdjur över blandningen. Massan kunde sedan användas som fyllnadsmaterial i väggar eller formas till tegelstenar för byggnation, vilket framför allt var vanligt i skogfattiga bygder. Detta byggnadsmaterial var dock inte särskilt stabilt och beständigt, varför uttrycket tidigare användes med ett mått av ironi om personer eller företeelser som egentligen inte passade så bra ihop.

 

Tryckta källor:

Hellsing, Birgitta; Hellquist, Magdalena; Hallengren, Anders (2000), Bevingat, Albert Bonniers Förlag

Holm, Pelle (1964), Bevingade ord, Albert Bonniers Förlag

 

Otryckta källor:

https://www.nordiskamuseet.se/artiklar/hanga-ihop-som-ler-och-langhalm

https://sv.wikipedia.org/wiki/Som_ler_och_l%C3%A5nghalm

Nya uppgifter om Flyhovs hällristningar – och ett livsöde kopplat till dem

lekstugan

Förra året publicerade jag ett inlägg om kulturhistoriska sevärdheter runt Husaby i Västergötland, där jag bl.a. uppmärksammade de spektakulära hällristningarna vid Flyhov.20180422_135059 Jag återgav då den officiella versionen av hur hällristningarna upptäcktes, enligt vilken två vallpojkar rev loss tuvor i marken och blottlade en figur med en yxa i handen. Nu har jag emellertid blivit kontaktad av en bloggläsare som lämnat uppgifter om att ristningarna kan ha upptäckts på ett annat sätt, utan att det kommit till fornminnesvårdande myndigheters kännedom.

Så här skriver Jan-Olov Bergqvist i Vallda:

Jag skulle önska att min mormor tillskrivs rätten att ha upptäckt hällristningarna på Lilla Flyhov. Min Mormor född 1898, Hildur Maria Serafia Augustsson, bodde under ett par år på Lilla Flyhov. Hennes far började sedan arbeta i Skälvum som rättare och sedan på Stora Flyhov, också som rättare. Årtal, kan jag inte, men jag kommer ihåg att jag som barn gjorde besök vid hällristningarna tillsammans med min mormor, varvid hon berättade för mig att det var hon och inga vallpojkar som hittat hällristningarna, detta skulle ha varit när hon var 3 år, dvs 1901.
Mitt besök på Lilla Flyhov var år 1954, dvs när jag själv var endast 4 år gammal, men minnet finns kvar, liksom min mormors minne fanns kvar vid detta tillfälle och det fanns även kvar vid hennes bortgång 1976…

/…/

Min mormor bodde ju på Lilla Flyhov under sina första år… hon hade ju hällristningsfältet som sin lekplats och både min mamma och min moster har hört historien om och om igen att min mormor satt på marken och med fingrarna följde spåren i hällen, speciellt ett par stycken som hon själv kunde identifiera: ”båt”… ”gubbe” osv… Föräldrarna blev väl uppmärksamma på detta, men sannolikt visste man inte om betydelsen av detta och sannolikt rapporterades det inte vidare till någon myndighet. Vad jag vet är att min mormor alltid nämnde detta i samband med att hällristningarna kom på tal i olika sammanhang.

Som jag nämnde i mitt förra mail, så flyttade min mormor med sina föräldrar först till Skälvum och sedan till Stora Flyhov. Där bodde hon kvar, men gick också på hushållsskola i Kristinehamn002. Hon skulle bli en fin flicka och giftas bort till nån greve Hamilton på Blomberg, men ödet ville annorlunda, för att en yngling vid namn Otto Svensson gjorde entre (sedemera min morfar)… Han skulle dra in elektrisk ström på Flyhov.  Ungefär 1922 köpte föräldrarna gården Björkelund, belägen ungefär vid Framnäs i Lidköping, där är också min mamma född innan min mormor och morfar gifte sig och flyttade till Sävedalen utanför Göteborg. Min mormors föräldrar drev gården fram till ung 1932 då de också flyttade och bosatte sig i Sävedalen ca 200 m från sin dotter. Min mormor behöll kontakten med sin hembygd i alla år och besökte årligen Kinnekulle där hon mestadels bodde på Björkelund och Furuhagen, då hennes kusin sedemera bodde där, Oskar och Hanna Hermansson, annars så bodde hon också i Lidköping hos en annan kusin, som hon växte upp med liksom en syster. 

/…/

Jag har dubbelkollat missförståndet angående vallpojkarna med min mosters minnesbild av vad min mormor berättat. Skrönan om vallpojkarna är uppdiktad ca 1910-15, när intresset för forntiden tog fart. Då efterkonstruerades det verkliga skeendet och en skröna förvandlades till ”sanning” för att den sattes på pränt i hembygdsföreningens anteckningar.

005

Jag vill skicka ett tack till Jan-Olov Bergqvist som delar med sig av både ett stycke kulturhistoria och ett personporträtt! Om bilden överst skriver han: Bild på, från vänster till höger, min mormors mor och far (Anna Kristina och Alfred), drängen Fritz , min mormor, hennes kusin Karin, min moster Kerstin och min mamma Maj-Britt.

Porträttbilden visar Hildur. På den nedre bilden ses hon i folkdräkt framför Stora Flyhov.

Både text och bilder publiceras med Jan-Olov Bergqvists tillåtelse.

Kulturhistoriska sevärdheter, del 21: Albertus Pictors kyrkomålningar

20181103_120429

Albertus Pictor, som även kallas Albertus Ymmenhausen, Albrekt Målare eller Albertus Pärlstickare, var kyrkomålare i Sverige under 1400-talet. Framför allt var han verksam i Mälardalen, där han lämnat efter sig ett stort antal rikligt utsmyckade kyrkorum. Typisk för hans konstutövning är rikedomen av både färger och bilder. Han försåg kyrkotak och -väggar med ett överflöd, där inga ytor lämnades tomma. Resultatet är överväldigande och han räknas som en av Sveriges främsta muralmålare.

Pictors målningar karakteriseras av livfullhet och intensitet. Han använde sig av en teknik som skiljde sig från den typiskt medeltida, inte minst genom sin detaljrikedom. Föremål lämnar skuggor, kläder veckar sig och avporträtterade figurer har slingor i håret. Färger har lagts på i flera lager och en stor mängd pigment har använts. Med hjälp av de olika lasyrerna har bilderna fått ett större djup. 20181103_120938

Pictors motiv är framför allt bibliska och flera delar av en berättelse åskådliggörs ofta i samma bild. Förutom att fylla en dekorativ funktion blev bilderna illustrationer till prästernas predikningar. I den bildfattiga värld där människor då levde måste det ha varit en oerhörd upplevelse att komma in i någon av de kyrkor Pictor dekorerat. Sannolikt bidrog han i hög grad till att forma församlingarnas uppfattningar om Bibelns personer och platser. Samtidigt säger målningarna mycket om livsvillkoren i det medeltida svenska samhället. Människorna avbildas med kläder och frisyrer enligt dåtida skick och anletsdragen är typiska för de uppländska bönderna snarare än för Bibelns folk. Ibland kompletteras det religiösa innehållet med motiv som vittnar om den dåtida vardagen. Ofta förmedlar de då ett sedelärande budskap, genom att exempelvis varna för dobbel, dryckenskap eller trolldom.

20181226_111730.jpg

Samtidigt som Pictors konst är elaborerad har den ett naivistiskt drag. Till viss del är det resultatet av den medeltida människans begränsade tillgång till information. Hur målar man exempelvis en kamel om man aldrig har sett någon? Det kan den som besöker Härkeberga kyrka få veta. I samma kyrka finns en bild som visar hur Jona är på väg ner i valfiskens buk. Valen har en märkligt framskjutande nos, som snarast ger den formen av en gigantisk gädda. Men hur annars ska man förställa sig en ”valfisk”?

Intressant är att studera de smådjävlar som återkommer som utfyllnad i målningarnas vrår. I skildringen av dessa har Pictor låtit sin fantasi blomma ut, så att de uppvisar en remarkabel spännvidd avseende färg, form och attribut. Den som letar upptäcker en myriad av olikformade figurer med slugt utseende, försedda med näbbar, trynen eller borst.

Vissa teman går igen i flera kyrkor. Ett favoritmotiv är Sankt Göran och draken, som avbildas i just det ögonblick då draken övermannas och dödas. Symboliskt skildrar detta det godas seger över ondskan.

20181103_120440

20181226_111825Den som besöker flera av Pictors kyrkor kan skönja ett mönster i fördelningen av motiv. Nya testamentets bilder placeras ofta på långhusets väggar, medan händelser ur gamla testamentet pryder takvalven. I vapenhuset målade Pictor gärna moraliserande motiv, exempelvis livshjulet och scener med djävulen. I livshjulet kan man se en mans resa genom livet, där han först tvingas klamra sig fast och kämpa sig uppåt, i vissa fall tyngd av vikter runt halsen. I bildens mitt har mannen nått livets höjdpunkt och stoltserar med händerna självsäkert placerade i sidorna. Avslutningsvis skildras hur han åldrad och försedd med käpp störtar ner mot döden. Döden, som symboliseras av ett skelett, väntar med en spade i handen, redo att gräva hans grav. Med denna bild ville Pictor påminna om livets förgänglighet och nödvändigheten av att förbereda sig för livet efter detta.

En av Pictors mest berömda målningar finns i Täby kyrka och visar hur en man spelar schack med döden. Regissören Ingmar Bergman såg den som barn och lät den senare i livet inspirera honom till filmen Det sjunde inseglet.

Albertus Pictors målningar finns idag bevarade i 36 svenska kyrkor. Flera av dem har  undsluppit att bli överkalkade, vilket annars drabbade många kyrkomålningar när interiörerna skulle förenklas i 1600-talets lutherska anda. Därför är stora delar av hans konst i ett gott skick, trots att den skapades för ett halvt årtusende sedan. Totalt rör det sig om hundratals kvadratmeter bilder, som ständigt bjuder på nya upptäckter. Att studera Albertus Pictors målningar är ett fascinerande sätt att komma medeltidens vardagsliv och religiösa föreställningar nära.

 

Albertus Pictors liv och gärningar

Albertus Pictor troddes länge vara svenskfödd, men senare forskning har visat att han sannolikt kom från den lilla staden Immenhausen i Tyskland. Kanske hade han gått i lära i Sydtyrolen, vilket skulle förklara hans för dåtida svenska förhållanden ovanliga teknik. Källorna om hans liv är få, men vi vet att han 1473 gifte sig med Johan Målares änka Anna och bosatte sig tillsammans med henne vid Norreport i Stockholm. I bevarade dokument kallas han ömson målare, ömson pärlstickare, vilket vittnar om att han hade två yrken. Av allt att döma var han framgångsrik i båda. Vid ett tillfälle ska han dessutom ha erhållit arvode för att ha spelat begravningsorgel i Storkyrkan. Således förefaller han ha varit en man med många talanger. Till det livsverk han lämnat efter sig hör, förutom de berömda kyrkomålningarna, ett antal figurbroderade skrudar av mycket hög kvalitet.

 

 

En upplevelserik utflykt för den som besöker Uppland är att göra en rundtur till några av de kyrkor som visar upp Albertus Pictors främsta verk. En sådan utflykt går lämpligen till de närliggande kyrkorna i Härkeberga och Härnevi norr om Enköping och den bildrika kyrkan i Täby utanför Stockholm.

 

Fotnot:

Fotografierna ovan är tagna i Härkeberga kyrka

 

Tryckta källor:

Harrison, Dick (2011), Upplev Sveriges historia, Bonnier Fakta

Nisbeth, Åke (2004), Härkeberga kyrka, (Häfte utgivet av Uppsala Stifts kyrkobeskrivningsredaktion. Finns att köpa i Härkeberga kyrka.)

Ottoson, Mats och Ottoson, Åsa (2010), Upplev Sverige, Bonnier Fakta

Sandström, Sven (red. 1991), Konsten i Sverige, Norstedts

 

Otryckta källor:

http://www.albertuspictor.com/start.htm

https://www.dagen.se/livsstil/albertus-pictor-skapade-en-sa-fantastisk-varld-1.175714

https://www.svd.se/albertus-pictor-i-nytt-ljus

Vill mångkulturförespråkarna verkligen ha mångkultur?

CIMG8094

I dagens Sverige är jag något av en kulturpolitisk dissident, då jag är förespråkare av kulturell integration och ställer mig skeptisk till att mångkultur skapar lyckade samhällen. Framför allt handlar mina betänkligheter om att kulturella värderingar i mycket hög utsträckning påverkar samhällsliv och lagstiftning. Några illustrativa exempel kan vi få genom att titta på lagarnas utformning i Jordanien (där en våldtäktsman kan slippa straff om han gifter sig med brottsoffret), Somalia (där homosexualitet är olagligt) och Pakistan (där man kan dömas till döden om man kritiserar profeten Muhammed).

Det finns kulturellt betingade värderingar som jag med stor visshet törs hävda att den svenska majoritetskulturen ogillar. De senaste åren har vi fått se hur sådana värderingar kommit till praktiskt uttryck och då väckt stor uppståndelse. Några omdiskuterade exempel som de flesta säkert minns är miljöpartisten Yasri Khans vägran att skaka hand med kvinnor, den muslimska friskolan Al-Azhars placering av flickor längst bak i skolbussen, föräldrar som krävt att dagispersonal ska tvinga på deras döttrar slöja och svenska moskéer som rekommenderat misshandlade kvinnor att inte polisanmäla. Med en enkel beskrivning skulle man kunna säga att de värderingar som uttrycks genom sådana handlingar inte tas emot så väl i Sverige. I nyhetsrapporteringen och på sociala medier har det funnits en stark samstämmighet i avståndstagandet, ofta med hänvisning till att sådana åsikter och beteenden inte hör hemma här. Och intressant nog hörs dessa tongångar även från de led som annars sjunger mångkulturalismens lov och hävdar att alla som inte sjunger med har fel värdegrund. Här är det verkligen inte lätt att hänga med i svängarna. Om man vill ha mångkultur så måste man väl tycka att olika kulturer ska få uttrycka sina värderingar? Det är ju faktiskt inte olagligt att vägra skaka hand med kvinnor, att könssegregera skolbarn på bussen, att tvinga på sin fyraåriga dotter slöja eller att säga till en misshandlad kvinna att hon ska be sin man om förlåtelse istället för att gå till polisen.

Vad mångkulturförespråkarna i själva verket verkar vilja ha är mångkultur inom den svenska kulturens värderingsramar – vilket givetvis inte är mångkultur alls, eftersom det kräver att andra kulturer anpassar sig till den svenska kulturens normer. Mångkulturförespråkarna verkar tycka att mångkultur bara ska handla om vilken mat man äter och vilka högtider man firar, vilket jag tror att ytterst få människor har synpunkter på. Personligen bryr jag mig inte alls om vad folk har på sina tallrikar eller när de firar nyår. Vad jag däremot bryr mig väldigt mycket om är vilka värderingar människor uttrycker genom sina handlingar, eftersom det påverkar omgivningen och formar samhället. Detta synsätt verkar jag inte vara ensam om. Med tanke på vilka reaktioner främmande kulturuttryck kan väcka hos den svenska allmänheten tror jag vi är många som anser att svenska värderingar ska gälla i Sverige. Det verkar ju till och med mångkulturförespråkarna tycka.

Hur de får ihop den tankefiguren rent logiskt är dock inte lätt att begripa.

 

Läs mer:

https://www.expressen.se/nyheter/skola-tvingar-flickorna-langst-bak-i-bussen/

http://www.gp.se/nyheter/gp-granskar/fridolin-rasar-mot-f%C3%B6rskolorna-solklara-brott-1.6386214

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?artikel=5109930

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/miljopartister

Litteraturbanken

20190210_144654.jpg

Litteraturbanken är ett projekt som syftar till att tillgängliggöra det svenska litterära kulturarvet. Projektet har kommit till stånd genom ett samarbete mellan Svenska Akademien, Kungliga biblioteket och Språkbanken vid Göteborgs universitet. På webbplatsen med samma namn publicerar Litteraturbanken utvalda skönlitterära verk och andra texter av särskild betydelse för vår litteraturhistoria. Samlingen växer ständigt och den långsiktiga målsättningen är att webbplatsen ska innehålla allt det mest betydelsefulla inom svensk litteratur.

Inom ramarna för Litteraturbanken finns ett antal projekt med särskild inriktning. Det s.k. Lagerlöfarkivet är tänkt att på sikt rymma hela Selma Lagerlöfs produktion, medan dramawebben samlar in och publicerar den svenska dramatikens främsta juveler. På Litteraturbanken finns också Svenskt översättarlexikon, där den svenska översättartraditionen uppmärksammas. Nyligen publicerades ett stort antal skillingtryck och folksagor under rubriken ”Folkets litteratur”.

Detta glädjande initiativ är ovanligt i en tid då det svenska kulturarvet i allmänhet göms undan och förnekas. På Litteraturbanken tillåts det inte bara existera, utan tillmäts ett värde och ges plats att blomstra. Gör gärna ett besök på webbplatsen för att botanisera bland litteraturskatterna – där finns många fynd för allehanda smaker och inriktningar.

 

Läs mer:

https://litteraturbanken.se/

Nordisk folktro, del 16: Mjölkharen

bild hare4

 

Mjölkharen, som också kallas bjäran eller puken, är ett exempel på den nordiska folktrons dragväsen. Ett dragväsen ser till att ”dra”, d.v.s. hämta något åt sin ägare. I mjölkharens fall handlar det om att stjäla mjölk från grannarnas kor. I vissa delar av landet har liknande dragväsen tagit en annan gestalt än harens. Exempelvis har bjäror i form av katter och fåglar funnits i Dalarna. I Norrland kan en bjära ha formen av ett nystan.

Mjölkharen ägs i regel av en häxa. Ibland har hon fått sin mjölkhare av djävulen, men hon kan också ha skapat den själv. För att tillverka en mjölkhare krävs trasor, garn och lillfingret från ett barnskelett. Ibland behövs smör, jord, metall från kyrkklockor, en orm eller bloddroppar från häxans finger. Det vet vi bland annat genom nedtecknade vittnesmål från en häxprocess i Söderala socken 1597. Genom svartkonst får mjölkharen liv och börjar utföra sitt uppdrag.

Mjölkharen är oftast aktiv om nätterna för att undvika upptäckt. Då tar den sig in i ladugårdar, där den suger mjölk direkt ur kornas spenar. Den beger sig sedan hem och kräks upp mjölken åt sin ägarinna. Spår efter denna tjuvmjölkning kan man se genom att mjölkharens vassa tänder gör sår på kornas juver. Ibland syns också märken på benen, där mjölkharen har klättrat upp. Det händer att haren suger till sig så mycket mjölk att kon dör.

Mjölkharens ägarinna kan avslöjas av den gulaktiga spillning mjölkharen lämnar runt hennes bostad. Denna ”bjäradynga” har dock påtagliga likheter med slemsvampen trollsmör, varför risken för sammanblandning är stor.

 

Mjölkharen på major Mormans gård

1728 lämnade major Morman på Gedsholms gård in en skrivelse till tinget i Mörarp. Anledningen var att pigorna Bolla och Bengta berättat att de observerat en hare på gärdesgården i närheten av den hage där de brukade mjölka kor. Efter en stund hade de fått se den springa in under buken på en av korna för att suga mjölk. Haren försvann dock när de närmade sig.

Därefter hade Bolla och Bengta vid flera ytterligare tillfällen sett samma hare dia korna. Detta hade de berättat för två av gårdens drängar, Ola och Hans, som då gått ut på ängen för att skjuta haren. Skotten hade emellertid missat. Man beslutade då att driva hem boskapen, men när man väl kommit hem hade haren hunnit före. Påföljande dag noterade pigorna att kornas spenar var våta och att de gav betydligt mindre mjölk än de brukade. När de gick ut för att se om de kunde hitta haren upptäckte de arrendatorhustrun Elna Hansdotter med en spann i handen. När pigorna dök upp hukade hon sig bakom gärdesgården, som för att gömma sig.

Haren hade därefter setts vid gården vid ett flertal tillfällen, inte bara av pigorna, utan även av ladufogden, trädgårdsmästaren och ett par av drängarna. När gårdsfolket en dag skymtade Elna Hansdotter i närheten skyndade de sig efter henne, men hon sprang undan. När de kom fram till hennes stuga hittade de henne i sängen med håret på ända. De ville genast föra henne till Gedsholm för förhör, men det blev inte av.

När majoren kom hem på kvällen samma dag red han ut i markerna och fick snart syn på haren. Han observerade även Elna i ett hörn av en äng. Han samlade då ihop folk från gården och red till Elnas stuga, där de fann henne med en bok i handen. Hon nekade dock till att ha varit utanför dörren och sade sig inte ha besökt ängen där hon blivit sedd. Man tog emellertid med henne till gårdshäktet på Gedsholm i väntan på rättsliga åtgärder.

Elna ställdes till svars inför tinget, men nekade å det bestämdaste till att ha haft vare sig med kreatur eller hare att göra. Församlingens kyrkoherde uppgav emellertid att Elna bekänt för honom att hon signat kor med en ramsa: ”Ko och kojuver
för by och bykvinna, för berg och bergkvinnor.” Detta erkände hon och medgav samtidigt att hon lärt denna ramsa av en kvinna som nu var död. Med haren och korna på Gedsholm hade hon däremot inget att skaffa.

På grund av sitt nekande kunde Elna inte dömas för att ha skickat ut mjölkharen. För signerierna dömdes hon däremot och fick tillbringa åtta dagar i fängelse.

 

 

Tryckta källor:

Egerkrans, Johan (2013), Nordiska väsen, B. Wahlströms förlag

Henriksson, Alf (red. 1990), Hexikon som lexikon. En sagolik uppslagsbok från A till Ö, Trevi

Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i Nordisk mytologi. Gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén & Sjögren

Jäger, Jan och Jäger, Tor (2012), Lyktgubben, skogsfrun och andra väsen, Berghs förlag

Schön, Ebbe (2005), Folktrons ABC, Carlssons Förlag

 

Otryckta källor:

http://runeberg.org/lasfolket/1920/0207.html

https://sv.wikipedia.org/wiki/Bj%C3%A4ra

Svenska folksagor, del 15: Pojken som åt kapp med jätten

20180210_100125

I flera århundraden har våra folksagor vandrat från generation till generation. De har berättats framför brasan efter en dag av mödor och viskats vidare i nattens mörker när det varit svårt att sova. Nedanstående berättelse har hämtats ur samlingsvolymen Svenska Folk-sagor och Äfventyr Efter Muntlig Öfverlemning Samlade och Utgifna, som sammanställts av Orson Squire Fowler och Gunnar Olof Hyltén Cavallius.

Det var en gång en pojke som gick vall med bockar. Vid det han vankade omkring uti skogen, kom han till jättens stuga; när tussen (jätten, min anm.) som bodde derinne, fick höra gny och rop i sitt grannskap, kom han ut för att se hvad som var på färde. Såsom nu jätten var stor till vext och grym till utseende, blef pojken rädd och gav sig undan det fortaste han förmådde.

Om qvällen, när vallpojken dref sina bockar ifrån betet, var hans moder sysselsatt med att ysta. Pojken tog ett stycke av den färska osten, rullade den i ask-smörjan och gömde den därefter i sin skinn-frax (skinnväska, min anm.). Följande morgon gick han vall, såsom hans sed var, och kom åter till jättens stuga. När nu resen fick höra gny af vallpojken och hans bockar blef han vred, gick ut och grep en stor gråsten, samt kramade den i handen, så att stenflisorna flögo vida vägar. Jätten sade: ”Om du någonsin kommer här mera och gör olåt, vill jag krysta dig så små, som jag nu kramar denna sten.” Pojken lät dock icke skrämma sig, utan låtsade äfven fatta en sten; men tog i dess ställe osten som blifvit rullad i aska, och krystade den, så att vasslan rann mellan hans fingrar och droppade ned på marken. Pojken mälte: ”Om du inte gifver dig undan och låter mig vara ifred, vill jag krama dig såsom jag nu krystar vatten utur denna sten.” När nu tussen förnam, att vallpojken var så stark, räddes han och gick in till sitt. Dermed skiljdes jätten och vallpojken ifrån hvarandra för den gången.

Tredje dagen möttes de åter igen uti skogen. Pojken sporde, om de å nyo skulle pröfva styrka med hvarandra; resen samtyckte härtill. Pojken sade: ”Far! Jag tänker att det är ett godt styrko-rön, om någon af oss kan kasta eder yxa så högt, att hon icke faller ned igen.” Jätten jakade att så var. De skulle nu pröfva på och jätten kastade först. Han svingade mycket hårdt, så att yxan for högt i sky; men hur han ock måtte bjuda till, föll yxan alltid ned igen. Då sade pojken: ”Far! Icke trodde jag  att eder styrka var så ringa! Bida, och I skolen få se ett bättre kast.” Pojken svängde derefter med armen, likasom för att kasta mycket hårdt; men lät i detsamma yxan helt behändigt slinka ned i skinn-fraxen som hängde på ryggen. Jätten märkte ingenting, utan väntade länge, att yxan skulle falla till marken, men ingen yxa hördes af. Nu tänkte han vid sig sjelv, att pojken måtte vara mycket stark, ehuru han var liten och klen till växt. Derefter skiljdes de ifrån hvarandra och drogo åt hvar sitt håll.

När det lidit en tid bortåt möttes jätten och vallpojken å nyo. Resen sporde om icke pojken, som var så stark, skulle vilja gifva sig i hans tjenst. Vallpojken samtyckte härtill, lemnade sina bockar uti skogen, och vandrade med jätten. De kom sålunda till jättens boning.

Det förtäljes, att jätten och vallpojken skulle fara till skogs och fälla en ek. När de kommo fram sporde jätten om pojken ville hålla eller hugga. ”Jag vill hålla”, sade pojken, men undskyllade sig tillika att han inte räckte toppen. Då fattade jätten i trädet och böjde det till marken; men vid pojken skulle hålla fast, sprang eken tillbaka och kastade honom högt upp i vädret, så att tussen knappast kunde följa honom med ögonen. Jätten stod länge och undrade hvart hans dräng tagit vägen, grep derefter yxan och begynte sjelv hugga. När det nu lidit en stund kom pojken framlinkandes; ty med knapp nöd hade han kommit undan. Jätten frågade, hvarför han icke höll; men drängen låtsades såsom ingenting, utan sporde tillbaka, om resen dristade göra ett slikt språng, som han nyss hade gjort. Jätten nekade härtill. Då sade pojken: ”Far! Om ni icke törs göra det, så må ni själv både hålla och hugga.” Härmed lät jätten sig nöja och fällde ensam den stora eken.

När nu trädet skulle föras hem, sade jätten till sin dräng: ”Vill du bära vid toppen, så ska jag bära vid roten.” Pojken svarade: ”Nej, Far. Bären I sjelv vid toppen, jag orkar nog bära vid stor-ändan.” Resen samtyckte härtill och lyftade ekens smala ända på sin skuldra. Men pojken, som var bakefter, ropade att han skulle jemka trädet bättre fram. Jätten gjorde såsom det sades, och fick slutligen hela stocken i jemvikt över sina härdar; men pojken hoppade sjelv upp på trädet och gömde sig emellan grenarne, så att tussen icke kunde se honom. Jätten begynte nu vandra, och menade att pojken bar vid andra ändan. När de så hade färdats en stund tycktes det jätten vara ett tungt arbete och han stönade hårdt. ”Är du inte trötter än?” frågade resen sin dräng. ”Nej, det är jag inte”, genmälte pojken. ”Far är väl inte trött af så lite?” Jätten ville icke kännas vid att så var, utan fortsatte sin väg. när de nu kommit fram, var tussen nästan halfdöd av färden. Han kastade så trädet på marken; men pojken hade innan dess hoppat ned, och låtsade bära vid ekens storända. ”Är du inte trötter än?” sporde jätten. Pojken genmälte: ”Åh, inte må far tro att jag blir trött af så litet. Stocken tycktes mig icke tyngre, än att jag ensam kunde hafva burit den.”

Andra morgonen sade jätten: ”När det blir dager, skola vi gifva oss ut och tröska.” ”Nej”, svarade pojken, ”mig tyckes det är bättre att tröska i gryningen, förrän vi äta dagvard.” Resen var ense med honom härutinnan, gick så bort och hemtade två stora slagor, af hvilka han själv fattade den ena. När de nu skulle tröska, förmådde pojken icke lyfta sin slaga, så stor och tung som den var. Han grep då en käpp och bultade i golfvet lika fort som jätten tröskade. Jätten märkte ingenting och de fortfor sålunda intills dager blef ljus. Då sade pojken: ”Nu vilja vi gå hem och äta dagvard.” ”Ja, mälte jätten, ”mig tyckes vi hafva haft ett styft måla-bete.”

Någon tid derefter satte jätten sin dräng att plöja. Han undervisade honom tillika: ”När hunden kommer ska du lösa oxarne och ställa in dem, hvarest han går förut.” Pojken lofvade göra såsom sagt var. Men när oxarne blifvit lösta, kröp jättens hund in under grundvalen till en byggnad, hvarpå icke fanns någon dörr. Resen hade härmed för afsigt att röna, om hans dräng var nog stark, att ensam lyfta upp hela huset och ställa in oxarne i deras bås. Pojken eftersinnade både länge och väl hvad han nu stod att göra; slutligen fann han på råd, slagtade öken och kastade deras kroppar in genom gluggen. När han nu kom hem, frågade jätten om han fått in oxarne i stallet. ”Ja”, svarade drängen, ”väl fick jag dem in, ehuru jag bytte på dem.”

Nu begynte jätten fatta misstankar, och öfverlade med jätte-qvinnan huru de skulle bringa drängen af daga. Käringen sade: ”Det är mitt råd, att du tager din klubba och slår ihjel honom i natt, medan han sofver.” Jätten tyckte detta vara ett godt råd, och lofvade att göra såsom hon hade sagt. Men pojken stod på lur, och lyssnade till deras samtal. När qvällen kom lade han en mjölk-kärna i sängen, och gömde sig sjelv bakom dörren. Vid midnattstid stiger resen upp, griper sin jätte-klubba, och slår till mjölk-kärnan, så att flöten stängte honom i ansigtet. Derefter gick han till sin hustru, skrattade och sade: ”Ha, ha, ha, jag slog honom så, att hjernan stänkte högt upp på väggen.” Då blef käringen glad, prisade sin mans dristighet och menade, att de nu kunde sofva lugnt, eftersom de icke vidare behöfde rädas för den illpariga drängen.

Men knappt var dager ljus då pojken kröp fram ur sitt gömställe, gick in, och helsade på jättefolket. Nu blef tussen mycket förundrad och sporde: Hvad? Är du inte döder än? Jag tänkte jag slog ihjel dig med min klubba.” Pojken svarade: ”Jag må väl tro, jag kände inatt såsom hade en loppa bitit mig.”

Om aftonen, när jätten och hans dräng skulle äta, hade jätte-käringen lagat gröt till kvällsmål. ”Det var bra”, sade pojken, ”nu skola vi kämpa hvem som kan äta mest, Far eller jag.” Tussen var genast redo, och de begynte äta allt hvad ätas kunde. Men pojken var illmarig: han hade bundit sin skinn-frax framför magen och stack så en sked gröt i munnen, medan han stoppade två skedar i skinn-väskan. När nu jätten hade ätit sju fat gröt var han mätt, så att han stånkade hårdt och icke förmådde mera; men pojken fortfor ännu lika ifrigt som förut. Då frågade jätten huru det kom sig, att han som var så liten till växt, ändock kunde förära så mycket. Pojken genmälte: ”Far! Det vill jag gerna lära er. När jag ätit så mycket mig lyster, ristar jag upp magen, så kan jag äta ännu lika mycket.” Vid dessa ord tog han en knif och skar upp väskan, så att gröten rann ut. Jätten tyckte att detta var ett godt påfund och ville göra sammaledes. men vid resen stack sin knif i magen, begynte blodet strömma, och det lyktades icke bättre än att detta blef hans bane.

När jätten var död tog pojken allt gods, som fanns i stugan, och drog om natten sina färde. Och så ändas sagan om den illmarige vallpojken och den dumme jätten.

De stulna kungakronorna har återfunnits

bild stulna regalier

I ett tidigare inlägg här på bloggen har jag diskuterat kulturarvsbrott. Jag nämnde då stölden av regalierna i Strängnäs domkyrka som ett exempel. Nu ser det ut som att detta brott faktiskt kommer att tillhöra den minoritet av kulturarvsbrott som får ett lyckligt slut. Hela bytet ska nu vara återfunnet. Enligt uppgifter i media ska en väktare ha funnit regalierna ovanpå en soptunna i Åkersberga.

Läs mer:

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7148914

http://www.msn.com/sv-se/nyheter/inrikes/polisen-allt-tyder-p%c3%a5-att-kungakronorna-hittats/ar-BBTc66c?li=BBqxCu3&ocid=iehp

Svenne Banan

bild banan

Svenne Banan håller på att bli utbränd. Han pressas av en alltmer krävande arbetsmarknad där allt ständigt ska gå fortare och fortare, för att sedan stressa iväg till ett dagis där den lika pressade personalen väntar med klockan i hand. Större delen av inkomsterna flyter iväg som skatt och på grund av en dysfunktionell bostadsmarknad har han tvingats skuldsätta sig upp över öronen. Samtidigt krackelerar samhällsservicen och lämnar luckor som Svenne Banan själv måste fylla. Han försöker pensionsspara, hjälpa sin skröpliga mamma och haltar runt i flera år i väntan på att ortopeden ska bedöma hans onda knä. Barnens skola har inga resurser att ta hand om de växande ordningsproblemen och vill att föräldrarna ska engagera sig på fritiden. Det blir dessutom allt stökigare i grannskapet, grannarna har installerat larm och tonårsdottern måste hämtas när hon ska hem från kompisar om kvällarna. Svenne Banan är helt slutkörd bara av att försöka få vardagen att fungera. Han har alltid dåligt samvete över allt han borde hinna. Minsta lilla uppgift, som att ta sig till Pressbyrån för att fylla på busskortet, blir en belastning. Han har ingen ork att ta hand om sin hälsa längre och blir tyngre för varje år som går. Om kvällarna sjunker han ner i TV-soffan för att han inte klarar något annat. Och där får han veta att han inte anstränger sig tillräckligt, att han diskriminerar de människor han försörjer via skattsedeln och att han är skyldig till hela den mänskliga historiens ondska eftersom han är en medelålders, vit man. Dessutom, får han veta, är det han som ska anpassa sig till alla de olika kulturer som nu strömmar in i landet och om han inte vill det är han rasist. Svenne Banan har ingen kraft kvar att ens försöka argumentera mot detta. Han hukar sig och går till sängs, för om några timmar ringer väckarklockan.

Läs mer:

Kan man begära att Svenne Banan anstränger sig mer?