Kulturhistoriska personligheter, del 15: Anders Zorn

20191012_122442

Anders Zorns karriär har beskrivits som ”sagan om pojken och lådan med vattenfärgerna”. Hans målarbegåvning gjorde sig synlig redan i barndomen och ledde till att den faderlösa bondsonen bereddes väg in i den internationella societetens främsta skikt. Efter sig har han lämnat några av den svenska konstens mest kända tavlor och han betraktas som en av våra främsta konstnärer.

Zorn föddes på Grudd-gården i Yvraden, Utmelands by, utanför Mora den 18 februari 1860. Hans mor hette Grudd Anna Andersdotter och kom från en småbrukarfamilj. Fadern, den tyske bryggmästaren Leonard Zorn, hade hon träffat under en tillfällig anställning i Uppsala. Leonard Zorn erkände faderskapet, men något äktenskap kom inte till stånd och han träffade aldrig sonen. Anders Zorn växte därför upp med mamman och morföräldrarna, men valde i vuxen ålder att ta faderns namn.

När Anders Zorn var tolv år gammal avled fadern i Helsingfors och lämnade efter sig ett litet arv. Med hjälp av detta kunde Anders Zorn studera vid Enköpings högre allmänna läroverk. Där upptäcktes snart hans konstnärliga talang och vid femton års ålder antogs han som elev på Konstakademien i Stockholm. Från början hade han tänkt sig en karriär som skulptör och arbetade mest i trä, men han övergick snart till måleri. På elevutställningen 1880 vållade hans akvarellmålning I sorg (nu utställd på Nationalmuseum) sensation. Samtidigt började han bli omtalad som skicklig porträttmålare och anlitades av välsituerade familjer. Under ett sådant uppdrag i en judisk köpmannafamilj träffade han sin blivande hustru, Emma Lamm. På många sätt var de ett omaka par. Zorn kom från en genuin bondemiljö med konservativa och antiintellektuella drag, medan Emma var en beläst och sofistikerad familjeflicka. På något vis fattade de ändå tycke för varandra och förlovade sig i hemlighet i väntan på att Zorn skulle skaffa sig tryggare inkomster.

I början av 1880-talet befann sig Zorn ofta på resande fot. I Madrid skapade han 1883 verket Kärleksnymf, som gav honom något av ett internationellt genombrott. Han var sedan verksam som framgångsrik porträttmålare i London. Med tiden fick han större uppdrag av spanska och portugisiska adelsmän, vilket förbättrade hans ekonomiska situation. 1885 återvände han till Sverige och gifte sig borgerligt med Emma Lamm. De bosatte sig utanför Mora, men reste ofta utomlands. 1888 slog de sig ner i Paris, där de kom att stanna i åtta år. Somrarna tillbringade de emellertid i Sverige, framför allt på Dalarö i Stockholms skärgård, där Anders Zorns svärmor hyrde sommarhus. Äktenskapet kom att bli barnlöst.

Tiden efter giftermålet verkar Anders Zorns konstnärskap ha nått något av en höjdpunkt. Det var under denna tid han målade några av sina mest kända akvareller, som Törnsnåret och Sommarnöje.

Under en vistelse i den engelska byn St. Ives 1887-1888 började Anders Zorn gå över till oljemåleri. Målningen Fiskare i St. Ives ställdes ut på Parissalongen 1888 och ledde till omedelbara framgångar. Han började bli alltmer synlig på den internationella konstnärsscenen och på världsutställningen i Paris 1889 tilldelades han den finaste av franska hedersbetygelser, Hederslegionen.

Zorn började göra resor till USA för att vidareutveckla sitt arbete med porträttmåleri. Hans framgångar där blev enorma. Politiker och industrimagnater var villiga att betala hisnande belopp för hans tjänster och hans yrkesskicklighet ledde honom rakt in i samhällets elit. Mycket berömt blev hans porträtt av president Grover Cleveland. Han målade även porträtt av president William Taft och gjorde en etsning av Theodore Roosevelt.

Tillbaka i Sverige började Zorn allt mer rikta in sig mot den genre som gjort honom mest berömd: nakenmåleri i naturen. 20190125_114754 Hans osedvanliga skicklighet i att avbilda vattnets rörelser och ljusets reflexer bidrog till en särskild stämning, som rönte vida uppskattning och beundran. Hans tavlor började reproduceras, vilket gjorde Zorn till en av de första internationellt massproducerade konstnärerna. Att ett och annat varnande finger höjdes till sedlighetens försvar hjälpte föga; frodiga dalkullor gjorde segertåg över världen, även om det hände att reproduktioner fastnade i tullen som pornografi.

1896 bosatte sig makarna på Zorngården i Mora, varpå Anders Zorn började intressera sig för att skildra hembygden. I tavla efter tavla fångade han allmogens traditioner. Ett av de mest uppskattade exemplen är Midsommardans, som Zorn själv satte stort värde på. Andra välbekanta målningar i denna genre är Midnatt, Vallkulla och Dans i Gopsmorstugan. Paret Zorn stöttade också hembygdens utveckling och såg till att sätta prägel på samhällslivet. Bland annat bidrog de till instiftandet av Mora Folkhögskola, som ännu bedriver verksamhet. Under Zorns livstid hölls samkväm på folkhögskolan varannan lördagskväll, då Zorn helst såg att de närvarande eleverna bar sockendräkt. På Zorns initiativ anordnades också den första spelmansstämman 1906.

Mot slutet av livet led Zorn av en allt sämre hälsa. 1920 drabbades han av blodförgiftning och avled på Mora lasarett 22 augusti. Han är nu begravd på Gamla Kyrkogården i Mora. Genom ett testamente överlämnades hans arv till svenska staten för att ställas ut. Efter makan Emmas död 1942 blev även deras gemensamma hem, Zorngården, ett museum.

De s.k. Zornsamlingarna omfattar idag fyra museer och hans konst finns utställd på bland annat Nationalmuseum, Prins Eugens Waldemarsudde, Musée d´Orsay i Paris, Metropolitan Museum of Art i New York och Vita Huset. På Uffizierna i Florens hänger ett av hans självporträtt. Hans målningar från Dalarna tillhör de mest uppskattade och säljs idag för mångmiljonbelopp. I Zorn förenas således en av våra mest framgångsrika konstnärer och en av våra mest älskade folklivsskildrare.

Zorns kvinnor

Anders Zorns konst anklagades av sin samtid för att ha ett vulgärt drag och hans sätt att skildra kvinnor har ibland tolkats som gubbsjukt. Sant är nog att Zorns relation till det motsatta könet var grund, distanserad och färgad av vanan att se kvinnan som konstobjekt. I Zorns självbiografiska anteckningar skymtar hustrun endast fram som en vag skugga. ”Jag saknar dig visst och håller av dig. Men känner ändå ett behagligt lugn borta från dig. Det är som Strindberg säger att vi komma tillsammans för att plåga varandra”, lyder några smärtsamt rättframma rader i ett brev till hustrun från Paris 1898.

Synen på de modeller han avporträtterade, själva grunden för hans främsta framgångar, tecknar sig i Zorns beskrivning av tavlan Hilma: ”…jag fortsätter med hur jag kom att måla Hilma Eriksson. Hon var städerska i huset mitt emot, ett litet privat hotell. Jag hade sett henne i fönstret. Hon var härlig! En dag såg jag henne på gatan och tilltalte henne. Hon svarade ej men gick in i butiken bredvid. Jag gick efter in och bad ägarinnan förehålla den unga damen det nödvändiga i att komma till mej som modell, vilket hon också gjorde, rådande Hilma att gå till sitt husbondfolk och höra vad de sade härom. Lång stund hade ej gått efter min återkomst förrän det knackade på dörren och in kommer detta härliga stycke kött och blod som såg ut som skapt för befruktning. Utan tvekan klädde hon genast av sej och jag kände att den skulle jag komma att göra något fint efter. Jo, hennes husbondfolk hade rått henne att genast gå till Zorn om han ville ha henne som modell. Jag drog fram en italiensk fåtölj och bad henne sitta ned så länge samt sökte förgäves efter en ren duk och måste ta en redan påbörjad tavla och så att säga stjäla några av hennes härliga färger medan jag tänkte efter hur jag ville måla henne. Ja, där satt hon nu i all sin härlighet med armarna i armstödet, vitt skiljda knän och fötterna korslagda, det ljusröda håret uppkammat från en hög panna, de dumma ögonen stirrande rätt framför sig, läpparna fylliga och röda som kött, rodnande kinder, hela kroppen stor, rund och fast och en färg som skiftade mellan elfenben och ros.”

Likaså slår det nästan beräknande konstnärsperspektivet igenom i beskrivningen av en ytligt bekant dam i USA: ”Återkomna souperade vi fyra och sedan fick jag i ett närliggande rum se min dam utan kläder. Jag tackar min nyfikenhet, ty det var den grannaste kropp jag tror mig ha sett. Det var den elfenbensvita typen med mörkt hår, ögonbryn och fransar, samt ljusgrå ögon, en slags irländsk. Två år därefter, när jag kom till Chicago frågte jag värden på hotellet där jag haft festen om han kom ihåg damen som jag haft till bordet och var hon fanns. Åh! hon blev ett par månader senare gifte med en mångmiljonär. Synd att han inte kan måla.”