Svenska folksagor, del 20: Goddag yxskaft

bild yxa

I århundraden har våra folksagor vandrat från generation till generation. De har berättats framför brasan efter en dag av mödor och viskats vidare i nattens mörker när det varit svårt att sova. Nedanstående berättelse har hämtats ur samlingsvolymen Barnens svenska folksagor, som sammanställts av Mary Örvig. Jag återger den fritt:

Det var en gång en bonde, som många är väl det, och han var lite lomhörd. Men mycket att glädjas över hade han ändå, för han hade en dotter, och hon var riktigt fin och rar. Så hade han en duktig märr, och så hade han en eka, och den var också skapligt bra.

En tid hände det sig att det var det en jordajänkare (lantmätare, min anm.), som höll på och mätte där i bygden. Jordajänkaren tyckte om allt vad bonden hade. Dottern låg han efter för att hon var så vacker, märren lånade han på sina ämbetsresor för att hon travade så bra och ekan rodde han ut med var gång han skulle ha sig en abborre. Men bonden var inte så glad åt någondera delen, och det var väl inte så underligt.

En dag som bonden stod och täljde på ett yxskaft, fick han se jordjänkaren komma klivande. Eftersom han inte ville visa sin lomhördhet började bonden tänka efter och förbereda sig för samtalet.

”Nu frågar han mig vad jag gör”, tänkte bonden, ”och då svarar jag ‘yxskaft’. Och så vill han låna märren, och då säger jag att den har ryttarna ridit ryggen av. Och så vill han ha ekan, och då säger jag att den är rent fördärvad och håller varken väder eller vatten längre.”

Så kom då jordajänkaren fram

”Goddag”, sade han.

”Yxskaft”, svarade bonden.

”Hur står det till med dottern din?”

”Den har ryttarna ridit ryggen av.”

Nu måtte jordajänkaren till att skratta, men han fortsatte ändå samtalet.

”Nåå, hur är det med gumman din, då?” frågade han.

”Å, kära hjärtanes, hon är rent fördärvad och håller varken väder eller vatten.”

Nu trodde jordajänkaren att bonden blivit skvatt galen, som uttryckte sig så. Förbryllad gick han där i från och kom aldrig tillbaka för att låna varken märr eller eka. Det var bonden nöjd med, men mest belåten var han över att han lyckats sköta samtalet så bra.

”Den här gången svarade jag rätt likaväl, menade han.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s