Vittrorna är de magiska väsen som är vanligast förekommande i Sveriges nordligare delar. Söder om Dalarna verkar de aldrig ha funnits, utan där lever istället de närbesläktade vättarna. I äldre tid användes ordet ”vittra” i plural för att beteckna hela gruppen av väsen, medan ”vittror” är en mer modern benämning.
Likt vättarna huserar vittrorna under jorden och bosätter sig gärna i människors närhet. I äldre tider fanns de ofta i anslutning till fäbodar. När människorna lämnade fäbodvallen under vintern, så bodde vitterfolket kvar.
Vittrorna är ett småfolk med människolika drag. I vissa fall har de något som utmärker dem, som särskilt långa tänder. Vittror i mänsklig storlek förekommer och ibland är de osynliga. Deras liv liknar människornas och de klär sig ofta i kläder som påminner om äldre tiders folkdräkter. I regel försörjer de sig genom jordbruk. De håller sig med boskap som ser ut som kor och getter, men i liten version. Trots sin litenhet mjölkar dessa djur fantastiskt bra; spannen blir alltid full, oavsett hur stor den är. Om man stöter på en vitterko ute i markerna kan man fånga den genom att kasta ett föremål av stål över den. Det kan dock hända att man sedan får besök av en vittra, som antingen kräver kon tillbaka eller vill ha något i utbyte.
Vittrorna vallar sin boskap längs uråldriga vittervägar, där de inte vill bli störda. Den som råkar bygga sitt hus över ett sådant vitterstråk får ingen ro i sinnet och gör bäst i att flytta. Annars finns det risk att vittrorna går med sin boskap tvärs igenom huset, så att den boende störs av klövtramp, råmanden och koskällor. På äldre kartor ritade man ibland ut vitterstråken, så att människor kunde undvika dem.
Så länge vittrorna blir vänligt bemötta lever de i regel i fredlig samexistens med människorna. Den som hjälper en vittra kan få en fin belöning tillbaka. Om vittrorna retas upp kan de däremot svara med att orsaka sjukdom och olycka. Det finns också berättelser om vittror som rövat bort barn och lämnat bortbytingar istället. Även vuxna kan bli vittertagna och hållas fångna, vilket i äldre tider sågs som en orsak till oförklarliga försvinnanden. För att hålla vittrorna borta hände det att man ristade in vitterkors i stenar och rösen i fäbodarnas närhet.
Minnen av vittrorna
2014 gjorde Sveriges Radio ett reportage om vittror, som fick många att höra av sig. En som kontaktade Sveriges Radio för att berätta om personliga minnen var Sven-Martin Eriksson i Östersund. Så här skrev han:
Jag tror att Vettrar är jämtlandsdialekt för Vittrar ett annat lokalt namn är Smårauan. Min Farfar hade en lång och rolig berättelse om Vettran och att de var rädda för stål. Det rustades till vetterbröllop i våra fäbodar det skulle givetvis ske nattetid. Min Farfars Farfar bodde i bustugan tillfälligtvis som ung i samband med nått arbete som skulle utföras. Vettrarna lade kopparmynt i ett trä tråg som skulle tillfalla brudparet (vetter paret). Min Farfars Farfar hade gömt sig i bodarna på en ås i bustugan delvis av rädsla för dem men när tråget var fullt med kopparmynt släppte han sin kniv överst i tråget. Alla vättar flydde och min anfader kunde ta hand om kopparmynten och för pengarna köpte han gård där han sen och hans efterkommande levde. Gården är fortfarande i släktens ägo min kusin med familj äger gården nu.
Fotnot:
Fotografiet ovan är hämtat från utställningen ”Huldreskogen” i Geilo i Norge och publiceras med tillåtelse av fotograf Margrete Birkeland: http://www.margrete.com/
–
Tryckta källor:
Egerkrans, Johan (2013), Nordiska väsen, B. Wahlströms förlag
Henriksson, Alf (red. 1990), Hexikon som lexikon. En sagolik uppslagsbok från A till Ö, Trevi
Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i Nordisk mytologi. Gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén & Sjögren
Jäger, Jan och Jäger, Tor (2012), Lyktgubben, skogsfrun och andra väsen, Berghs förlag
Schön, Ebbe (2000), Älvor, troll och talande träd. Folktro om svensk natur, Semic
–
Otryckta källor:
https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?artikel=5894579
https://sv.wikipedia.org/wiki/Vittra
http://www.hembygd.junselebyar.se/vittror.html
Kulturminnet 
Pingback: Nordisk folktro del 2: Vätten | Kulturminnet