När normerna förändras, del 49: Svenskar som inte orkar stanna i Sverige

Under gårdagen publicerade Dagens Industri en artikel av Andreas Cervenka, som tar upp rånvågen mot välbeställda företagare i Stockholm. Det stora samtalsämnet i finansvärlden är inte längre börsen eller räntenivån, hävdas det, utan hur man ska skydda sig själv och sin familj. Vissa funderar på att lämna landet. Artikeln ledde mina tankar till den före detta moderatpolitikern Sven Otto Littorins kommentar på Facebook i augusti. Littorin uttryckte då besvikelse över den svenska samhällsutvecklingen, framför allt avseende brottsligheten, och skrev att han var nöjd med sitt beslut att flytta till Dubai. Bland annat skrev han: ”Resultatet blir till slut att de som kan och har råd flyttar. Från Uppsala eller Saltsjö Boo. Till en lugnare del av landet eller utomlands. Kvar blir de utan samma möjligheter.”

Cervenkas och Littorins uttalanden är båda delar av en trend som kunnat skönjas länge, men som nu blir allt tydligare: Sverige håller på att bli ett land som svenskar inte längre vill leva i. Svenskar är vana vid trygghet, ordning, hederlighet och hänsyn. Dessa värden håller nu i rask takt på att omintetgöras och människor är både rädda och förbannade. Jag har tidigare författat två blogginlägg om detta, som jag inte vågat publicera. Jag var helt enkelt rädd för reaktionerna. Ämnet är känsligt, eftersom det är nära sammankopplat med vår tids allra ömtåligaste och mest laddade fråga: migrationen. Orsakssambandet står nämligen klart för de allra flesta, även om få vågar säga det rakt ut: En större invandring än landet kunnat hantera har lett till utanförskap och utanförskapet har lett till kriminalitet.

Idag tänker jag annorlunda. Att blunda för problemen duger inte. Ska vi kunna lösa dem måste de upp på agendan. Därför väljer jag nu att publicera de inlägg som legat undanstoppade.

____________________________________________________________________________________________

Inlägg 1 (skrivet 2017-12-18): Jag följer bloggen Det Goda Samhället. Även om jag inte håller med om allt som skrivs, så ger den mig ofta intressanta tanketrådar att spinna vidare på och ännu oftare glädjen att känna igen mina egna funderingar i någon annans.

Den 17 december handlade ett sidospår i kommentarsfältet om att flytta från Sverige. Det är en tanke jag själv tänkt många gånger de senaste åren och jag har börjat hålla ögonen öppna för potentiella vägar ut. Det är jag inte ensam om. Flera i bekantskapskretsen resonerar på ungefär samma sätt – samhällsutvecklingen skrämmer, de styrande har tappat kontrollen och man ser inget slut på de negativa trenderna. De som har barn oroar sig för deras framtid och många uttrycker att de inte längre känner sig varken hemma eller välkomna i sitt eget land.

Trots att dessa tankar inte är obekanta för mig blev jag lite extra gripen av en kommentar från en kvinna som sällat sig till den växande svenska diasporan. Jag  återger den nedan:

Jag är en utflyttad. Vi sålde och for och det var det bästa vi gjort på många år! Det är en ny grupp som flyttar nu, det är inte bara panchisar utan yrkesverksamma människor och företagare. Här ser jag hur de gör en filial, de öppnar ett kontor utanför Sverige, sedan för de över och står med en fot i varje land.. De gör sig redo. Det är mycket för barnens skull, att flickorna inte kan gå ut på kvällen, att ha en fungerande skola. Det var luciafirande här och det var fullt i den katolska kyrkan! Svenskarna ordnar detta, de sjöng och jag förbluffades hur många svenskar som var där. Det är helt klart en flykt, man morsar på IKEA då man äter köttbullar med lingonsylt. Det blir mer Sverige än i Sverige på något sätt.
Utflyttningen för mig var det som kanske kommer skada Sverige mest. Att man inte känner sig delaktig, man är inte hemma i sitt eget land. Att vakta sin tunga ligger inte för mig och jag tror många företagare och de som Patric räknar upp. Jag brukar säga att det ska inte vara som förr när statarna stod i vägkanten och lyfte på mössan då farfar åkte förbi. Däremot att bli förringad och hånad är tråkigt, att bli attackerad hela tiden, brist på respekt, det blir vad fan får jag som Östling sa.

Själv har jag inte klarat av att släppa taget ännu. Än vill jag stanna kvar och ösa vatten ur det sjunkande skeppet. Lite till. Sverige är ju fantastiskt. Få platser i mänsklighetens historia har varit bättre för människor att leva på. Generationerna före oss har uträttat storverk när de lagt grunden för det land jag senare fått växa upp i.

Kan man bara ge upp det?

Ja, tillslut gör man väl det, när det känns som att de resurser man bidrar med används till att förstöra istället för att bevara och bygga upp. När man upplever att man inte får någonting tillbaka. När otryggheten bara växer och känslan av främlingskap i det egna samhället blir för stor.

Hur länge dröjer det?

____________________________________________________________________________________________

Inlägg 2 (skrivet 2019-08-24) Idag vill jag rekommendera bloggens läsare att gå till en annan blogg. Det är bloggen Katerina Magasin, som publicerar ett brev (ursprungligen ett Facebook-inlägg) av Mercedes Wahlby. Mercedes är född fransyska, men svensk medborgare sedan flera decennier. Med smärtsam träffsäkerhet beskriver hon både de särdrag som gjorde att hon en gång valde Sverige till sitt hemland och de förändringar som nu gör att hon inte orkar stanna kvar. Brevet, som närmast är ett avskedsbrev, har mycket att säga oss om oss själva, om vår kulturs värde och om vår samtid. Det väcker frågan om vart vi är på väg, varför vi förstör den grogrund våra rötter växer i och om något kan göras för att vända utvecklingen.

Du hittar brevet här.

_____________________________________________________________________________________________