Vid Badelundaåsen utanför Västerås finns ett av Sveriges mest spännande fornlämningsområden. Under järnåldern (ca 500 f. Kr. – 1050 e. Kr.) var platsen ett kulturellt centrum och knutpunkt för handelsvägarna i Mälardalen. En av de imponerande lämningarna från denna tid är den mäktiga Anundshögen, som är en av Sveriges största gravhögar. Där hölls ting ända in på medeltiden och kungens Eriksgata gick genom området.
Anundshög är 9 meter hög och 16 meter i diameter. Enligt traditionen är den gravplats åt sveakonungen Bröt-Anund, men några verkliga belägg för detta finns inte. Sannolikt har namnet hämtats från den runsten som står rest på platsen. Runstenens inskription lyder: ”Folkvid reste alla dessa stenar efter Heden, Anunds broder. Vred högg runorna.”
Det omgivande gravfältet innehåller flera stora skeppssättningar, varav två är byggda av mer än manshöga stenar. Det största skeppet är 53 meter långt. I området finns också flera mindre gravhögar. Vilka som blivit begravda där vet vi inte, men arkeologiska dateringar har gjort gällande att gravfältet varit i bruk under flera hundra år.
2008 undersöktes området med georadar, vilket avslöjade en 200 meter lång rad av igenfyllda hål, som löpte in mot Anundshög från ett forntida vadställe. Sannolikt har det stått ett trettiotal stora stenar eller stolpar i hålen. Vägen upp mot högen var således mycket påkostad, vilket visar att platsen har haft stor betydelse. Av allt att döma har Anundshög ingått i ett starkt maktcentrum.
Tryckta källor:
Harrison, Dick (2011), Upplev Sveriges historia, Bonnier Fakta
Ohlmarks, Åke; Bæhrendtz, Åke (1999) Svensk kulturhistoria: svenska krönikan, Forum
Ottosson, Mats och Ottosson, Åsa (2010), Upplev Sverige, Bonnier Fakta
Otryckta källor:
Reblogga detta på ulsansblogg och kommenterade:
En viktig artikel som information, nu när Skolverket ägnar sig historierevisionism och ändrar i skolplanen.
GillaGillad av 1 person
Pingback: Kulturhistoriska sevärdheter, del 30: Anundshög – Suzie Weathers
Pingback: Kulturhistoriska sevärdheter och upplevelser landskap för landskap | Kulturminnet