Nordisk folktro, del 22: Häxor

Bild Kapten Elin2

Bilden visar ett skillingtryck från 1836, som beskriver den omtalade häxan Kapten Elins utfärder till Blåkulla.

Trollkunniga personer har funnits i den nordiska folktron sedan forntiden. Länge betraktades de med välvillighet och anlitades för att utöva läkekonst eller ge skydd mot olycka. I och med kristendomens genomslag blev trolldom förbjudet, men fram till 1600-talet var straffen milda. Med tiden blev dock synen på magi mörkare och de trollkunniga kom att misstänkas för att utföra onda handlingar med hjälp av Djävulen. Under 1600-talet började ordet häxa användas för att beteckna en kvinna som gått i Satans tjänst i utbyte mot kunskap om svartkonst. Häxorna kunde nyttja sina övernaturliga krafter till att stjäla från andra eller orsaka skada. Exempelvis antogs de ligga bakom sjukdom, död, missväxt och barnlöshet.

20220412_144035

Medeltida målning i Öja kyrka på Gotland. I bilden ses hur djävulen hjälper en häxa att kärna smör av mjölk som hennes mjölkhare stulit genom att dia andras kor.

Allmänt ansågs att häxorna regelbundet samlades på Blåkulla för möten och fester med djävulen. Under transporten dit red de ofta på en kvast eller ett djur, som fått flygförmåga efter att ha smorts med salva från djävulens smörjhorn. I Blåkulla var allt omvänt och förvridet. Häxorna åt med ryggen vänd mot bordet och tog för sig med vänster hand. Grytorna hölls kokande genom att eldslågor från helvetet slog upp genom golvet. Djävulen delade ut fina gåvor (guldkedjor, silverkannor, mynt och vackra kläder), som när som helst kunde förvandlas till skräp och skarn. Barnen kvinnorna födde åt djävulen var paddor och ormar.

Särskilt aktiva antogs häxorna vara runt påsk, eftersom onda krafter frigjordes vid tidpunkten då Judas förrådde Jesus. Kvastar, ugnsrakor och annat som häxorna kunde tänkas vilja rida på måste därför gömmas undan. För att hålla häxorna borta var det vanligt att tända eldar, väsnas med grytlock eller avlossa skott. Ur denna sed uppstod traditionen med påsksmällare och påskeldar, som lever kvar än idag. Bruket att klä ut sig till häxa i form av påskkärring är av okänd ålder, men finns dokumenterat sedan 1800-talets början.

Häxprocesserna

Häxprocesserna, som kanske egentligen borde kallas trolldomsprocesser, grasserade i Sverige under 1660-talet. Sannolikt följde historier om häxeri med hemvändande soldater från olika delar av Europa, där häxbålen redan hade brunnit i ett par hundra år. I Sverige fann dessa föreställningar god grogrund: vidskepelsen var utbredd i alla samhällslager, tron på trolldom var redan förankrad och den svenska folktron innehöll ett stort antal väsen med magiska egenskaper. 1667 rådde dessutom missväxt. Många svalt, medan andra klarade sig bättre, vilket väckte misstankar om att vissa skyddat sig med magi.

Trolldomsepidemin började i Dalarna och Härjedalen, men fick snabbt spridning. Sin kulmen fick den i Ångermanland och Bohuslän. 1666-1676 avrättades uppemot 300 personer, varav nästan alla var kvinnor. De flesta av dem halshöggs för att sedan brännas. Anklagade och misstänkta fanns i tusental och bekännelser tvingades ofta fram under tortyr.

I många av fallen byggde rättegångarna på vittnesmål från barn, som berättade hur de förts till Blåkulla om nätterna. Det hände att barnen angav sina egna föräldrar, vilket sannolikt bidrog till att ge berättelserna trovärdig karaktär. Häxskräcken spreds från by till by och djävulen tycktes ständigt bli allt mer närvarande. På vissa håll ordnades vakstugor för att barnen skulle få sova under beskydd. Barn som ansågs särskilt skickliga på att peka ut häxor anlitades av präster för ändamålet.

När trolldomsmålen hela tiden blev allt fler tillsattes en kommission i Stockholm för att utreda frågan. En av kommissionens deltagare var läkaren Urban Hjärne, som utvecklade skepticism mot vittnesmålen. Barnen började ifrågasättas och 1676 erkände den 15-åriga Annika Thomsdotter att allt varit påhittat. Därefter började fler barn träda fram och berätta att deras historier var uppdiktade. Hysterin fick därmed ett abrupt slut. Det dröjde emellertid tills 1704 innan den sista dödsdomen för häxeri avkunnades. Svea hovrätt dömde då den 80-åriga Anna Eriksdotter för att med trolldom ha gjort en man sjuk.

1779 togs dödsstraffet för trolldom formellt bort ur lagstiftningen. Fällande domar, men med mildare straff, förekom dock till 1700-talets slut.

Tryckta källor:

Henrikson, Alf (red. 1981), Hexikon, Bra Böcker

Henrikson, Alf (1963), Svensk historia, Bonniers

Lindqvist, Herman (1995), Historien om Sverige: Storhet och fall, Norstedts

Norlind, Tobias (1912), Svenska allmogens lif, Bohlin och Co.

Ohlmarks, Åke och Bæhrendtz, Nils Erik (1999), Svensk kulturhistoria: svenska krönikan, Forum

Schön, Ebbe (1998), Svensk Folktro A-Ö. Hur vi tänkt, trott och trollat. Prisma

Åberg, Alf (1978), Vår svenska historia, Natur och Kultur

Otryckta källor:

https://popularhistoria.se/sveriges-historia/den-grymma-haxjakten

https://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%A4xa

https://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%A4xprocesser_i_Sverige

3 reaktioner på ”Nordisk folktro, del 22: Häxor

  1. Pingback: Nordisk folktro, del 22: Häxor – Suzie Weathers

  2. Pingback: Svenska sägner, del 15: Kapten Elin | Kulturminnet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s