Tänkvärt om kultur, del 23

bild pärla

När vi talar om normer och skolan så kan jag inte låta bli att notera att myndighetsvänstern nu i omgångar föreslagit att man ur kursplanerna ska stryka: Antiken, Bibeln, nationalsången, psalmerna och våra traditionella barnvisor.

Hur tänker de sig då att nästa generation ska lära sig om källorna – till vår samhällsetik och rättstradition? Hur tänker de sig att kulturarvet ska förmedlas?

Det kanske är dags att ringa Skolverket och berätta att Berlinmuren har fallit. För där verkar ju DDR fortfarande leva kvar.

Släpper regeringen igenom detta så kommer ett vallöfte redan nu. Vi kommer riva upp det beslutet. Våra barn har rätt till sitt kulturarv.

– Ebba Busch Thor

Svenska folksagor, del 23: Jungfru Svanvita och jungfru Rävrumpa

20180210_100125

Nedanstående berättelse har hämtats ur samlingsvolymen Svenska Folk-sagor och Äfventyr Efter Muntlig Öfverlemning Samlade och Utgifna, som sammanställts av Orson Squire Fowler och Gunnar Olof Hyltén Cavallius. Jag återger den fritt och med ett lätt moderniserat språk.

Det var en gång en elak kvinna, som hade två döttrar, en egen och en styvdotter. Den ena dottern var stygg till utseende och ännu styggare till sinnesart, men styvdottern var fager till åsyn och mild till lynne, så att alla som såg henne unnade henne gott. Häröver harmades styvmodern och styvsystern, och var ständigt avundsamma mot den värnlösa flickan.

Det hände sig en dag, att den unga mön blev skickad av sin styvmor att hämta vatten ur källan. När hon kom fram sträcktes en liten hand över vattubrynet och det hördes en röst, som sade: ”Jungfru, fager och fin, giv mig ditt guldäpple, så vill jag önska dig tre goda önskningar.” Då gjordes det flickan ont om honom, som bad så innerligen vackert, och hon räckte så guldäpplet åt den lilla handen. Därefter lutade hon sig ner över källan, och aktade sig noga att hon icke måtte grumla vattnet, medan hon fyllde sitt kärl. När hon så återvände mot hemmet, önskade Källrået att den väna flickan skulle bli tre gånger fagrare än hon var, att varje gång hon log skulle en guldring falla ur hennes mun och att röda rosor skulle springa upp varhelst hon trädde på marken. I samma stund skedde allt det som blivit önskat och ryktet om hennes fägring gick vida ut över landet.

När den elaka styvmodern förnam allt detta fick hon en stor harm och överlade med sig själv hur hennes egen dotter skulle kunna bli lika fager. Hon utforskade därför noga hur allt gått till och skickade så sin egen dotter att hämta vatten. När nu den elaka flickan kom fram till källan räcktes en liten hand upp över vattubrynet och det hördes en röst som sade: ”Jungfru, fager och fin, giv mig ditt guldäpple, så vill jag önska dig tre goda önskningar.” Men kärringens dotter var både elak och girig, så att hon aldrig ville ge något till skänks. Hon slog därför till den lilla handen, bannade Källrået och svarade i vredesmod: ”Icke må du tänka att du får något guldäpple av mig!” Därefter fyllde hon sitt ämbar, grumlade källvattnet och gick ondsint sin väg. Då vredgades han som rådde över källan och önskade henne tre onda önskningar till lön för hennes elakhet. Han önskade att hon skulle bliva tre gånger styggare än hon redan var, att en död råtta skulle falla ur hennes mun varje gång hon skrattade och att rävrumpor (ett ogräs, åkerfräken, min anm.) skulle växa i hennes spår varhelst hon trädde på marken. Så skedde ock. Ifrån den dagen blev den elaka flickan på spe kallad jungfru Rävrumpa och det blev ett stort tal ibland folket om hennes underliga utseende och sinnesart. Men hennes syster kallades jungfru Svanvita och omtalades för sin fägring. Kärringen kunde illa lida att hennes styvdotter var fagrare än hennes rätta dotter och den stackars Svanvita fick efter den stunden lida all orätt och smälek, som kan falla på ett styvbarn.

Jungfru Svanvita hade en broder, som hon höll mycket kär och som älskade henne tillbaka av allt hjärta. Svennen hade längesedan dragit ifrån hemmet och hade nu tjänst hos en konung långt bort i främmande land. Men de andra hovmännen bar avund mot honom för den gunst han vunnit hos sin herre och ville gärna komma honom på fall. Svennens avundsmän aktade noga uppå allt vad han företog sig och gick så en dag till konungen. De sade: ”Herre, konung! Vi vet att du icke kan lida vrånghet och olag mot dina tjänare. Därför har vi icke velat dölja att den främmande svennen, som är i din tjänst, varje morgon och kväll böjer knä för en avgud.” När konungen hörde detta tänkte han att det var illvilja och förtal och satte ingen tro därtill. Men hovmännen sade att han väl själv kunde övertyga sig om de hade talat sanning eller icke. De förde så konungen till ungersvennens kammare och bad honom titta genom nyckelhålet. När konungen nu såg ditin blev han varse att svennen låg på knä framför en fager bild, och kunde inte tänka annat än att det var sant som hovmännen hade berättat. Konungen blev nu mycket vred, kallade ungersvennen inför sig och dömde honom till döden för sin ogärnings skull. Men svennen urskuldade sig och sade: ”Herre, konung! Icke må du tänka att jag dyrkar något avguda-beläte; detta är min systers bild, och jag ber till Gud varje morgon och afton att han ska skydda henne, emedan hon är i en elak styvmoders våld.” Konungen bad då att få se bilden och kunde sedan inte tröttna att få se dess fägring. Han sade: ”Om det är sant, såsom du säger mig, att detta är din syster, så ska hon bli min drottning, och du ska själv fara bort och hämta henne. Men om du ljugit ska det bli ditt straff att du kastas till vilddjuren i lejonkulan.” Konungen lät därefter utrusta ett skepp med det allra präktigaste manskap och dyrbart gods och skickade svennen att hämta sin fagra syster till hovet.

Ungersvennen färdades nu över havet och kom så äntligen hem till sitt land. Där uträttade han sin herres ärende, såsom det var befallt, och förberedde sig att segla tillbaka. Då bad hans styvmoder och styvsyster att även de skulle få följa med på skeppet. Svennen var illa till mods över detta och nekade till deras begäran, men Svanvita bad för dem så att de fick sin vilja fram. När de nu hade lagt till sjöss och kom ut på villande hav, växte där upp en häftig storm, så att sjöfolket trodde att fartyg och allt skulle gå till grund. Men ungersvennen var vid gott mod och gick högt upp på rån för att se om han icke kunde skönja land på någon sida. När han så hade spejat från masten, ropade han till Svanvita: ”Kära syster! Nu ser jag landet!” Men det blåste så hårt att jungfrun icke kunde höra hans ord. Då sporde hon sin styvmoder vad hennes broder hade sagt. Den falska kvinnan genmälde: ”Jo, han säger att vi aldrig kommer på Guds gröna jord om du icke kastar ditt guldskrin i sjön.” När Svanvita hörde detta gjorde hon såsom var sagt och kastade sitt guldskrin i havets djup. Efter någon sekund ropade svennen åter igen till sin syster: ”Svanvita, det är tid att du smyckar dig till brud, för vi kommer snart fram!” Men jungfrun kunde inte höra hans ord för den häftiga stormen. Då sporde hon sin styvmoder vad brodern hade sagt. Den falska kvinnan mälte: ”Jo, han säger att vi aldrig kommer på Guds gröna jord, om du icke kastar dig själv i havet.” Det tyckte Svanvita var märkligt, men den elaka styvmodern sprang fram och skuffade henne hastigt över bord. Den unga mön blev så bortförd av de blå böljorna och kom till Havsfrun, som råder över alla som dör på sjön.

När nu svennen gick ner från rån och sporde om hans syster var smyckad, förtäljde styvmodern att Svanvita hade fallit i sjön. Då blev ungersvennen förfärad, och med honom allt skeppsfolket, för de visste väl vilket straff som väntade dem, när de så illa hade aktat konungens brud. Men den falska kvinnan fann på ett annat svek: hon sade att de kunde smycka hennes egen dotter till brud, så kunde ingen veta att Svanvita var borta. Svennen nekade väl härtill, men skeppsmännen räddes för sina liv och tvingade honom att göra så som styvmodern hade sagt. Jungfru Rävrumpa smyckades nu på det allra präktigaste med röda ringar och gyllene bälte, men ungersvennen var illa till mods och kunde inte förgäta den ofärd som drabbat hans syster.

Medan allt detta pågick, löpte fartyget in mot land, där konungen kom till mötes med sitt hov. Där breddes ut dyrbara täcken och konungabruden fördes ifrån skeppet med stor heder. Men när konungen fick se jungfru Rävrumpa och hörde att hon skulle vara hans brud, märkte han oråd och blev högeligen vred. Han lät så kasta ungersvennen för djuren i lejonkulan. Men själv ville han inte vika från sitt ord och tog den stygga jungfrun till gemål, och så vart hon drottning i sin systers ställe.

Jungfru Svanvita ägde en hund, som hon höll mycket kär. Han kallades Snövit. Sedan nu den unga mön var borta, fanns det ingen som vårdade sig om det trogna djuret, utan han gick upp till kungsgården och tog sin tillflykt i stekhuset, där han lade sig framför eldstaden. Om kvällen, sedan alla gått till vila, märkte köksmästaren hur dörren öppnades av sig själv, och en liten fager and, som var fängslad med en kedja, hoppade in i köket. Varhelst den lilla fågeln trädde på marken, sprang de vackraste rosor fram. Anden gick fram till hunden, som låg vid spiseln, och kvad: ”Stackars du liten Snövit! Förr fick du ligga på silkesbolstrar blå, nu får du ligga i askan den grå. Stackars min bror! Han sitter i lejonkulan. Tvi vare jungfru Rävrumpa, hon sover på min herres arm!” Anden gjorde en paus och tillade: ”Jag kommer här två nätter till, sedan får jag aldrig se dig mer!” Därefter smekte hon den lilla hunden och hunden vänslades tillbaka. Men när det lidit någon stund, öppnades dörren av sig själv, och den lilla fågeln gick sin väg.

Andra morgonen, när dager var ljus, tog köksmästaren av de fagra rosorna som var strödda över golvet och lade dem omkring faten som bars till konungens bord. Konungen kunde inte nog förundra sig över blommorna och lät kalla på köksmästaren för att fråga var han fått så fagra blommor. Då förtäljde kocken allt som skett under natten och vad anden hade talat till den lilla hunden. När konungen hörde detta blev han underlig till mods och befallde köksmästaren att sända bud, när fågeln nästa gång skulle visa sig.

Andra natten gick den lilla anden åter upp i köket och talade med hunden. Då sändes bud till konungen och han kom fram just som fågeln hoppade ut genom dörren och försvann. Men överallt på golvet låg rosor och spred en så ljuvlig lukt att ingen någonsin hade känt dess like.

Konungen satte sig nu i sinnet, att om fågeln ännu en gång ville visa sig, så skulle den icke undkomma. Han ställde sig därför på vakt i stekhuset. När han så hade bidat en lång stund och det led mot midnatt, kom den lilla fågeln, såsom dess sed var, hoppade fram till hunden invid eldstaden och kvad: ”Stackars du liten Snövit! Förr fick du ligga på silkesblomster blå, nu får du ligga i askan den grå. Stackars min bror! Han sitter i lejonkulan. Tvi vare jungfru Rävrumpa, hon sover på min herres arm!” Anden tillade: ”Stackare mig! Nu får jag aldrig se dig mer!”. Därefter smekte hon den lilla hunden och hunden vänslades emot henne igen.

När nu fågeln ville fara sin väg, sprang konungen fram och grep den i foten. Då skiftade anden sin hamn och blev till en stygg drake, men konungen höll ändå fast. Hon förvandlades åter och blev till ormar, ulvar och andra farliga djur, men konungen släppte icke. Nu ryckte Havsfrun hårt på sin kedja, men konungen höll fast och kedjan sprang sönder med stort rasslande. I samma stund stod där en vän jungfru, långt skönare än bilden konungen hade sett och hon tackade konungen att han räddat henne ur Havsfruns våld. Då blev konungen övermåttan glad; han tog den fagra jungfrun i sin famn, kysste henne och sa: ”Dig och ingen annan i världen vill jag ha till min drottning och nu ser jag väl att din bror var oskyldig.” Därefter skickade han genast sina män till lejonkulan, för att se om ungersvennen var vid liv. Där fann de honom helbrägda mitt bland vilddjuren och de hade icke gjort honom någon skada. Då blev konungen glad till mods och fröjdade sig att allt hade avlöpt så väl. Men de bägge syskonen förtäljde honom noga, hur en svekfulla styvmodern handlat emot dem.

När dager var ljus lät konungen tillreda ett stort gästabud och bjöd de förnämsta männen i sitt rike att komma till kungsgården. Medan nu alla satt till bords och var glada, begynte konungen förtälja sagan om de bägge syskonen, vilka blev förrådda av sin styvmoder och han berättade allt såsom det hade skett, från början till slut. När sagan var slut såg konungens män på varandra och alla menade att det var en oerhörd gärning. Konungen vände sig då till sin svärmoder och sade: ”Jag vill veta, vilket straff den förtjänar, som på så vis förrått ett liv.” Den falska kvinnan märkte inte att hennes svek var uppdagat, utan svarade dristigt: ”Jo, han vore väl värd att kokas i sjudande bly.” Konungen vände sig därefter till jungfru Rävrumpa och sade: ”Jag vill gärna även höra din mening. Vilket straff förtjänar den som på så vis förrått ett liv?” Den elaka jungfrun genmälte hastigt: ”Jo, han vore väl värd att kokas i sjudande tjära.” Då vart kungen vred, steg upp från bordet och sade: ”Ni har fällt dom över er själva. Den domen ska ni också undergå.” Han lät nu föra de båda kvinnorna till döden, såsom de själva hade sagt, och det var ingen utom Svanvita som bad om nåd för dem. Därefter firade konungen sitt bröllop med den fagra jungfrun, och det tycktes alla att man inte kunde se en vänare drottning. Men sin egen syster gav han åt den raske ungersvennen, och så vart glädje över hela konungens gård, och där leva de lyckligt och väl, ja, ännu i denna dag.

Klenoder ur vårt kulturarv, del 1: Guldhalskragarna

20191005_122633

Redan under bronsåldern började smycken i form av halskragar tillverkas i Skandinavien. Dessa gjordes då av brons och dekorerades ofta med spiralmönster. Under folkvandringstiden (d.v.s. tidig järnålder, cirka 400-550 e. Kr.) började halskragar tillverkas av guld och förses med riklig ornamentik. Hantverket är av så hög kvalitet att guldhalskragarna räknas till Europas främsta fornfynd.

Tre guldhalskragar har hittats i Sverige: Ållebergskragen och Mönekragen från Västergötland, samt Färjestadskragen från Öland. Sannolikt kom guldet i kragarna från romerska guldmynt, men kragarna i sig tillverkades i Norden. Utanför Sverige är ingen guldhalskrage känd, men i Danmark har man hittat en träskulptur som föreställer en man med en treringad halskrage.

Kragarna har en likartad uppbyggnad av sammanfogade halsringar i form av rör. Ringarna är omlindade av guldtråd i filigranteknik och dekorerade med minimala figurer. Trådarna är i vissa fall så tunna att nutida guldsmeder har svårt att skapa kopior. Hur våra förfäder klarade detta med de enkla redskap som stod till buds för 1500 år sedan är fortfarande en gåta. Dåtidens guldsmeder måste ha varit mycket fingerfärdiga och utvecklat en avancerad teknisk skicklighet.

Baktill är halskragarna försedda med gångjärn för att kunna öppnas. Framtill är de  delade på ett sådant sätt att den ena halvans rörspetsar går in i den andra halvans rör. Därmed låser sig kragen när den fälls ihop.

Ållebergskragen, som är den minsta, hittades 1827 vid en klippvägg utanför Falköping av två män som letade efter sten till en spishäll. Kragen är uppbyggd av tre ringar och översållad av figurer. Den som tittar noga upptäcker ett myller av ödlor, hästar, grisar, fåglar och ansiktsmasker. Figurerna är inte mer än några millimeter stora, men ändå försedda med fint utarbetade detaljer.

20191005_123113

Färjestadskragen, som hittades 1860, består av fem ringar. Även den är försedd med djurdekorationer av olika slag. Mest dominerande är fågelmotivet.

Störst av kragarna är Mönekragen, som väger 823 gram och innehåller sju ringar (se bilden överst). Utsmyckningen innefattar hela 458 figurer. Kragen hittades 1864, då en torpare röjde sten på sin mark utanför det som nu är Ulricehamn.

Vilka som burit guldhalskragarna vet vi inte. En teori är att de använts till att pryda gudastatyer och kanske var de en del av folkvandringstidens Odenskult. Kragarna uppvisar dock tecken till slitage, vilket kan tala för att de burits av människor. Det måste i sådana fall ha rört sig om framstående personer i det dåtida samhället, kanske hövdingar. Det högklassiga utförandet och kopplingen till den dåtida maktstrukturen har gjort att guldhalskragarna ibland kallats för våra första riksregalier.

 

Titta på guldhalskragarna?

 

Alla tre guldhalskragarna finns nu utställda på Historiska museet i Stockholm. Visningen av museets guldsamling, som innehåller 52 kilo guld och 200 kilo silver, har möjliggjorts genom byggnationen av en säkerhetsbunker med montrar av specialglas. Utställningen är vackert arrangerad i dämpad belysning, där ljuskällorna riktas mot föremålen. På vägen in passerar besökaren över en kopia av Sigurdsristningen från Eskilstuna, som skildrar en fornnordisk myt om en drake som vaktar en guldskatt.

 

 

 

Tryckta källor:

Andersson, Aron och Jansson, Ingemar (1984), Klenoder ur äldre svensk historia, Gidlunds

Eriksson, Bo och Löfman, Carl O. (1985), Sagan om Sverige, Natur och Kultur

Lihammer, Anna (2016), Arkeologiska upptäckter i Sverige, Historiska Media

Ohlmarks, Åke och Baehrendtz, Nils Erik (1993), Svensk kulturhistoria. Svenska krönikan, Forum

 

Otryckta källor:

Gyllene berättelser

https://popularhistoria.se/kultur/forntida-guld-i-ny-skattkammare

https://sv.wikipedia.org/wiki/Halskrage

https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/guldhalskrage

Information har även inhämtats vid besök på Historiska museet i Stockholm.

När normerna förändras, del 53: Sverige jämförs med en krigszon

Sprängningarna runt om i landet fortsätter. I en intervju med Dagens Nyheter uttrycker kriminologen Amir Rostami att situationen saknar motstycke i Europa och närmast kan jämföras med krigszoner eller länder med en lång historia av terrorattentat.

– Jag har varit i kontakt med otaliga polismyndigheter, både i Europa och Nordamerika, och ingen känner igen den utveckling vi har i Sverige, förklarar han.

Varför detta enbart sker i Sverige är forskarna osäkra på, enligt media. Utländska experter, poliser och forskare ska nu komma hit för att se vad de kan lära av situationen. Förhoppningen är kunna förhindra en liknande utveckling i andra länder.

Jag välkomnar expertgrupperna, eftersom de förhoppningsvis kan hjälpa svenska makthavare att erkänna de problem som i åratal sopats under mattan. Själv känner jag mig nämligen inte alls särskilt osäker på varför detta sker i just vårt land. Samtidigt tvingas jag konstatera att Sverige, det tidigare föredömet och föregångslandet, har förvandlats till ett avskräckande exempel.

 

Läs mer:

http://www.msn.com/sv-se/nyheter/inrikes/kriminolog-sverige-j%c3%a4mf%c3%b6rbart-med-krigszoner/ar-AAJMKem?li=BBqxCu3&ocid=iehp

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/JoX7A6/kriminolog-sprangdaden-ar-unika-for-europa

https://www.dn.se/nyheter/sverige/kriminolog-sprangdaden-i-sverige-unika-for-europa/

Gästkrönika: Offer för ett bombdåd skriver öppet brev till regeringen

När normerna förändras, del 52: Sprängdåden skakar Sverige

bild raket

Igår publicerade SVT uppgifter om att antalet sprängningar i polisregion Syd fördubblats senaste året. Bara under 2019 har 71 explosioner inträffat i regionen.

– Vi är tio miljoner människor i Sverige, men den här nivån på sprängningar har jag inte hittat någon motsvarighet av i något industrialiserat land, konstaterade Nationella bombskyddets analytiker Ylva Ehrlin.

Natten till idag illustrerades innebörden av dessa siffror med fasaväckande tydlighet: I Malmö orsakade en kraftigt sprängladdning omfattande skador på ett flerbostadshus, i Växjö detonerade en bomb med metallskrot utanför en lägenhet och på en parkering i Landvetter sprängdes en bil i en så kraftig explosion att två bilar landade på taket.

För oss som är gamla nog att minnas en tid då trygghet och frid rådde i Sverige är nyhetsrapporteringen både ofattbar och hårresande. Vart är vi på väg?

Jag har svårt att beskriva den ilska jag känner – för det hade inte behövt bli så här. De senaste årens destruktiva samhällsutveckling har inte uppkommit genom en oundviklig naturkraft. Det som sker i Sverige sker inte i våra grannländer, trots att vi tidigare varit så lika och haft så mycket gemensamt. Att det svenska samhällsbygget bryts sönder beror på politiska felprioriteringar i kombination med snedvriden information till allmänheten. Så när ska våra makthavare börja ta ansvar för den situation de skapat? Var finns den gamla tidens politiker, som månade om det svenska samhället, fattade beslut utifrån förnuft och betraktade svenska folket som sin uppdragsgivare?

 

Tillägg 2019-11-02:

Ytterligare en detonation hann äga rum i Malmö under fredagen. Således drabbades Sverige av fyra sprängdåd inom loppet av ett dygn. Ska det fortsätta så?

 

Fotnot:

Bilden ovan illustrerar ämnet. Den är inte kopplad till de aktuella bombattentaten.

 

Läs mer:

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/sprangningar-fordubblas-i-syd

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/larm-om-explosion-i-malmo-2

https://www.expressen.se/kvallsposten/explosion-i-vaxjo-balkonger-forstorda/

https://www.expressen.se/gt/flera-bilar-i-lagor-kraftig-rokutveckling-/

https://www.gp.se/nyheter/g%C3%B6teborg/kraftig-explosion-p%C3%A5-parkering-i-landvetter-1.19839558

https://www.expressen.se/kvallsposten/just-nu-larm-om-hog-small-i-malmo/