Gamla luciatraditioner

20181123_095022

Luciafirande finns belagt i Sverige sedan flera hundra år tillbaka. Även om vissa traditioner och attribut levt kvar in i modern tid, så har firandet tagit sig olika uttryck genom århundradena. Nedanstående beskrivning av luciahögtiden är hämtad ur boken Svenska allmogens lif av Tobias Norlind. Boken gavs ut 1912, men beskriver framför allt seder i det svenska bondesamhället under 1700- och 1800-talet.

Luciadagen var enligt gammal tideräkning den kortaste på hela året och därför halft en julfest. Luciafirandet är dock ej utbredt öfver hela Sverige utan anträffas mest i de västra provinserna: Halland, Bohuslän, Västergötland, Dalsland och Värmland. Lloyd beskrifver det så här: Klockan 3 eller 4 på morgonen blir en sofvande på Luciadagen uppväckt af en hvitklädd flicka med thiar af tända ljus kring hufvudet. Hon bär en bricka med kaffe, brännvin, tårtor o.s.v. och som man måste hålla till godo medan man ligger. Därefter stiger man upp, och familj och gäster sätta sig ned till en måltid, kallad otte, hvarunder glasen gå flitigt omkring, och lustighet hör till ordningen för dagen. Därefter plägar folket både fiska och skjuta vid skenet af bloss, som äro gjorda utaf torrvedsstickor; men jag vet icke, hvarför man på det sättet roar sig just denna morgon.” Jämte denna beskrifning, som troligen afser förhållandena i Värmland, vilja vi anföra en från Västergötland af  J. Sundblad: ”Intet hem var så armt, att den dagen fick gå spårlöst förbi. Den, som ej själf hade, tiggde af andra bättre lottade, och dannekvinnan ansåg det nästan som ett kärleksverk att ‘ge lite te lussebiten’. Vid intagandet af denna tillgick så: strax efter midnatt började kvinnfolken att syssla i stugorna och köken, där det kokades kaffe, stektes fläsk och skars grissylta. På förmögnare bondställen utkläddes oftast en af husets pigor i en hvit dräkt med krona, full af ljus, på hufvudet. Vid tretiden väcktes manfolken, som sittande i sängarna, förtärde välfägnaden, i hvilken brännvin dessutom utgjorde en nödvändig del. Lussebiten utsträcktes äfven till djuren: katten fick litet grädde i sin skål, hunden ett godt ben, hästarna en kappe hafre, nötkreaturen en ‘våndel’ hö och fåren ett par kärfar löf. I äldre tider firades denna fest med de burleskaste upptåg. Sålunda hörde jag som barn, huru man i Vings församling i Elfsborgs län ledt en kviga eller ko en hel mil på lussenatten för att låta henne med en ljuskrona mellan hornen och äfven i annat afseende utklädd ‘spela Lucia’ på ett rikt bondställe. I de fattiga hemmen fick, som sagdt, denna natt lika litet gå ouppmärksammad förbi, man festade så godt man förmådde, äfven om smulorna skulle vara ihoptiggda. Mycket sofs ej denna natt. Jag passerade en gång en sådan natt förbi Vånga by. Klockan var ej mer än tre på morgonen, men i hvarje stuga syntes ljus; det såg ut som en afton strax efter skymningen.”

 

Fotnot:

Bilden är hämtad ur ett privat fotoalbum och visar luciafirande på ett barnhem 1941.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s