När normerna förändras, del 49: Svenskar som inte orkar stanna i Sverige

Under gårdagen publicerade Dagens Industri en artikel av Andreas Cervenka, som tar upp rånvågen mot välbeställda företagare i Stockholm. Det stora samtalsämnet i finansvärlden är inte längre börsen eller räntenivån, hävdas det, utan hur man ska skydda sig själv och sin familj. Vissa funderar på att lämna landet. Artikeln ledde mina tankar till den före detta moderatpolitikern Sven Otto Littorins kommentar på Facebook i augusti. Littorin uttryckte då besvikelse över den svenska samhällsutvecklingen, framför allt avseende brottsligheten, och skrev att han var nöjd med sitt beslut att flytta till Dubai. Bland annat skrev han: ”Resultatet blir till slut att de som kan och har råd flyttar. Från Uppsala eller Saltsjö Boo. Till en lugnare del av landet eller utomlands. Kvar blir de utan samma möjligheter.”

Cervenkas och Littorins uttalanden är båda delar av en trend som kunnat skönjas länge, men som nu blir allt tydligare: Sverige håller på att bli ett land som svenskar inte längre vill leva i. Svenskar är vana vid trygghet, ordning, hederlighet och hänsyn. Dessa värden håller nu i rask takt på att omintetgöras och människor är både rädda och förbannade. Jag har tidigare författat två blogginlägg om detta, som jag inte vågat publicera. Jag var helt enkelt rädd för reaktionerna. Ämnet är känsligt, eftersom det är nära sammankopplat med vår tids allra ömtåligaste och mest laddade fråga: migrationen. Orsakssambandet står nämligen klart för de allra flesta, även om få vågar säga det rakt ut: En större invandring än landet kunnat hantera har lett till utanförskap och utanförskapet har lett till kriminalitet.

Idag tänker jag annorlunda. Att blunda för problemen duger inte. Ska vi kunna lösa dem måste de upp på agendan. Därför väljer jag nu att publicera de inlägg som legat undanstoppade.

____________________________________________________________________________________________

Inlägg 1 (skrivet 2017-12-18): Jag följer bloggen Det Goda Samhället. Även om jag inte håller med om allt som skrivs, så ger den mig ofta intressanta tanketrådar att spinna vidare på och ännu oftare glädjen att känna igen mina egna funderingar i någon annans.

Den 17 december handlade ett sidospår i kommentarsfältet om att flytta från Sverige. Det är en tanke jag själv tänkt många gånger de senaste åren och jag har börjat hålla ögonen öppna för potentiella vägar ut. Det är jag inte ensam om. Flera i bekantskapskretsen resonerar på ungefär samma sätt – samhällsutvecklingen skrämmer, de styrande har tappat kontrollen och man ser inget slut på de negativa trenderna. De som har barn oroar sig för deras framtid och många uttrycker att de inte längre känner sig varken hemma eller välkomna i sitt eget land.

Trots att dessa tankar inte är obekanta för mig blev jag lite extra gripen av en kommentar från en kvinna som sällat sig till den växande svenska diasporan. Jag  återger den nedan:

Jag är en utflyttad. Vi sålde och for och det var det bästa vi gjort på många år! Det är en ny grupp som flyttar nu, det är inte bara panchisar utan yrkesverksamma människor och företagare. Här ser jag hur de gör en filial, de öppnar ett kontor utanför Sverige, sedan för de över och står med en fot i varje land.. De gör sig redo. Det är mycket för barnens skull, att flickorna inte kan gå ut på kvällen, att ha en fungerande skola. Det var luciafirande här och det var fullt i den katolska kyrkan! Svenskarna ordnar detta, de sjöng och jag förbluffades hur många svenskar som var där. Det är helt klart en flykt, man morsar på IKEA då man äter köttbullar med lingonsylt. Det blir mer Sverige än i Sverige på något sätt.
Utflyttningen för mig var det som kanske kommer skada Sverige mest. Att man inte känner sig delaktig, man är inte hemma i sitt eget land. Att vakta sin tunga ligger inte för mig och jag tror många företagare och de som Patric räknar upp. Jag brukar säga att det ska inte vara som förr när statarna stod i vägkanten och lyfte på mössan då farfar åkte förbi. Däremot att bli förringad och hånad är tråkigt, att bli attackerad hela tiden, brist på respekt, det blir vad fan får jag som Östling sa.

Själv har jag inte klarat av att släppa taget ännu. Än vill jag stanna kvar och ösa vatten ur det sjunkande skeppet. Lite till. Sverige är ju fantastiskt. Få platser i mänsklighetens historia har varit bättre för människor att leva på. Generationerna före oss har uträttat storverk när de lagt grunden för det land jag senare fått växa upp i.

Kan man bara ge upp det?

Ja, tillslut gör man väl det, när det känns som att de resurser man bidrar med används till att förstöra istället för att bevara och bygga upp. När man upplever att man inte får någonting tillbaka. När otryggheten bara växer och känslan av främlingskap i det egna samhället blir för stor.

Hur länge dröjer det?

____________________________________________________________________________________________

Inlägg 2 (skrivet 2019-08-24) Idag vill jag rekommendera bloggens läsare att gå till en annan blogg. Det är bloggen Katerina Magasin, som publicerar ett brev (ursprungligen ett Facebook-inlägg) av Mercedes Wahlby. Mercedes är född fransyska, men svensk medborgare sedan flera decennier. Med smärtsam träffsäkerhet beskriver hon både de särdrag som gjorde att hon en gång valde Sverige till sitt hemland och de förändringar som nu gör att hon inte orkar stanna kvar. Brevet, som närmast är ett avskedsbrev, har mycket att säga oss om oss själva, om vår kulturs värde och om vår samtid. Det väcker frågan om vart vi är på väg, varför vi förstör den grogrund våra rötter växer i och om något kan göras för att vända utvecklingen.

Du hittar brevet här.

_____________________________________________________________________________________________

Nordisk folktro, del 21: Att skydda sig mot magiska väsen

För våra förfäder var den nordiska folktrons väsen verkliga. Trollen, vättarna, Näcken och jättarna var inga sagofigurer, utan lika levande som fåglarna i träden och hararna på ängen. De var emellertid betydligt farligare att ge sig i lag med. I medeltida kyrkor kan vi ibland se väggmålningar som varnar för samröre med övernaturliga varelser. Hur allvarligt man såg på detta går även att utläsa ur dåtidens lagstiftning: att beblanda sig med skogsrået eller älvorna kunde leda till hårda straff.

Vissa magiska väsen var bra att ha i sin närhet, så länge man höll sig väl med dem. Det gällde exempelvis hustomten. Till honom kunde man låta mat stå framme, för att han inte skulle lämna gården. Gruvrået kunde också vara till nytta, eftersom hon varnade gruvarbetarna för ras. Andra väsen var mer avogt inställda och kunde orsaka både sjukdom och olycka. En rad seder och ritualer växte därför fram som skydd mot övernaturliga angrepp. Några av dem har satt spår i traditioner som bevarats in i modern tid.

En vanlig föreställning var att oknytt av allehanda slag avskydde föremål av stål. För att skydda ett nyfött barn kunde man därför lägga stål i vaggan, framför allt innan barnet hunnit döpas. Likaså kunde man lägga stål i karet vid ölbryggning, för att få ha ölet ifred för trollen. Om man ville bada utan risk för att bli dragen ner i vattnets djup, var det viktigt att ”binda Näcken” genom att köra ner en kniv i marken invid stranden.

Många skyddsritualer kom att kopplas till kristna symboler. Kors, biblar och religiösa ramsor kunde hålla onda krafter på avstånd. Exempelvis kunde man rita kors med kol på kläderna innan man gav sig ut i skogen, för att skydda sig mot skogsråets närmanden. På spiltans dörr ritades markors för att hindra maran från att rida på hästen nattetid. I fäbodvallarnas närhet ristades vitterkors in i stenar i syfte att hålla vittrorna borta. Trollkors karvades in i möbler eller dörrkarmar.

Ibland kunde man förvilla magiska väsen genom att distrahera dem. Framför allt gällde det maran, som ansågs ha svårt att låta bli att räkna. Genom att strö ut linfrön runt sängen kunde man undvika att bli marriden, eftersom maran då ägnade natten åt att räkna fröna. Samma skydd gav en psalmbok med kohår om den placerades på fönsterkarmen. Det gick också att avleda maran med ramsor innehållande räkneuppgifter.

Vissa väsen skyddade man sig bäst mot genom att blidka dem. Sjörået blev på gott humör om man skänkte henne lite av sin matsäck eller gav henne en vante. Att lägga en slant i skogen åt skogsrået kunde göra henne mer välvilligt inställd. Kvarngubben kunde förmås att vakta kvarnen väl och avhålla sig från okynne om man lade ut lite snus till honom. Den som fått en sjukdom kastad på sig av älvorna kunde tillfriskna genom att offra talg eller några mynt i berghällarnas gropiga älvkvarnar.

När man råkade på magiska väsen var det i regel klokast att inte ta kontakt. Annars kunde de få makt över en. Under skogsvistelser skulle man vara vaksam och hålla sig undan troll och jättar, eftersom man annars riskerade att bli bergtagen och hållas fången. I värsta fall kunde man bli bortgift med ett troll. En damm där det växte näckrosor skulle man inte bada i , eftersom det var ett säkert tecken på Näckens närvaro. På äldre kartor hände det att vitterstråken fanns utritade, för att människor skulle kunna undvika att bygga hus på vittrornas stigar.

I vissa fall var det nödvändigt att hindra de döda från att gå igen. Viktigast var att begrava de döda i vigd jord, för att de skulle få ro. Ville man vara riktigt säker kunde man binda ett band runt den dödes vrister före begravningen. Det hände också att man blev tvungen att anlita prästen för att läsa gengångare i graven, så att de slutade spöka.

Många gånger försökte man skydda sig mot onda väsen genom att skrämma bort dem. Framför allt var det viktigt vid årets brytpunkter, som nyårsafton och midsommarafton. Då ansågs onda makter vara särskilt aktiva och hotfulla. För att hålla dem på avstånd var det vanligt att tända eldar, väsnas eller avlossa skott. Än idag firar vi valborg med fyrverkerier och majbrasor och i delar av landet tänds midsommareldar. Det är traditioner vars rötter löper tillbaka till en tid då folktrons väsen var närvarande i våra förfäders vardag och krävde särskilda åtgärder.

Fäbodflickan som befriades från vättekungen

Stundom få vättarne äfven lust till lekamligt umgänge med människorna, och då gäller det att vara på sin vakt. Vida spridd är sägnen om Trollbruden. En ung, vacker bodkulla hade väckt vättkungens åtrå, och han gaf sig ej förrän hon lofvade bli hans brud. Den enda, hon kunde sända med bud till bygden, var vallhunden, och han kom dit, då folket var i kyrkan, samt gaf sig ej till tåls, innan hennes far följde honom till fäboden. Då denne hann fram, var kokstugan full af bröllopsfolk. Bruden var klädd i silfver och guld på bröst och armar. Men bonden tog upp knifven, kastade den öfver sin dotter och ropade i detsamma. ”Bruden och brudsmyckena skall jag ha!” I samma ögonblick voro både brudgummen och allt bröllopsfolket som bortblåsta. Men dyrbarheterna stannade kvar i den tillärnade vättebrudens ägo.

– Ur boken Genom Sveriges bygder: Skildringar af vårt land och folk av Herman Hofberg, utgiven 1896.

Tryckta källor:

Egerkrans, Johan (2013), Nordiska väsen, B. Wahlströms förlag

Henriksson, Alf (red. 1990), Hexikon som lexikon. En sagolik uppslagsbok från A till Ö, Trevi

Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i Nordisk mytologi. Gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén & Sjögren

Jäger, Jan och Jäger, Tor (2012), Lyktgubben, skogsfrun och andra väsen, Berghs förlag

Schön, Ebbe (2005), Folktrons ABC, Carlssons Förlag

Schön, Ebbe (2000), Älvor, troll och talande träd, Semic

Kulturhistoriska sevärdheter, del 29: Örebro slott

Örebro är en gammal svensk stad, som började växa fram redan under 1200-talet. Genom stadskärnan flyter Svartån och mitt i denna ståtar det pampiga slottet. Ingen vet riktigt hur gammalt Örebro slott är, men en försvarsborg har funnits på platsen mycket länge. På 1300-talet byggdes den om av kung Magnus Eriksson, som döpte den till Örebrohus. Under medeltiden var Örebrohus ständigt indraget i stridigheter och belägrades upprepade gånger. 1434 intogs borgen av frihetskämpen Engelbrekt Engelbrektsson, som använde den som bostad. 1520 vann den danske Kung Kristian II borgen, men förlorade den till Gustav Vasa två år senare. Borgen blev därefter skådeplats för flera samlingar och möten av stor historisk betydelse. 1529 hölls ett kyrkomöte i Örebro (Örebro koncilium), som betraktas som avgörande för utvecklingen mot ett protestantiskt Sverige och 1549 hölls en ceremoni i den dåvarande Rikssalen som ledde till att Sverige fick arvmonarki.

Efter Gustav Vasas död tog sonen Karl IX över borgen och förvandlade den till ett ståtligt renässansslott. Under perioden 1606-1617 hölls sex riksdagar på slottet, där ett av de mest betydande resultaten var antagandet av föregångaren till vår nuvarande riksdagsordning. Under tiden hade slottet förlorat sin strategiska betydelse och underhölls därför inte. Vissa av byggnaderna fungerade i perioder som sädesmagasin, gevärsdepå och fängelse. Den mest ryktbare fängelsekunden som inhysts innanför slottsmurarna är den oförbätterlige tjuven Lasse-Maja, som även lyckades rymma.

Slottets olika användningsområden gjorde att förfall och slitage uppstod. I början av 1700-talet rasade ena tornet, men det dröjde till 1750-talet innan en genomgripande renovering kom till stånd. Under ledning av arkitekt Carl Hårleman omdanades slottet då i stram, klassicistisk stil och en bostad åt landshövdingen inreddes. 1810 fungerade slottet som bostad åt kungligheterna när Jean Baptiste Bernadotte valdes till svensk tronföljare och blev Karl XIV Johan vid en riksdag i Örebro.

Sitt nuvarande utseendet fick slottet först i slutet av 1800-talet, då pengar samlades in för att återskapa den gamla renässanskaraktären. Under 1900-talet har ytterligare renoveringar genomförts, men dessa har enbart rört den inre miljön. Inga äldre interiörer finns bevarade i oförändrat skick, men vissa har återskapats och andra går att avläsa i kvarstående detaljer. Till slottets mest sevärda rum hör den imponerande Rikssalen, Pelarsalen, Vapensalen, Engelbrektsrummet och Stora matsalen.

Sedan 1935 är Örebro slott statligt byggnadsminne och byggnadsstilen är präglad av de olika epoker slottet genomlevt. Än idag är delar av byggnaden bostad åt landshövdingen i Örebro län, medan andra är öppna för allmänheten och fungerar som museum. Sommartid erbjuds guidade visningar, utställningar och spökvandringar, men den kanske största behållningen av ett besök är känslan av att befinna sig i en så historiemättad miljö. Innanför de tjocka murarna har flera betydesefulla kapitel i den svenska historien skrivits och avgörande beslut fattats; det är verkligen en byggnad där man önskar att väggarna kunde tala.

 

Tryckta källor:

Harrison, Dick (2011), Upplev Sveriges historia, Bonnier Fakta

Hjertberg, Lars et al. (2008), Halva kungariket är ditt. Svenska folkets kulturarv, Gullers förlag

Ottosson, Mats och Ottosson, Åsa (2010), Upplev Sverige, Bonnier Fakta

 

Otryckta källor:

Slottets historia

https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%96rebro_slott

En värmande bok om hur det verkligen var

Boken Svenska folkets bilder av Jane Fredlund har några år på nacken. Den gavs ut 1978, men kan ändå sägas vara mer aktuell idag än vad den någonsin varit – idag, när rottrådarna till vår historia har blivit oroväckande tunna, behöver vi böcker som förmedlar genuina skildringar av Sveriges förflutna.

Upprinnelsen till boken var att veckotidningen Saxon 1976-77 uppmanade sina läsare att skicka in bilder från ”den gamla goda tiden”. In strömmade då en uppsjö av fotografier, som i många fall legat undanstoppade i byrålådor och kartonger i decennier. Svartvita och gulnade berättade de om människor och livsvillkor som sedan länge försvunnit: om stora barnaskaror, vårtvätt i bäcken, sotarpojkar och livet vid fäbodarna. I många fall bifogades personliga minnen av de avbildade händelserna. Bildskörden var en sådan kulturhistorisk guldgruva att delar av den tillslut samlades i Jane Fredlunds bok.

De flesta av de fotografier som presenteras är från sent 1800-tal eller början av 1900-talet. Miljöerna som skildras är vitt skilda. Läsarna får möta torparen och hans familj utanför den enkla bostaden, skogshuggaren i hans koja och fina damer på cykelutflykt. Till bokens mest gripande innehåll hör porträtt av barnhemsbarn, ögonblicksbilder av lantarbetare på fälten och avskedsbilder tagna inför utresan till Amerika. Fotografierna är försedda med kulturhistoriska kommentarer och berättelser om personerna som avporträtteras.

Det här är en bok som det är lätt att fastna i. Fotografierna förmedlar ett budskap som går rakt in i den nutida läsaren och i många fall skakar om. Dess största styrka är att materialet är helt oförvanskat. Så här såg Sverige ut. Så levde dåtidens svenskar. Det här var deras vardag, deras högtider och deras livsbetingelser. De presenteras utan skönmålning eller vinkling: bilderna tillåts berätta en sann historia om vårt land.

Svenska folkets bilder går inte att hitta i nyupplaga, men flera äldre exemplar finns till salu på Bokbörsen. Den går också att fjärrlåna på bibliotek. Att få tag på den kräver således lite arbete, men den bjuder i gengäld läsaren på en alldeles särskild läsupplevelse. Jag vill varmt rekommendera den.

Ordspråk och talesätt, del 12: Man ska inte måla fan på väggen

Att man inte ska måla fan på vägen är en gammal sanning, som vill lära oss att undvika överdriven eller obefogad negativitet; den som målar en bild av djävulen på sin vägg kommer ständigt att bli påmind om det onda och få sina tankar färgade av det. Uttrycket vill således förmedla att man inte bör göra så att något verkar värre än det är genom att utmåla något på sämsta tänkbara sätt. Inte heller ska man förutsätta att det värsta kommer att inträffa, eftersom man då riskerar att skapa oro i onödan och göra tillvaron svårare att hantera.

I äldre tider användes det besläktade ordspråket ”när man målar djävulen på väggen så kommer han”, vilket bottnar i en vidskeplig föreställning om att en olycka kan inträffa om man talar om den.

Fotnot: Fotografiet visar en målning i Sankta Maria kyrka i Risinge, som illustrerar hur djävulen tar med sig en grupp syndare till helvetet. Att man inte ska måla fan på väggen gällde inte i medeltida kyrkor, där muralmålningarna ofta användes till att förmedla sedelärande budskap.

Tryckta källor:

Wiman, Mona (1989), Målande uttryck: En liten bok om svenska idiom, Esselte

Otryckta källor:

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=442&artikel=4412333

https://sv.wiktionary.org/wiki/m%C3%A5la_fan_p%C3%A5_v%C3%A4ggen

När normerna förändras, del 48: Nytt sätt att attackera blåljuspersonal

I Sverige har vi de senaste åren fått se hur livräddande samhällsfunktioner fått allt svårare att utöva sina uppdrag på grund av attacker. Oftast handlar det om att ambulanser, räddningstjänst, polis och brandkår utsätts för stenkastning. I vissa områden måste ambulanserna invänta poliseskort innan de kan hämta patienter. Nu har emellertid angreppen på vårt samhälles viktigaste medarbetare nått nya nivåer: en ambulanshelikopter som skulle transportera en svårt sjuk patient till Karolinska har beskjutits med laser. En av besättningsmännen träffades i ögonen och fick söka vård. Denna attack skedde mitt över tätbefolkad bebyggelse, utan någon som helst hänsyn till vilken förödelse som hade kunnat uppstå.

Snart vill jag inte längre använda beteckningen ”Sverige” på det land jag lever i. Det känns som att skända minnet av det vi en gång varit.

 

Läs mer:

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7299799

http://www.msn.com/sv-se/nyheter/inrikes/ambulanshelikopter-besk%c3%b6ts-med-laser/ar-AAHkbrc?li=BBqxCu3&ocid=iehp

När normerna förändras, del 47: Det finns ingenstans att fly våldet

På lördagsmorgonen fylldes nyhetsflödet av rapportering om en kraftig explosion i Lund. Fasaden på en byggnad har fläkts upp och en förbipasserande kvinna i 20-årsåldern har skadats. På TV4-nyheterna berättar ett vittne om sina reflektioner kring händelsen:

–  Lund har man ju sett som en stad där det inte händer sånt här. Det är klart att det känns lite smått otäckt att de ska sätta igång här nu också.

Vittnets upplevelse är fullt förståelig. Hans känsla av säkerhet har utmanats. Det är en reaktion vi ofta har fått se de senaste åren. Gång på gång fylls tidningarna av intervjuer med människor som på olika sätt drabbats av det ökande våldet och har förlorat tryggheten i sin hemstad. De vill flytta ifrån Linköping, känner att de inte kan bo kvar i Uppsala, upplever att de måste lämna Västerås eller är för rädda för att stanna i Malmö. För ett par veckor sedan pratade jag med en av mina patienter på sjukhuset i Borås, där jag arbetar. Hon bad att få en journalkopia skickad till ett annat sjukhus, eftersom hon bestämt sig för att flytta: hon var rädd att sonen skulle hamna i något av Borås kriminella gäng.

Jag hoppas djupt och innerligt att min patient får det bättre i sin nya hemstad. Jag hoppas att hon finner den trygghet hon söker och att sonen får växa upp i en fridfull miljö. Men någonstans kan jag inte låta bli att tänka att alla de flyttplaner som nu verkar ha vaknat hos svenska folket är förgäves – för våldet blossar upp överallt. Skjutningar, sprängningar, bilbränder, granatattacker och överfallsvåldtäkter täcker våra tidningssidor dag efter dag. Allt detta är emellertid så främmande att Svenssons tankar inte har hängt med. När våldet förändrar bilden av den egna hemstaden, lever den gamla bilden av grannbyn kvar. Svensson ger sig av för att söka en trygghet som inte längre finns. Sverige har förändrats.

 

Läs mer:

http://www.msn.com/sv-se/nyheter/inrikes/vittnet-om-explosionen-i-lund-%e2%80%9dot%c3%a4ckt-att-de-ska-s%c3%a4tta-ig%c3%a5ng-h%c3%a4r-nu-ocks%c3%a5%e2%80%9d/vi-AAHhIwT

Kulturhistoriska personligheter, del 17: Vilhelm Moberg

Vilhelm Moberg (1898-1973) är en av Sveriges mest välbekanta och älskade författare. Med sitt inlevelsefulla och realistiska sätt att beskriva livbetingelserna i 1800-talets bondesamhälle är han både en sällsynt ordkonstnär och en betydelsefull folklivsskildrare. Under sin livstid var han Sveriges mest lästa romanförfattare och flera av hans böcker räknas som svenska klassiker.

Karl Artur Vilhelm Moberg föddes 20 augusti 1898 i byn Moshultamåla i Algutsboda socken i Småland. Föräldrarna var Karl Gottfrid Moberg och dennes hustru Ida Charlotta Aronsdotter. Mobergs far, farfar och farfarsfar var alla indelta soldater, medan modern kom från en småbrukarsläkt. Båda föräldrarnas syskon valde samtliga att utvandra till Amerika, vilket vittnar om de knappa omständigheter som vid tiden rådde i Mobergs hembygd. Moberg var fjärde barnet i en syskonskara på sju, av vilka två dog tidigt.

Familjen var först bosatt i ett soldattorp i utkanten av Moshultamåla, men flyttade 1907 till moderns barndomshem i samma by. Trots fattigdom förefaller Mobergs tidiga år ha innehållit mycket lycka. Det småländska landskapet och barndomens naturupplevelser skulle senare bli en återkommande källa till inspiration i hans författarskap.

Under uppväxten arbetade Moberg på familjens gård och som inbärare av ved på Modala glasbruk. Totalt gick han knappt sex år i folkskola och då endast några månader om året. Ändå utvecklade han ett brinnande intresse för att läsa och började tidigt skriva berättelser. Vid 13 års ålder fick han ett pris i en novelltävling och under tonåren var han skribent i lokaltidningen Smålandsposten. Han skrev också regelbundet i tidskriften Såningsmannen. Som ung engagerade han sig i nykterhetsrörelsen och blev medlem i Algutsboda socialdemokratiska ungdomsklubb.

1916-17 studerade Moberg vid Kronobergs läns folkhögskola i Grimslöv. Det gav honom möjlighet att fördjupa sina intressen för litteratur och historia. Han försörjde sig därefter en kortare tid som skogsarbetare, för att sedan börja studera vid Katrineholms praktiska läroverk. Hösten 1918 insjuknade han emellertid i spanska sjukan och var sjuk i sex månader, vilket satte punkt för hans studietid. Året därpå hade han återhämtat sig så pass väl att han kunde börja arbeta som volontär på Vadstena Läns Tidning. Under denna tid fick han ägna sig åt landsortsjournalistik och publicerade ett antal berättelser under signaturen ”Ville i Momåla”. Efter kortare perioder som anställd vid andra lokaltidningar i olika delar av Sverige återvände han till Vadstena Läns Tidning för att bli chefredaktör. En schism med tidningens ägare fick honom sedan att lämna posten, men han fortsatte vara verksam inom journalistiken genom att publicera bland annat folklivshistorier, noveller och politiska insändare.

1921 gjorde Moberg värnplikt, men utnyttjade samtidigt tiden till att skriva. De satirer han publicerade i Växjöbladet gjorde succé och kom senare att ges ut i bokform under titeln I vapenrock och linnebyxor. 1922 utgavs Mobergs första roman, Prinsessan på Solklinten. Berättelsen är en romantisk historia om en fattig men ädel torparson, som tillslut vinner den skurkaktige storbondens vackra dotter. Någon större uppmärksamhet fick boken inte. Nästa romanförsök gjorde Moberg redan samma år, då han skickade in bidraget Sigfrid Segerhuva till en romantävling. Manuset sändes emellertid åter och refuserades sedan av flera förlag. Någon tryckt bok blev det aldrig, men berättelsen publicerades som följetong i en veckotidning. Under 1920-talet publicerades fyra romaner av Moberg på detta sätt.

1923, vid 25 års ålder, gifte sig Moberg med den blott 19-åriga Margareta Törnqvist, som han träffat under sin tid i Vadstena. Tillsammans fick de fem barn.

Parallellt med romanförsöken skrev Moberg dramer, ofta i form av lustspel med samhällssatirisk udd. Hans dramatik vann uppskattning och pjäserna kom att uppföras av både kringresande teatersällskap och de större städernas teatrar. Med hjälp av inkomsterna från dessa dramer tog Moberg 1926 ledigt från sin tjänst som lokalredaktör vid Nya Växjöbladet och skrev den uppmärksammade romanen Raskens. I denna skildrar han med osminkad rättframhet och själfulla människoporträtt livet i soldattorpen på 1800-talet. Tillvaron är fylld av slit och kamp, men innehåller ändå humor, munterhet och fart. Romanen möttes av blandad kritik, men blev en publiksuccé och ledde till Mobergs genombrott som romanförfattare. Han lämnade därefter Nya Växjöbladet för att helt leva av sitt författarskap.

Hösten 1929 flyttade Moberg med sin familj till Stockholm, där han kom att umgås i författarkretsar. Han deltog flitigt i samhällsdebatten och fortsatte skriva ett stort antal dramer. Med tiden blev han en mycket omtyckt dramatiker och var en av de första som skrev pjäser för Radioteatern. Några av dem är kärleksskådespel, men han nyttjade även dramatiken till att uppmärksamma aktuella samhällsproblem. Pjäsen Vår ofödde son adresserar abortfrågan, medan Domaren anspelar på en verklig förskingringsaffär. Totalt kom Moberg att skriva ett trettiotal dramer.

Under 1930-talet skrev Moberg trilogin om tidningsredaktören Knut Toring: Sänkt sedebetyg, Sömnlös och Giv oss jorden!. Även om skillnaderna också är stora, så delar Knut Toring många egenskaper med Moberg själv. Inte minst vantrivs han i storstaden och längtar ständigt tillbaka till sina småländska rötter. Till böckernas storhet hör ett inlevelsefullt sätt att skildra Knut Torings inre liv, inte minst hans kluvenhet och längtan efter mening. Böckerna blev uppmärksammade och 1939 tilldelades Moberg Samfundet de nios stora pris. 1944 utgavs Soldat med brutet gevär, som även den har självbiografiska drag. Huvudpersonen Valter Sträng växer upp i Småland och börjar tidigt med hårt kroppsarbete, men får senare möjlighet att läsa på folkhögskola och bli skribent. I slutet finner Valter sitt kall i att bli författare och skildra de små människornas bortglömda roll i historien.

Moberg kom med tiden att författa ett flertal historiska romaner med Småland som skådeplats. Mans kvinna handlar om bondehustrun Märit, som egentligen älskar en man i granngården. Kärleken skildras i denna roman som en närmast primitiv urkraft, som tillslut driver de älskande till att bryta upp från all trygghet för att få varandra. Romanen Rid i natt! utspelar sig bland bönder i en by på 1600-talet. Genom att bygga upp konflikter i bondbyn gör Moberg romanen till en politisk partsinlaga, som symboliskt uttrycker kritik mot den svenska eftergiftspolitiken mot Nazityskland. Boken blev en stor framgång och filmatiserades. Mobergs politiska engagemang färgade även av sig på andra delar av hans författarskap och journalistik. Han var en stark motståndare till totalitära rörelser och tog ställning mot nazism, kommunism och fascism. Han var även republikan och debatterade mot den svenska monarkin. Utöver detta propagerade han för det svenska TV-monopolets avskaffande och kämpade för individens rätt mot samhällets makthavare. När Sverige skakades av korruptionsskandaler riktade han sin udd mot överhetens sedefördärv och myndighetsmissbruk. Av makthavarna kom han att betraktas som en bråkmakare, medan han själv hävdade att det var hans uppgift som författare att kasta ljus över samhällets missförhållanden.

Under 1950-talet kom Mobergs engagemang att riktas mot vad han upplevde som röta i det svenska rättssystemet, vilket mynnade ut i de så kallade Kejne- och Haijbyaffärerna. Med hjälp av stulna dokument visade Moberg att den svenska polisen hade samarbetat med Gestapo. För dokumentstölden dömdes Moberg till dagsböter. Själv menade han emellertid att det var moraliskt korrekt att begå brotten för att påvisa oegentligheter.

1949-59 publicerades Mobergs mest kända verk, Utvandrarserien. Detta epos består av böckerna Utvandrarna (1949), Invandrarna (1952), Nybyggarna (1956) och Sista brevet till Sverige (1959). Totalt innehåller serien över 2000 sidor. Romanerna skildrar hur en grupp människor från Ljuders socken i Småland utvandrar till USA för att bosätta sig i Minnesota i mitten av 1800-talet och innehåller starkt realistiska skildringar av deras strävsamma tillvaro. Denna jordbundenhet möjliggjordes genom omfattande källforskning och faktainsamling. För att kunna färdigställa böckerna flyttade Moberg med sin familj till USA, där han reste runt i svenskbygderna för att samla bakgrundsmaterial. Bland annat fick han tillgång till den svenska emigranten Andrew Petersons dagböcker. Ett grundläggande tema i Utvandrarserien är, liksom i ett flertal av Mobergs andra verk, längtan tillbaka till rötterna. När huvudpersonen Karl-Oskar dör i Minnesota har han en karta över Ljuders socken tryckt mot bröstet.

När Utvandrarserien gavs ut rönte böckerna stor erkänsla, men resulterade även i en debatt om sedlighet. Innehållet anklagades för att vara vulgärt och okristligt, då Mobergs verklighetstrogna personskildringar inte undvek laddade ämnen, som sexualitet och den mänskliga naturens bristande moral. Kritiken riktades även mot Mobergs sätt att bruka ”fula ord”. Diskursen kom senare att bli känd under namnet Reuterdahlsfejden. I princip gick Moberg segrande ur striden. Utvandrareposet ses nu som ett av den svenska litteraturens storverk och redan under Mobergs levnad hann det säljas i ett par miljoner exemplar. Få svenska böcker har översatts till lika många språk.

Efter Utvandrarseriens fullbordan genomled Moberg en period av tomhet och skrivsvårigheter. Denna livskris kom han senare att skildra i den självbiografiska volymen Berättelser ur min levnad. I romanen Din stund på jorden formuleras många av de existentiella tankar som Moberg själv förefaller ha brottats med under perioder av depression.

Under stora delar av sin livstid intresserade sig Moberg för den svenska historien, som han valde att återge ur folkets perspektiv. Under 1960-talet bedrev han omfattande historiska studier, vilket mynnade ut i hans sista roman, Förrädarlandet: En berättelse om människor som historien har glömt. Resten av sin levnad kom han huvudsakligen att ägna åt en serie historiska faktaböcker: Min svenska historia, berättad för folket. Med detta verk ville Moberg skildra den ”saknade” delen av den svenska historien genom att lyfta fram allmogens livsvillkor och bedrifter. Han ville skildra de vanliga människornas liv och deras roll i Sveriges framväxt, vilket han upplevde att historikerna hade försummat. Arbetet gick dock trögt, vilket till viss del berodde på försämrad hälsa. Moberg led av ryggvärk, öronsmärtor och dålig sömn. Endast två delar av serien hann färdigställas: Från Oden till Engelbrekt och Från Engelbrekt till Dacke. Det kvarvarande materialet, som förvaras på Norstedts förlag, är fragmentariskt.

Mot slutet av sitt liv blev Mobergs depression allt starkare. Han hade svårt att formulera sig i skrift, plågades av sin bristande förmåga och förde en kamp mot känslor av meningslöshet. 1968 noterade han i sina anteckningar: ”Då jag inte längre kan skriva, vill jag endast hoppas att dörren till oåtkomlighetens rum också slutes om mig.” Tillslut blev denna tomhet honom övermäktig. På kvällen 8 augusti 1973 tog han sitt liv genom att dränka sig i sjön utanför familjens sommarboende i Söderäng på Väddö. Efter sig lämnade han ett brev till hustrun, innehållandes raderna: ”Klockan är tjugo över sju. Jag går att söka i sjön, sömnen utan slut. Förlåt mig, jag orkade inte uthärda.” Han är nu begravd på Norra begravningsplatsen i Stockholm.

 

Vilhelm Mobergs författarskap

Om Mobergs författarskap kan man säga att det präglas av en brinnande intensitet, vars motstycke knappast står att finna i den svenska författarvärlden. Hans romaner innehåller ett stort djup och ger uttryck för en ovanlig människokännedom. Utan att väja för mänsklighetens skuggsidor skildrar han romanfigurernas inre liv med klarsynthet och avslöjar utan rädsla drivkrafterna bakom deras handlingar. Stilen är malande och ordrik, snarare än finstämd och polerad. Romanerna är fyllda av sinnlighet; de skildrar passion, kärlek, svekfullhet, tvivel, längtan och det ständiga sökandet efter tillvarons djupare mening. Hans persongalleri innehåller porträtt som är så närvarande och levande att de biter sig kvar hos läsaren på samma sätt som möten i det verkliga livet. Romanfigurerna är inga tillspetsade hjältar, utan människor av kött och blod, med svagheter och lyten. I berättelsens centrum står deras inre värld, emotioner och slitningar. Man kan utan överdrift säga att Moberg tog sig an att åskådliggöra livets mest komplexa och kraftfulla beståndsdelar.

Ett återkommande tema i Mobergs litteratur är längtan efter rötterna och betydelsen av det förflutna. Hans strävan att förankra svenskarna i den nordiska myllan och förse dem med en mer fullständig historieskrivning kom till uttryck i hans historiska faktaböcker, men också i romanerna. I hans författarskap finns en ambition att öppna människors ögon för vad det förflutna kan lära oss.  Hans skönlitterära verk är i många fall historiska bildningsromaner, som hjälper oss att värdesätta tidigare generationers livsverk och återskapa brustna länkar till vårt ursprung. Det har gjort hans böcker till värdefulla folklivsskildringar och historiska dokument. När han skrev Utvandrarsviten valde han att skildra en av de mest omvälvande perioderna i svensk historia och han gjorde det utifrån verkliga upplevelser, både egna och andras. Resultatet blev ett storverk.

Genom sitt skrivande gav Moberg uttryck för ett intensivt samhälleligt patos. Under hela sitt vuxna liv figurerade han ständigt i den massmediala debatten, där han slogs mot upplevda orättvisor och politiska snedtramp. Han var en obekväm sanningssägare, men samtidigt den lilla människans förkämpe. Med orden förde han en kamp för ett friskare samhälle. Författandet var hans levebröd, hans mening och hans verktyg att påverka. Att skriva var hans sätt att leva.

Sammanfattningsvis kan man säga att Moberg har försett oss med några av den svenska litteraturens främsta verk, men hans gärning sträcker sig längre än så. Med sin karakteristiska stil och sitt sätt att fånga upp vårt historiska och kulturella arv slår han an en särskild sträng i den svenska folksjälen. När tidskriften Biblioteket i fokus 1997 lät allmänheten rösta fram århundradets svenska bok, blev Utvandrarna den överlägsna segraren; ingen annan 1900-talsroman har tagit större plats i svenska folkets hjärta. Moberg kunde ha blivit en bland många omtyckta och uppskattade arbetarförfattare, men Utvandrarsviten lyfte honom upp till toppen av den svenska litterära stjärnhimlen. Hans böcker slutar aldrig vara aktuella och än idag är han en av de mest utlånade författarna på svenska bibliotek .

 

Citat av Vilhelm Moberg

 

Om böcker: En tillvaro utan böcker att läsa skulle ha varit oändligt tom, torftig och fattig. Jag vet inte hur jag skulle ha kunnat uthärda den.

Om ursprung: Man må omplanteras hur många gånger som helst, djupare sett utplånar man inte sitt ursprungsmärke. Man har oavslitliga rottrådar kvar i den jord, där man först vuxit.

Om politik: I en demokratur råder allmänna och fria val, åsiktsfrihet råder formellt men politiken och massmedia domineras av ett etablissemang som anser att bara vissa meningsyttringar skall släppas fram. Konsekvensen blir att medborgarna lever i en föreställning att de förmedlas en objektiv och allsidig bild av verkligheten. Åsiktsförtrycket är väl dolt, den fria debatten stryps.

Om Sverige: Sverige är vårt, det är sex och en kvarts millioner levande svenskars land. Men det är även de dödas land, deras som byggt upp det åt oss från början och lämnat oss sitt verk att förvalta och förkovra. De döda är åtskilliga millioner flera än vi. De har mycket att säga oss nu, och vi är skyldiga att lyssna till dem. Vi lyssnar till dem genom att minnas vad de uträttat och genom att värdesätta deras strävan. De kan icke mera värja sitt verk. Det åligger oss.

 

 

Fotnot: 1989 grundades Vilhelm Moberg-sällskapet i syfte att hålla Mobergs litterära arv levande. Sällskapet har sitt kontor i Utvandrarnas Hus i Växjö. Till dess verksamheter hör att dela ut stipendier till studenter och forskare som på olika sätt uppmärksammat Moberg i sina studier. Sällskapet publicerar även en årlig skrift om Vilhelm Mobergs författarskap.

 

Tryckta källor:

Holmes, Philip (2001), Vilhelm Moberg: En introduktion till hans författarskap, Carlsson Bokförlag

Liljestrand, Jens (2018), Mannen i skogen: En biografi över Vilhelm Moberg, Albert Bonniers förlag

Nilsson, Jerker och Nyrén, Ulf (1997), Svenska folkets bästa böcker, Diagonal förlag

Ohlmarks, Åke och Bæhrendtz, Nils Erik (1999), Svensk kulturhistoria, Forum

 

Otryckta källor:

https://allmogen.org/category/vilhelm-moberg/

https://sok.riksarkivet.se/sbl/mobil/Artikel/9384

https://sv.wikipedia.org/wiki/Vilhelm_Moberg

https://vilhelmmobergsallskapet.se/

Kunskapsbrist är ett av kulturarvets största hot

Idag publicerar Jan-Olof Sandgren en artikel på bloggen Det Goda Samhället, där han berättar hur dikteposet Ramayana, som är välbekant i stora delar av Asien, kunde bli en filmsuccé i Indien. Han väcker också frågan om något liknande skulle kunna ske i Sverige. Skulle någon period i den svenska historien eller någon berättelse ur den nordiska mytologin kunna filmatiseras och få ett sådant gensvar hos befolkningen? Nedan återger jag min kommentar till artikeln:

Sverige saknar idag förutsättningar att få sin egen Ramayana-produktion, för svenskarna vet för lite om sitt kulturhistoriska arv. De historier, episoder och personer som skulle kunna fylla en sådan produktion har tynat bort ur det svenska medvetandet. De känslomässiga trådarna till det förflutna är för svaga för att kulturarvet ska ge någon känslomässig resonans. Denna kunskapsbrist, som medvetet frammanats från politiskt håll genom bristande skolundervisning och idogt förnekande av den svenska kulturens existens, är ett av de största hoten mot det svenska kulturarvet. Det man inte vet något om förstår man inte att vårda och bevara; det tappar sitt värde och bleknar bort. Vad vet svenskarna idag om sin mytologi? Vart tog de svenska hjältarna vägen? Vilken kontakt finns med de väsen som genom folktron befolkat de nordiska skogarna? Hur mycket känner dagens svenska ungdomar till om de böcker som skulle kunna kallas svenska klassiker?

Vill vi bekämpa den pågående kulturförstörelsen måste vi börja med att adressera vår kunskapsbrist. Vi måste börja återupptäcka det svenska kulturarvets rika innehåll och synliggöra dess betydelse. När kulturarvet förnekas och historien förvanskas behöver vi kunna höja våra röster för att berätta hur det verkligen var. Vi bär med oss ett arv som vi idag vanvårdar och försummar på grund av att vi tappat känslan för dess verkliga värde.

Tänkvärt om kultur, del 21

Samhällen formas av människors värderingar. Hade Sverige haft andra värderingar så hade Sverige sett annorlunda ut. Är det ett udda påstående eller en kontroversiell sak att hävda? Till viss del kanske, men det som flertalet invånare tycker är rätt – och fel – har format land efter land i världen genom historien.

– Edward Nordén