Nordisk folktro, del 21: Att skydda sig mot magiska väsen

20180101_181656

För våra förfäder var den nordiska folktrons väsen verkliga. Trollen, vättarna, Näcken och jättarna var inga sagofigurer, utan lika levande som fåglarna i träden och hararna på ängen. De var emellertid betydligt farligare att ge sig i lag med. I medeltida kyrkor kan vi ibland se väggmålningar som varnar för samröre med övernaturliga varelser. Hur allvarligt man såg på detta går även att utläsa ur dåtidens lagstiftning: att beblanda sig med skogsrået eller älvorna kunde leda till hårda straff.

Vissa magiska väsen var bra att ha i sin närhet, så länge man höll sig väl med dem. Det gällde exempelvis hustomten. Till honom kunde man låta mat stå framme, för att han inte skulle lämna gården. Gruvrået kunde också vara till nytta, eftersom hon varnade gruvarbetarna för ras. Andra väsen var mer avogt inställda och kunde orsaka både sjukdom och olycka. En rad seder och ritualer växte därför fram som skydd mot övernaturliga angrepp. Några av dem har satt spår i traditioner som bevarats in i modern tid.

En vanlig föreställning var att oknytt av allehanda slag avskydde föremål av stål. För att skydda ett nyfött barn kunde man därför lägga stål i vaggan, framför allt innan barnet hunnit döpas. Likaså kunde man lägga stål i karet vid ölbryggning, för att få ha ölet ifred för trollen. Om man ville bada utan risk för att bli dragen ner i vattnets djup, var det viktigt att ”binda Näcken” genom att köra ner en kniv i marken invid stranden.

Många skyddsritualer kom att kopplas till kristna symboler. Kors, biblar och religiösa ramsor kunde hålla onda krafter på avstånd. Exempelvis kunde man rita kors med kol på kläderna innan man gav sig ut i skogen, för att skydda sig mot skogsråets närmanden. På spiltans dörr ritades markors för att hindra maran från att rida på hästen nattetid. I fäbodvallarnas närhet ristades vitterkors in i stenar i syfte att hålla vittrorna borta. Trollkors karvades in i möbler eller dörrkarmar.

Ibland kunde man förvilla magiska väsen genom att distrahera dem. Framför allt gällde det maran, som ansågs ha svårt att låta bli att räkna. Genom att strö ut linfrön runt sängen kunde man undvika att bli marriden, eftersom maran då ägnade natten åt att räkna fröna. Samma skydd gav en psalmbok med kohår om den placerades på fönsterkarmen. Det gick också att avleda maran med ramsor innehållande räkneuppgifter.

Vissa väsen skyddade man sig bäst mot genom att blidka dem. Sjörået blev på gott humör om man skänkte henne lite av sin matsäck eller gav henne en vante. Att lägga en slant i skogen åt skogsrået kunde göra henne mer välvilligt inställd. Kvarngubben kunde förmås att vakta kvarnen väl och avhålla sig från okynne om man lade ut lite snus till honom. Den som fått en sjukdom kastad på sig av älvorna kunde tillfriskna genom att offra talg eller några mynt i berghällarnas gropiga älvkvarnar.

När man råkade på magiska väsen var det i regel klokast att inte ta kontakt. Annars kunde de få makt över en. Under skogsvistelser skulle man vara vaksam och hålla sig undan troll och jättar, eftersom man annars riskerade att bli bergtagen och hållas fången. I värsta fall kunde man bli bortgift med ett troll. En damm där det växte näckrosor skulle man inte bada i , eftersom det var ett säkert tecken på Näckens närvaro. På äldre kartor hände det att vitterstråken fanns utritade, för att människor skulle kunna undvika att bygga hus på vittrornas stigar.

I vissa fall var det nödvändigt att hindra de döda från att gå igen. Viktigast var att begrava de döda i vigd jord, för att de skulle få ro. Ville man vara riktigt säker kunde man binda ett band runt den dödes vrister före begravningen. Det hände också att man blev tvungen att anlita prästen för att läsa gengångare i graven, så att de slutade spöka.

Många gånger försökte man skydda sig mot onda väsen genom att skrämma bort dem. Framför allt var det viktigt vid årets brytpunkter, som nyårsafton och midsommarafton. Då ansågs onda makter vara särskilt aktiva och hotfulla. För att hålla dem på avstånd var det vanligt att tända eldar, väsnas eller avlossa skott. Än idag firar vi valborg med fyrverkerier och majbrasor och i delar av landet tänds midsommareldar. Det är traditioner vars rötter löper tillbaka till en tid då folktrons väsen var närvarande i våra förfäders vardag och krävde särskilda åtgärder.

 

Tryckta källor:

Egerkrans, Johan (2013), Nordiska väsen, B. Wahlströms förlag

Henriksson, Alf (red. 1990), Hexikon som lexikon. En sagolik uppslagsbok från A till Ö, Trevi

Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i Nordisk mytologi. Gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén & Sjögren

Jäger, Jan och Jäger, Tor (2012), Lyktgubben, skogsfrun och andra väsen, Berghs förlag

Schön, Ebbe (2005), Folktrons ABC, Carlssons Förlag

Schön, Ebbe (2000), Älvor, troll och talande träd, Semic

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s