Några av Nationalmuseums pärlor och ett riktigt bottennapp

Idag gör vi ett besök på Nationalmuseum i Stockholm och tittar på några utvalda svenska konstverk, som förtjänar särskild uppmärksamhet.

I museets trapphall hänger ett av den svenska konsthistoriens mest omdiskuterade verk: Carl Larssons 80 kvadratmeter stora Midvinterblot.

Den långdragna kontroversen runt konstverket började när Nationalmuseums väggmålningsnämnd utlyste en tävling om att få dekorera trapphallen. Efter att tävlingsbidragen debatterats under flera år stod Carl Larsson (1853-1919) slutligen som segrare. Till en del av den övre trapphallen insisterade han emellertid på ett fornnordiskt motiv med en hednisk offerceremoni, vilket ansågs osmakligt och skapade en proteststorm. När förslaget refuserades fullbordade Carl Larsson målningen hemma i sin ateljé, men Nationalmuseum fortsatte att neka den plats. Avfärdandet tog Carl Larsson mycket hårt och i den självbiografi han färdigställde några dagar före sin död konstaterade han att Midvinterblots öde knäckt honom.

Med tiden kom synen på konstverket att förändras. Med hjälp av donationer kunde Nationalmuseum 1997 köpa Midvinterblot från den japanska konstsamlare som hade målningen i sin ägo, till ett pris av 14,6 miljoner kronor. Nu finns målningen att beskåda på den plats Carl Larsson önskade.

För några av museets besökare är det kanske skulpturgården som blir den största behållningen, inte minst på grund av de tre meter höga skulpturerna av Oden, Tor och Balder som skapats av Bengt Erland Fogelberg (1786-1854). Gården rymmer också ett stort urval porträtt av personer som speglar Sveriges utveckling.

Den vackra marmorbysten av Selma Lagerlöf får exemplifiera skulpturgårdens samling. Konstnären Knut Gustaf Erik Malmqvist (1865-1926) har valt att framställa henne med rundade linjer och en närmast sammetsslät yta. Örat är så fint utmejslat att man som besökare nästan lockas att röra vid det. Marmorn har i konstnärens händer förvandlats till något mjukt och sensibelt.

Den dominerande delen av Nationalmuseums föremål utgörs förstås av tavlor. Sekelskifteskonstnärinnan Fanny Brate (1861-1940) målade ofta ljusa interiörer med personliga motiv ur den egna hemmiljön. I oljemålningen Namnsdag skildrar hon döttrarna Astrid och Torun på familjens släktgård i Bergslagen. Reflexernas skimmer i kristallkronan, blänket i glasskålen på bordet och vecken i klänningstygen är avbildade med enastående finstämdhet. Känslan av sommar förstärks av ängsblommorna i vasen och grönskan utanför fönstren. Som betraktare bjuds man in att uppleva lite av den frid som torde ha funnits i rummet vid målningens tillkomst.

Anders Zorn (1860-1920) blev främst uppskattad för sina utomhusmotiv. Han hade en sällsynt förmåga att skildra naturens skiftningar, speglingar i vattendrag och trädgrenars skuggor. Även i detta självporträtt från 1896 märks hur skickligt han använde ljuset till att skapa dramatik. Ena ansiktshalvan är höljd i dunkel, medan den andra tycks dämpad av ett oskarpt dis. Ändå framträder hans anletsdrag på ett sådant sätt att han genast känns igen.

Bruno Liljefors (1860-1939) är mest känd för sina skildringar av vilda djur i skogsmiljö, men här har han avbildat en tamkatt i gräset. Hans säregna förmåga till naturiakttagelse är dock omisskännlig. Grässtråna tycks dallra i sommarvinden och dunet på den överblommade maskrosen är så verkligt att det när som helst tycks kunna falla isär. Min egen upplevelse var en sådan känsla av närvaro att det nästan var förvånande att inte känna doften av den våta jorden.

Sigrid Hjertén (1885-1948) skapade en stor samling färgstarka konstverk, fulla av energi. Ibland lyckades hon väva in vemod i färgprakten, men ofta förmedlar hennes tavlor en otyglad konstnärlig glädje. I tavlan Utsikt över slussen målar hon vyn från sin konstnärsateljé. Nedanför myllrar gatulivet bland några av huvudstadens landmärken. Kanske smyger hon försiktigt in en djupare innebörd i motivet, när hon låter den stela och korsettförsedda figurinen i förgrunden vända världen ryggen.

Amalia Lindegren (1814-1891) var en uppmärksammad konstnärinna under 1800-talet. Framför allt vann hon uppskattning för sina stuginteriörer från Rättvik. Tavlan Söndagsafton i en dalstuga låter oss blicka in hos en familj mitt i ett skeende fullt av spontanitet; pojkens hår viker undan av dansens rörelse och lillasysters knubbiga hand sträcks fram med en gest som är typisk för hennes ålder. Samtidigt innehåller tavlan inslag som vittnar om konstnärinnans blick för naturtrogna detaljer, inte minst sänggardinens sätt att smalna av där de knutna fransarna drar ihop tyget och pipan som står lutad i fönstervrån. Tavlan känns idag som ett titthål in i en förfluten tid.

Museets samling innehåller flera verk av Elsa Beskow. Bilden ovan är en illustration till hennes bok Tomtebobarnen. Här lyckas konstnärinnan fånga något av både barndomens och folktrons magi. Stenarna har försetts med vänliga ansikten och tycks le åt barnens lek. Månen blickar ner från himlafästet och kvällsdimman börjar lägga sig över marken. Samtidigt finns en glimt av humor, när de skira och nästan genomskinliga älvorna inte lyckas skapa jämvikt på trästocken. Bildens innehåll är inte särskilt rikt, men ger så mycket näring åt fantasin att man kan betrakta den länge utan att tröttna.

En annan känd sagoillustratör är John Bauer (1882-1918), som på många sätt format bilden av de nordiska skogarnas väsen och kända sagofigurer. Akvarellen ovan, som föreställer Vill Vallareman, förmedlar just sagans gåtfulla och dova stämning. Hela bilden är färgad av skymningsljuset och stjärnorna är så omsorgsfullt tecknade att de verkligen tycks lysa.

Tavlan Hösten är målad av Helmer Osslund (1866-1938), som under sitt liv gjorde långa målarvandringar i den norrländska ödemarken. Konstnären har inspirerats av japanska träsnitt och därigenom hittat en säregen metod att skildra fjällvärlden. Det lätt stiliserade motivet fångar Norrlands karga och avskalade skönhet på ett sätt som trots sitt nydanande sammanhang känns helt okonstlat.

Ingen bildserie från Nationalmuseum skulle vara komplett utan Karl XII:s likfärd av Gustaf Cederström (1845-1933). Förmodligen är det en av Sveriges mest kända målningar.

Den första versionen av tavlan utfördes i Paris 1878 och köptes av den ryske storfursten Konstantin Konstantinovitj, som placerade den i sitt palats. Många ansåg det skamligt att Cederströms hyllning till Karl XII hamnat i motståndarsidans händer, varför en insamling gjordes för att övertala Cederström att måla ännu ett exemplar. 1884 blev det nya verket färdigställt.

Tavlan utgör ingen historiskt korrekt skildring, men har en detaljrikedom som ger den en förbluffande realism. Värda att lägga märke till är de små ansamlingarna av snö på männens stövlar och klädernas sätt att följa kropparnas rörelser. Ur karolinernas ansiktsuttryck tycks deras tankar gå att utläsa. Så här kan bara den måla som länge ägnat sig åt att studera världen för att kunna överföra enskilda ögonblick till duken.

Och för att framhäva de ovanstående verkens konstnärliga storhet och betydelse kan vi avsluta med något helt annat:

Konstnären Peter Johansson (f. 1964) bjuder på skivade dalahästar, som förpackats likt köttvaror. Budskapet tycks vara att kulturarvet är en förbrukningsvara utan långsiktigt värde: dalahästarna måste konsumeras före bäst före-datum för att inte börja ruttna.

Kanske är det fler än jag som har svårt att se den konstnärliga begåvningen i Peter Johanssons installation; att lägga dalahästar i köttråg torde vilken charkuterist som helst klara av. Någon större skönhetsupplevelse bjuder arrangemanget inte heller på. Estetiken tycks underordnad de politiska signalerna och det är väl så det ofta är i den moderna konstens värld. Men paradoxalt nog är det just denna brist på estetik som gör att Peter Johanssons budskap faller platt och motsäger sig självt – för Carl Larssons, Elsa Beskows och Gustaf Cederströms verk kommer att beundras i århundraden, medan de skivade dalahästarna glöms bort så snart de inte längre upplevs som nymodiga. De konstnärer som bidrar till vårt gemensamma kulturarv fortsätter att glädja generationer, medan Peter Johanssons skapelse blott är en förgänglig parentes. Johansson lyckas således motbevisa sin egen teori och framhäva kulturarvets verkliga värde. Tack, Peter Johansson.