När normerna förändras, del 45: Barn-TV förhärligar ghettokultur och kriminalitet

Ur låten ”Shunon” av Suzi P

 

Denna shunon han är fin,

han är fin, han är min, yeah.

Men han lever dubbelliv

men jag skiter i så länge han är min, yeah.

Det finns ingen annan shuno som kan va som han.

Om du kommer i min väg ska jag visa vad jag kan, jag kan.

 

Ey, vi klickade så fucking bra first time.

Fortfarande samma för du är den där shunon,

den där shunon inga hemligheter döljs från,

den där shunon jag kan göra rån för

/…/

Den där shunon han är fin,

han är fin, han är min, yeah.

Men han lever dubbelliv

och han skiter i om han får sitta inne.

/…/

Han är ingen wannabe

när aina frågar alibi.

Plockas in för varje skit.

Än idag så går han fri.

Han lever livets anarki,

kör stadig bil och är skattefri.

Denna mannen payar cash

för han har ett fett stash.

 

 

För den som har svårt att förstå förortsslangen, svordomarna och den bristfälliga grammatiken ovan kan jag förklara att ”shuno” betyder kille och att ”aina” är ett öknamn på polisen. Det sångerskan Suzi P uttrycker i sin låt är beundran för en man som lever av kriminalitet. I originalversionen sjunger hon dessutom att han sniffar kokain, men just den textraden hade plockats bort när artisten uppträdde i SVT:s barnprogram ”Sommarlov”. Ja, du läste rätt: ovanstående låt med ovanstående innehåll framfördes i vår statsfinansierade TV-producents barnprogram.

För vettiga människor ter det sig förstås obegripligt att man kan tycka att Suzi P:s text lämpar sig i barnsammanhang. SVT verkar dock inte alls förstå den kritik som nu framförs, utan förklarar sig med att man velat presentera olika musikstilar – tydligen utan hänsyn till budskapet som förmedlas. Men SVT är ju SVT och samhällsutvecklingen har ju blivit sådan att det enda som kan få Sverige att framstå som friskt är att normalisera det sjuka. Och den processen ska påbörjas tidigt, verkar det som.

 

Läs mer:

https://www.expressen.se/noje/foraldrarnas-ras-mot-kokainlaten-i-svt/

Heberlein: Nytt haveri av SVT när kriminell manlig livsstil hyllas i Sommarlovsmorgon

En hälsning från och till Norge

20190801_085025.jpg

Denna sommar har jag och maken fått möjlighet att förverkliga en mångårig dröm om att åka Hurtigruten. I skrivande stund befinner jag mig på fartyget Polarlys utanför den norska kusten. Medan charmerande byar och dramatiska bergssidor glider förbi utanför hyttfönstret finns gott om tid att tänka. Ofta märker jag att de tankar som letar sig in i huvudet handlar om att mycket är annorlunda här. Här känns allt lite lugnare än i Sverige. Landet andas frid och stabilitet. Allt är rent och välskött. Utan minsta rädsla går jag ut och promenerar även i städer där båten lägger till mitt i natten. Så ser inte längre Sverige ut.

Ombord på fartyget ordnas föreläsningar om sådant som har anknytning till färdvägen, som norsk fiskekultur och Hurtigrutens historia. Häromdagen deltog jag i föreläsningen ”Modern adventurers” (moderna äventyrare). Genom att ta avstamp i Amundsens och Nansens polarexpeditioner guidade föreläsaren oss vidare till några nutida upptäcktsresande och deras bedrifter. Först blev jag förvånad över att föreläsningen begränsades till norska äventyrare, men snart insåg jag det självklara. Varför hade jag över huvud taget förväntat mig att föreläsningen skulle blanda in äventyrare från världens alla hörn? Vi är ju i Norge. Vi som samlats på båten – och vi representerar ett stort antal olika nationaliteter – har gjort det för att vi vill ta del av Norges särart. Vi vill uppleva den norska naturen, äta norska specialiteter, lära oss om norsk kultur och få en inblick i den norska historien. Och norrmännen delar med sig av allt detta med glädje och självklarhet. Ingen skulle komma på tanken att hävda att norsk kultur inte finns, att inget är unikt i det norska köket och att Norge egentligen inte har något att vara stolt över. Tvärt om är norrmännens rättmätiga stolthet över sitt vackra land ständigt närvarande. Den är äkta, genuin och utan tillstymmelse till nedvärdering av andra. Det är rörande att se hur lokalbefolkningen vinkar från kajer och balkonger när Hurtigruten drar förbi, ibland med norska flaggor i händerna. Norrmännen är öppna och välkomnande och delar med sig av sitt med samma förtjusning som jag ofta upplevt hos människor i andra delar av världen när de fått visa upp sitt land och förklara sin kultur. Kontrasten mot den svenska självförnekelsen är total och gör att dess destruktivitet framträder än tydligare. Vilken turist vill få sina beundrande kommentarer bemötta med urskuldande svar? Vilken besökare vill få höra av lokalbefolkningen att allt det spännande och exotiska egentligen inte är märkvärdigt?

Så tack Norge, för att ni förvaltar ert land så väl. Tack för att ni tar vara på allt det som är speciellt i er kultur. Tack för att ni visar upp det som gör er unika. Tack för att ni vågar presentera er själva, er historia och er natur med stolthet. Det har gjort min och många andras besök i ert land till en större och bättre upplevelse. Och förlåt oss svenskar för att vi är så dåliga på att göra samma sak. Kanske kan vi någon gång bli kloka nog att lära av er. Och vad ni än gör, så upprepa inte våra misstag. Förbli vad ni är.