Kulturhistoriska personligheter, del 16: Axel Oxenstierna

bild oxenstierna

Axel Oxenstierna (1583-1654) är en av Sveriges mest betydelsefulla statsmän genom tiderna. Han var medlem i det svenska riksrådet och 1612 utsågs han till rikskansler. Som sådan utövade han ett betydande inflytande på kung Gustav II Adolfs styre. I praktiken fungerade han sedan som landets regent under drottning Kristinas förmyndarregering. Under många år utgjorde han således navet i svensk politik. Mest känd är han för att ha genomfört omfattande reformer av landets förvaltning och han betraktas som grundare av svenskt ämbetsmannaväsende.

Axel Oxenstierna såg dagens ljus 16 juni 1583 på Fånö gods i Uppland. Fadern var riksrådet Gustaf Gabrielsson Oxenstierna och modern den högadliga Barbro Axelsdotter Bielke. Släkten Oxenstierna hade haft en dominerande roll i svensk politik sedan 1400-talet och Axel föddes således in i en mäktig familj. Släktnamnet har sin upprinnelse i det tyska Ochsenstirn (av Ochsen, oxe och Stirn, panna). Detta försvenskades till Oxenstierna, som ju får sägas låta bättre än oxpanna.

Axel Oxenstierna växte upp på godset Fiholm vid Mälaren och fick en privilegierad uppfostran. 1599 skickades han tillsammans med sina bröder till tidens förnämsta högskolor i Tyskland. Han kom att vara bosatt i Rostock, Wittenberg och Jena, där han bland annat studerade teologi, latin, statsvetenskap, retorik och filosofi. Av allt att döma var han en flitig student och hans läslistor från denna tid är minst sagt imponerande.

Vid Oxenstiernas hemkomst till Sverige 1603 hade hertig Karl etablerat sig som Karl IX och Oxenstierna fick tjänst som kammarjunkare vid hans hov. Han kom därefter att göra en anmärkningsvärd karriär inom det svenska maktskiktet. 1606 fick han ansvar för en beskickning till Mecklenburg. Sina diplomatiska uppdrag skötte han väl och han togs in i riksrådet 1608. Samma år gifte han sig med Anna Åkesdotter Bååt, som han förblev gift med fram till hennes död 1649. Tillsammans fick makarna 12 barn, varav sju dog före fem års ålder.

År 1609 drabbades Karl IX av ett slaganfall, som varaktigt nedsatte hans hälsa. Två år senare avled han. Sonen Gustav II Adolf var då bara 17 år och skulle enligt lagen inte bli myndig att bära kronan förrän vid 24 års ålder. Genom Karl IX:s testamente blev Oxenstierna medlem av Gustav Adolfs förmyndarregering. Oxenstierna och övriga rådsherrar såg emellertid chansen att få till ett annat styre. I slutet av 1611 samlades en riksdag i Nyköping, där råd och riksdag beslöt att ge Gustav Adolf status som myndig kung i utbyte mot ett privilegiebrev för adeln och en kungaförsäkran med ett stort antal begränsningar. Kungens makt kringskars och mer makt lades i händerna på adeln. Adeln fick ensamrätt till alla högre ämbeten och befattningarna försågs med fasta löner. Inga lagar skulle utfärdas utan rådets och riksdagens samtycke, vilket innebar att kungamakten för första gången bands av ett konstitutionellt regelverk. Denna kungaförsäkran har därför kallats Sveriges första författning.

1612 tillträdde Oxenstierna som rikskansler, vilket han förblev till sin död. Han blev därmed nummer fyra i ordningen av fem riksämbetsmän som stod kungen nära, men skulle med tiden ges en mer framträdande roll. I praktiken blev han den som skötte stora delar av rikets styre.

Vid denna tid befann sig Sverige i ett prekärt läge. Landet låg i krig med Danmark, Ryssland och Polen. I Tyskland  puttrade det missnöje som senare skulle komma att ta sig uttryck i det trettioåriga kriget. Oxenstierna formulerade detta med de berömda orden ”alla våra grannar är våra fiender”. Ett av hans första uppdrag blev därför att försöka bringa fred. Han reste till Knäred för att förhandla med danskarna och lyckades genom en dryg betalning (till och med kungens privata bordssilver fick offras) rädda den betydelsefulla Älvsborgs fästning från att hamna i danska händer. Han förhandlade även fram stillestånd med Polen. Senare bidrog han med rådgivning i de förhandlingar med Ryssland som ledde till freden i Stolbova 1617. Fredsavtalet var mycket förmånligt för svensk del: Sverige blev en sammanhängande enhet med Finland, Ingermanland och Estland. Vid kungens kröning i Uppsala domkyrka 1617 dubbades Oxenstierna till riddare som tack för sina insatser.

Oxenstierna fungerade som Gustav Adolfs närmaste man och kom att bli något av en balanserande motkraft mot dennes impulsiva temperament. De arbetade båda för att göra Sverige till en stormakt, men tidens offensiva utrikespolitik var ett uttryck för Gustav Adolfs uppfattningar snarare än Oxenstiernas. Oxenstiernas intressen riktade sig mer mot landets inre angelägenheter och han förespråkade ofta försiktiga mått. Han citerade gärna sin favoritförfattare Tacitus med orden ”makt tryggas bättre med försiktiga rådslut än med skarpa”. Genom Gustav Adolfs och Axel Oxenstiernas samarbete förenades fantasi och visioner med eftertänksamhet och klokhet. Det var en lyckosam kombination. 1600-talets första hälft kom att karakteriseras av en välbehövlig organisation och uppryckning av det svenska riket.

Oxenstierna såg till att raskt röja upp i den oreda medeltiden lämnat efter sig. Han byggde upp en effektiv förvaltning som utgick från Stockholm, oavsett var regenten befann sig. Stockholm blev därmed en verklig huvudstad. Staden försågs även med en hovrätt och infrastrukturen utvecklades. Flera byggnader från denna tid finns ännu bevarade, som Riddarhuset, Axel Oxenstiernas palats, Wrangelska palatset och Bondeska palatset. Ute i landet grundades ett flertal nya städer, inte minst Göteborg, Umeå, Luleå, Sundsvall och Norrtälje.

Av stor betydelse för landets organisation fick länsindelningen, som än idag lever kvar i Sverige och Finland. Varje län styrdes av en landshövding, som blev ansvarig för skatteindrivningen. Oxenstierna ålade prästerna att föra register över befolkningen och inledde därmed vår folkbokföring. Utöver detta skapade han en samlad statlig administration och grundade ämbetsverk för skötseln av handel, flotta, bergverk och finanser. Han grundade även ett tullväsende och lantmäterikontor. Ansvarsfördelningen blev tydlig, men byggde samtidigt på samarbete. Oxenstierna formulerade normer för ämbetsmännens arbete, där han stipulerade att ämbetsverken ”skola räcka varandra handen” och att varje ämbetsman skulle verka med rikets bästa för ögonen.

För att kunna förse den statliga administrationen med kunnigt folk genomförde Oxenstierna under 1620-talet ett stort antal reformer inom utbildningsväsendet. Gymnasieskolor grundades runt om i landet. Uppsala universitet växte och kom att rymma över 1000 studenter. Universitetet började bedriva undervisning i nya vetenskaper och värdefulla skrifter fördes som krigsbyten till universitetsbiblioteket. Sveriges andra universitet grundades i Dorpat i Estland och det tredje i Åbo i Finland. Samtidigt öppnade Oxenstierna upp för ett meritokratiskt tänkande, där begåvade ungdomar från obemedlade hem kunde beredas studieplats och göra karriär. Oxenstierna genomförde själv den första doktorspromotionen i Sveriges historia, då han i samband med kungens kröning 1617 gjorde ärkebiskop Petrus Kenicius till teologie doktor.

Fredstiden blev kortvarig för Sveriges del. I Polen satt Gustav Adolfs kusin Sigismund på tronen och längtade efter att erövra den svenska kronan. Hotet blev tillslut så påtagligt, förolämpningarna i Sigismunds brev så många och frestelsen att utvidga det svenska territoriet så stor att Gustav Adolf valde att anfalla. Den unge kungen ville gärna befinna sig nära fronten och även Oxenstierna tvingades därför ut på långa utlandsvistelser. Han bar ett stort ansvar för truppernas försörjning och förlänades stora landområden som belöning för sitt arbete. Sveriges armé kom vid denna tid att bli Europas mest välutrustade och drillade.

1618 utbröt det trettioåriga kriget, som egentligen var en serie krig mellan ett flertal parter. Gustav Adolf skrev till Oxenstierna: ”Så är sakerna så vittkomme, att alle de krigen uti Europa föres, äro blandade uti varann och vordne till ett”. 1629 beslutade Sverige formellt att gå in i kriget. Varför är en av de mest omdiskuterade frågorna i svensk historia och i vilken grad Oxenstierna haft inflytande över beslutet är oklart. Sannolikt var ett av de främsta skälen att Gustav Adolf betraktade kriget som ett sätt att åstadkomma en protestantisk front mot katolicismen och drömde om att skapa ett protestantiskt statsförbund med sig själv som överhuvud. Oxenstierna assisterade kungen under kriget, vilket gjorde att han 1626-1636 kom att vistas utomlands under en oavbruten period. Främst skötte han diplomatiska förhandlingar och administrationen över nyerövrade områden.

Till en början var kriget framgångsrikt för Sverige. 7 sept 1631 möttes svenska och katolska härar vid Breitenfeld nära Leipzig. Det blev en svensk seger, som ibland har kallats den största i svensk historia. Där kunde kriget ha tagit slut, men så blev det inte. Den svenska hären fortsatte söderut, sopade undan spanska besättningar och intog snart halva Tyskland. Men lyckan vände. Slaget vid Lützen 1632 blev en dyrköpt seger och Gustav Adolf stupade. Oxenstierna ska många år senare ha sagt till drottning Kristina att natten efter dödsbudet var hans första sömnlösa natt.

Efter kungens död blev Oxenstierna i praktiken regent, eftersom Gustav Adolfs arvtagare, dottern Kristina, endast var sex år gammal. Rikskanslern kavlade upp ärmarna.  Han satt kvar i sitt kansli i Tyskland, men förklarade i utförliga brev hur försvaret skulle organiseras, hur rikets finanser skulle skötas och hur handeln skulle regleras. Hans idéer accepterades av riksråden som den döde kungens vilja, eftersom Oxenstierna var den som stått kungen närmast. Till riksdagen 1634 skickade Oxenstierna en färdig regeringsform, som han påstod var godkänd av Gustav Adolf, även om denne inte fått tillfälle att signera den. Denna nya regeringsform antogs av riksdagen och har gett efterverkningar än idag. Statens förvaltning fick större befogenheter och blev i högre grad avskild från kungamakten. Att Gustav Adolf själv skulle ha önskat detta är tveksamt och regeringsformen bär tydliga spår av Oxenstiernas diktamen.

Ett antal krigiska år under förmyndarstyre följde, även om Oxenstierna efter kungens död arbetade för Sveriges utträde ur det trettioåriga kriget. Krigsskatterna minskade och utskrivningarna av soldater skars ner. Ett slag vid Nördlingen 1634 ledde till stora förluster. Sedan löpte stilleståndsavtalet med Polen ut och i det nya avtalet fick Sverige avträda Preussen.

Sverige var nu ett trött land, där allt fler klagade över krigens ständiga belastning. 1636 reste Oxenstierna hem till Sverige för att fokusera på rikets inre styre. Det var då första gången han fick se sin hustru på tio år. Han fortsatte leda förmyndarregeringen och tog ett fastare grepp om riket. Vägnätet byggdes ut ordentligt och utmed vägarna upprättades gästgiverier. 1636 lät han inrätta det svenska postverket. Han fungerade även som drottning Kristinas lärare i statsvetenskap och politik.

1640-talet var ljusare för svensk del, men inte fritt från krig. 1643 startades ett nytt krig mot Danmark, denna gång på Oxenstiernas inrådan. Svenskarna behärskade vid den här tiden Östersjön, men danskarna satte lås på Öresund, vilket hämmade både transporter och handel. I den efterföljande freden i Brömsebro fick Danmark avträda Jämtland, Härjedalen, Gotland och Ösel. Halland skulle få tillhöra Sverige i 30 år. Svenska örlogsfartyg fick fri passage genom Öresund och vissa handelsfartyg skulle få passera tullfritt. Detta var en stor seger för Sverige. Oxenstierna hyllades och drottningen upphöjde honom till greve av Södra Möre.

1644 fyllde Kristina 18 år och blev myndig, vilket ledde till att Oxenstiernas befogenheter minskade. Kristina beundrade Oxenstierna, men såg honom samtidigt som en konkurrent och ville begränsa hans mandat. Hon försökte på olika sätt åsidosätta kanslern, vilket ledde till ett maktspel dem emellan. Successivt minskade släkten Oxenstiernas inflytande, men utvecklingen av Sverige fortsatte under Kristinas ledning. Framför allt lade hon tonvikt vid vetenskap och kultur. Böcker trycktes som aldrig förr och 1645 började Sveriges första nyhetstidning, Ordinarie Post Tijender, utkomma. Den finns fortfarande kvar under det moderniserade namnet Post- och inrikes Tidningar.

Kriget rasade dock i flera år till. Först 1648 nåddes en fredsuppgörelse och det trettioåriga kriget fick ett slut. När den Westfaliska freden slöts vann Sverige stora landområden och Europas karta ritades om för ett par hundra år framåt. Sverige blev ett av Europas mäktigaste riken: stormaktstiden närmade sig sin höjdpunkt. Samtidigt var landet fattigt och glest befolkat. 90% av befolkningen var bönder. Krigen hade skapat många änkor, marginalerna var små och missväxt ledde till svält. Pesten härjade i omgångar. Sverige var således en stormakt som balanserade på ostadiga ben.

Oxenstierna belönades rikligt för sina insatser för landet och blev med tiden en förmögen man. Familjen Oxenstierna kom tillslut att äga närmare tusen hemman i Sverige och Finland och dessutom stora gods i Baltikum. Oxenstierna lade sig till med ett pampigt levnadssätt, som imponerade på samtidens potentater. Inte minst lät han bygga det praktfulla slottet Tidö i Västmanland. Samtidigt behöll han många enkla vanor och hans bevarade brev vittnar sällan om några utsvävningar. Han steg upp klockan fyra varje morgon och var måttfull i konsumtionen av mat och dryck. Kärnan i hans tillvaro var arbetet; det fåtal tillfällen då han drog sig undan för vila var när han plågades av gikt. Även religionen spelade en stor roll i hans liv; många av hans brev ger uttryck för en personlig tro och gudsfruktan.

Vid Kristinas kröning 1650 bar Oxenstierna guldäpplet. Han var då en åldrad man. Kort därefter började Kristina uttrycka att hon ville abdikera, en önskan hon sedan framförde vid flera tillfällen. Oxenstierna motsatte sig hennes planer och försökte övertala henne att tänka om. När abdikationsakten väl genomfördes 1654 vägrade han att närvara. Två månader efter Kristinas tronavträde avled han. Han begravdes i Jäders kyrka, nära Fiholm, som han låtit iordningställa som gravkyrka. På posten som rikskansler efterträddes han av sonen Erik Axelsson Oxenstierna, men denne avled ett par år senare. Släkten Oxenstiernas tid vid makten var därmed slut.

Axel Oxenstierna levde under en turbulent tid, som han på många sätt kom att inverka på. För att sammanfatta hans gärningar kan man säga att han var Sveriges ledande man under fyra decennier. Ingen annan svensk har utövat så mycket makt under så lång tid. Hans betydelse för den svenska statens utveckling under 1600-talet var enorm. Det finns heller ingen svensk som kan sägas ha haft ett större inflytande på europeisk politik. Han var en skicklig strateg och formade en sällsynt konstruktiv maktutövning. Under hans ledning utvecklades den svenska förvaltningen i den riktning som sedan blev vägledande och spåren av hans arbete går att avläsa i den svenska statsapparatens struktur än idag. 1611 års kungaförsäkran, 1617 års riksdagsordning och 1634 års regeringsform var samtliga hans verk.

Axel Oxenstiernas betydelse för Sverige har uppmärksammats på flera sätt. Hans födelsedag 16 juni har gjorts till Axels namnsdag. Han är också den första icke kungliga svensk att präglas på ett mynt. I samband med Postverkets 300-årsjubileum 1936 blev han den första icke kungliga svensk att avbildas på ett frimärke. Litteraturen om honom är omfattande.

 

Citat om Axel Oxenstierna

Kardinal Mazarin: Han är en outsinlig källa av väl uttänkta råd och om alla Europas ministrar befunne sig på samma skepp, borde styret överlämnas åt den svenske rikskanslern.

Gustav II Adolf: Det vore att önska att flere funnes, som med samma beskedenhet, trohet och vett saken hanterade; tvivelsfritt vore det, att riksens tjänst och allas vår välfärd då säkrare stode.

Drottning Kristina: Han var en man av stor lärdom, som i sin ungdom bedrivit omfattande studier. Han fortsatte alltjämt att studera, även när han hade de viktigaste förrättningar för händer. Han ägde stor duglighet och djup kunskap om denna världens angelägenheter. Han kände styrkan och svagheten hos alla länder i Europa. Han ägde vishet, utomordentlig försiktighet, en vittomfattande förmåga och mycken storsinthet. Han var outtröttlig och ägde i arbetet en ihärdighet och en flit utan like. Däri fann han sitt enda nöje och sin enda sysselsättning, och när han tog någon vila, så bestodo hans förströelser likväl av nyttiga sysslor.

 

 

Tryckta källor:

Göransson, Göte (1984), Svensk historia, Bokhuset

Henriksson, Alf (1963), Svensk historia, Bonniers

Lindqvist, Herman (1994), Historien om Sverige. När Sverige blev stormakt, Norstedts

Wetterberg, Gunnar (2013), Axel Oxenstierna. Makten och klokskapen, Atlantis

Åberg, Alf (1978), Vår svenska historia, Natur och Kultur

 

Otryckta källor:

https://popularhistoria.se/sveriges-historia/stormaktstiden/tema-stormaktstid-den-maktige-oxenstierna

https://sv.wikipedia.org/wiki/Axel_Oxenstierna

2 reaktioner på ”Kulturhistoriska personligheter, del 16: Axel Oxenstierna

  1. Pingback: Kulturhistoriska personligheter, del 16: Axel Oxenstierna – Suzie Weathers

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s