Fornlämningar förstörs när raffinaderi bygger ut

bild lysekil verkstad

Foto: Länsstyrelsen

Preems raffinaderi i Lysekil ligger i ett område rikt på historia. Omkring anläggningen finns ett tiotal fornlämningar från sten- , brons- och järnålder. Nu vill Preem expandera och har ansökt om att få bebygga platsen. Igår fattade Länsstyrelsen i Västra Götaland beslut: Raffinaderiets behov prioriteras framför fornlämningarnas bevarande.

De fornlämningar som nu kommer att jämnas med marken är boplatser från stenåldern, gravar från järnåldern och en verkstad från bronsåldern. Av dessa är det framför allt verkstadsplatsen som sticker ut.

– Det finns gott om liknande fornlämningar i landet men verkstadsplatsen är mer speciell, säger Mats Herklint, chef för kulturmiljöprövningen vid Länsstyrelsen, till Göteborgs-Posten.

Hans kollega, antikvarien Niklas Ytterberg, delar denna uppfattning:

– Fornlämningar från verkstadsplatser från den delen av bronsåldern finns men är inte så vanliga och därför har den också ingått som en del av en vetenskaplig undersökning, säger han.

Trots det väljer alltså Länsstyrelsen att gå på Preems linje och bedömer att området inte behöver skyddas.

Verkstadsplatsen i Lysekil upptäcktes på 1970-talet. Hittills genomförda utgrävningar har resulterat i fynd av fragment från ett 40-tal gjutformar. Man har även funnit ringar och nålar som tillverkats där. Innan platsen nu byggs över ska Preem bekosta en större arkeologisk undersökning, så att fler artefakter kan tas tillvara. Verkstadsplatsen i sig, liksom de närliggande bostäderna och gravarna, kommer dock att förstöras helt.

Det finns fortfarande en möjlighet att Preems planerade utbyggnad inte blir av, eftersom regeringen först ska pröva ärendet utifrån koldioxidutsläpp. Denna utredning tar dock inte hänsyn till områdets kulturhistoriska värde.

 

Läs mer:

https://www.gp.se/nyheter/v%C3%A4stsverige/fornfynd-f%C3%B6rsvinner-n%C3%A4r-preemraff-v%C3%A4xer-1.17867295

https://www.gp.se/ekonomi/regeringen-kan-stoppa-utbyggnad-av-preemraff-1.17396071

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/preem-far-ta-bort-fornlamningar

Nedslag i nordisk mytologi, del 19: Hur gudarna fick sina märkvärdiga ägodelar

bild hantverk

Den nordiska mytologins gudar är försedda med ett antal förunderliga och värdefulla ägodelar. Tor har hammaren Mjölner, som alltid återvänder till hans hand efter att den slungats iväg. Oden har både spjutet Gungner, som aldrig missar sitt mål, och guldringen Draupner, från vilken åtta nya ringar droppar ner var nionde natt. Frej har skeppet Skidbladner, som alltid har medvind och går att vika ihop som en näsduk när det inte används. Allt detta, liksom den gyllene galten Gullinburste och gudinnan Sivs gyllene hår, har tillverkats av underjordens svartalver. De mest skickliga av dessa hantverkare är söner till dvärgarnas furste Ivalde och brukar därför kallas Ivaldesönerna.

Att Ivaldesönerna kom att förse gudarna med värdefulla föremål har en alldeles särskild historia. Allt började när Tor en dag hade gett sig iväg för att uträtta ett ärende. Hans hustru Siv låg och sov i sin kammare, när Loke smög sig in för att ställa till förtret. Utan att gudinnan vaknade lyckades han klippa av hennes långa, blonda hår, så att bara några vanprydande tufsar återstod.

På något vis avslöjade sig Loke som gärningsman och ställdes inför Tors vrede. Tor hotade att krossa varje ben i Lokes kropp, om han inte begav sig till underjorden för att förmå svartalverna att tillverka nytt hår åt Siv. Håret skulle vara av renaste guld och växa på hennes huvud som riktiga hårstrån.

Loke gav sig av och sökte upp Ivaldes söner för att be dem utföra uppdraget. Av skäl som vi inte vet (kanske behövde Loke några extra gåvor att blidka gudarna med efter sitt tilltag) tillverkade Ivaldesönerna inte bara Sivs nya hår, utan även skeppet Skidbladner och spjutet Gungner. När Loke försedd med dessa dyrgripar gav sig av hemåt råkade han på de båda dvärgbröderna Brokk och Eitre. Loke visade då upp de klenoder han bar med sig och slog vad med Brokk om att Eitre inte skulle kunna skapa tre lika konstfärdiga föremål. Loke var dessutom så säker på sin sak att han lovade sitt huvud i vadet.

De båda dvärgarna skred till verket i sin smedja. Brokk skötte blåsbälgen och höll elden vid liv, medan Eitre började smida. När Loke insåg att han riskerade att förlora vadet förvandlade han sig till en broms, som med ilskna sting försökte störa Brokk i hans arbete, men Brokk var ståndaktig och höll ut.

Eitre lade först ett svinskinn i ässjan och av detta skapade han en livs levande galt som skimrade av guld. Därefter tog han ett stycke guld och smidde ringen Draupner. För det tredje föremålet lade han järn i elden och började smida en hammare. Han uppmanade sin broder att noga fortsätta blåsa, eftersom allt skulle vara förlorat om han lät blåsbälgen stanna. Bromsen, som alltså var den skräckslagne Loke, satte sig då i Brokks ögonbryn och bet honom så hårt att blod rann ner i ögat. Brokk var då tvungen att för ett ögonblick släppa taget om bälgen för att sjasa undan bromsen och torka bort blodet. När hammaren sedan lyftes ur elden visade det sig att skaftet hade blivit en aning för kort.

Utrustade med sina kostbarheter gav sig Loke och Brokk iväg till Asgård för att få vadet avgjort. Vadets vinnare skulle bli den vars föremål Oden, Tor och Frej valde.

Åt Tor gav Loke Sivs nya hår, medan Oden fick spjutet Gungner och Frej skeppet Skidbladner. Gudarna var mycket imponerade och Loke började tro att han kanske var säker. Brokk presenterade då sina konstverk och fördelade dem mellan gudarna: galten Gullinburste åt Frej, ringen Draupner åt Oden och hammaren Mjölner åt Tor. Asarna beundrade dessa säregna skatter och överlade länge. Tillslut slog de fast att hammaren trots sitt korta skaft var den bästa av gåvorna, eftersom den kunde ge skydd mot jättarnas anfall. Dvärgen hade vunnit vadet.

Loke försökte komma undan genom att erbjuda Brokk en lösesumma, men dvärgen framhärdade i att kräva Lokes huvud. När Loke då försökte fly blev han infångad och tillbakaförd av Tor. I sista stund lyckades Loke dock rädda sig undan att bli halshuggen, genom att hävda att han bara hade slagit vad om sitt huvud och inte sin hals. Som hämnd sydde dvärgarna då igen Lokes mun, för att slippa höra mer av hans lögnaktiga tal.

Så fick gudarna sina förundransvärda ägodelar och Siv fick nytt hår. Så snart håret lades på hennes huvud växte det fast, så att hon sedan kunde stoltsera med ett hårsvall av renaste guld.

Snaptunstenen

Bild snaptunstenen

Snaptunstenen, som hittades i Snaptun på Jylland, är en vikingatida bildsten. I stenen finns ett hål, vilket visar att den använts som blästermunstycke i en smedja. I blästermunstycket stacks blåsbälgen in för att inte skadas av den höga temperaturen. På stenens övre del ses huvudet av en man som fått munnen ihopsydd. Av allt att döma skildrar bilden Loke efter att han förlorat vadet mot dvärgarna.

 

 

 

Tryckta källor:

Branston, Brian (2016), Nordisk mytologi. Vikingatidens gudar och hjältar, Ordalaget.

Fritiofsson, Svipdag (red. 2015), Edda: Snorres Edda och den poetiska Eddan, Mimers bokförlag

Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i Nordisk mytologi. Gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén & Sjögren

Rydberg, Viktor (2014), Fädernas gudasaga, Mimers bokförlag

 

Otryckta källor:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Siv_(mytologi)

https://sv.wikipedia.org/wiki/Snaptunstenen

När normerna förändras, del 46: Göteborg blir nästa Malmö

bild Göteborg2

Jag bodde i Göteborg under min studietid. Då var det en halvmysig stad, som hade sina poänger. Jag har en hel del trevliga minnen därifrån, även om jag av olika skäl var mån om att flytta när jag läst färdigt.

Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess och Göteborg har förändrats. Aftonbladet gjorde nyligen ett uppmärksammat reportage om en stad i förfall. Kriminaliteten är ständigt närvarande och människor är rädda. Förra året gick polisen ut och varnade allmänheten för att bära halsband på grund av rånrisken. Enligt nyhetsrapporteringen håller nigeriansk maffia på att etablera sig och min gamla hemstadsdel (Biskopsgården) har gått från att vara en problematisk förort till att bli ett regelrätt centrum för gängkonflikter och skjutningar.

Nu rapporterar media om en ny företeelse av oangenäm karaktär: Staden har drabbats av en råttepidemi. Till viss del beror det på att byggarbeten får råttorna att ge sig upp ovan jord, men det största problemet – konstaterar Göteborgs miljödirektör i ett uttalande till Sveriges Radio – är nedskräpning. Soppåsar dumpas i papperskorgar och allmänt hushållsavfall slängs lite varstans. Varifrån denna slapphänta inställning till sophantering helt plötsligt har kommit är det dock ingen som frågar sig. Det är lika tyst som när Göteborgs-Posten lite försiktigt försöker diskutera kommunens dåliga ekonomi. Ingen riktig debatt startar. Göteborgarna har annat att tänka på.

Jag arbetar i staden enstaka strödagar och gatubilden känns sällan särskilt trevlig längre. Det är smutsigt och från bussfönstret ser jag klotter. Kvällstid står människor med oborstat utseende och hänger runt Brunnsparken och Nordstan. Samma känsla som jag tidigare upplevde i Biskopsgården, infinner sig nu i centrum. Faktum är att stadskärnan på alla möjliga sätt verkar ta Biskopsgårdens karaktär. Och runtomkring jäser ett flertal förorter där problemen aldrig tycks gå att åtgärda, hur mycket resurser som än pumpas in.

I samband med Almedalsveckan tidigare i år uttalade sig Volvochefen Håkan Samuelsson om Göteborg i en intervju med TT. Han uttryckte då att han inte lyckades rekrytera internationell kompetens på grund av bostadsbrist, dålig tillgång till skolor, otrygghet och kriminalitet. Uttalandet fick skarp kritik, men jag förstår hans dilemma. Det är inte lätt att veta vilka fördelar man skulle lyfta fram för att locka internationellt rörlig personal. Inte heller är det troligt att ett besök i staden skulle upplevas som så upplyftande att det skapade flyttplaner. Någon direkt ljusning ses inte heller, utan utvecklingen över tid är högst oroväckande. Den toxiska kombinationen av brottslighet, etnisk gängbildning, sociala problem och dålig ekonomi ekar skrämmande bekant. Göteborg håller av allt att döma på att förvandlas till nästa Malmö. Och det verkar gå fort nu.

Fotnot:

När jag höll på att skriva ovanstående text blev jag lite orolig för att jag kanske hade misstolkat mina observationer och dragit resonemanget för långt. Jag skickade den därför till två Göteborgsväninnor för att fråga om de tyckte att jag överdrev. Lite nervös var jag över vilken respons jag skulle få; om man bor i en stad man tycker om kan det ju kännas jobbigt om någon påpekar att den inte riktigt är vad den har varit. Det här är svaren jag fick:

Väninna 1: Nej, du svartmålar tyvärr inte. Du beskriver i huvudsak dina egna iakttagelser och de stämmer med många andras (även mina). Jag har stött på turister som varit i Göteborg tidigare, haft trevligt och återvänt, som nu undrar: Vad har hänt med Göteborg? Här är numera både smutsigt och otryggt. Själv är jag sällan ute på kvällarna, men även på dagtid håller jag hårt i väskan och har utvecklat en självklar vaksamhet. 

Väninna 2: Jag tycker ju för min del att beskrivningen stämmer precis. Att internationell kompetens håller sej borta är ju oxå en bra mätare. Gbg är oxå den kommun som efter Malmö får mest kommunutjämningsbidrag. Om du orkar så kan du väl skicka detta till GP. Jag har en väninna som har god insyn i Gbs:s undre värld. Hon säger att en stor del av klottret, sånt som finns på elskåp o överallt o är obegripligt för vanligt folk, är gängmarkeringar. ”Här är vårt område, tillträde på egen risk”. 

 

Läs mer:

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7275768

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/RRE13a/vi-maste-ha-fler-patrullpoliser–da-skarper-sig-folk

https://www.ekuriren.se/nyheter/volvos-utmaning-laddning-och-spetskompetens-sm5182006.aspx

https://www.expressen.se/gt/sopakaren-michaelas-larm-rattorna-tar-over/

https://www.gp.se/ledare/g%C3%B6teborgs-svaga-ekonomi-%C3%A4r-ett-l%C3%A5ngsiktigt-problem-1.15007776