Platsen där jag nu bor

För några dagar sedan skrev jag ett inlägg om svenskar som väljer att flytta från Sverige. Signaturen ”Sten” lämnade då en kommentar som var mycket tänkvärd. Bland annat skrev han:

Min bästa barndomskamrat flyttade dock nyligen utomlands av de skäl som du för fram. Han tog med sig 10-tals (ärliga) miljoner ut från Sverige. Han säger att han aldrig kommer att flytta tillbaka. Det är ledsamt.

Men jag lämnar inte. Aldrig. Min kärlek till Sverige är för stor. Däremot flyttar jag från storstaden. Har förberett detta i tio år. Jag vet att Sverige kommer att bli sämre. Mycket sämre. Precis som du så är det Västergötland som gäller. Landsbygden kommer att förbli svensk. Under mina 10 år av förberedelser har jag lärt känna landsbygdens svenskar. De är nästan som ett annat folk – handlingskraftiga, uppfinningsrika och hjälpsamma. En majoritet är jägare och kan försörja sig själva – även i hårda tider.

Det går att stanna. Det gäller bara att själsligen ställa sig utanför vansinnet.

Liksom Sten har jag hittat min hemvist på den västgötska landsbygden. Snart är det tio år sedan jag och maken lämnade staden och flyttade hit. Nu bor vi utmed en grusväg med skogen inpå knutarna. Grannar är alla som bor inom några kilometers radie och vi håller ihop. Här bevakar vi varandras hus under semestern och slår larm när obekanta fordon kör runt i området. Vi hjälps åt med vedhanteringen, lånar ut redskap och backar upp när någon blivit sjuk. Tillsammans håller vi i vägsamfälligheten och bonden på slätten sköter snöröjningen när vintern kommer. Vi byter sticklingar, köper närproducerat i gårdsbutiken och hjälper varandra att äta upp överflödiga skördar av äpplen och vinbär. Allehanda aktiviteter ordnas för den som vill. Bokcirklarna (en för damer och en annan för herrar) har rullat på sedan 80-talet och veteranerna har varit med från starten. Midsommarfirande och valborgsmässoeldar ordnar sockengillet.

Genom bosättningen har jag blivit en del av ett sammanhang. Jag vet vilka händer som byggde huset jag bor i, kan historien bakom varje fornlämning och hjälper till att sköta gravar över människor jag aldrig träffat. När jag hör historier ur områdets kollektiva minnen undrar jag vad framtiden kommer att berätta om mig.

Jag visste ingenting om livet på landet när vi flyttade hit. Jag hade ingen aning om hur man sköter ett hus med åldersskavanker, vad det innebär att ha ett enskilt avlopp eller hur man eldar i en murad spis. Min man, som är född och uppvuxen i storstadsmetropolen Seoul, visste lika lite. Men här har vi aldrig känt oss vilsna – alla goda råd vi behövt har vi kunnat få.

Alla som bor här är inte svenskar, men alla har vad jag skulle vilja kalla en svensk grundmentalitet. Det betyder inte att vi är likadana – snarare innehåller området en ovanligt stor portion excentriker – men vi drar åt samma håll. Det som behöver göras blir gjort. Kontroverser löses sansat och utan att lämna groll. Ingen stör, förstör eller skräpar ner. Kontrasten mot min tid som bosatt i en mångkulturell förort kunde inte vara större. Där var vardagen fylld av splittring och motsättningar. Det gick aldrig att nå samsyn kring någonting – kulturgapet var för stort. Resultatet blev ett allmänt förfall, där ingenting sköttes.

Är det landsbygden som kommer att bli lösningen för svenskar som vill fortsätta leva i lugn, ordning och samförstånd? Kan landsbygden förbli en tillflyktsort när städerna omvandlas till otrygga och konfliktfyllda Malmö-kopior? Ja, kanske det. Låt oss hoppas att Sten har helt rätt.