I dagens Sverige är jag något av en kulturpolitisk dissident, då jag är förespråkare av kulturell integration och ställer mig skeptisk till att mångkultur skapar lyckade samhällen. Framför allt handlar mina betänkligheter om att kulturella värderingar i mycket hög utsträckning påverkar samhällsliv och lagstiftning. Några illustrativa exempel kan vi få genom att titta på lagarnas utformning i Jordanien (där en våldtäktsman kan slippa straff om han gifter sig med brottsoffret), Somalia (där homosexualitet är olagligt) och Pakistan (där man kan dömas till döden om man kritiserar profeten Muhammed).
Det finns kulturellt betingade värderingar som jag med stor visshet törs hävda att den svenska majoritetskulturen ogillar. De senaste åren har vi fått se hur sådana värderingar kommit till praktiskt uttryck och då väckt stor uppståndelse. Några omdiskuterade exempel som de flesta säkert minns är miljöpartisten Yasri Khans vägran att skaka hand med kvinnor, den muslimska friskolan Al-Azhars placering av flickor längst bak i skolbussen, föräldrar som krävt att dagispersonal ska tvinga på deras döttrar slöja och svenska moskéer som rekommenderat misshandlade kvinnor att inte polisanmäla. Med en enkel beskrivning skulle man kunna säga att de värderingar som uttrycks genom sådana handlingar inte tas emot så väl i Sverige. I nyhetsrapporteringen och på sociala medier har det funnits en stark samstämmighet i avståndstagandet, ofta med hänvisning till att sådana åsikter och beteenden inte hör hemma här. Och intressant nog hörs dessa tongångar även från de led som annars sjunger mångkulturalismens lov och hävdar att alla som inte sjunger med har fel värdegrund. Här är det verkligen inte lätt att hänga med i svängarna. Om man vill ha mångkultur så måste man väl tycka att olika kulturer ska få uttrycka sina värderingar? Det är ju faktiskt inte olagligt att vägra skaka hand med kvinnor, att könssegregera skolbarn på bussen, att tvinga på sin fyraåriga dotter slöja eller att säga till en misshandlad kvinna att hon ska be sin man om förlåtelse istället för att gå till polisen.
Vad mångkulturförespråkarna i själva verket verkar vilja ha är mångkultur inom den svenska kulturens värderingsramar – vilket givetvis inte är mångkultur alls, eftersom det kräver att andra kulturer anpassar sig till den svenska kulturens normer. Mångkulturförespråkarna verkar tycka att mångkultur bara ska handla om vilken mat man äter och vilka högtider man firar, vilket jag tror att ytterst få människor har synpunkter på. Personligen bryr jag mig inte alls om vad folk har på sina tallrikar eller när de firar nyår. Vad jag däremot bryr mig väldigt mycket om är vilka värderingar människor uttrycker genom sina handlingar, eftersom det påverkar omgivningen och formar samhället. Detta synsätt verkar jag inte vara ensam om. Med tanke på vilka reaktioner främmande kulturuttryck kan väcka hos den svenska allmänheten tror jag vi är många som anser att svenska värderingar ska gälla i Sverige. Det verkar ju till och med mångkulturförespråkarna tycka.
Hur de får ihop den tankefiguren rent logiskt är dock inte lätt att begripa.
Läs mer:
https://www.expressen.se/nyheter/skola-tvingar-flickorna-langst-bak-i-bussen/
http://www.gp.se/nyheter/gp-granskar/fridolin-rasar-mot-f%C3%B6rskolorna-solklara-brott-1.6386214
Kulturminnet 
Pingback: Kan vi tala om mångkulturen nu? | Kulturminnet