Platsen där jag nu bor

20180510_153555

För några dagar sedan skrev jag ett inlägg om svenskar som väljer att flytta från Sverige. Signaturen ”Sten” lämnade då en kommentar som var mycket tänkvärd. Bland annat skrev han:

Min bästa barndomskamrat flyttade dock nyligen utomlands av de skäl som du för fram. Han tog med sig 10-tals (ärliga) miljoner ut från Sverige. Han säger att han aldrig kommer att flytta tillbaka. Det är ledsamt.

Men jag lämnar inte. Aldrig. Min kärlek till Sverige är för stor. Däremot flyttar jag från storstaden. Har förberett detta i tio år. Jag vet att Sverige kommer att bli sämre. Mycket sämre. Precis som du så är det Västergötland som gäller. Landsbygden kommer att förbli svensk. Under mina 10 år av förberedelser har jag lärt känna landsbygdens svenskar. De är nästan som ett annat folk – handlingskraftiga, uppfinningsrika och hjälpsamma. En majoritet är jägare och kan försörja sig själva – även i hårda tider.

Det går att stanna. Det gäller bara att själsligen ställa sig utanför vansinnet.

Liksom Sten har jag hittat min hemvist på den västgötska landsbygden. Snart är det tio år sedan jag och maken lämnade staden och flyttade hit. Nu bor vi utmed en grusväg med skogen inpå knutarna. Grannar är alla som bor inom några kilometers radie och vi håller ihop. Här bevakar vi varandras hus under semestern och slår larm när obekanta fordon kör runt i området. Vi hjälps åt med vedhanteringen, lånar ut redskap och backar upp när någon blivit sjuk. Tillsammans håller vi i vägsamfälligheten och bonden på slätten sköter snöröjningen när vintern kommer. Vi byter sticklingar, köper närproducerat i gårdsbutiken och hjälper varandra att äta upp överflödiga skördar av äpplen och vinbär. Allehanda aktiviteter ordnas för den som vill. Bokcirklarna (en för damer och en annan för herrar) har rullat på sedan 80-talet och veteranerna har varit med från starten. Midsommarfirande och valborgsmässoeldar ordnar sockengillet.

Genom bosättningen har jag blivit en del av ett sammanhang. Jag vet vilka händer som byggde huset jag bor i, kan historien bakom varje fornlämning och hjälper till att sköta gravar över människor jag aldrig träffat. När jag hör historier ur områdets kollektiva minnen undrar jag vad framtiden kommer att berätta om mig.

Jag visste ingenting om livet på landet när vi flyttade hit. Jag hade ingen aning om hur man sköter ett hus med åldersskavanker, vad det innebär att ha ett enskilt avlopp eller hur man eldar i en murad spis. Min man, som är född och uppvuxen i storstadsmetropolen Seoul, visste lika lite. Men här har vi aldrig känt oss vilsna – alla goda råd vi behövt har vi kunnat få.

Alla som bor här är inte svenskar, men alla har vad jag skulle vilja kalla en svensk grundmentalitet. Det betyder inte att vi är likadana – snarare innehåller området en ovanligt stor portion excentriker – men vi drar åt samma håll. Det som behöver göras blir gjort. Kontroverser löses sansat och utan att lämna groll. Ingen stör, förstör eller skräpar ner. Kontrasten mot min tid som bosatt i en mångkulturell förort kunde inte vara större. Där var vardagen fylld av splittring och motsättningar. Det gick aldrig att nå samsyn kring någonting – kulturgapet var för stort. Resultatet blev ett allmänt förfall, där ingenting sköttes.

Är det landsbygden som kommer att bli lösningen för svenskar som vill fortsätta leva i lugn, ordning och samförstånd? Kan landsbygden förbli en tillflyktsort när städerna omvandlas till otrygga och konfliktfyllda Malmö-kopior? Ja, kanske det. Låt oss hoppas att Sten har helt rätt.

Svenska folksagor, del 22: Jätten och ekorren

I flera århundraden har våra folksagor vandrat från generation till generation. De har berättats framför brasan efter en dag av mödor och viskats vidare i nattens mörker när det varit svårt att sova. Nedanstående berättelse har hämtats ur samlingsvolymen Barnens svenska folksagor, som sammanställts av Mary Örvig. Jag återger den fritt.

Det var en gång en jätte, som hade ätit sju fat gröt och sju fat mjölk, men ändå var lika hungrig och gick ut för att skaffa föda. När han hade gått en bit mötte han en kalv.

”God dag, du kalvlåpa!” sade jätten. ”Jag har ätit sju fat gröt och sju fat mjölk och nu ska jag äta opp dig med, du kalvlåpa.”

”Jag låpar väl undan, jag”, sade kalven.

”Jag låpar väl efter, jag”, sade jätten.

Och så åt han upp kalven, men inte blev han mätt för det. Så mötte han en ko.

”God dag, du kokåpa!” sade jätten. ”Jag har ätit sju fat gröt och sju fat mjölk och en kalvlåpa. Nu ska jag äta opp dig med, du kokåpa.”

”Jag kåpar väl undan, jag”, sade kon.

”Jag kåpar väl efter, jag”, sade jätten.

Och så åt han upp kon. Men ännu var han hungrig. Han gick vidare och mötte en räv.

”God dag, du rävslänga!” sade jätten. ”Jag har ätit sju fat gröt och sju fat mjölk, en kalvlåpa och en kokåpa. Nu ska jag äta opp dig med, du rävslänga.”

”Jag slänger väl undan, jag” sade räven.

”Jag slänger väl efter, jag”, sade jätten.

Och så åt han upp räven som en enda munsbit. En stund senare mötte han en häst.

”God dag, du hästdänga!” sade jätten. ”Jag har ätit sju fat gröt och sju fat mjölk, en kalvlåpa, en kokåpa och en rävslänga. Nu ska jag äta opp dig med, du hästdänga.”

”Jag dänger väl undan, jag”, sade hästen.

”Jag dänger väl efter, jag”, sade jätten.

Och så åt han upp hästen. Sedan fick han se fem gubbar i en lergrop.

”God dag, ni gropagrävare!” sade jätten. ”Jag har ätit sju fat gröt och sju fat mjölk, en kalvlåpa, en kokåpa, en rävslänga och en hästdänga. Nu ska jag äta opp er med, ni gropagrävare.”

”Vi gräver väl undan, vi”, sade gubbarna.

”Jag gräver väl efter, jag”, sade jätten.

Och så åt han upp dem. Därmed var den värsta hungern stillad, men nöjd var han inte. En stund senare mötte han sju flickor i en dans.

”God dag, ni dansmajor!” sa jätten. ”Jag har ätit sju fat gröt och sju fat mjölk, en kalvlåpa, en kokåpa, en rävslänga, en hästdänga och fem gropagrävare. Nu ska jag äta opp er med, ni dansmajor.”

”Vi dansar väl undan, vi”, sade flickorna.

”Jag dansar väl efter, jag”, sade jätten.

Och så åt han upp flickorna och nu började han känna sig rätt belåten. Men så mötte han en ekorre.

”God dag, du lilla ekorrsvans!” sade jätten. ”Jag har ätit sju fat gröt och sju fat mjölk, en kalvlåpa, en kokåpa, en rävslänga, en hästdänga, fem gropagrävare och sju dansmajor. Nu äter jag opp dig med, du lilla ekorrsvans.”

”Jag svansar väl undan, jag”, sade ekorren.

”Jag svansar väl efter, jag”, sade jätten.

Men ekorren kilade upp i ett träd, och när jätten kikade upp efter honom, fick han se solen och sprack. Om det nu berodde på att jättarna inte tål att se solen eller på att han ätit för mycket, är ovisst.

Men ekorren till att svansa,

och flickorna till att dansa,

och gubbarna till att gräva,

och hästen till att dänga,

och räven till att slänga,

och kon till att kåpa,

och kalven till att låpa,

och gröten och mjölken rann ut,

och så blev sagan slut

Mina bidrag till en svensk renässans

20170526_163859

De senaste veckorna har bloggen det Goda Samhället publicerat ett antal artiklar på temat ”en svensk renässans”. Syftet är att återuppväcka ett intresse för kulturarvet och motverka den kulturförstörelse som har utmärkt de senaste decennierna. Hittills har serien avhandlat en rad vitt skilda ämnen, som kulturell gemenskap, arkitektur och matkultur.

Själv blev jag för en tid sedan tillfrågad om att bidra till serien, vilket kändes hedrande. Mitt första bidrag blev en förkortad och lätt omarbetad version av ett inlägg om svenska värderingar, som jag tidigare lagt upp här på Kulturminnet. I söndags publicerades bidrag nummer två, en helt ny text om hällristningar. Kanske blir det ytterligare någon artikel längre fram på något annat tema.

Hur länge serien kommer att fortgå är inte klart för mig, men den är värd att uppmärksamma och försöka följa för alla med kulturhistoriskt intresse.