Nya uppgifter om Flyhovs hällristningar – och ett livsöde kopplat till dem

Förra året publicerade jag ett inlägg om kulturhistoriska sevärdheter runt Husaby i Västergötland, där jag bl.a. uppmärksammade de spektakulära hällristningarna vid Flyhov. Jag återgav då den officiella versionen av hur hällristningarna upptäcktes, enligt vilken två vallpojkar rev loss tuvor i marken och blottlade en figur med en yxa i handen. Nu har jag emellertid blivit kontaktad av en bloggläsare som lämnat uppgifter om att ristningarna kan ha upptäckts på ett annat sätt, utan att det kommit till fornminnesvårdande myndigheters kännedom.

Så här skriver Jan-Olov Bergqvist i Vallda:

Jag skulle önska att min mormor tillskrivs rätten att ha upptäckt hällristningarna på Lilla Flyhov. Min Mormor född 1898, Hildur Maria Serafia Augustsson, bodde under ett par år på Lilla Flyhov. Hennes far började sedan arbeta i Skälvum som rättare och sedan på Stora Flyhov, också som rättare. Årtal, kan jag inte, men jag kommer ihåg att jag som barn gjorde besök vid hällristningarna tillsammans med min mormor, varvid hon berättade för mig att det var hon och inga vallpojkar som hittat hällristningarna, detta skulle ha varit när hon var 3 år, dvs 1901.
Mitt besök på Lilla Flyhov var år 1954, dvs när jag själv var endast 4 år gammal, men minnet finns kvar, liksom min mormors minne fanns kvar vid detta tillfälle och det fanns även kvar vid hennes bortgång 1976…

/…/

Min mormor bodde ju på Lilla Flyhov under sina första år… hon hade ju hällristningsfältet som sin lekplats och både min mamma och min moster har hört historien om och om igen att min mormor satt på marken och med fingrarna följde spåren i hällen, speciellt ett par stycken som hon själv kunde identifiera: ”båt”… ”gubbe” osv… Föräldrarna blev väl uppmärksamma på detta, men sannolikt visste man inte om betydelsen av detta och sannolikt rapporterades det inte vidare till någon myndighet. Vad jag vet är att min mormor alltid nämnde detta i samband med att hällristningarna kom på tal i olika sammanhang.

Som jag nämnde i mitt förra mail, så flyttade min mormor med sina föräldrar först till Skälvum och sedan till Stora Flyhov. Där bodde hon kvar, men gick också på hushållsskola i Kristinehamn. Hon skulle bli en fin flicka och giftas bort till nån greve Hamilton på Blomberg, men ödet ville annorlunda, för att en yngling vid namn Otto Svensson gjorde entre (sedemera min morfar)… Han skulle dra in elektrisk ström på Flyhov.  Ungefär 1922 köpte föräldrarna gården Björkelund, belägen ungefär vid Framnäs i Lidköping, där är också min mamma född innan min mormor och morfar gifte sig och flyttade till Sävedalen utanför Göteborg. Min mormors föräldrar drev gården fram till ung 1932 då de också flyttade och bosatte sig i Sävedalen ca 200 m från sin dotter. Min mormor behöll kontakten med sin hembygd i alla år och besökte årligen Kinnekulle där hon mestadels bodde på Björkelund och Furuhagen, då hennes kusin sedemera bodde där, Oskar och Hanna Hermansson, annars så bodde hon också i Lidköping hos en annan kusin, som hon växte upp med liksom en syster. 

/…/

Jag har dubbelkollat missförståndet angående vallpojkarna med min mosters minnesbild av vad min mormor berättat. Skrönan om vallpojkarna är uppdiktad ca 1910-15, när intresset för forntiden tog fart. Då efterkonstruerades det verkliga skeendet och en skröna förvandlades till ”sanning” för att den sattes på pränt i hembygdsföreningens anteckningar.

Jag vill skicka ett tack till Jan-Olov Bergqvist som delar med sig av både ett stycke kulturhistoria och ett personporträtt! Om bilden överst skriver han: Bild på, från vänster till höger, min mormors mor och far (Anna Kristina och Alfred), drängen Fritz , min mormor, hennes kusin Karin, min moster Kerstin och min mamma Maj-Britt.

Porträttbilden visar Hildur. På den nedre bilden ses hon i folkdräkt framför Stora Flyhov.

Både text och bilder publiceras med Jan-Olov Bergqvists tillåtelse.

Tillägg 2021-01-21: En läsare har bidragit med ytterligare information om upptäckten av Flyhovs hällristningar. Var god se kommentarsfältet.