Nedslag i nordisk mytologi, del 19: Hur gudarna fick sina märkvärdiga ägodelar

bild hantverk

Den nordiska mytologins gudar är försedda med ett antal förunderliga och värdefulla ägodelar. Tor har hammaren Mjölner, som alltid återvänder till hans hand efter att den slungats iväg. Oden har både spjutet Gungner, som aldrig missar sitt mål, och guldringen Draupner, från vilken åtta nya ringar droppar ner var nionde natt. Frej har skeppet Skidbladner, som alltid har medvind och går att vika ihop som en näsduk när det inte används. Allt detta, liksom den gyllene galten Gullinburste och gudinnan Sivs gyllene hår, har tillverkats av underjordens svartalver. De mest skickliga av dessa hantverkare är söner till dvärgarnas furste Ivalde och brukar därför kallas Ivaldesönerna.

Att Ivaldesönerna kom att förse gudarna med värdefulla föremål har en alldeles särskild historia. Allt började när Tor en dag hade gett sig iväg för att uträtta ett ärende. Hans hustru Siv låg och sov i sin kammare, när Loke smög sig in för att ställa till förtret. Utan att gudinnan vaknade lyckades han klippa av hennes långa, blonda hår, så att bara några vanprydande tufsar återstod.

På något vis avslöjade sig Loke som gärningsman och ställdes inför Tors vrede. Tor hotade att krossa varje ben i Lokes kropp, om han inte begav sig till underjorden för att förmå svartalverna att tillverka nytt hår åt Siv. Håret skulle vara av renaste guld och växa på hennes huvud som riktiga hårstrån.

Loke gav sig av och sökte upp Ivaldes söner för att be dem utföra uppdraget. Av skäl som vi inte vet (kanske behövde Loke några extra gåvor att blidka gudarna med efter sitt tilltag) tillverkade Ivaldesönerna inte bara Sivs nya hår, utan även skeppet Skidbladner och spjutet Gungner. När Loke försedd med dessa dyrgripar gav sig av hemåt råkade han på de båda dvärgbröderna Brokk och Eitre. Loke visade då upp de klenoder han bar med sig och slog vad med Brokk om att Eitre inte skulle kunna skapa tre lika konstfärdiga föremål. Loke var dessutom så säker på sin sak att han lovade sitt huvud i vadet.

De båda dvärgarna skred till verket i sin smedja. Brokk skötte blåsbälgen och höll elden vid liv, medan Eitre började smida. När Loke insåg att han riskerade att förlora vadet förvandlade han sig till en broms, som med ilskna sting försökte störa Brokk i hans arbete, men Brokk var ståndaktig och höll ut.

Eitre lade först ett svinskinn i ässjan och av detta skapade han en livs levande galt som skimrade av guld. Därefter tog han ett stycke guld och smidde ringen Draupner. För det tredje föremålet lade han järn i elden och började smida en hammare. Han uppmanade sin broder att noga fortsätta blåsa, eftersom allt skulle vara förlorat om han lät blåsbälgen stanna. Bromsen, som alltså var den skräckslagne Loke, satte sig då i Brokks ögonbryn och bet honom så hårt att blod rann ner i ögat. Brokk var då tvungen att för ett ögonblick släppa taget om bälgen för att sjasa undan bromsen och torka bort blodet. När hammaren sedan lyftes ur elden visade det sig att skaftet hade blivit en aning för kort.

Utrustade med sina kostbarheter gav sig Loke och Brokk iväg till Asgård för att få vadet avgjort. Vadets vinnare skulle bli den vars föremål Oden, Tor och Frej valde.

Åt Tor gav Loke Sivs nya hår, medan Oden fick spjutet Gungner och Frej skeppet Skidbladner. Gudarna var mycket imponerade och Loke började tro att han kanske var säker. Brokk presenterade då sina konstverk och fördelade dem mellan gudarna: galten Gullinburste åt Frej, ringen Draupner åt Oden och hammaren Mjölner åt Tor. Asarna beundrade dessa säregna skatter och överlade länge. Tillslut slog de fast att hammaren trots sitt korta skaft var den bästa av gåvorna, eftersom den kunde ge skydd mot jättarnas anfall. Dvärgen hade vunnit vadet.

Loke försökte komma undan genom att erbjuda Brokk en lösesumma, men dvärgen framhärdade i att kräva Lokes huvud. När Loke då försökte fly blev han infångad och tillbakaförd av Tor. I sista stund lyckades Loke dock rädda sig undan att bli halshuggen, genom att hävda att han bara hade slagit vad om sitt huvud och inte sin hals. Som hämnd sydde dvärgarna då igen Lokes mun, för att slippa höra mer av hans lögnaktiga tal.

Så fick gudarna sina förundransvärda ägodelar och Siv fick nytt hår. Så snart håret lades på hennes huvud växte det fast, så att hon sedan kunde stoltsera med ett hårsvall av renaste guld.

Snaptunstenen

Bild snaptunstenen

Snaptunstenen, som hittades i Snaptun på Jylland, är en vikingatida bildsten. I stenen finns ett hål, vilket visar att den använts som blästermunstycke i en smedja. I blästermunstycket stacks blåsbälgen in för att inte skadas av den höga temperaturen. På stenens övre del ses huvudet av en man som fått munnen ihopsydd. Av allt att döma skildrar bilden Loke efter att han förlorat vadet mot dvärgarna.

 

 

 

Tryckta källor:

Branston, Brian (2016), Nordisk mytologi. Vikingatidens gudar och hjältar, Ordalaget.

Fritiofsson, Svipdag (red. 2015), Edda: Snorres Edda och den poetiska Eddan, Mimers bokförlag

Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i Nordisk mytologi. Gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén & Sjögren

Rydberg, Viktor (2014), Fädernas gudasaga, Mimers bokförlag

 

Otryckta källor:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Siv_(mytologi)

https://sv.wikipedia.org/wiki/Snaptunstenen

En reaktion på ”Nedslag i nordisk mytologi, del 19: Hur gudarna fick sina märkvärdiga ägodelar

  1. Pingback: Nedslag i nordisk mytologi, del 22: Loke | Kulturminnet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s