Det finns inga ”universella värderingar”

Kultur- och värderingsfrågor har så smått börjat ges utrymme i den svenska politiska debatten, om än med stor försiktighet och inom snäva ramar. En som gillar att prata om värderingar är Annie Lööf. Det har hon bland annat gjort i Almedalen. Där hävdade hon att det finns ”tydliga, universella värderingar som gäller över tid, över rum, över nationsgränser”. Det låter vackert. Om mänskligheten hade haft ett antal gemensamma värden att samlas kring så hade nog många konflikter kunnat undvikas. Men vad är det egentligen som åsyftas? För den som letar är det ytterst svårt att finna värderingar som kan sägas vara giltiga för alla samhällen genom alla tider. Tvärt om uppvisar världens kulturer stora skillnader i sin moraluppfattning.

Jag har mailat Centerpartiet angående dessa universella värderingar och bett om ett klargörande, men jag har inte fått något svar. Jag misstänker emellertid att om de hade vågat yttra sig, så skulle de ha räknat upp ett antal värden som i själva verket är mycket västerländska och baseras på idealen om människors fri- och rättigheter. Exempel på sådana ideal är att varje individ har en egen autonomi med tillhörande rätt att fatta beslut om sitt liv och att alla människor har ett okränkbart människovärde, oavsett kön, ålder, sexuell läggning och eventuella handikapp. Det är goda värden, som har bidragit med stabilitet och trygghet i ett stort antal länder. Det är emellertid viktigt att veta att det rör sig om tankegångar från en ung, västerländsk idétradition. De omfamnas inte av alla kulturer i hela världen och har definitivt inte varit vägledande för mänskligheten genom historien. Vi lever fortfarande i en värld som till stor del accepterar exempelvis barnäktenskap, hustrumisshandel, könsdiskriminering och förföljelse av sexuella minoriteter, vilket avspeglar helt andra värderingsmönster.

Det är inte så lite förmätet att tro att just de egna värderingarna är universella och allmängiltiga. Och än mer förmätet är det att tro att alla människor i hela världen egentligen vill ”bli västerländska” och kommer att internalisera dessa värderingar om de bara får chansen. En imam i Saudiarabien skulle nog snarare hävda att Annie Lööf omedelbart skulle ta till sig islamistiska värderingar och underkasta sig sharia, om hon bara lärde känna islam.

I Sverige får vi nu se allt fler exempel på att åsikter och förhållningssätt vi betraktat som självklara inte alls respekteras av människor med annan kulturell bakgrund, inte minst genom att hederskultur och klanmentalitet frodas i förorterna. Inför sådana kulturuttryck har kritiken varit hård och ofta har det i dessa lägen hävdats att svenska värderingar ska gälla i Sverige. Det är en intressant ståndpunkt i ett land som annars säger sig hylla mångkultur. Tydligen vill man enbart ha en ytlig mångkultur, som håller sig inom den svenska kulturens värderingsramar. Är det då ens mångkultur man eftersträvar?

Om vi vill att svenska värderingar ska råda i Sverige, så måste vi erkänna att de existerar och att de skiljer sig från dominerande åsiktsmönster i stora delar av världen. Vi behöver stifta lagar som skyddar just de värderingar vi vill värna. Mångkulturbeslutet från 1975 måste rivas upp. Vi behöver också inse att ett samhälle baserat på svenska värderingar inte är förenligt med en stor, kontinuerlig invandring från länder vars värderingar går på kollisionskurs med våra. Att ställa krav på ”anpassning” räcker inte, såvida vi inte tror att man kan tala om för människor vad de ska ha för åsikter.

I grund och botten är det här en av vår tids viktigaste frågor. Den berör vårt samhälles själva väsen och handlar om vilken vardag vi vill leva i. Ändå undviks den, förvanskas med verklighetsfrämmande floskler eller avfärdas som ett icke-problem.

Det är hög tid att vi identifierar och diskuterar de grunduppfattningar som utgör det svenska samhällets fundament och som vi vill ska utgöra basen för vår lagstiftning. Annars riskerar vi att förlora några av vårt samhälles mest värdefulla beståndsdelar. Vi riskerar faktiskt en utveckling där Sverige förändras till oigenkännlighet. Och nej, att vara rädd för det är inte rasism; det är att värna de rättigheter och jämställdhetsideal vi kämpat för att uppnå, för både oss själva och kommande generationer.

Värderingsfrågan måste upp på agendan. En så avgörande frågeställning får inte tappas bort i ängslighetsträsket eller den politiska korrekthetens dimma.