Svenska folksagor, del 16: Den fagra vall-pigan

20180210_100125

I flera århundraden har våra folksagor vandrat från generation till generation. De har berättats framför brasan efter en dag av mödor och viskats vidare i nattens mörker när det varit svårt att sova. Nedanstående berättelse har hämtats ur samlingsvolymen Svenska folksagor och Äfventyr Efter muntlig Öfverlämning Samlade och Utgifna, som sammanställts av Orson Squire Fowler och Gunnar Olof Hyltén Cavallius. Jag återger den fritt och med ett lätt moderniserat språk.

Det var en gång en konung som hade en enda dotter. Hon var vän och blid så att hon älskades av alla som såg henne. Konungens gemål, drottningen, hade likaledes en enda dotter, men hon var stygg att se på och elak till sinnesart, så att ingen talade väl om henne. Över detta bar drottningen en stor harm i sitt inre och unnade konunga-dottern intet gott. När kungen nu var död, blev drottningen mycket elak mot sin styvdotter och satte henne till allehanda ringa sysslor. Men den stackars flickan klagade aldrig, utan var ständigt tålig och undergiven.

Det hände sig en dag, att drottningen skickade sin styvdotter upp på loftet för att vakta säd. Medan hon nu satt och vaktade kom himmelens små fåglar och for kvittrande runt sädeshögen, som för att begära några korn. Då gjordes det konungadottern ont om de små djuren och hon kastade till dem säd ur bingen. Hon sade: ”Stackars mina små fåglar! Ni är så hungriga. Här har ni korn. Plocka snällt och ät er mätta!”. När sparvarna hade ätit flög de bort, satte sig på taket och rådslog om hur de skulle löna jungfrun för hennes goda hjärta. Då sa den ena fågeln: ”Jag ger henne, att varje gång hon träder på marken ska där växa röda rosor”. Den andre sade: ”Jag ger henne, att hon ska bli fagrare och fagrare för varje dag hon lever. ”Och jag”, sade den tredje, ”vill ge henne att varje gång hon ler ska en röd guldring komma ur hennes mun”. Fåglarna flög sedan sin kos, men allt de hade sagt gick i uppfyllelse, så att konungadottern från den dagen var ännu älskligare än någonsin förut.

När drottningen blev varse allt detta, blev hon ännu mer avundsam och överlade med sig själv hur hennes egen dotter skulle kunna bli lika fager som sin syster. Med denna avsikt skickade hon så sin egen dotter att vakta säd uppe på loftet. Flickan gick, men kände stor harm över att man gett henne så ringa göromål. När hon nu vaktade som bäst kom himmelens fåglar och for kvittrande runt sädeshögen, som om de hade velat begära några korn. Då rann sinnet till hos den elaka jungfrun; hon fattade sopkvasten, jagade bort de små fåglarna och sade i vredesmod: ”Vad vill ni här, ni stygga fåglar! Tror ni att en förnäm jungfru som jag ska smutsa ner sina händer med att ge er mat?” Sparvarna flög nu sin kos, satte sig på taket och rådslog om hur de skulle löna den elaka prinsessan för hennes hårda ord. Då sade den ena: ”Jag ger henne, att varje gång hon träder på marken, ska där växa tistlar och törne.” Den andra sade: ”Jag ger henne, att hon ska bli ledare och ledare för varje dag hon lever.” ”Och jag”, tillade den tredje, ”vill ge henne att varje gång hon skrattar ska tåssor och grodor hoppa ur hennes mun.” Så flög de sin kos, men allt vad de sagt gick i uppfyllelse och från den dagen blev drottningens dotter ännu mycket ledare i åsyn och styggare till sinnesart, än hon tidigare varit.

Styvmodern och hennes elaka dotter kunde nu inte längre tåla att se den fagra konunga-dottern, utan de satte henne att valla fä i skogen. Den stackars jungfrun fick så vanka omkring i markerna, såsom andra vallpigor, och det tycktes henne ofta att hon led stor nöd och oförrätt. Men den elaka prinsessan stannade hos sin mor på kungsgården och gladdes i sitt falska hjärta över att ingen fick se den väna konungadottern och förnimma hennes skönhet.

Det hände sig en dag, att den fagra vallpigan satt i skogen och stickade på en vante, medan hennes fä gick i bet. Då kom några ungsvenner farande förbi. När de fick se den väna mön där hon satt och sömmade så träget, hälsade de höviskt och frågade: Varför sitter sköna jungfrun här och stickar så flitigt?” Konungadottern svarade:

”Napp, napp i vant´

jag tänker få kungens son av Danmark.”

Av detta tal blev svennerna förundrade och bad mön följa med till kungsgården. Med jungfrun ville inte lyssna till deras tal, utan gav dem röda guldringar för att de skulle lämna henne ifred. Svennerna drog så iväg hem, men de talade ofta om den fagra vallpigan som mött dem i skogen och på så vis spred sig talet om henne. När den unge konunga-sonen av Danmark fick höra historien greps han av en häftig åtrå att se den fagra jungfrun och ta reda på om allt svennerna förtäljt var sant. Han drog så på jakt med sina hundar och hökar och kom långt bort i skogen, till den plats där konunga-dottern satt och stickade på sin vante. Prinsen gick fram, hälsade höviskt och sporde: ”Varför sitter du här, sköna jungfru, och sömmar så flitigt?” Mön svarade:

”Napp, napp i vant´

jag tänker få kungens son av Danmark.”

När konungasonen hörde detta blev han underlig till mods och frågade om vallpigan inte ville följa honom hem till hans gård. Då log prinsessan och i detsamma föll en röd guldring ut hennes mun, och när hon reste sig för att gå sprang röda rosor upp ur hennes fotspår. Konungasonen blev så tagen att han då bekände vem han var och frågade om den unga mön ville bli hans drottning. Prinsessan svarade ja och lät honom samtidigt förstå att hon inte var ringare än han till ätt och härkomst. Därefter gav de sig tillsammans av till kungsgården och konungadottern blev prinsens gemål. Alla unnade henne gott och konungasonen höll henne kär framför allt annat i världen.

Av dessa nyheter blev den elaka styvmodern ännu mer avundsam i sitt hjärta och tänkte mer än någonsin på hur hon skulle kunna vålla styvdottern ofärd och göra sin egen dotter till drottning istället. Då hände sig att det blev ett stort krig, så att konungasonen måste fara bort; men drottningen var havande och skulle falla i barnsäng. Nu tog styvmodern tillfället i akt, drog till styvdotterns kungsgård och visade sig mycket vänlig mot alla. Men när den unga drottningen blev sjuk, och ingen var hos henne, for styvmodern med svek. Hon lade sin egen dotter i hennes ställe och förvandlade den rätta drottningen till en liten and, som fick simma i älven utanför kungsgården.

En tid senare var kriget till ända och den unga konungen drog hem, full av längtan att återse sin fagra brud. När han kom in i sovstugan och fann den leda styvsystern i bädden blev han mycket sorgsen och frågade varför hans gemål blivit så förändrad till utseende. Den svekfulla styvmodern var genast redo, och svarade: ”Det kommer sig av hennes sjukdom, och går väl över.” Konungen frågade ytterligare: ”Förut rann guldringar fram varje gång min drottning log, nu rinner det ut tåssor och grodor, förut växte röda rosor i hennes spår, nu växer det tistel och törne, vad kan vara orsak till allt detta? Men den elaka drottningen lade snällt sina ord och svarade: Sådan hon är, förblir hon tills dess att kungen tar blod av en liten and, som simmar omkring i älven.” Konungen frågade: ”Hur ska jag kunna få blod av den anden?” Styvmodern sade: ”Jo, det ska tagas mellan ny och nedan.” Konungen gav nu befallning, att man skulle fånga den lilla anden, men fågeln undkom alla snaror, hur de än lades.

Om torsdagsnatten, när alla låg i sömn, märkte väktarna hur en vit gestalt som på alla vis liknade drottningen, steg upp ur älven och gick in i köket. Prinsessan hade ägt en liten hund, som kallades Nappe och som hon älskade mycket. När hon nu steg in i huset kvad hon:

”Nappe lille, min hund,

har nu någon mat att ge mig ikväll?”

”Nej, men har jag inte så, min fru”, svarade hunden.

Konungadottern kvad:

”Trollpackan sover väl hos min lille prins, på högan loft?”

”Ja men, gör hon så, min fru!” sade hunden.

Konungadottern sade åter: ”Nu kommer jag här ännu två torsdagskvällar och sedan aldrig mer.”

Därefter suckade hon tungt, gick ned till älven och förbyttes till en liten and.

Nästa torsdagsnatt skedde allt på samma sätt. Sedan folket gått till vila, märkte väktarna en vit skepnad, som steg upp ur älven och gick in i köket. Eftersom de nu alla höll den unga drottningen kär undrade de mycket häröver och gick i hemlighet att lyssna vad hon skulle säga och göra. Men när konungadottern kommit in i huset kvad hon:

”Nappe lille! Min hund,

har du någon mat att ge mig ikväll?”

”Nej men, har jag inte så, min fru!” svarade hunden.

Konungadottern sporde åter:

”Trollpackan sover väl hos min unge prins, på högan loft?”

”Ja men, gör hon så, min fru!” sade hunden.

Drottningen fortfor: ” Nu kommer jag här ännu en torsdagskväll, och sedan aldrig mer.” Därefter började hon gråta bittert och återvände till älven, där hon förvandlades till en liten and ute i vattnet. Men när väktarna fått höra allt detta tycktes det dem så underligt, att de gick till sin herre och berättade vad de hört och sett. Då föll kungen i djupa tankar och sade till väktarna att sända bud, när skepnaden skulle visa sig för tredje gången.

Tredje torsdagsnatten, sedan alla gått till vila, steg konungadottern åter upp ur vattnet och gick fram till kungsgården. När hon kommit in i huset talade hon till sin hund, som hon brukade:

”Nappe lille! Min hund

har du någon mat att ge mig ikväll?”

”Nej men, har jag inte så, min fru!” svarade hunden.

Konungadottern sporde åter:

”Trollpackan sover väl hos min unge prins, på högan loft?”

”Ja men, gör hon så, min fru!” svarade hunden.

Då suckade drottningen tungt och sade: ”Nu kommer jag här aldrig mer.” Efter det började hon gråta, och gick ut för att vända tillbaka ner i älven. Men konungen hade stått bakom dörren och lyssnat till deras samtal. När nu skepnaden skulle ge sig av tog han sin silverkniv och sårade hennes vackra, vänstra lillfinger, så att det kom fram tre droppar blod. Då hävdes förtrollningen, drottningen vaknade såsom ur en svår dröm och sade: ”Hå! Står du där?” Därefter föll hon med glädje sin man om halsen och han bar henne upp å högan loft till hennes jungfru-stuga.

Den unga konungadottern förtäljde nu sin gemål allt vad som hade skett och de gladde sig av hjärtat åt att åter få äga varandra. Konungen gick så in till styvmodern, där hon satt vid sin dotters säng; men den falska drottningen hade barnet på sin arm och låtsades vara mycket svag efter sin sjukdom. När nu konungen kom in hälsade han den gamla kvinnan och sporde ”Om någon ville förgöra min sjuka drottning och kasta henne i älven, säg mig, vad vore han värd för lön?” Den elaka styvmodern tänkte icke att hennes svek var förrått, utan svarade genast: ”Jo, den vore väl värd att läggas i en spiktunna och rullas utför berget.” Då blev konungen vred, steg upp och sade: ”Så har du nu dömt din egen dom, och det ska gå dig så som du själv har sagt.” Den lömska kvinnan blev så lagd i en spiktunna och rullad utför berget och hennes dotter, den falska drottningen, fick göra samma färd. Men konungen tog sin rätta drottning och levde med henne i frid och lycka. Sedan var jag inte med längre.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s