Svenska folksagor, del 19: Vallare-mannen

20180210_100125

I flera århundraden har våra folksagor vandrat från generation till generation. De har berättats framför brasan efter en dag av mödor och viskats vidare i nattens mörker när det varit svårt att sova. Nedanstående berättelse har hämtats ur samlingsvolymen Svenska Folksagor och Äfventyr Efter Muntlig Öfverlemning Samlade och Utgifna, som sammanställts av Orson Squire Fowler och Gunnar Olof Hyltén Cavallius. Jag återger den fritt och med ett lätt moderniserat språk.

Det var en gång en fattig vallpojke, som inte hade någon huld eller skyld i världen, utom sin styvmor. Men styvmodern var en elak kvinna, och unnade honom varken att få något i sig eller på sig. Den stackars pojken led så mycket nöd. Hela Guds långa dag måste han valla fä, men aldrig fick han så mycket som ett skapandes grand, utom en ringa beta bröd morgon och afton.

En vacker dag hade styvmodern gått bort, utan att lämna fram någon mat. Vallpojken måste således driva till skogs fastandes, och såsom han nu var mycket hungrig, grät han bitterligen. Men när middagen kom torkade han bort sina tårar och gick upp på en grön kulle, där han hade för sed att vila sig, när solen brände varm om sommaren. På kullen brukade det alltid vara friskt och daggigt under de löviga träden, men nu var daggen borta, marken torr och gräset snedtrampat. Det tyckte vallpojken var märkligt och han undrade vem som hade gått i gröngräset. Bäst han nu satt i djupa tankar, fick han syn på någonting som låg och glimmade i solen. Pojken sprang dit för att se efter, och fann så ett par små, små skor av det allra vitaste glas. Då blev han åter förnöjd, glömde sin hunger och lekte hela dagen med de små glasskorna.

Om kvällen, när sol gick i skog, lockade vallpojken sitt fä och drev till bys. När han nu hade kommit ett stycke på vägen, mötte honom en liten, liten gosse. Pilten hälsade vänligt: ”God kväll!” ”God kväll igen”, hälsade vallpojken. Den lille sporde: ”Har du hittat mina skor, som jag på morgonen tappade i gröngräset?” Vallpojken gav till svars: ”Ja, jag har funnit dem. Men kära du, låt mig få behålla de små skorna. Jag har tänkt ge dem till min styvmor, så får jag kanske lite mat när jag kommer hem.” Pilten bad nu så innerligen vackert: ”Ge mig åter mina skor! En annan gång ska jag tjäna dig. ” Då gav pojken tillbaka de små glasskorna. Den lille blev mycket glad, nickade förtroligt och sprang iväg.

Vallpojken lullade nu ihop sin boskap och gav sig på hemvägen. När han kom till gården var det redan mörkt och styvmodern bannade honom för att han kom så sent. ”Det står gröt kvar i fatet”, sa hon. ”Ät nu och packa dig i säng, så att du imorgon bittida kan komma upp med annat folk.” Den stackars vallpojken tordes inte svara till dessa hårda ord, utan åt och smög därefter bort till höskullen, där han brukade sova. Men hela natten drömde han inte om något annat än den lille pilten och hans små glasskor.

Arla om morgonen, innan solen sken östan, väcktes pojken av sin styvmoders rop: ”Upp med dig nu, din lätting! Det är ljusan dag och kräken bör inte stå och hungra för din skull!” Han steg nu genast upp, fick en beta bröd och lullade sitt fä i vall. När han kom till den gröna kullen, som alltid var så sval och skuggig, tycktes det honom underligt att daggen var bortskakad från gräset och marken torr, ja nästan ännu torrare än dagen förut. Bäst pojken nu satt i djupa tankar, fick han se någonting som låg och skimrade i gräset. Han sprang genast dit och fann en liten, liten hätta, röd till färgen och med små gyllene klockor fästade på alla sidor. Då blev han mycket glad, så att han glömde sin hunger och lekte hela dagen med den fagra hättan.

Om kvällen, när sol gick i skog, samlade vallpojken sitt fä och lagade sig att driva till bys. Vid det han nu kom på vägen mötte honom en mycket liten och därtill mycket fager jungfru. Hon hälsade vänligt: ”God kväll!” ”God kväll igen!” hälsade vallpojken. Den lilla sporde: ”Har du funnit min hätta, som jag på morgonen tappade i gröngräset?” Pojken svarade: ”Ja, jag har hittat den. Men snälla du, låt mig få behålla den lilla mössan! Jag har tänkt att ge den åt min elaka styvmoder, så får jag kanske lite mat när jag kommer hem.” Jungfrun bad nu så innerligen vackert: ”Ge mig åter min hätta! En annan gång ska jag tjäna dig igen.” Då gav vallpojken henne den lilla mössan. Jungfrun blev så glad, så glad, nickade vänligt och sprang iväg.

Pojken lullade nu ihop sitt fä och gav sig emot hemmet. När han kom till gården var det redan mörkt och styvmodern hade länge väntat honom. Hon var nu mycket misslynt och sade: ”Alltid ska du komma så sent, att jag får sitta uppe halva natten och mjölka. Det står gröt kvar i fatet, ät nu och packa dig i säng, att du imorgon bittida kan komma upp med annat folk.” Den stackars gossen tordes inte svara till dessa hårda ord, utan åt och smög upp på höskullen, där han brukade sova. Men hela natten drömde han om ingenting annat än den lilla jungfrun och hennes röda mössa.

Arla om morgonen, innan dagen grydde, väcktes pojken av sin styvmoder med det vanliga ropet: ”Stig upp din lätting! Kräken ska inte behöva stå och hungra för din skull!” Den stackars gossen steg genast upp och lagade sig att driva vall. Men innan han gick bad han sin styvmoder om en beta bröd. ”Bröd!” sade den elaka kvinnan, ”En odugling såsom du är inte bröd värd!” Pojken måste således ge sig av helt fastande, vilket gick honom hårt till sinnes. När han nu kom ut i den gröna skogen och satte sig ner på kullen där han brukade vila under sommarhettan, märkte han att marken var ännu torrare än de föregående dagarna och att gräset var trampat i stora rundlar. Då rann det honom i hågen vad han hade hört om de små älvorna, att de träda sin dans om sommarnätterna i det daggiga gräset och han förstod att rundlarna måste vara älveringar. Då han nu satt i djupa tankar, stötte han med foten emot en liten pingla, som låg i gräset. Den lilla bjällran klingade därvid så ljuvligt att all boskapen ställde sig att lyssna. Då blev pojken åter glad och lekte med den lilla pinglan, tills han glömde sin sorg och korna glömde sitt bete. Och så gick även den dagen, långt hastigare än han kunnat tänka.

När det led emot kvällen, och solen stod jäms med trädtopparna, lockade vallpojken sitt fä och redde sig att återvända hem. Men hur han än lullade och lockade vilja boskapen inte skiljas från betet, för det var ett fagert och gräsrikt ställe. Då tänkte pojken för sig själv: ”Kanske lyder de bättre den lilla pinglan.” Han tog så fram sin bjällra och klingade med den vid det han gick utåt vägen. Genast kom skällekon löpandes efter honom och med henne följde de övriga. Då blev vallgossen glad i hågen, för han förstod vilken gagn han kunde göra sig med den lilla bjällran. Bäst han nu gick, mötte han en liten, liten gubbe. Gubben hälsade vänligt: ”God kväll!” ”God kväll igen!” sade pojken. Den lille sporde: ”Har du funnit min pingla, som jag på morgonen tappade i gröngräset?” Vallpojken genmälte: ”Ja, jag har hittat den.” Gubben sade: ”Ge mig den tillbaka!” ”Nej”, svarade pojken, ”jag är inte så dum som du tror. I förrgår hittade jag två små glasskor, dem lockade en liten gosse ifrån mig. Igår fann jag en hätta, den gav jag åt en liten jungfru; och nu kommer du och vill ta ifrån mig den lilla pinglan, som är så god att locka kräken med. Andra hittare får hittelön, men jag får aldrig något.” Den lille bad nu med många fagra ord att han skulle återfå sin pingla, men inget hjälpte. Då sade gubben: Ge mig åter den lilla bjällran, så ska jag ge dig en annan att locka på korna med; därtill ska du få önska dig tre önskningar.” Pojken tyckte att det var ett gott villkor och samtyckte. Han tog så till orda: ”Eftersom jag får önska mig vad jag vill, så önskar jag att bli konung, och så önskar jag att få en stor kungsgård, och så önskar jag att vinna en fager, fager drottning.” ”Du önskar icke ringa önskningar”, återtog den lille, ”men lägg väl på minnet vad jag nu säger dig. I natt, medan alla sover, ska du gå hemifrån tills du kommer till en kungsgård, som ligger rätt nordan ut. Här har du en pipa av ben. Om du kommer i nöd, så blås däruti. Kommer du åter i stor nöd, så blås igen. Men kommer du tredje gången i stor farlighet, bryt då sönder pipan, så ska jag hjälpa dig, som jag lovat.” Pojken tackade gubben, och så gick älvkungen sin väg. Men vallpojken drog hemåt och gladde sig åt att snart slippa valla fä åt sin elaka styvmor.

Då pojken kom till bys var det redan mörkt och styvmodern hade länge väntat hans hemkomst. Hon var nu mycket förbittrad, så att den stackars gossen fick hugg istället för mat.  ”Detta varar väl inte så länge”, tröstade pojken sig själv när han smög upp på höskullen. Han lade sig att vila och sov en kort blund. Men vid midnattstid, långt innan tuppen gol, steg vallpojken upp, smög bort ifrån gården och började sin färd rätt nordan ut, såsom gubben hade sagt. Han vandrade så utan rast eller ro, över berg och dalar, och två gånger gick solen upp, och två gånger gick solen ned medan han ännu var på vägen.

På tredje dagen, emot kvällen, kom vallpojken till en kungsgård, som var så stor att han aldrig tänkt få se dess like. Pojken gick in i köket och bad om tjänst. ”Vad har du för kunskaper?” sporde köksmästaren. ”Jag kan gå vall med fä”, svarade pojken. Köksmästaren sade: ”Konungen behöver en vallare, men det går väl med dig, som det gått med de andra, att du varje dag mister något av din hjord.” Pojken genmälte: ”Jag har hittills aldrig satt bort något kräk där jag gått vall.” Han blev nu tagen i tjänst på den stora kungsgården och vallade konungens fä, och aldrig rev ulven något kräk för honom och så blev han väl ansedd bland konungens alla tjänare.

En afton, när vallaren drev sitt fä till bys, märkte han en fager jungfru, som stod vid vindögat (fönstret, min anmärkning) och lyssnade till hans kväden. Pojken låtsade som ingenting, trots att han blev helt varm under tröjan. Det led så någon tid bortåt, och vallpojken gladdes var gång han såg den lilla jungfrun, men han visste ännu inte att hon var konungens dotter. Då hände sig en dag att den unga mön kom gåendes bort till honom, där han drev sitt fä i bet. Hon hade med sig ett litet snövitt lamm och bad honom så vänligt att han skulle akta det lilla lammet för ulvarna i skogen. Av detta blev vallpojken så till mods, att han varken kunde tala eller svara. Han tog lammet med sig och djuret tydde sig till honom, på samma sätt som en hund tyr sig till sin husbonde. Efter den dagen fick vallpojken ofta se den fagra konungadottern. Om morgnarna, när han lullade i vall, stod mön vid vindögat och lyssnade till hans sånger och om kvällarna, när han kom hem ur skog, gick prinsessan ned för att smeka sitt lilla lamm och tala några vänliga ord med vallgossen.

Det led så en rund tid bortåt. Vallpojken växte till en rask ungersven och konungadottern blev den fagraste mö som stod att finna när och fjärran. Likväl kom hon varje afton för att smeka sitt lamm, som hennes sed var. Men en vacker dag var prinsessan borta och kunde inte finnas igen.  Det blev en stor uppståndelse och sorg över hela kungsgården, för alla höll henne kär, men allra mest sörjde konungen och drottningen. Konungen lät så sända ett bud över allt land, att den som kunde finna hans dotter skulle få prinsessan och halva kungariket. Då kom konungasöner, ungersvenner och kämpar från både öst och väst. De klädde sig i järn och drog ut med vapen och följe för att söka den bortrövade jungfrun, men inte många kom tillbaka och de som kom åter hade varken sett eller sport något.

Kungen och drottningen sörjde nu övermåttan och menade att de hade lidit en skada som aldrig kunde botas, Vallaren drev, som förr, sitt fä i skog, men han var olycklig, för den fagra kungadottern fanns i hans tankar både dagar och stunder.

En natt, när vallaren gått till sängs, tycktes det honom i sömnen, som om den lille älvkungen stod vid hans säng. Han såg allvarsamt på ungersvennen och sade: ”Åt norr! Åt norr! Där har du din drottning!” Därefter försvann gubben och vallaren kände sig inte säker på om han varit verklighet eller en synvilla. När dagen blev ljus gick svennen upp i borgstugan och begärde att komma till tals med konungen. Över detta undrade konungens tjänare och köksmästaren sade: ”Du har vallat i så många år, att du väl kunde få tillökning i lön och kost, utan att tala vid konungen själv. ” Men vallaren stod fast vid sin begäran, och lät förstå, att han hade något helt annat i sitt sinne. När han så kom upp i salen, sporde kungen efter hans ärende. Svennen tog till orda: ”Jag har tjänat dig troget i många år; nu ber jag om lov att få dra bort och uppsöka prinsessan.” Då blev kungen vred och sade: ”Hur kommer det sig att du, som går vall med fä, tror att du kan uträtta det som ingen kämpe eller konungason har klarat?” Men vallaren svarade frimodigt att han skulle uppsöka prinsessan, om det så innebar att han måste sätta livet till. Då lät kungen sin vrede fara och tänkte på det gamla språket: ”Ofta sitter ett rött hjärta under en grå vadmalskappa.” Han gav så befallning att vallaren skulle utrustas med gods och gångare och allt annat han behövde. Men svennen sade: ”jag passar ej till att rida, ge mig bara ditt ord och tillräckligt med kost.” Konungen önskade honom därefter lycka på färden, men de andra tjänarna i kungsgården log åt vallarens vågsamma företag.

Svennen vandrade nu emot norr, som älvgubben hade lärt honom, och kom nu en så lång väg, att det inte kunde vara mycket kvar till världens ände. När han så hade färdats över berg och öde stigar, kom han slutligen till en stor sjö. Mitt i sjön låg en fager ö och på ön låg en kungsgård, ännu mycket ansenligare än den varifrån han kommit. Svennen gick ned till stranden och beskådade kungsgården på alla sidor. Bäst han nu såg sig omkring, blev han varse en jungfru med guldgult hår, som stod vid vindögat och vinkade med ett silkesband. Vallaren såg att det var ett sådant band som konungadotterns lamm brukat bära. Då hoppade hjärtat i svennens bröst, för han insåg att mön inte kunde vara någon annan än prinsessan. Han satte sig nu att fundera över hur han skulle komma över vattnet till den stora kungsgården, men inget tycktes möjligt. Tillslut föll det honom i minnet att han väl kunde pröva om de små älvorna ville hjälpa honom. Han tog därför fram sin lilla pipa av ben och blåste en lång, uthållen ton. ”God kväll!” sa i detsamma en röst bakom honom. ”God kväll igen!” hälsade svennen och vände sig om. Då stod framför honom den lilla pilten, vars glasskor han en gång funnit i gröngräset. ”Vad vill du mig?” frågade älvgossen. Vallaren sade: ”Jag ber, att du för mig över sjön till kungsgården.” Pilten svarade: ”Sätt dig opp på min rygg!” Svennen gjorde som han blev tillsagd, men i detsamma skiftade pilten sin hamn och blev till en stor hök, som for genom luften och stannade inte förrän de kommit till ön.

Svennen gick nu upp i borg-stugan och begärde tjänst. ”Vilka är dina kunskaper och färdigheter?” sporde köksmästaren. ”Jag kan gå vall med fä”, genmälte vallaren. Köksmästaren sade: ”Jätten behöver en vallare, men kanske går det för dig som med de andra, för om du mister något kräk, så gäller det ditt liv.” Svennen tog till orda: ”Detta tycks mig vara ett hårt villkor, men jag antar det.” Då bad köksmästaren honom vara välkommen, och sade att han skulle börja sin tjänst den andra dagen.

Svennen gick nu vall med jättens fä, sjöng sina kväden och klingade med sin pingla, såsom hans sed var. Och konungadottern satt vid sitt vindöga och lyssnade och vinkade åt honom. Om kvällen lullade vallaren åter hem ur skog. Då kom jätten gåendes emot honom och sade: ”Du är istället för den som fattas.” Men inget kräk var borta, hur mycket jätten än ville räkna. Nu blev tussen (jätten, min anmärkning) vänlig och mälte: ”Du ska bliva min vallare i all din dag.” Han gick därefter bort till stranden, lossade sitt förtrollade skepp och rodde tre gånger runt ön, som han brukade göra.

Medan jätten var borta ställde sig konungadottern vid vindögat och kvad:

I natt, i natt, du vallareman!

går molnet undan min stjärna.

Och kommer du då, så blir jag väl din,

min krona ger jag dig gärna.

Vallaren lyssnade till sången och förstod, att han borde komma om natten och befria konungadottern. Han gick så bort, utan att låta märka sig med något. Men när det blivit sent och alla sov sin djupaste sömn, smög han åter fram till tornet, ställde sig nedanför vindögat och kvad:

I natten väntar din vallare-man,

står sorgsen under ditt galler;

och kommer du ned, så blir du väl min,

me´n skuggan så vida faller.

Konungadottern viskade: ”Jag är bunden med länkar av guld, kom och bryt dem!” Då visste sig vallaren ingen råd, utan tog fram sin lilla pipa, och blåste en lång, uthållen ton. ”God kväll!” sa i detsamma en röst bakom honom. ”God kväll igen!” hälsade vallaren och såg sig om. Då stod framför honom den lille älvmannen, av vilken han en gång fick bjällran och pipan. ”Vad vill du mig?” sporde gubben. Vallaren genmälte: ”Jag ber att du för mig och prinsessan härifrån.” Gubben sade: ”Följ mig!” De gick så upp i tornet där prinsessan hölls fången. Dörren öppnades av sig själv när gubben tog i vredet och kedjan som fjättrade prinsessan brast sönder i stycken i samma stund som han rörde vid den. Därefter gick de alla tre ner till stranden. Då kvad älvmannen:

Liten gädda, i vassen månd gå,

kom, kom så hastelig!

Din rygg en prinsessa ska rida uppå,

därtill ock en konung så mäktig.

I detsamma kom den lilla jungfrun, vars hätta vallaren hade funnit i gröngräset. Hon hoppade ned i sjön och blev till en stor gädda, som lustigt lekte om ute i vattnet. Då sade älvkonungen: ”Sätt er på gäddans rygg, och bli inte rädda vad som än händer, för då är min makt till intet.” Så försvann den gamle mannen. Prinsessan och vallaren gjorde som han sagt och gäddan förde dem hastigt fram genom böljorna.

Medan allt detta tilldrog sig vaknade jätten i högan loft, såg sig ut genom vindögat och upptäckte att vallaren for över vattnet med konungadottern. Genast tog han sin örnhamn och flög efter dem. Men när gäddan hörde dönet av örnens vingslag, dök hon djupt ned i vattnet. Konungadottern blev då så rädd, att hon gav ifrån sig ett högt skrik. Då var älvkungens makt till intet, och jätten grep de båda flyende i sina klor. När han så kommit åter till gården, lät han kasta vallaren i en mörk håla, väl femton famnar under jord, och prinsessan sattes i sin jungfrubur och vaktades så noga att hon inte kunde undkomma.

Svennen låg nu i fängelsetornet och var illa till mods. Då rann honom i hågen, vad älvkungen sagt: ”Om du tredje gången kommer i stor farlighet, bryt då sönder den lilla pipan, så vill jag hjälpa dig.” Så som vallaren nu väl visste, att han aldrig mera skulle se dagens ljus, tog han fram den lilla pipan och bröt den i stycken. ”God kväll!” hördes i detsamma en röst bakom honom. ”God kväll igen!” hälsade vallaren och såg sig om. Då stod den lille gubben framför honom och sporde: ”Vad vill du, eftersom du kallar mig?” vallaren svarade: ”Jag vill rädda prinsessan och föra henne hem till sin fader.”  Nu tog gubben honom med sig, och de gick genom lykta dörrar och genom många präktiga rum. Slutligen kom de ut i en stor sal, som var uppfylld med allehanda vapen: svärd, spjut och yxor. Somliga lyste såsom blankt stål och somliga sken som guld. Gubben gjorde upp eld i eldstaden och sade: ”Klä av dig!” Vallaren gjorde så och den lille brände upp hans gamla kläder. Därefter gick gubben bort till en stor järnkista och tog fram en rustning, som blänkte av klaraste guld. ”Klä på dig!” sade han och vallaren gjorde så. När nu svennen var klädd i full rustning från huvud till fot, band gubben ett skarpt svärd vid hans sida och mälte: ”Det är förelagt, att jätten faller för detta svärd, och på denna rustning biter intet stål.” Vallare-mannen kände sig väl till mods i den gyllene rustningen och rörde sig höviskt, såsom han varit den yppersta konungason. Därefter vände de åter till den mörka fängelsehålan, vallaren tackade älvkungen för hans goda hjälp och så skiljdes de från varandra.

Fram på dagen blev mycket buller och bång uti hela gården, för jätten firade bröllop med den fagra konungadottern. Han hade bjudit sina fränder på gästabud och jättefolk strömmade till från när och fjärran. Prinsessan blev nu klädd på det allra präktigaste, med guldkrona, röda ringar och andra kostliga smycken, vilka jättens mor själv hade burit. Därefter dracks bröllopet med lust och allsköns gamman och det fattades inte välplägnad, både mat och dryck. Men prinsessan grät utan återvändo och hennes tårar var så heta att de brände på kinden.

När det nu led åt natten och jätten snart skulle föra sin brud till brudkammaren, skickade han sina smådrängar att hämta vallaren ur fängelsehålan. Men när de kom ner i tornet var fången borta och i hans ställe stod där en stolt kämpe med svärd och brynja. Vid denna syn blev svennerna förfärade och flydde, men vallaren följde efter och kom så upp på borggården. Där var hela brudskaran samlad för att bevittna hans ändalykt. När nu jätten fick se den raske kämpen blev han förgrymmad och hans ögon blev så bistra att de såg mitt igenom rustningen. Men svennen räddes inte, utan ropade: ”Här ska du strida med mig om din fagra brud!” Jätten ville inte bida, utan vek undan, men vallaren drog sitt svärd och det flammade som en eldslåga. När nu jätten kände igen svärdet för vilket han skulle falla, vart han förfärad och bleknade, men vallaren gick dristigt fram och svingade sitt svärd i ett väldigt hugg, så att jättens huvud skiljdes ifrån kroppen.

Då bröllopsgästerna såg denna färd, greps de av rädsla och for var åt sitt håll, men konungadottern sprang och tackade vallare-mannen för att han räddat hennes liv. De gick därefter ner till sjöstranden, lossade jättens skepp och rodde bort från ön. När de så kom hem till kungsgården vart en stor glädje och fröjd, då konungaparet återfått sin enda dotter, som de hade sörjt så länge. Därefter tillreddes ett präktigt bröllop och vallare-mannen fick så den fagra kungadottern. De levde nu lyckliga och förnöjda i många, många år och såg både barn och blomma. Men pinglan och den sönderbrutna pipan förvaras till hågkomst på kungsgården ännu i denna dag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s