Måste en saga vara logisk? Och måste allt som berättas i sagan hänga ihop och vara relevant för handlingen? Nej, så är det nog inte. Det ligger i sagans natur att den kan få rymma hur mycket fantasi som helst. Idag bjuder jag på just en sådan saga, som väcker väldigt många frågor, men är en saga ändå. Den ger också utryck för en mycket intressant uppfattning om hur ett troll kan se ut.
Sagan har hämtats ur samlingsvolymen Barnens svenska folksagor, som sammanställts av Mary Örvig. Jag återger den fritt.
Det var en gång en rik herreman, som hade en enda dotter. Henne höll han mycket av och han höll alltid ett vakande öga öppet, så att inget skulle gå henne illa.
Inte så långt från honom bodde en fattig torpare. Torparen hade en son, som var jämnårig med den rika mannens dotter. På något vis lärde de båda barnen känna varandra och lekte ständigt tillsammans. När de blev äldre började herremannen se snett på deras vänskap och förbjöd dem att träffas, men barnen vägrade lyda och förblev oskiljaktiga. Tillslut blev herremannen så förargad att han lät bygga en hög gärdesgård mellan herrgården och torpet. Men inte heller det hjälpte, för gärdesgården var inte tätare än att barnen kunde ligga på var sin sida om den och leka med varann.
”Om du inte lyder ska du få komma till världens elakaste troll”, sade då herremannen till sin dotter.
Men varken hotelser eller böner hjälpte. Barnen fortsatte träffas och gick inte att skilja.
En kväll då alla hade lagt sig, bultade det hårt och uppfordrande på herremannens port. Pigan gick ut och frågade vem det var som kom i nattmörkret.
”Säg åt din herre att han kommer ut själv, annars ska det stå honom dyrt”, svarade en röst som pigan aldrig förr hade hört. Förfärad rusade hon in för att berätta vad som hade blivit sagt och herremannen blev tvungen att själv gå ut.
Mannen som bultat på porten var det ruskigaste troll och hade kroppen täckt av fjädrar. Med grov röst fordrade han att få det herremannen lovat honom när barnen lekte.
”Jag är det elakaste troll som finns i världen, och mig har du lovat din dotter. Ta hit henne genast, annars gäller det ditt liv!”
Den rike mannen vägrade bestämt och förklarade att han aldrig på allvar lovat någonting, men här hjälpte inga böner. Herremannen måste hämta sin dotter och lämna ut henne till trollet, som strax for iväg med henne.
När flickan varit borta en tid och inte hörts av, sade torparpojken till sin far:
”Far, nu går jag och söker upp min fästmö.”
Mot detta gjorde hans föräldrar inga protester. De lagade i ordning en matsäck åt honom, och han gav sig iväg. När han gått både långt och länge mötte han en gås, som var illa sargad i vingen.
”Smörj mig med ditt smör, så ska jag hjälpa dig när du råkar i nöd!” bad gåsen.
Pojken smorde såren på gåsens vinge så gott han kunde och gåsen tackade honom innerligt. Så gick han vidare och efter en stund mötte han en hund, som var sårad i tassen.
”Smörj mig med ditt smör, så ska jag hjälpa dig när du råkar i nöd!” sade hunden.
Pojken gjorde så och fortsatte sedan sin vandring. Omsider kom han till en sjö och långt ute i sjön låg en ö med en stuga. Pojken visste då att han kommit rätt, för på den ön bodde trollet. Länge grubblade han utan att förstå hur han skulle kunna komma över till ön. Han tänkte då på gåsen, som lovat hjälpa honom och i detsamma kom gåsen flygande.
”Vad vill du?” frågade fågeln.
”Jo, jag vill över till ön”, svarade pojken.
”Sätt dig då på min rygg”, svarade gåsen.
Pojken satte sig på gåsens rygg, och de for genom luften över sjöns vatten. Inom ett ögonblick var de framme. Gåsen flög genast sin väg, och pojken lämnades åter ensam. Knappt hade han tagit några steg förrän han ramlade ner i ett mörkt hål i marken. En underjordisk gång öppnade sig och han vandrade raskt fram tills han kom till en stor järndörr. Med stor möda öppnade han den tunga dörren och kom så in i ett stort rum. Han gick genom rummet och kom till en silverdörr på andra sidan. Sedan han öppnat silverdörren och gått några steg, fick han se en gulddörr framför sig. Då dörren var låst kikade han in genom nyckelhålet och fick se sin fästmö sitta i rummet innanför.
”Öppna, öppna!” ropade han.
När fästmön kände igen hans röst rusade hon genast upp. Hon låste upp dörren och sade:
”Skynda dig in och lägg dig under min säng! Trollfar kommer snart att vara hemma”
Snabbt plockade hon fram en liten nål, stack honom i fingret och stänkte ett par droppar av hans blod på fönstret. han gjorde sedan som hon sagt och kröp så långt in under sängen som han kunde.
Det dröjde inte länge förrän det hördes ett dån, som om åskan mullrade alldeles ovanför.
”Nu kommer far”, sade flickan.
”Fråga honom tre frågor”, sade pojken. ”Varför är det sött vatten i halva vår källa och salt vatten i den andra halvan, varför har flickan i granngården inte varit frisk sedan hon blev vuxen och var har trollet sitt hjärta?”
Dånet blev ännu hemskare, och nu kom trollet in. han vädrade med sina väldiga näsborrar i luften.
”Här luktar blod!” röt han.
”Ja, här flög en örn förbi och han hade en tupp i näbben. Lite av blodet droppade på fönstret”, svarade flickan.
med det svaret lät sig trollgubben nöjas. Han lade sig i sängen och somnade snart. När han sovit en stund drog flickan en fjäder från hans huvud. Då vaknade han och röt:
”Vad gör du, flicka? Ska du väcka mig ur min bästa sömn?”
”Ack, snälla far, förlåt mig! Jag somnade och drömde om en källa, som hade både sött och salt vatten. Far, som vet allt, kan väl säga vad det beror på?” sade flickan.
”Jo, det ligger ett dränkt barn i det salta vattnet”, svarade trollet och somnade igen.
Efter en stund drog flickan ut ännu en fjäder från hans huvud. Trollet vaknade med ett ilsket rytande.
”Snälla far, förlåt mig! Jag drömde en så underlig dröm om en flicka som blev ständigt sjuk sedan hon väl vuxit upp. Vad kan det bero på? sade flickan.
”Hon tappade brödet, när hon skulle ta nattvarden. Men låt mig nu sova ifred. Annars går det dig illa!” röt trollet och somnade.
För tredje gången ryckte flickan loss en fjäder. Trollet vaknade och nu röt han som en storm om hösten:
”Akta dig flicka, nu är jag vred!”
”Ja, men snälla, rara, söta far, jag drömde att någon ville döda far, och då blev jag så orolig, för jag visste inte var fars hjärta låg.”
”Bry dig inte om det du. Det ligger under grindstolpen.”
Natten gick och solen började snegla in genom fönstret. Då vaknade trollet, sträckte på vingarna och flög sin väg för dagen. Pojken kröp fram, och han och flickan talade länge med varandra. Flickan samlade sedan de vackraste blommor hon kunde hitta, band de vackraste kransar och prydde hon grindstolpen med dem.
När kvällen kom kröp pojken åter in under sängen, och flickan satte sig vid grindstolpen. Det dånade som åskan och trollet kom farande genom luften.
”Varför sitter du här?”, frågade trollet.
”Jo, far sa ju att fars hjärta låg här, svarade flickan.
”Nej”, sade trollet, ”mitt hjärta är i berget som syns på ön där borta. Berget vaktas av en fisk. I berget är en grotta och längst inne i grottan ligger en get, i geten är en duva, i duvan är ett ägg och i det ägget ligger mitt hjärta.”
När gossen hörde detta blev han hjärtans glad och så snart trollet somnat smög han sig ner till sjön. Han tänkte nu på gåsen, som hjälpt honom, och i detsamma stod den bredvid honom.
”Vad vill du?” frågade gåsen.
”Jo, jag vill över till berget du ser där borta”, svarade pojken.
”Sätt dig då på min rygg”, sade gåsen. Pojken gjorde så och i ett flygande huj var han på stranden nedanför berget. Gåsen försvann, men pojken hann knappt märka det, för en väldig fisk kom emot honom och ville sluka honom. Pojken tänkte då på hunden, som lovat honom sin hjälp. I detsamma stod hunden på stranden och grep fisken med sina väldiga käftar. Pojken tackade, smet förbi och fortsatte vidare in i berget. Han hade inte gått långt förrän han mötte han en gammal skytt, som klagade över sin hunger.
”Visa mig till geten och slakta henne åt mig, så ska du få en smörgås!”, sade pojken.
Till det nickade skytten sitt svar. Han förde pojken längre in i berget där geten bodde, slaktade geten och ut flög genast en duva.
”Skjuter du duvan, så ska du få en smörgås till”, sade pojken.
Gubben siktade både länge och väl, men träffade sedan duvan på första skottet så att hon föll död ner framför pojkens fötter. Torparsonen tog då ut hennes ägg och hackade det så fint som den finaste skrivsand. Därefter ropade han på gåsen, som genast kom för att flyga honom tillbaka till sin fästmö.
När pojken återvände till flickan kunde hon berätta att trollet plötsligt hade dött. Nu fanns det ingen längre, som vaktade henne. Tillsammans letade de fram så många skatter de kunde ur trollets håla och flickan sade:
”Nu går vi till stallet och tar den stora hästen, den som förde mig hit!”
De lastade hästen full med så mycket guld och ädelstenar som den kunde bära. Därpå steg de upp i sadeln och flickan sade:
”Så fort hän som hit!”
Hästen får iväg i en hisnande galopp och inom ett ögonblick var de framme vid torparens stuga. Barnen klev av och knackade på och torparens glädje visste inga gränser då han fick se dem. Ännu större blev sedan glädjen när han såg de skatter de hämtat hos trollet. Alla hjälptes åt att pryda torparens stuga och snart sken den av guld och diamanter.
”Låt oss nu bjuda hit far och mor!” sade pojken.
Barnen gömde sig och torparen gick för att hämta adelsmannen och hans fru. När de kom in kunde de inte annat än undra över all den prakt de fick se och frågade varifrån all denna rikedom kommit. Då sprang gossen och flickan fram, och nu hade adelsmannen inget mer att invända mot torparsonen. Barnen växte upp i fröjd och lycka, och det dröjde inte länge förrän deras bröllop firades.
Kyrkan, som började byggas runt år 1170 och stod färdig i mitten av 1200-talet, var i bruk i flera hundra år innan en olycklig ombyggnation gjorde att murarna började spricka och kyrkan övergavs. Idag är den varsamt renoverad och används sommartid för konserter.
Vi sätter oss nu i bilen (eller kanske cyklar vi?) och far tvärs över ön till Ölands östkust. Där ligger ruinerna efter S:ta Britas kapell. Detta var en av det medeltida Ölands största byggnader och rymde såväl kyrka som pilgrimshärbärge och magasin. Än idag är ruinerna imponerande och upplevelsen förstärks av läget vid havet.
en av öns mest kända samlingar av väderkvarnar. På en prydlig linje står sju bevarade stubbkvarnar, där hela kvarnhuset kan vändas efter vinden. I närheten finns Skedemosse, som var Sveriges mest betydelsefulla offerplats under järnåldern. Ett museum berättar om utgrävningarna och fynden därifrån.
Mohamed Omar 
Kulturminnet 