En julsaga av Jeanna Oterdahl: Gumman som ville ha hustomte

Jeanna Oterdahl (1879-1965) är kanske mest känd för sina psalmer, barnvisor och julsången När det lider mot jul (”Det strålar en stjärna”), men hon var även författare och skrev ett stort antal dikter, romaner och biografier. I år får en av hennes sagor bli annandagens julläsning på Kulturminnet.

 

Gumman som ville ha hustomte

 

Det var en gång en gumma, som gärna ville ha hustomte. Hon hade strävat och knogat i all sin dar, och till sist hade hon knogat ihop en stuga åt sig. Den var liten och låg: ett kök, en kammare och en liten förstukvist, precis lagom åt gumman. När allt var i ordning var hon storbelåten.

— Nu har jag allt vad jag önskar mig, sa hon. Det enda som fattas är en hustomte. Var i all världens dar ska jag få en hustomte ifrån?

— Jag ska locka honom med god mat, tänkte hon.

Och så gick hon till skåpet och tog fram en blårosig skål och en fin liten träsked. Sedan kokade hon risgrynsgröt, hällde gröten i skålen och gjorde en stor smörhåla i mitten. Den gröten skulle ingen tomte kunna motstå.

Så ställde hon skålen på trappan, och därpå gick hon och la sig.

— Imorgon har jag tomten här, tänkte hon. Det är så säkert som aldrig det.

Men när morgonen kom, hade katten ätit upp gröten, och ingen tomte syntes till.

— Jag ska locka honom med en grann mössa, tyckte gumman.

Och så stickade hon den trevligaste tomtemössa med lång tofs. Den blev så fin att gumman inte kunde se sig mätt på den. Hon hängde den i äppelträdet, och så kröp hon till kojs.

— Imorgon är tomten här, sa hon. Det är så visst som aldrig det.

Men när det blev morgon, hade mössan blåst upp i en talltopp. Där satt den och lyste, men någon tomte syntes inte till.

— Jag ska locka honom med en blank silverslant, tänkte gumman.

På kvällen la hon en silverslant på fönsterbrädet, och så gick hon till sängs.

— Imorgon är tomten kommen, sa hon, det slår aldrig fel.

Men när gumman vaknade, såg hon hur en skata flög bort med slanten. Av tomten syntes inte minsta spår.

Gumman blev rent ifrån sig. Hon satte sig på tröskeln och grät, för nu visste hon rakt inte vad hon skulle ta sig till.

— Jag har knogat och slitit i all min dar, sa hon. Nu skulle jag ha det så trevligt och bra. Men hur ska jag bära mig åt att få en hustomte?

Ingen svarade henne, och ingenting begrep hon av sig själv.

Dag gick efter dag. Gumman månade om sig och sitt. Hon kokade gröt, spann och vävde och skötte allt, så att det sken och blänkte. Men någon rätt trevnad var där inte. Det kunde inte komma förrän med hustomten, och ingen tomte syntes till.

Det gick folk förbi på vägen. Gumman frågade inte efter dem. Hon hade fått reda sig på egen hand, ingen hade nånsin hjälpt henne. Vad hade hon med andra att göra? Bad någon om lite friskt vatten, så visade hon var källan fanns, begärde någon en bit bröd, fick han gå. Inte kunde hon ha råd at föda tiggare. Hon var ensam och gammal, vem skulle ta hand om henne, om hon gjorde slut på det lilla hon hade? Å nej, så dum tänkte hon inte vara. Och så gick hon där och stökade och förundrade sig över att ingen hustomte ville slå sig ner hos henne.

Småningom började det märkas vad som fattades i huset. Geten och hönsen vantrivdes, katten gav sig i väg till ett annat ställe, och bina dog. Koppar och fat blänkte inte som förr, spisen rykte in, och det drog genom väggspringorna. Gumman såg sig rådlös omkring på eländet.

— Vad ska jag ta mig till? suckade hon. Mol allena är jag, ingen har någonsin hjälpt mig, och ingen hustomte kan jag få. Allt vad jag äger går rent till spillo.

År gick efter år. Det blev värre och värre. Till sist visste sig gumman ingen annan utväg än att sätta sig på trappan och hejda dem som gick förbi.

— Jag har knogat och strävat i hela mitt liv, gnällde hon. Stugan och allt som finns i den har jag själv arbetat ihop. Men nu faller alltsammans sönder för mig. Gulle kära ni, ha barmhärtighet med mig! Stanna här och ge mig en handräckning!

Men det var ingen som hade lust att hjälpa henne.

— Har du nånsin brytt dig om en enda människa? sa de. Det är ditt eget fel att det har gått dig illa, och nu kan du ha det som du har.

Och det blev åter vinter och kallt. Snön yrde in genom det trasiga fönstret, och gumman levde ensam i stort elände.

Då kom en dag en liten tös pulsande fram på den överyrda vägen. Hon var trasig och blåfrusen, och träskorna hade skavt stora hål på strumporna. Hon stred sig modigt framåt genom blåsten, ensam var hon, hade varken far eller mor. Men bulta på hos den snåla gumman, det tordes hon inte.

Gumman stod vid fönstret och såg ut över vägen. En sådan liten en, tänkte hon. Hade hon inte själv en gång varit sådan? Ut på vägen kom hon och fick fatt i barnungen. Tösen var rädd och stretade emot, men det hjälpte inte. Det blev eld i spisen, och grötgrytan kom på. Hej, så det sprakade och puttrade! Det blev trivsamt och varmt i det vintermörka köket. Gumman plockade trasorna av den magra lilla skrotten och svepte in den i det gamla lapptäcket. Det var mjukt och skönt, gröten smakade härligt. Tänk att snåla gumman ändå var snäll! Och så somnade den lilla gästen på stolen vid spisen.

Gumman blev sittande på pallen tätt bredvid. Hon såg och såg. En sådan liten en att ta hand om och göra gott för! Det vore annat det än att sitta mol allena! Månntro den här tösen skulle vilja ge sig av imorgon igen? Jag har inte bättre förtjänt, tänkte gumman. Men kanske, kanske ändå! Hon hade ju varken mor eller far eller hem.

Det blev morgon, och den lilla flickan sträckte armarna mot gumman. Hon ville ingenting hellre än att få bli kvar. Men den kvällen såg gumman med egna ögon hur en tomte i röd mössa gled in genom dörren, smög fram till spisen och skrapade grytan. Sedan tassade han runt hela stugan, som om han hade velat se efter vad han först skulle ta itu med.

Och den tomten är kvar hos gumman än idag.